sanningsnycklar.blogg.se

KAPITEL 53 -  MELLAN MÄNSKLIGHET OCH MINNEN

Sommaren 2005 gjorde som somrar alltid gör, den vek av alldeles för tidigt på avtagsvägen mot hösten. För varje stjärnhimmel som tändes tidigare, för varje natt som kom, för varje sommardag som slocknade och ju kallare kvällarna blev - desto mer desperat blev Anna. Eriks avresedatum var satt till den 16 oktober och det var en dag som närmade sig, helt obekymrat, alldeles obevekligt. För Anna kändes det som om hon hade en ny sorg framför sig, noga förberedd, men hopplöst ofrivillig. Hon grät när han inte såg. Då hon hängde tvätt i badrummet, bakom en stängd dörr. Då hon hade nattat något av sina barn och hon var ensam med sig själv, i ett rum fullt av ett barns lugna andetag. Och hon grät när hon stod med händerna nere i en löddrig diskho och lutade sitt huvud mot skåpluckorna.

Eriks förberedelser för Nepalresan, med sitt hägrande berg i fjärran, blev allt mer intensiva. Han blev mer fokuserad för varje dag som gick och när augusti närmade sig sitt slut var han tyst och sluten igen, som han hade varit när de hade träffats, tolv år tidigare. Då - inglasad i broders-sorgen. Nu - inlindad i sitt livsmål och därför distanserad till allt annat. Om nätterna nådde de samtal.

-Jag kommer hem igen viskade han och kysste sin lägerplats på hennes kropp - punkten av frid mellan hennes bröst. -Jag återvänder hit, det är ett löfte, lovade han i sin heliga ritual när han trängde in i henne. De älskade intensivt, nästan desperat när september kom med lite kyligare vindar. Hon grät mot hans axel, i nakenhet, under honom - där var hon som tryggast.

-Jag vill inte att du ska  försvinna, viskade hon honom. Skuggorna från ett annat försvinnande blev tätare runt henne och skriken från en annan olycka ekade högre igen, nu när hennes rädsla för att förlora Erik växte sig vidunderligt stark.

Hon sökte upp Tove som tröstade på psykologers vis.

-Du gör dig mer beroende av honom än vad du är. Ni klarar er på varsitt håll i världen. Ni är föräldrar till samma barn och hör samman genom det. Med största sannolikhet återvänder han hem igen till våren. Hon fortsatte: -Att bestiga Mount Everest kan vara det riktigt stora självförverkligandet, där finner man sig själv, på den yttersta toppen av världen. Men det kan också vara en enda stor verklighetsflykt. Valet står fritt. När han återvänder så vet ni båda vad den här resan betydde för honom och vad den får för betydelse för er framtida relation. Det kan ingen svara på idag. Låt honom åka, ge honom fri. Låt honom bestiga sitt berg och jag tror att du får din man tillbaka. Det är mitt goda råd.

 

Anna började meditera igen, efter flera års uppehåll, men hittade inte in till sin ordlösa källsjö, den var dold för henne. Hon fastnade alltid i några närliggande taggbuskar och snubblade i nässeldiken under sina meditationer. Ibland viskade Jasmin obegripligheter till henne under de korta meditationsstunderna:

"De två krigarna har funnit varandra och slutit fred. Låt den tyste befälhavaren gå - för nu. Han finns alltid där - bara ett andetag bort.  Ni kan ha en ordlös kommunikation sinsemellan eftersom ni alltid har haft öppna linjer till varandra."

Anna suckade uppgivet åt ängeln med sina flummigheter om krigare med fredsavtal och om ordlös kommunikation med Erik. Hon lade ned stresshanteringsförsöken. Att gråta - hjälpte. Att bekänna färg- hjälpte. Att erkänna sig rädd - hjälpte. Barnen såg på sin pappa, med sin långresa, på två olika sätt - så som de alltid gjorde. Världen fick två vitt skilda vinklar genom Stella och David.

 

Stella hade börjat femman och berättade inför hela klassen om sin pappas bergsklättrings-expedition. Hon visade foton från Göran Kropps dramatiska äventyr uppe på Mount Everest.

-Men han är ju död nu, sade en klasskamrat känslokallt.

-Men han dog inte när han klättrade Mount Everest kontrade Stella med klar röst. -Han dog under ett träningspass i USA. Hon fortsatte med sina små föredrag för högstadieklasserna och då var Erik med och berättade om sin kommande resa. Speciellt killarna på högstadiet var imponerade. Det var som om de alla var där, vid bergets fot och började sin långa vandring uppför bergssidan. Alla kände den hisnande känslan av triumf på bergets topp - 8800 meter över havet. Stella fick status. Alla på skolan visste att hennes farsa skulle göra något stort och modigt, ett mandoms-prov. Hon var stolt över sin pappa och fullständigt övertygad om att han skulle överleva och återvända hem igen. Tillsammans skulle de titta på bilder från hans Mount Everest-klättring och han hade lovat henne souvenirer både från Tibet och Nepal, länder som befann sig runt berget tillsammans med Kina. Kina släppte inte in bergsklättringsgrupper över landsgränsen - de ville ha sin bergssida ifred. Så därifrån kunde han inte hämta hem något till Stella.

David ville ha sin pappa för sig själv och inte utplacerad på ett högt berg någonstans. Han skulle snart fylla fyra år och var, till skillnad från Stella, otroligt tveksam till att inte ha pappa nära. Länge, långt in på nätterna, läste Erik för honom ur Bamse om spännande äventyr som Bamses gäng drog iväg på och alltid återvände ifrån. Då kom fyraåringens frågor:

-Pappa, kommer du inte vara hemma när jag fyller år?

-Nej, men jag har redan gömt undan en present till dig?
-Vadå? Glittrande förväntan övervann fyraåringens oro för stunden.

-Det säger jag inte, då blir det ju inget roligt när du ska öppna paketet, eller hur?

-Är du inte hemma på julafton heller, pappa?

-Nej, jag kommer hem på våren, när snön är borta och du inte behöver ha vinteroverall längre.

-Okej, jag kommer att sakna dig pappa, jätte mycket!

-Jag ringer till dig och Stella i början och i slutet på resan, David och jag kommer att sakna dig också - jätte mycket! Far och son knöt nya band…

…blodsbanden blev verkliga. Smärtan som drog igenom dem beskrev just det.

Erik såg in i sina egna ögon - som barnen hade ärvt och kramade dem ofta och pratade med Stella i bilen på väg till stallet.

-Farfar och farmor skjutsar dig till stallet de dagar som du inte kan åka med Frida, okej?

-Det är okej, pappa.

-Du får hjälpa mamma med lillebror, eller hur?

-Nej, det tänker jag inte, men jag kan städa mitt rum ibland. Erik skrattade. Att bestämma över Stella kunde ingen rå på. Allra minst hennes egna föräldrar.

 

I mitten av september bestämde sig Anna för att ringa till Johan Asplund. Förvånad över hennes röst, i sin röstbrevlåda, tog han ett eget beslut innan han ringde tillbaka till henne. Han ville träffa henne och han ville att de skulle träffas innan han stack till Canada, den 19 oktober. De möttes på ett slitet café i Södertälje, där båda hade gamla minnen skräpandes mellan borden. Hon hade ätit lördagsfrukostar där i sina tonår, då hon hade jobbat extra med morgontidig postsortering på postkontoret, som låg ett par hundra meter därifrån. Han hade ätit både frukostar och sena nattmackor där under sina skiftår inom polisen. Det var ett hemtrevligt taxifik som aldrig riktigt stängde.

-Erik åker nu, sade hon enkelt och hon såg på den man som hon så länge hade varit förälskad i.

-När då? Johan såg på kvinnan som han aldrig hade kunnat glömma och lade märke till att åren hade fått henne att mogna till en tidlös skönhet. Det vaga, det flyktiga var borta. Det mänskliga hade framträtt. Hon var kvinna nu - till och med i hans ögon.

-Den 16 oktober. Han blir borta i minst ett halvår. Hon tittade ut på den trafikerade gatan där bilarna rullade förbi i en strid ström av vardag och arbete. -Det gör ont, lade hon till, men han ska åka ändå.

-Jag ska också iväg, nu i oktober, på en sex veckors resa till Canada för fiske och jakt. Jag ska ta ut två års komptid och åker med ett par kollegor. Han tittade på henne. Något nytt låg mellan dem. Han kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Hon var lugnare, hon var enklare eller också var det han som inte sökte efter det komplicerade längre.

-Vilka ska du åka med? Det var en komplicerad fråga som hon ställde till honom.

-Ett par poliskollegor. Han gav förenklade svar. Han visste att hon inte gillade Micke Jonsson eftersom hon tyckte att hans telefonsamtal, genom åren, hade varit kryptiska och obehagliga. Samtal som nu hade försvunnit ur bild och i glömska. Och han ville inte nämna något om de två viltvårdare som Anna hade råkat på av en slump, i Mariestad 1994. Johan hade skällt på henne för den där vansinnestrippen i åskväder - höggravid. Nu ville han inte väcka gamla minnen och gammalt groll till liv. Ville inte påminna henne om Mariestad och Sofia.

Allt det där var länge sedan nu, mycket länge sedan.

-Vad säger din flickvän om att du ska vara bortrest så länge? frågade hon så obesvärat hon kunde.

-Vill du veta om jag har flickvän? skrattade han. -Heter det så i vår ålder, förresten? Hon skrattade också och rodnade klädsamt.

-Jag menar, vad säger din kvinna om det?

-Hon är inte min kvinna längre. Hon lever ihop med någon annan och har en liten son med mycket tjocka kinder - bortklemad som sjutton. Johan log. Lite gammalt groll mådde de båda bra av.

Anna skrattade överseende åt Johans anspelningar på Stella.

-Jag skulle vilja fråga dig en sak sade hon lite mer lågmält. -Skulle du vilja fira jul med mig och barnen?

-Ja gärna, svarade Johan och blev så glad över hennes fråga att han kände en klump i halsen.

Han tog hennes hand mellan sina händer. -Vi har ju firat jul ihop förr.

-Ja men i år skippar vi det där med timglas, log hon.

-Och bebisar lade han till. Och båda satt kvar länge, stilla, hand i hand och för första gången på tolv år var deras relation alldeles enkel och självklar.

 

Två dagar före Eriks avresa till Nepal, den 14 oktober, satte sig Anna ned och skrev ett långt brev till Roland. Hon erkände att hon gärna ville komma och hälsa på honom, i Lekvattnet, under våren när hennes man klättrade ned för det berg, som han förhoppningsvis redan hade bestigit då. Barnen skulle vara med farmor och farfar uppe i Åre i slutet på mars och Anna skulle hälsa på Sara Wendt i Hagfors. Hon frågade honom om han kunde komma och hämta henne i Hagfors, hos Sara, som skulle vara hemma i Sverige och i sitt soldattorp under just mars månad.

Roland visste inte att Erik skulle vara borta i ett halvår. Anna hade inget sagt om sin mans resplaner under sina stulna samtal med honom. Kanske för att hon inte ville ge bort halva löften igen. Ville hålla igen. Hade dränkt sin naivitet. Brann inte längre av ärlighet. I brevet berättade hon om Eriks Nepalresa och om hans bergsklättringsexpedition och önskade samtidigt Roland ett gott slut på året och bad honom att höra av sig efter nyår. Rolle, i sin tur, hade inte nämnt något för Anna om den resa han skulle göra, till Canada, med ett gäng vapenbröder. Ville inte förmedla till henne att han hade blivit polare med två av de kriminalpoliser som utredde Sofia Arvidssons försvinnande. Iskallt räknade han ut att den intelligenta Anna Björk kunde få för sig att en mördare gärna tog skydd bakom så många mordutredare som möjligt. Han ville inte bjuda på så enkla straffsparkar. Ville inte locka Anna att minnas mer från den där junidagen 1993, med landsvägsgrus, solljus och en svartblank Chevrolet mellan skog och vildrossnår.

Med en ny beslutsamhet hade Anna bestämt sig för att utforska sina båda kärlekar under den tid som Erik var borta för att utforska sin livsdröm. Erik och hon skulle vara ifrån varandra under ett halvår och hade inga löften till varandra nu. De hade inga framtidsplaner. Deras relation skulle vara i pausläge under sex månader. Ett gemensamt beslut. Allt det som skulle sägas, all kärlek som skulle delas, skulle fördelas när han kom hem igen. Han hade sin pilgrimsresa att göra, hon hade sin egen pilgrimsfärd att utföra. Den var tvådelad, likt ett vägskäl. En av sina resor skulle hon göra till byskolan i Lekvattnet och den andra till en ungkarlslya, som hade legat i träda alldeles för länge, i Södertälje. Hon skulle erövra en jägare i hans egen säng och hon tänkte belägra mannen som sov under de vackra grynings-och-skymningshaven. Därefter tänkte hon ta egna beslut om sin framtid.

Anna hade kommit dit i sitt liv där hennes vilja äntligen fick styra. Kanske lite osäkert, lite ostyrigt men det var äntligen hon själv som styrde. Hon åkte inte längre bara med alla dem som råkade köra i diket, eller på ett rådjur eller rätt ut i mörkret i natten. Hon var inte längre sitt livs passagerare på avvägar eller in på villospår. Hon hade någorlunda klar sikt och hon hade båda fötterna på gaspedalen. Ibland drog hon i handbromsen men hon panikbromsade inte längre och hon funderade inte alltför mycket. Anna hade grubblat sig klar och hon hade vuxit in i kvinno-kroppen nu. Hon var en kvinna som hade växtvärk, men som var vid liv. Brevet till Roland skulle hon posta den 17 oktober, dagen efter det att Erik hade åkt. Johan skulle höra av sig när han kom hem från Canada i början av december. Planen var utformad av henne själv och hon tyckte själv att hon var en god strateg.

 

Roland hade för länge sedan skissat på ”Det femte timglaset”. Det skulle hon få om tre år. Han hade 36 månader på sig nu att komma henne alldeles nära, få henne att bära hans barn och när det barnet hade nått ettårsålder skulle han räcka över ett femte timglas till henne. Utan rånarluva, utan några spelade roller. Det fick bära eller brista. Han tänkte aldrig mer sära på sin personlighet igen. Han var Roland Karnefeldt - verkstadstekniker, viltvårdare, jägare, före detta främlings-legionär och en gång i tiden Sofias mördare. Han tänkte inte dölja något för den kvinna som han älskade men han tänkte ha en garantisedel att tillgå - ett barn, ett blodsband.

I det femte timglaset skulle hans två hus smälta samman till ett. Jaktstugan i Västeräng, som det fjärde timglaset hade vittnat om, och den nyrenoverade byskolan på sin kulle, omgiven av björk-träd, i Lekvattnet. Det var där han skulle ha sin familj med henne. Hennes barn var självklart också välkomna att bo både i Västergötland och i Värmland. Erik fick väl lägga industrigolv på annat håll än i Stockholm, så att barnen inte skulle behöva vara ifrån sin pappa mer än någon vecka i taget. Det gick att lösa. Att identifiera och lösa uppkomna problem var Karnis special-område. Om hon valde att bo hos honom så fick hon det, valde hon ett särboförhållande så skulle han acceptera det med, bara hon band ett blodsband med honom.

De båda husen fogades samman i hans skiss liksom han själv hade fogats samman av hennes gråt, fem år tidigare. Han var sammansatt nu. Och hon skulle få veta det - tids nog. Och hon skulle förstå. Det var han säker på. ”Välkommen till Västeräng - Lekvattnet” skulle han skriva under skissen för att sedan gravera in i timglasfoten. Hon hade skrivit något liknande i sitt skrivblock för tolv år sedan, över sin packlista för den där junihelgen: ”Mariestad - Mor och far”. Packlistan hade hon skrivit just innan Sofias försvinnande. Det var i den packlistan allt hade börjat för henne. Allt går i cirklar. Allt går igen. Han skulle sluta cirklar åt henne om tre år. Det var då ”Det femte timglaset” skulle avsluta allt som hade påbörjats i juni 1993. Tiden i timglasen hade då runnit ut till slut. Femton år hade passerat. Inga sanningar skulle döljas därefter, inga lögner mellan dem mer. Deras relation skulle för första gången på alla år bli enkel.

 

Och Betraktaren stod bakom sin glasvägg och andades sina andetag.

Och Berättaren grät igen, inte bittert, bara i glas. Droppar som blev till glaskulor, som rullade rätt ut i tomheten, över livets alla golv.

 

Ännu en hall. Ännu ett farväl. Ännu fler tårar som smälte samman. Men hon lät honom gå. Utan ord. I den ordlöshet de en gång hade träffats lät hon honom gå. Hon gav honom fri. Dagen efter deras avsked var som att vada i dimma för henne. Tårar skymde sikten, fötterna snubblade av trötthet och sömnlöshet. Hon glömde att posta sitt brev till Lekvattnet och somnade med barnen på varsin sida om sig i dubbelsängen, tidigt på kvällen och hon vaknade upp till sin andra dag utan Erik. Anna visste att hon skulle räkna dem alla, en efter en, tills han var hemma igen. Inom henne framträdde en kulram med ett par hundra färgglada kulor längst till vänster. En efter en, skulle hon flytta dem, över till den högra delen av kulramen. Det blev hennes tidsram, hennes struktur för att räkna hem Erik igen.

Tidigt, tisdag den 18 oktober, postade hon brevet till Roland utan den minsta tvekan. Något lättade i henne. Något var igångsatt. Något som hon varken kunde eller ville bromsa nu. På tisdagskvällen - när barnen hade somnat, efter ett kort samtal med sin pappa som nu hade landat i Nepal - så satte sig Anna ned med de tre skrivböcker, som hon hade börjat skriva i för över nio år sedan. De var tillägnade Sofia och allt det som hade kommit av henne och hennes steg ut ur tiden. Böckerna var fortfarande prydda med sina flyktiga fjärilar. I fjärilsböckerna hade hon skrivit sina dagboksanteckningar om timglasen och dess smed, om rädslor, om inflygande oro, om psykoterapin och om hur den hade hjälpt henne att se bakåt och samtidigt gå framåt. Hon hade skrivit ned drömanalyser och samlat tid och tankar som kommit och gått sin väg igen.

Hon ville slutföra nu, skriva färdigt och öppnade den tredje boken. Den var fylld fram till tre sidor från slutet. Hon bläddrade förstrött igenom lite av sina handskrivna anteckningar och läste lite här och där ostrukturerat, lätt ointresserat. Det var som om allt det som hade hänt under de här åren inte längre fyllde någon funktion i hennes liv. De tre männen, som hade kommit in i hennes liv i samband med Sofias försvinnande, fanns kvar. Terapin hade gjort sitt och hon hade vuxit sig hel från de skärvor hon en gång varit. Alldeles hel var hon nu - fram till nästa imploderade fas i livet, som kanske skulle komma bakom nästa hörn. För Anna var livet som en serie av imploderade timglas. De krossade timglasen byggdes ihop till nya timglas längs vägen, starkare, inte lika sköra med tiden, men absolut inte okrossbara. Hon hade redan skrivit i sina fjärilsböcker om sitt möte med Johan i september och om deras gemensamma beslut att fira jul ihop. Nu skrev hon om sitt postade brev till Roland. På de sista sidorna tänkte hon skriva om Eriks resa och om hur rädd hon var för att han skulle förolyckas eller försvinna uppe på Mount Everest, men hon hejdade sig.

En broms slog till djupt inne i henne. Det var något nytt. En ny kanal öppnades plötsligt upp på hennes inre monitor, bredvid den inre bilden av kulramen. Bilder, ordlösa och flödande, sprakade till på monitorn. Hon förstod att det var en kanal med två sändare som även var mottagare. Det var hennes och Eriks kommunikationskanal till varandra. Kanske hade den alltid funnits där, utan att hon hade vetat om den. Nu visste hon - med all säkerhet - att det var Eriks nya ordlösa sätt att nå henne på, från andra sidan jordklotet. En gråtvåg av lättnad sköljde över henne. Deras tysta samvaro hade inte upphört för att han hade givit sig av, den hade bara tagit sig en annan form. Ordlös kärlek från honom skulle vägleda henne genom det kommande halvåret. Att Anna var så säker på att det var Erik, som talade in i henne med bilder, berodde på att hon alltid hade kunnat känna hans närvaro när de befann sig i samma rum, i samma hus, under samma tak - eller som nu, under samma himlavalv. Detta hade skett från den sekund han hade klivit in i hennes liv. Och det av den enkla anledningen att hon älskade honom.

 

Änglarna viskade: -Alltid när man är nära den man älskar så vet man det…

 

Anna hörde surret i luften från änglar och vägledande väsen, men hon lyssnade inte på dem längre. Hon sökte inte den lättare vägen nu. Hon behövde gå en längre väg, in i sig själv för att hitta fram till slut. Nu var Erik nära henne, inom henne, och han gav henne den trygghet som hon så väl behövde. I de vackra framtidsvisioner som han sände henne - ordlöst - i bilder så lade han in ett löfte om att han en dag skulle kliva in genom dörren hemma.

Hon såg sin fyraåriga son när han lekte med sin stora bilpark i vardagsrummet. Deras ögon möttes i det blå dem emellan och solljuset bröt igenom vardagsrumsfönstren där han satt imotljus. Hon kisade och såg en större pojke resa sig upp ur barnets kropp. Tonåringen, som gick från barn till ung man, mötte henne genom tid och rum:

”Morsan, har du sett mina bilnycklar, jag och farsan ska ut och övningsköra.”

Vackra ögon över en begynnande skäggstubb, jeansjacka och jumpaskor i storlek 42. Hon såg att de nu bodde i ett stort rött, snickrat hus, uppe på en kulle. Huset omgavs av björkträd och hon såg den vackra symboliken i det - att de alla fyra i familjen Björk bodde i ett hus som omgavs av björkdungar. Det var vackra, trygga, lugna bilder. Och hon såg sonen som nyss varit fyra år gammal och lekt med sin bilpark finna sina bilnycklar och stänga dörren bakom sig.

 

Anna öppnade sina ögon och visste att Erik skulle komma hem hel igen för att se sina barn växa upp, övningsköra med David och ha stalltjänst med Stella. Han skulle återvända. Hon var trygg i sin visshet. Barnen skulle få ha kvar en far - i livet! Inte en som hade försvunnit uppe i ett snörikt helvete på världens högsta berg. Avslutningsvis fulländade hon sina tre fjärilsböcker med att skriva ned den vision som nyss hade gjort henne lycklig. Visionen om det röda huset på kullen, björkträden i klunga och den övningskörande David. Den natten sov Anna tryggt och djupt och vaknade upp till den tredje dagen utan Erik. Hon vaknade upp till en oktoberdag som skulle föra fyra jägare till Canada.

 

Det var tidig förmiddag. Roland Karnefeldt packade ur det sista av sin packning, in i Chevan. Han skulle ned till Södertälje nu, till Johan Asplund. Den vinröda Chevrolen skulle parkeras hos Johans föräldrar och Rolle och Johan skulle få skjuts till Arlanda av Johans far. Där skulle Mariestadskillarna möta upp. Ett kvällsflyg skulle ta dem över Atlanten och där skulle äventyrsresan börja. Rolle satte sig bakom ratten och satte i en ”Whitesnake”-skiva som gav honom bra vibbar eftersom den hörde ihop med hans känslor för Anna. Låten ”Here I go again” sattes på repeat. Den skulle bli hans ressällskap nedåt landet.

Han vred om nyckeln i tändningslåset - såg lantbrevbäraren närma sig hans brevlåda på sin runda - och vred tillbaka nyckeln i sitt utgångsläge. Motorn tystnade. Han hörde slamret i brevlådan och vinkade till brevbäraren, som önskade honom lyckad jaktresa, när han körde vidare längs raden av brevlådor. Ska jag ta in posten för idag?  En sekunds tvekan, ett enkelt vardagsbeslut, en vridning i tändningslåset på en bil. Nej, syrran kommer förbi i morgon. Posten får ligga kvar.

Så startade han bilen igen. Motorn mullrade kraftigt i styrka, den ville iväg. Så gled han ut från Lekvattnet - Jägaren - och kvar i hans brevlåda mellan reklam och en jakttidning låg hennes brev…

…och eftersom han inte hade läst brevet så kunde han inte berätta för Johan Asplund, som han snart skulle träffa, om att kvinnan han älskade just hade skrivit ett långt, inbjudande brev till honom. Han kunde heller inte förtälja att hennes man skulle ge sig av på en långresa för att klättra berg och att hon var tillfälligt fri för att besöka honom under våren. Eftersom brevet inte nådde hans händer eller hjärta före avfärd så var Anna fortfarande ”den eländiga kvinnan med sambo och en drös ungar”. Det var så han skulle prata om henne i Canada - med Johan Asplund. Hon var inget annat. Inte ett besök i mars. Inte en gräsänka med en man uppe på världens topp. Läget var lågt. Tystnad låg som is mellan Roland och hans förälskelse.

Även slipade jägare kan räkna fel när det kommer till mord och mordutredare. En så slipad jägare som Karnis trodde inte att polisen hade så mycket koll på ett vittne,i en tolv år gammal mordutredning. Och han tyckte sig förstå att de inte heller hade koll på vittnets sambo, eller hans äventyr uppe på Mount Everest. Den här gången hade han räknat fel. För om Jägaren hade läst det där brevet och nämnt något om det till sina vapenbröder så hade nog en så pass vass kriminalpolis som Asplund anat oråd bland alla tillfälligheter och namn runt Anna Björk - en kvinna som han själv höll reda på, mycket mer än vad en mordutredare borde göra. Han hade då förstått att han själv hade blivit en av de sköldar som Sofias mördare hade gömt sig bakom. Men nu blev det inte så.

 

Johan, i sin tur, kunde inte berätta för Roland att kvinnan som han älskade var fri över jul och skulle fira den med honom. Han kunde aldrig prata om Anna Björk eftersom hon fortfarande ingick i en mordutredning som kanske aldrig skulle stängas. Att inte prata om henne alls, eller om framtiden, var enklare för alla parter. Speciellt för Micke Jonsson som hade personliga band dragna in och ut ur just den utredning som Anna Björk var huvudvittne i. För att inte tala om Jonas Westman, vars nuvarande svärfar: Kjell Lööv, var den kriminalpolis som hade huvudansvaret kring sökandet efter den som hade sett till att en ung, 22-årig kvinna, inte kom hem efter en junikväll på stan, för tolv år sedan. Sofiautredningen var således eldbränsle i den grupp om fyra män som skulle erövra Canada tillsammans. Och de alla fyra aktade sig duktigt för att sätta eld på sanningar som så lätt kunde ta fyr och sprida sig.

 

Män vet hur man förvaltar tystnad. Män bildar alltid sina brödraskap. Två av de fyra männen hade sökt efter den tredje i tolv år men hade letat på helt fel ställen. Brödraskapet, med manliga koder från urtiden, hade förblindat och förgjort sanningen under årens lopp. Urtidens brödraband hängde kvar i nutid genom vänskap, släktband, delade sorger, delad vildmark, lyckade jakter, uppväxttid, sammanhang och en och annan yrkeskod. Allt detta delade de. Att Roland Karnefeldt och Johan Asplund delade samma förälskelse visste de inget om. Och om freden skulle bestå dem emellan, så skulle sekretessbelagda löften och tystnad bevaras genom de år som skulle komma till de båda jägarna. De skulle snart belägras av samma kvinna, på varsitt håll i tid och rum. Och detta visste de, lyckligtvis, inte något om.

 

Och Betraktaren såg och Berättaren visste. Ännu en vridning av en bilnyckel i ett tändningslås. Ännu en nyckel i tidens lås.  Det och inget annat var det som hindrade Roland från att läsa Annas längtan efter honom. Brevet hade kanske påverkat honom så till den grad att han hade låtit sig nämna något om det - till Jonas, till Micke, kanske till Johan, under deras gemensamma sexveckorsresa. En enda vridning av en bilnyckel i ett tändningslås. Kanske var det just det som fick honom att inte försäga sig och avslöja sin verkliga identitet - änglajägare, flickmördare.  Samma vridning i ett annat tändningslås hade fört Sofia in i hans öde. Och Betraktaren slutade nästan att andas - igen.

Att livet hänger på så små Sanningsnycklar, med dess vridningar, är en hemlighet som de snövita änglarna har begravt ute på sin ö - bortom dimmorna, långt utanför det mänskliga seendet. Och tur är det, för då kan människan fortsätta att leva i sin villfarelse av att hon styr sitt liv, med sin fria vilja som styrroder.

 

Söder om Torsby, just där han hade kraschat med sin motorcykel för tjugo år sedan, fick Roland Karnefeldt tvärbromsa då en majestätisk älgtjur steg över vägen.

 

Sent den 19 oktober - samtidigt som den linjeformade jumbojeten lyfte från Arlanda mot Canada- rycktes Anna ur sin sömn. Hon steg upp. Hon satte på en kanna nattkaffe. Hon tände ett ljus på bordet. Hon tog fram sina tre undanlagda skrivböcker en sista gång. Hon hade en sak kvar att skriva. Hon skrev: ”Alltid när man är nära den man älskar så vet man det”

 

Betraktaren höll inne sina sista andetag. Återupplevde döden igen. Tom luft. Tomt på syre. Betraktaren blundade hårt. Glasgråten hängde i luften och den hade ännu inte börjat rulla nedför Berättarens kind.

 

Anna slog ihop sitt block och skulle just lägga undan de fullskrivna fjärilsböckerna då källsjön inom henne brusade till. Hon blundade och fann den en sista gång. Den här gången var hon alldeles lugn.

"Det var höst. Det var kallt men hon klädde av sig naken och vek ihop sina kläder. Hon lade dem på en stor sten på skogsängsstranden. Hon simmade ut mot sjöns mitt. Höstdimman omgav henne där den smekte den vackra källsjön, som var dold för omvärlden. När hon kommit ut mot mitten av sjön trampade hon vatten och tittade ned mot sjöbotten. Genom det klara, iskalla vattnet såg hon det klart och tydligt - spaden i rostfritt stål var borta. Hon vände sig om in mot skogsängsstranden igen och såg att en man väntade på henne och hennes hjärta jublade! Det var ett fint återmöte."

 

Oktober 2005

Anna öppnade sina ögon - natten till den 20 oktober var här och det var länge sedan nu, alltför länge sedan som hon hade varit 22 år och just kommit hem från Mariestad där en vän försvunnit och aldrig mer återfunnits. Hennes minnesanteckningar hade nått sitt slut. Hon var framme vid nuet. Långsamt och varsamt insåg hon att hon skulle avsluta Sofias historia här inatt. Hon vände upp den sista sidan i fjärilsboken igen. Längst ned lockade en oskriven rad henne att skriva ned den sista delen av Sofias sanning. Den hade legat dold i henne under många år. Hon skrev:

”Jag bär på en egen hemlighet.

Jag vet vem Roland är.

Jag har funnit Sofias mördare.”

 

Hon hade äntligen skrivit färdigt.