KAPITEL 55 - FRITAGNINGEN
Klockan 05.05, då gryningen ännu inte hade antänt, vaknade Kent Sköld i sin cell. Han visste att kvällen skulle komma och att den skulle vara en del av ett efterspel. Den kväll som väntades skulle alltid vara den första efter den fritagning som skulle ske idag. Det skulle komma en skymning fylld av spår efter ett gisslandrama, en utbrytning, en revolt. Plötsligt var han så trött på sina egna planer, sin egen revolt. Just idag, när mordet på Mia Haglind, slutligen skulle ske så ångrade han sig nästan. Inte om mordet. Det kvittade. En kvinnospindel mer eller mindre ute i verkligheten spelade ingen roll - ingen som helst roll. Men han var inte lika säker på hämnden längre - den mot Karnefeldt, den mot Jonsson. Idag var dagen här då han skulle peka ut två mördare - Sofia Arvidssons och Mia Haglinds. Karnis var verkligen skyldig till det mord som Sköld själv satt av tid för. Micke Jonsson kunde skräddarsys till mordet på Haglind - skräddarsydda mördare fanns det gott om. Men glädjen svek honom idag.
Han såg ut mot himlen. En flik av den fanns inne i honom själv nu. Den var isblå och skimrande och den brann sin iseld i hans hjärta, där det skogsgröna ljuset från själsystern hade slagit läger och byggt upp en boplats. Att något så vackert hade funnit sin frid där, att något så skört ville bo inne i honom. Det var obegripligt och det fyllde honom med ödmjukhet. Han bar på himlen. “Ren kärlek utan lust.” Han var fritagen - han var hel nu när han var en flik av himlen.
Annas fritagning av Mia Jonssons nycklar av sanning nådde sin epilog, sin slutsida. Boken präntades ut i sin helhet genom hennes skrivare. Det sövande, mekaniska ljudet av automatik väckte hennes gryning till liv. Hon drack sitt heta kaffe i morgonljuset. Barnen sov och skrivaren fortsatte att mata ut skrift. Uppgiften var klar, romanen var bärgad. De två sista meningarna blev till meningsfullhet och bar henne genom dagen:
“Anna bär på en hemlighet, något bara ett fåtal personer vet om. Alla bär på små hemligheter men den här är gigantisk och djup som en mörk källsjö i oktober.”
Jack fanns där - skuggfri, svart-tvättad och klar över vad hans roll i hennes liv var. Det var upp till honom att inspirera henne till övermod. Att locka fram stordåden ur hennes händer. Att efterskänka henne sitt eget mod. Att frita henne från livets gissel en dag. Inte idag. Inte denna dag - inte på Sofias femtonårsdag som död. Inte här och inte nu. Hennes andetag jagade på. Desperat så blåste de alla liv i hennes kropp. Klockorna skulle få riva upp tidslinjen ett tag till. Årshjulen skulle få rulla in i nya decennier av vardagsliv. Han skulle återvända till Anna en annan dag.
Symbolen för “spara” lyste starkt på hennes dataskärm och innan hon släckte ner skärmen reflekterade hon över vad det var för symbol som var med henne i det dagliga skrivandet - det var ett litet timglas. Förundran. Påminnelse om en gammal rädsla. Puls. När hon satt och såg timglaset försvinna in i mörkret, på den nedsläckta skärmen, så visste hon vad nästa roman skulle heta. Den som Mia hade nedtecknat i de tre skrivböcker som hade vildrosor blommande vilt över pärmarna. Från och med nu hette den inget annat än
“Det femte timglaset.”
Jack stod på hennes hustak. Han var ensam i det starka gryningsljuset - Sorgeängeln utan sin flock. I junimorgonens första regnstänkta vindar adlade han sig ett nytt namn; “Jack - tidens fritagare”. En ängel till fripassagerare hade funnit sig en roll intill det mänskliga och han färdades nära henne - kvinnan i kropp som han dyrkade. Han skulle viska henne vägen genom vardagligheter. Han kunde göra henne till en symboltolkerska av rang. Tillsammans blev de ett spökskrivarpar som skrev varje död roman till återupplivning. Deras gemensamma arbete lovade varje manus lång livslängd. Jack skulle ge sin kvinna gåtor att lösa längs vägen och han skulle hålla hennes hjärnceller i trim. Hon fick frita gåtornas svar ur tystnaden och göra om dem till vackra ord. Jack var och förblev en Sorgeängel men nu utförde han även fritagningar av tid och han öppnade dörren för henne in till främmande människors Gömmonycklar och öden. Det var grymt. Det var kallt här på andra sidan tiden. De Svarta Bergen värmde dåligt. Han behövde hennes ord - för att värma sig klar. Han frös.
Hennes uppdrag var att föra ned det hon fann, via pennans makt på vita linjerad blad. Därefter fick hon med elkraft föra in guldskriften i datorns värld av ord och ordna upp dem efter sidor och kapitel. Nu skulle Sorgeängeln lämna henne åt dagens och kvällens öde. En ensam sorg närmade sig där den seglade mot hennes adress över himlen. Hon skulle bära den ensam - kvinnan med sina färdigtryckta sanningsnycklar. Jack grät silverdankar av kvällsgråt och lade en handfull silvergråt på hennes hustak för vinden att leka med. Sedan lyfte han.
I oktober skulle han anlända igen. Då för att smeka henne genom tre pärmar av vildrosor som hon skulle öppna vid midsommar. Det var de skrivblocken som hade brännmärkta hörn. Hon skulle vara i vässad form i höst efter att ha läst sig igenom Mia Jonssons andra namnlösa roman. Den här gången skulle Jack finnas med som spökskrivare från den första sidan. Det var med förväntansfullt vemod som han såg fram mot att få renskriva “Det femte timglaset.” Då skulle han se till att Sorgeänglarna fick flockvis med sidor och att han själv fick spela en av huvudkaraktärernas stora roll. Den mänskliga scenen var hans att vinna. Då, i det förflutnas penseldrag. Nu, i dagens ord. Sedan, i framtidens femte timglas.
Klockan var bara åtta - ändå satt hon resklar på Carls säng i en barnkammare som sjöng henne till ro med sina minnen. Hon ångrade sig - redan. Hon ändrade sig - nästan. Att döda Tor var som att amputera sig själv till något simpelt och smutsigt. Genom det gjorde hon sig själv till någon som var galen nog att döda en annan person. Hans namn skulle fortsätta att blända omgivningen. Det skulle stå i guldskrift på en gravsten i en gravkammare, på den stora skogskyrkogården alldeles utanför Stockholm. Gravkammaren hade hans farfar byggt åt sig och sina arvingar. En gravkrypta för dem alla att finna vila i efter ett långt och framgångsrikt liv. Tors liv skulle inte bli så långt. Han hade nyss nått sin 42:a födelsedag. Men det skulle vara mer framgångsrikt än sina föregångares. I gravkammaren skulle han möta sin far, farfar och ett par farbröder. De viktiga männen låg där och väntade på domedagen då himlaporten skulle slås upp för de rättrogna - de med makt, de med guld, de med framgång. Så hade Tors farfar tänkt sig döden. Tor själv hade nog inte tänkt på döden alls. Men hans namn skulle alltid stå i guldkantad stil. Hennes eget var inte ens värt en inristning på en gråsten. Hon själv skulle alltid bara förbli hans exfru - en kvarleva, en rest från en minimal tid av den framgångsrike mannens korta liv.
I henne skulle deras gemensamma tid ställas mot hoten som han hade levererat med ord som: “Mia - jag tar honom ifrån dig den dag du sviker mig.” Svikit hade hon gjort mer än en gång. Hon hade bestulit honom, ljugit för honom och gått bakom hans rygg. När han hade uttalat det första hotet om att ta Carl ifrån henne så hade hon legat bunden till sänggaveln under honom i läderunderkläder. Carl var inte mer än tre månader gammal och sov i sin spjälsäng i rummet intill, men mannen skulle tillfredställas. “Om vi skiljer oss så är huset ditt och Carl min.” Hårda ögon i ett kort ögonkast när han hade skjutsat henne någonstans. Det var i närheten av Carls ettårsdag och hon skulle just stiga ut ur hans bil. Nu hade de skilt sig och han var märkligt passiv. Han hade själv behållit huset och lät henne ha Carl så ofta hon ville. “Om det visar sig att du har varit otrogen så förlorar du vårdnaden om ditt barn i en vårdnadstvist. Jag har jurister som är lämpade för sådana strider.” Det hade han sagt strax före det att han tog ut sin skilsmässa från henne. Samma kväll som den vita mappen med skilsmässohandlingarna hade hamnat på ett bord för två, i en stängd restaurang ut mot Stortorget i Gamla stan, så hade hon avslöjat sin otrohet för honom. Den hade han redan vetat om i fyra år. Stod han fast vid sina hot, även nu när kanonernas muller hördes vid en avlägsen horisont?
Via en symbolisk hand seglade åskmolnen in över Stockholm. Ovädret var som en trupp rustade Krigsgudar - armerade för strid.
Nyss hade Tor sagt något märkligt, något kallt och riktigt obehagligt: “Kvinnor är som tikar, de kan få nya kullar av valpar men män kan bara få en enda förstfödd son.” “Säger vem?!” hade hon fräst. “En klok man som jag nyss har stiftat bekantskap med.” hade han svarat och frosten hade lagt sig över deras vackra golv på Starhöksvägen. “Byt bekantskapskrets!” hade hon viskat, vänt på sina stilfulla klackar och lämnat rummet. Hans återkommande hot om att ta Carl ifrån henne kunde han snabbt vända om till verklighet. Med den insikten i reptilhjärnan kom beslutet till henne. Det drog sig genom de slungande blixtrarna som gick ned i det skummande vattnet i det skärgårdshav som började nedanför hennes slott, i Näsviken. Tor skulle få chansen att dricka sin giftbägare. Ville ödet annat så fick hon finna andra vägar att vinna sin son. Hon var klar. Hon var redo för en ny skuldresa.
Hon reste sig från sin sons säng och lämnade barnkammaren med alla Carls tecken i stegen bakom sig. Rummet var fyllt av hennes barns ting - hans ansikte i foton över väggarna, hans doft, hans hand och fotavtryck i gips hängandes över skötbordet. I trappen ned till hallen, tolv steg från sin packade väska hejdade hon sig. Som på en impuls återvände hon till Carls rum och tog ett par av hans använda pyamaser som inte hade hamnat i tvätten och en T-shirt med fotbollstryck på. Det var en av hans favoriter - en svartvit randig som det stod Juventus på. Namnet bak på tröjan påminde henne om Italien - “Del Piero”. Men det var inte för Italienska män eller för italienska minnen som hon bar med sig sin sons kläder ner till sin väska. Det var för att kläderna bar Carls doft. Den doften var den vackraste av dofter och den skulle följa henne tillbaka till Vikbergets udde och bo där med henne till dess att hennes son skulle komma dit den 15 juni. Hon tänkte fylla sina tio kommande dagar med orolig väntan, tillit, undran och obesvarade frågor. När Tor återvände från Berlin under dagen skulle han då ta sig ett bad och unna sig en whiskey? Skulle hans hemlighet, den nya kvinnan följa med hit? Drack hon av sin nya mans dyra whiskey?
Mia avstod från att tänka sig hur fel lik skulle flyta upp i hennes vildrosors badskum, i ett badkar som hon noggrant hade valt åt sig i en tid då hon fortfarande hade varit fru Schiller. Hon korsade inte ödets väg denna morgon. Hon extrakollade inte det slutna röret med spritflaskan. Hon behövde inte se, för hon visste att allt stod orört i hennes fotspår. Hon behövde inte bevittna sina egna djävulska handlingar. De stod inglasade i en flaska med en svartgrön etikett som vilade i en guldkrans. När hon tog buketten med de brinnande skuldrosorna i gult och gick till sin bil var klockan halv nio och regnet vräkte ned från en blytung himmel av olycksbådande molnmassor.
Simona vaknade till i samma sekund som tändningslåset vreds runt och motorn drev igång på den vita skåpbilen som hon satt i. Bakutrymmet och förarhytten var helt avskilda från varandra, så det fanns ingen risk för upptäckt om inte föraren bestämde sig för att stanna bilen, kliva ur och öppna bakdörrarna. Det var då hon skulle stiga av. Hon skulle sitta friresan till sitt slut, ihopkrupen i skåpbilens bakre del med sin ryggsäck, fylld med mat och dricka. Sulkyn skulle hon hålla tätt intill sig, så att den inte åkte kana och slamrade in i väggen. Buller från bilens bakre regioner kunde göra föraren misstänksam. Simona hade sovit dåligt under natten och vid halv sex hade hon varit ute en kort sväng och sträckt på benen i skogsdungen bakom bilen. Då hade hon även uträttat sina behov. Toapapper hade hon förberett med. Det var något som hon hade haft med sig under alla sina nattresor hit ut. Simona hade blivit en förutseende kvinna. Nu när bilen rullade iväg in mot Stockholm var Simona glad över att hon hade tagit sig en morgonstund i det fria. Vem visste hur långt den här tvättbilen skulle?
Adam hade startat i samma sekund som han såg kvinnan som han skulle mörda när hon lämnade sin exmakes hus och äntrade sin bil. Nu startar det! Nu är vi här du och jag, Mia - ingen annan…nu finns det ingen ensamhet att slå ihjäl längre - bara en vägsträcka på 30 mil. Adam skulle döda en mänsklig ensamhet idag. Mia Haglind hade varit en bunkermänniska med en svår nyckelfobi alltför länge. Idag var dagen då han skulle finna hennes slut åt henne. Det var idag han skulle söka upp hennes sista andetag och frigöra henne från hennes livsplågor.
Idag skulle den himmelska spelhålan öppnas igen. De stora rouletthjulen kunde rulla igång. De enarmade banditerna fick gå varma under Gudarnas händer. Krigsänglarnas tid var över. Gudinneorden var splittrad och spridd för vinden. Stridsgudarna hade anlänt. Det första de hade gjort när de anlände till den tysta och tillrättalagda Evigheten var att slå upp dörrarna till Himlavalvets spelhåla. Den hade stått och dammat igen under Gudinnornas darriga era av makt. Nu skulle där spelas. Mänskliga liv stod på spel. Gudarna bjöd sig själv på deviskt öl. De stora spelborden skulle komma i bruk idag. Tärningsspel och pokersviter skulle avgöra människornas öde än en gång.
Kent Sköld såg inte fram mot det mord som han hade beställt på Mia Haglind. Han visste att ett mord lätt kunde leda till fler. Men den här dödskjutningen var delikat. Den var en raritet, en söt liten raring till mord. Ett vackert lik är alltid förtrollande i försommartid. Journalisterna skulle gotta sig och skina ikapp med likets vitblåa hud. Vännerna till liket visste att förfasa sig. Förhör skulle inledas. Lars Lindberg fick kopplas in för att tyda meddelandet, i den mördade kvinnans hand, som ledde till “Flickorna från igår med sin lilla återträff.” Han var den skickligaste av alla utredare och just han skulle hitta den jägare som nämndes i likets brev. Jägaren som hade en svart fjäril i nacken. Jägaren som hade blåst ut ljuset i Sofia. Han skulle gripas snart. Och omedelbart efter det skulle Micke Jonsson tas in för förhör - var det inte hans försvunna tjänstevapen som hade använts vid mordet på Mia Haglind - ammunitionen skulle spåras, vapnet likaså. Hade inte just Jonsson märkliga kopplingar till både Karnefeldt och till de hemligheter Mia Haglind hade sparat på om flickmord och vittnesmål? Och Mia. Hade inte hon varit i kontakt med en glasblåserska från Roverud? Den stackars kvinnan som hade råkat ut för en mordbrand för arton månader sedan. Hon som hade samlat på gamla artiklar om ett svenskt mord. Och utanför hennes glasbruk hade en svenskregistrerad svart Land Rover iakttagits strax före branden. Just en sådan bil som Micke Jonsson körde omkring i. De osannolika sannolikheterna skulle slutligen sätta dit Jonsson - kanske fanns det mer kriminalitet som skulle uppdagas runt honom? Hade inte just han gjort sig skyldig till en kvinnomisshandel för ett par år sedan - på en kvinna vid namn Helena Skytt som hade råkat ut för Jonssons ilska och frustration. Var det inte just sådana män som till slut gick över gränsen - över gränsen till ett mord? Och sedan - efter gripandet av Karnefeldt och efter de inledande förhören med Jonsson så skulle bara “Hemligheten” finnas kvar. Den som låg inlåst i ett bankfack, den som bara ett fåtal människor kände till. Den som Mia Haglind skulle dö för - och det just idag. Och hon skulle lämna ett hav av tomhet efter sig. Den lilla sonen skulle komma att gråta efter mamma - en stund, en vecka, en månad. 2½- åringar glömmer. De går vidare, de finner nya mammor att älska. Kvar att leva för finns till slut bara små minnesglimtar - ett skratt, en röst, en doft. Ändå - trots vetskapen om allt detta - Kent Sköld såg inte fram emot sitt beställningsmord på Mia Haglind.
Roland Karnefeldt stationerade sig i sin bil utanför Västeräng. Han parkerade osedd på en avtagsväg där han hade överblick över onsdagstrafiken. Det var två dagar före nationaldagen. Imorgon gick stadens skolor på sommarlov. Skulle de starta sommarlovets löften om långa, lediga dagar och ljusa nätter med ett kvinnolik på plats och med en polisutredning i släptåg? Eller skulle inget blod spillas idag? Karnis var beväpnad och förberedd för allt som slumpen och livet hade att komma med idag, på dagen femton år sedan Sofia Arvidsson hade vaknat upp till sin sista dag i livet.
Det var en stor dag för mordbeställaren som hade använt sig av avsändaren “VB3” på sitt mordkontrakt med Adam Tenn. “VB3” hade han valt som signatur eftersom det var en bokstavs och sifferkombination som hade kommit till honom i mörka nätters sömnlöshet. Det var i de nätterna som skulden hade rivit samvetet blodigt. Signaturen hade ett stort mänskligt värde för honom och det berättade för omvärlden vem han var och vilken hemlighet han skyddade. Mordbeställarens otrohet skulle kvittas mot att kvinnan, som hade kommit över “Den stora hemligheten”, nu fick röjas ur vägen för gott. Han smekte sin hustru över kinden, kysste henne mellan brösten dit hans längtan alltid hade återfört honom. Hon sov när han gick upp och bryggde sig kaffe. I ensamhet tog han sig sin frukost och bläddrade i morgonbladet. Mannen satte på sig en oljerock över jaktskjortan och tog hunden med sig ut på sin morgon-runda i skog och mark. På vägen mot skogen hämtade han hundens koppel som låg i framsätet på den svarta Land Rovern. Hans tankar var fridfulla: Sannerligen. Det är en god tid som kommer med den här dagen. Den nya tiden ska jag bära i varsamma händer. Det finns löften att vårda, barn att älska och barnbarn att värna om. Idag ska jag tända tre ljus nere i kyrkan. Ett för Sofia, ett för Moa och ett för Mia Haglind som tar med sig “Hemligheten” ända till himlens änglar. De snövita änglarna får gömma alla mänskliga felsteg under sina vingar. De får arkivera kvinnomorden bland allt övrigt mörker som de har att bekämpa och besegra. Sant är att det kommer en ny gryning med morgondagen. Då börjar mitt andra liv. Livet efter Moas död och tiden efter mordet som jag har beställt.
Adam hade drömt sig en drunkningsdöd i framsätet på sin nattparkerade skåpbil. Han hade sovit i skift och hamnat i samma dröm gång på gång: //Han sprang, rädd för sitt liv eftersom han var jagad av en beväpnad jägare som kunde skogen de sprang genom. Så fann han vägen ner till sjön Aspen, via den obebodda kåkstaden av ruckel, nedanför Vretarna. Där hade han vadat ned i sjön som glittrade av solljuset över vattenytan. Men snabbt hade han förlorat sandbotten under sina fötter. Det var då han insåg att han hade glömt av förmågan att simma. Han sjönk, som gråsten. Han flöt upp på stranden, som drivved - drunknad. Det var då han hörde sin far ropa hans namn; Adam! Aldrig hade han hört så mycket smärta i en enda mans tömda röst.//
I vaket tillstånd hade Adam kollat klockan på bilens instrumentpanel och sett att den var 06.15. Just då hade mobilen väckt honom med sin ringsignal för väckning. Den guldskimrande Mercedesen, innanför gallergrinden, sade honom att han inte var försenad till sitt mord och att han inte hade förlorat sitt byte ur sikte. Förföljelsen kunde snart börja. Drygt två timmar senare hade hon klivit ut i regnet, in i sin bil och startat sin resa med ett spinnande motorljud och de var nu redan söder om Kumla. Det var mindre än tio mil kvar till Mariestad.
Drömmen om att livrädda någon hade funnit Simona där hon hade legat i fosterställning inne i bilen, bakom bakdörrarna och låtit sin 130 kilos kropp vila i omgångar. //Den blonda drottningen hade varit där igen hos henne när hon sov. Hon, inte Anna Björk, hade hållit Nemo i famnen och påmint Simona om Guds påbud: “Livrädda en vilsen själ så får du tillbaka Nemo.”// Timmarna i den framrusande bilen hade varit outhärdliga för henne. Hon hade känt sig åksjuk och handlingsförlamad om vartannat. Vart var de på väg? Hon hade skymtat Södertäljes baksida genom bakdörrarnas små fönster och hon förstod att de måste ha åkt ett tjugotal mil till. Hur skulle hon någonsin hitta hem igen? Hur skulle hon förstå var hon befann sig när bilen väl stannade då hon äntligen kunde stiga ur? Förvirrad och ledsen grät hon i fem mil till.
Klockan elva hade Lasse Arvidsson hissat flaggan i topp för sin döda dotters ära. Saknaden bodde kvar i honom. Hans stolthet över Sofia skulle flaggas ut i grannskapet. Hennes skratt seglade i den friska sommarvinden. Lasse hade vaknat tidigt, bryggt sig frukostkaffe, tagit ut hunden i sommarregnet, sett molnsjoken dra förbi och önskat en ny försommardag till liv. Nu skulle han ner till stan för lite ärenden. Han tänkte åka förbi Tore på stuguthyrningen och småprata lite och ta stegen förbi campingstugan som för alltid var stuga nr: 6 för honom, även om stugbyn var utbyggd och omnumrerad nere vid sjöviken, invid Skogsängens IP. Sofias far behövde vara där en gång om året och gå längs den vackra fjärilsstigen mellan campingplatsen och villaområdet bakom skogsdungen. Han kände frid när han fick stå på grusvägen bakom stugorna och dra in doften av vildrosor. Idag, under Sofias femtonde dödsdag, var en bra dag för hans privata ceremoni.
När han var klar på stuguthyrningen skulle han ta en sväng förbi kyrkan. Han hade ljus som behövde tändas. Han hade en fadersskuld som behövde brinna upp. På vägen ner till sjöviken passerade Lasse en granne. Grannen tutade glatt och svängde in mot vägkanten. Den svartglänsande Land Rovern bromsade också in. Lasse vevade ned rutan och växlade några ord med Johan Karlsson som bodde i huset mittöver familjen Arvidssons hus, på Skogsängsvägen. Johan var den granne som hade sett Sofia kliva in i kallhallen hemmavid, klockan två på natten till den femte juni, för femton år sedan. Johan hade lämnat köket för att göra ett badrumsbesök och därför hade han aldrig sett grannflickan gå ut igen - till mördarens väntande bil vid vändplanen längst bort i området, ned mot skogen och fjärilsstigen. Just det - att han hade missat Sofias steg ut i natten - hade skuldsatt Johan Karlsson i många, långa år.
Arvidsson och Karlsson var riktigt goda vänner. När Lasse bromsade in vid Johans bil så tändes deras ögon samtidigt. Där sken ljuset av vänskap, av igenkännande, av samhörighet.
-Tjena, Lasse. Har du vunnit på travet och köpt dig en ny bil?
-Nej, det är svärsonens pärla. Men jag lånar den så ofta jag kommer åt. Han är iväg med Kjell Lööv på något jobb, sedan igår. Då passar jag på och tar över den. Man kan säga att jag passar den åt honom.
-Det förstår jag att du gärna vill göra, skrattade Johan åt sin grannes bekännelse om hur han olovandes lånade sin svärsons svarta pärla till bil.
-Flaggar du för Sofia idag?
-Japp! Det känns bra att göra så.
-Det tycker jag att du gör rätt i. Egentligen skulle man hem och flagga för sina egna ungar också trots att de är 32 och 34 år gamla och beter sig värre än vanligt.
Johan log illmarigt och Lasse skrattade gott.
-Men jag såg att du och Mona flaggade i söndags. Man får säga grattis!
-Ja, nu är man farfar. Herre jäklar vad söt hon är.
-Vad ska underverket heta?
-Saga. Hon är så lik Christian så att det är ruskigt. Men det ska nog bli ordning på henne i varje fall. Hon har en klok mor.
-Är han lycklig nu - Crippe?
-Jodå, han struttar omkring som en bättre tupp, även om förlossningen var en pärs.
-Och Danne har blivit farbror?
-Ja, han har lyckats träffa Saga lika mycket som Mona. Ungefär tretton gånger på tre dagar. Nu är det huggsexa om babyn.
-Hälsa och gratta Christian så gott.
-Det ska jag göra Lasse. Ha en fin dag idag.
-Vi hörs!
Så var dagen hissad i solvindarna som lekte med duggregnet, lite då och då. En svensk flagga svajade i topp på en flaggstång någonstans i mellansverige. Flaggstången stod stadigt på en tomt med en björkdunge vid en bäck. Längst ned mot sommarängen stod en tom gungställning där barnens gungor inte var upphängda än.
Roland såg Mia Haglinds Mercedes glida in mot Västeräng. De svarta molnen hängde över henne och morgonens oväder återkom med hennes ankomst. Onsdagen gick från störtskurar till strålande sol som vände sig tillbaka in i ännu ett oväder. Väderomslagen skedde varje enskild timme. Vädergudarna hade inte bestämt öde åt dagen än.
Karnis såg hur den vita tvättbilen med blå stripes kom i karavan med Mia. Skåpbilen svängde in på en avtagsväg. Föraren - den beställda mördaren, sällade sig till betraktarnas skara då han parkerade på en skogsstig invid ett par hästhagar, bara ett par hundra meter från Karnefeldts jaktstuga. Skuldvisiten var kommen. De femton guldskimrande rosorna lades ut vid en sten mot slutet av Karnefeldts tomtgräns. Den angränsande marken tillhörde Micke Jonsson. Där - i linjen som bildade markgränsen, grävde den blonda kvinnan en grav med en medtagen leksaksspade i plast. Den lilla graven grävdes invid tio andra håligheter i marken. Det var till skuldrosorna hon behövde sina små gravar, år efter år. Hon begravde dem under järnberikad jord hos den som skulden hörde till. Mia var inte den enda med ett ångerfyllt sinne. Mördaren hade också ett samvete som behövde begravda gula rosor för att komma till frid. Så tänkte hon när hon markerade ut den nya gravplatsen till årets fång med femton vackra rosor. Mia reste sig upp utan att se sig om, gick tillbaka till sin bil och körde mot Vikberget.
Adam var skakad över att mordoffret så snällt åkte till den tänkta mordplatsen. Det var bara därför han inte fann sig i det nya scenario som växte fram inför hans ögon. Innan Adam hann kliva ur bilen och slå till hade hon skött sin begravning av sina gula rosor och stegat tillbaka till sin egen bil. När hon gled iväg från Västeräng ut mot vägen, förbannade Tenn sin egen oduglighet. Men utan uppgivenhet och ovetandes om den sovande fripassageraren i bakutrymmet på sin skåpbil, gled han efter Mercedesen med sin skimrande lack och sina silverfälgar - ut mot Vikbergets udde. En minut senare körde Jägaren samma väg. Med en lokalkännedom som lätt överträffade den som de andra två i det märkliga sällskapet hade, så fann han snabbt en genväg och väntade in både Mia Haglind och Adam Tenn. Snart skulle ett mord eller en fritagning ske. Roland laddade och osäkrade sitt jaktvapen och strax därpå hade han de båda bilarna i sitt jägarsikte. Vid infarten till sitt residens ute på den ödsliga udden insåg Mia att hon var förföljd.
Klockan 13.14 bröt infernot ut. Branden i förrådet spred sig snart till ett angränsande lunchrum. Avdelning sex på Kumlafängelset behövde snabbt utrymmas. Brandlarmet gick, celldörrarna flögs upp och ut kom internerna. Fyra av dem var beväpnade och hade rånarluvor över sina ansikten. Kent steg åt sidan i rökridån. Den outhärdlig dimman blev till en stickande smärta i halsen. Panik utbröt. Dörrarna ut belamrades men sparkades upp. En inre utegård fick bli uppsamlingsplats för alla på den utrymda avdelningen. Det var då de slog till. Fritagning och utbrytning skulle ske. Pulsarna brann, tankarna sved - leva eller dö, fly eller falla. Gisslan togs - de sköt sig fram med sina automatvapen i myllret av vakter och interner. Den kvinnliga vakten släpades ledlös efter en av fångarna på flykt. Utbrytningen var ett faktum. Ett fält - en öppen väg slogs upp mot vaktkuren vid ett av murens hörn. Via den köpta vakten skulle de tvinga sig ut. Med lätt haltande gång började han att låsa upp grindarna in i byggnaden, sedan skulle han släppa ut dem på andra sidan. De var snart på väg.
Tre av dem var redan förbi Kent Sköld, som såg en flik av den blå himlen var han än stod nu. Den fjärde kom rakt mot honom. Längs marken drog den beväpnade mannen i svart rånarluva Katrin Larsson som plötsligt vaknade upp ur sin medvetslöshet. När hennes arm drogs ur led, när hon skrek förtvivlat, när hon ropade på hjälp, när hon grät - då sprack något i Kent Sköld. Det var som att falla sönder. Ondskan var över. Ljuset tog vid. Han var 22 steg ifrån den fjärde mannen med sin gisslan. Hennes gröna ögon bet sig fast i Kents månljus.
-För Isabelle, viskade han och sprang fram mot Katrin - den kvinna som var helt hatad, hon som var mest våldsfixerad av alla fängelsevakter, hon som var den mest hängivna av alla fångvakterskor i riket. Det var henne han skulle livrädda. Det var så planen såg ut.
Krigsgudarna satte sig ned för ett nytt pokerparti vid det största spelbordet. Nu skulle öden fördelas. Nu skulle människoliv besparas. Nu skulle blod spillas och berika marken med nytt liv. Samtidigt började Gömmonycklarna att falla genom molnsprickorna i luffarnas steg, när de vände paradiset ryggen och gick sin väg.
Han slet henne ur sin medfånges armar. Han höll henne under sig och skyddade hennes kropp med sin egen. När hon kurade ihop sig på marken under Sköld tänkte hon: Det här händer inte! Det här skulle aldrig hända mig! Just då ven en skottsalva i luften. Svärmen av ammunition träffade en mänsklig, oskyddad bröstkorg. Det gröna hjärtchakrat slets itu och den rena kärleken färgade utegården blodröd.
Kommentera