sanningsnycklar.blogg.se

KAPITEL 50 - EN JUL ATT MINNAS

Almanacksbladen blåste iväg och tog svängen förbi november, advent och Lucia. Erik tog med sig barnen för en två veckors USA-vistelse över jul och nyår, då han och hans föräldrar skulle fira helgerna med släktingar som hade flyttat över Atlanten för tre decennier sedan. Utåt sett var det en fin lösning på Lovisas första jul som helt kunde hållas i Lekvattnet. Stella och David var dessutom överlyckliga över att få åka till New York. De lovade mamma “att köpa med sig tusen presenter, ta flera hundra foton och ringa minst två gånger.” Anna saknade dem redan när hon såg Eriks bil lämna gården med packning och barn, för att köra i vinterregnet ut till Arlanda, torsdagen den 20 december. Hur kan man sakna någon som nyss var här? suckade hon och kände stickningar i huden istället för att gråta ut de tårar som behövde fällas. Hon stod bara nästan ut med irritationen mot Roland som var mer än nöjd över att ha barnen Björk utomlands under de närmaste två veckorna. Dessutom var han mycket mer än överens med Erik om allt och lite till. Taggigt. Klibbigt. Så kände hon inför sina båda mäns manliga vänskap. Som en kaktusfarm under hudytan.

I bilen mot Lekvattnet under fredagen, med julklappar, bebisprylar och packade väskor tog det grå i henne över. Hon spelade Eldkvarns “Sånger från Nedergården” så intensivt att Roland nästan gav upp ett skrik av vanmakt:

-Det var ett jävla regnande från Nedergården. Vad är det med dig?

-Bara mammasaknad. Hennes röst tog sig knappt upp ur det grådisiga tillstånd som hon hade satt sig i.

-Saknar du din mor?! Inget kunde förvåna Roland längre med Anna.

-Tvärtom, bara barnen.

-Men de får ju en fantastisk resa till USA. Det är väl ingenting du ska gräma dig över.

-Skulle du vilja fira en enda jul utan Lovisa?

-Nej, naturligtvis inte…men…Rolle skulle just börja anföra ett försvarstal. Han hade bara ett barn, hon tre och hon var inte barnlös även om två av hennes barn var på resande fot. Han hade varit barnlös i ett helt liv. Hon hånade de ord han inte hade talat ut:

-Men det är väl en stor skillnad. Nu pratar vi om ditt barn och inte om mina. Hon menade inte att låta så bitter som hon faktiskt lät.

-Självklart inte! Jag förstår…

-Inte ett skit! högg hon av, trött på att ideligen få föreläsningar om livskunskap från sin man.

 

Då började snön stilla att falla och färgade det grå alldeles iskristallsvitt. Snön lade sig som ett varmvackert täcke över en kall värld. Mitt i vinterfrälsningen, som kom efter tio dagar av regn, så visste Anna två saker, intensivt och innerligt: det var jul om tre dagar och hon skulle omigen inneslutas av familjen Karnefeldts kärlek och värme.

-Hur mår Birk? frågade hon där hon satt i en magisk vintervärld som färdades med henne mot Värmland.

-Hur så? frågade Roland kort. -Han är gammal och trött bara. Karnis ville inte ha mediala profetior från regnmolnet som satt i baksätet.

-Jag bara undrade. Vad vackert det är med Värmland och vinter.

Roland fann sig som vanligt sitta mitt i det väderomslag som hans kvinna var och förblev. Hon gick från is och snö till smällhet sommar på två sekunder. För en minut sedan förbannade hon sina barns frånvaro, nu var hon glad över att vara på väg mot Lekvattnet. Livet var åter igen gott att leva. Väl framme slöts hon och Lovisa in i en naturlig omsorg och Anna kände en nära samvaro med sina svärföräldrar och svägerska. Aldrig hade hon känt sig så accepterad som i den här gruppen av människor, aldrig så älskad, aldrig så fri. Råsen styrde och ställde likt en lagledare i en mindre idrottsförening när hon tog mycket ansvar och delegerade på ett rättframt och tydligt sätt. Hon gnällde aldrig i efterhand över att hon stod med hushållsarbete upp över knäna och händerna fulla med nya uppgifter som dök upp längs vägen. Hon gnällde väldigt lite, överhuvudtaget. På ett direkt språk hade Rose-Marie beordrat männen ut i skogen för att fixa granar och därefter hämta ett par julskinkor hos en gårdsgranne samt ordna med julölen. Övriga göromål löste hon själv med stöttning från Karin som hjälpte till med alla julförberedelser, mellan arbetspassen i bokhandeln - som gick strålande mot jul.

Anna gav beröm till sin svägerska och svärmor, passade barn, sysselsatte tonåringarna och bara fanns där, nära. Hon berättade för sin svärmor att hon plöjde sig igenom Mia Jonssons väl tilltagna romaner som inte liknade något alls av det som hon tidigare hade läst i sitt liv. Och hon berättade att de var skrivna i stora skrivblock från Lekvattnets bokhandel. Karin häpnade - både över de vackra skrivböckerna - som hon själv hade givit i gåva från familjerna Karnefeldt och Arvidsson till en döende kvinna - och att dessa böcker dessutom hade fyllts med vackert skrivna ord i en ännu vackrare skrivstil. Något som förvånade både Råsen och Karin var att Anna så lätt kunde ta över något som brann av Mias kärlek till Roland.

-Vad ska du med det till? frågade Råsen som var en praktisk person utan skrivnerv.

Anna harklade sig, samlade mod till sin röst och sade:

-Jag läser, redigerar och skriver om, lite i taget, med varsam hand på min dator. Det första manuset har jag namngivit: “Sanningsnycklar”. När jag har arbetat mig igenom det så tänker jag skicka in den till ett förlag, i mitt och Mia Jonssons namn. Lill och Mats tycker att det är en bra idé. Finns det inget förlag som nappar så tänkte jag kontakta ett tryckeri och trycka upp en liten upplaga själv, i pocket. Det kostar inte astronomiskt mycket.

-Vad bra tänkt! Jag kan ta in dem i sortimentet i min bokhandel. Se till att få dem tryckta bara, sade Karin, inspirerad av svärdotterns påhittighet.

-Ja, fortsatte Råsen på det påbörjade resonemanget. -Vi kan skänka ett par exemplar till biblioteket i Torsby. Spridningseffekten kan bli bra, bara boken finns till utlåning.

-Ja! Anna blev glödande. Vilka idéer! Den ena idén födde den andra.

Lovisa sov, så Anna hade skrivtid. Hon tryckte igång sin bärbara dator och läste ur “Sanningsnycklar” där Mias karaktärer skulle fira sin första jul utan Sofia. Snön föll över graven i Vite skog, det första timglasets sand strilade och en flickas graviditet tickade sig fram mot en mördare som satte skräck och sådde sorg var han än dök upp. Hans spår lämnade tydlighet på varje brottsplats. Vad hade Mia gjort om hon hade levt idag? frågade sig Anna. Utvecklat sitt skrivande? Lämnat skräcken och sönderslagenheten bakom sig, givit sig av till en annan ort, flytt Västergötland och bosatt sig i Göteborg eller i Stockholm? Här, i “Sanningsnycklar”, har hon i varje fall fastnat i alltför grymma småstadssagor.

 

Mia gjorde revolt. Och det rejält! Hon höll inte käft! Inte ett dugg. Den utlysta tystnadsplikten gav hon blanka fan i. Mia lade allt sitt inneboende ljus nedåt för Anna att finna i varje skrivet ord. Fjärilsblocken brann av iver - de gick inte upp i lågor. Genom att ge sina skrivna ord vidare till någon, med skrivandets kraft i sina händer, hade Mia brutit mot allt vad Gudinneorden predikade: tystnadsplikt och lojalitet ända in i döden. Orden knappades in i datorn som stod på ett köksbord i Lekvattnet, framför kvinnan med de midnattsblå ögonen. De båda kvinnorna ägde varsitt rödskimrande hjärta - och de slog och tog sig fram mot nya kapitel i manuset: “Sanningsnycklar”. I Mias vidöppna sinnen red en namnlös, svartklädd, ryttare genom en oändlig, tyst och mörk natt med en fackla i sin hand och med hennes skrivböcker i sin famn, under klädnaden. Nattryttaren hade rätt destination med sin skenritt och han skulle nå fram. Ända fram. Ända ut till mänskligheten. Ända ned till jorden. Orden smattrades rena på dataskärmen. Mia log. Hon drog folk till sig. Hon vann mark. Hon skrev rent sina krönikor i skrivblad som gick ut till alla innehavare av lagfartsnycklar - till dem som hade kontrakt på tomma himlar. Det var krönikor om övermakt och underlägsenhet, om individens frihet och om himlens ansvar. Gudinnorna bävade. Ordets makt bestod.

 

Något alldeles nytt hände i Annas far strax före den första julen som änkling, som också var den första julen på 40 år utan en domderande hustru i livet. Han behövde inte anpassa sig. Med en vek inre röst, men med en helt ny bestämdhet hade han tagit ett beslut. Han skulle fira julen alldeles själv - på en nyöppnad gata av ensamhet. En vecka före jul hade han skickat sina döttrar varsitt knippe blomstercheckar och varsin 500-lapp till vardera barnbarn att göra något för. Lovisa hade han glömt av. Hon var för ny för honom att minnas. Ett barnbarn som han aldrig hade träffat fanns inte för honom.

Fredagen den 21 december gjorde han något helt oväntat, något som verkligen vred honom runt ett nytt hörn. Han åkte till Borlänge och julhandlade åt sig själv. Färdiglagat och lätt att göra i ordning. Lite julmat, lite annat, tolv julöl och köpt limpa. Det hade han inte ätit på många år. Hustrun hade bakat allt bröd själv. Nu provade han nytt. Ett tiotal förpackningar med mikromat lade han ned i sin kundvagn. Ulrika hade varit hos honom en helg, installerat en mikrougn och lagat till småportioner med mat åt honom. Allt hade hon daterat och fryst in. Ett par påsar med lussebullar hade hon fyllt nederfacket på frysen med. Han hade allt han behövde nu. När matinköpen för julhelgen var färdighandlade så körde han raka spåret till en stor elektronikbutik, där han inhandlade sig en video med dvd-spelare, en bärbar dator med Internet-abonnemang samt en TV-box med en hisnande mängd sportkanaler. Här skulle inte spillas sportfri tid. Med hjälp av nätet kunde han dessutom gå in på sportsidor i all oändlighet och nå sitt favoritlags hemsida. Där kunde han hämta ut information som han behövde för att följa hockeyligan på närmare håll. En ny elektronikålder tog form, även hemma hos honom.

Med bilen fullpackad med de nya julklapparna till honom själv och med sina fem matkassar tog han sig hemåt. När han låg någonstans mellan kvällningen och hemmet, på riksväg 70, började han nynna till Lisa Miskowskis “Sweet misery” som strömmade ut till honom i bilen från radion. Hennes röst blev till ett leende på hans läppar. Han började känna sig klarare, han började se igen, han kunde höra. Inget hade någonsin börjat. Inget var förbi. När Anna ringde sin far, den 22 december, med ett snösjok fallande från en öppen himmel, för att tacka honom för julgåvorna till henne och de äldre barnen så fick hon inget svar. Han hade inte tid att svara. 

 

Simona julstädade sig ut ur sin lägenhet. Den blev som hon själv - tom. Allt var på plats i hittehuset. Genom “Blocket” hade hon fått hemkört en stulen och köpt kamin som gick att koppla till ett stort, tillhörande batteri. Den hade kostat henne över 3000 kronor men fungerade bättre än förväntat. Hon tog det sista flyttlasset i Nemos sulky, stängde dörren bakom sig och kände hur de tomma ytorna och stumma möblerna andades ut när hon gick. Inte ens hemma hos sig själv var hon välkommen längre. Den 22 december gick hon sin väg och pulsade genom drivor av snö uppför Tunabackens krön, in och igenom bostadsområden som tindrade av familjelycka och julefrid. Inom henne öppnade sig helvetesgapet av sorg som ett stort, värkande hål. Simona hade just klivit av, slagit sig fri, tagit steget ut ur alla samhällstryggheter i världen. Det sociala, osynliga, nätverket hade aldrig skyddat henne, bara föraktat henne ut i den tomma världen av utanförskap. Samma “trygghetsnätverk” hade tagit hennes barn ifrån henne. Under två månaders tid hade hon avvikit helt från terapin, men hade ändå lyckats lura till sig Fontex för två år framåt. Pillertrillande är en accepterad samhällsflykt i den sociala terapisvängen. I november hade hon kvittat ut 20 000 kronor från socialen för att köpa sig lite nya möbler och lite kläder. Pengarna hade hon lagt undan med sina övriga besparingar. De skulle hålla henne flytande i hemlösheten. De två senaste månadshyrorna hade hon förlagt i glömskans depåer. Förtidspensionen trillade fortfarande in.

Sent under fredagskvällen hade hon ringt till Nemos jourfamilj för att höra sig för om  julklapparna hade nått fram - de som hon hade sänt till sin treåring. Ett julbesök till Nemo var uteslutet eftersom Simona inte hade skötte terapin. Dessutom hade hon kallat Socialkontorets personal för jävla “Hitlerkopior“. Gör man så är man inte tillräckligt balanserad för att få träffa sitt barn. Att Nemo skulle komma hem över jul till sin mamma hade Simonas terapeut avrekommenderat med bestämdhet. Simona var för labil, slarvig och lat för det. Nemos nya mamma lät trött över telefon. Kanske var tre barn exakt tre barn för mycket ibland. Simona genomskådade lyckor och livslögner på löpande band nu, då hon stod desillusionerad i en värld som hon aldrig hade lyckats förstå och som aldrig hade tagit henne till sig ändå. Sviken i ingenmansland hade Simona krävt att få tala med Nemo själv. Den nya mamman hade med förskräckelse försökt att förhindra all kontakt mellan Nemo och Simona, även över den osynliga telefonlinjen. Då hade Simona äntligen rutit i:

-Hör du inte vad jag säger! Jag ska prata med mitt barn!

Plötsligt hade den “butterljuva” Nemo kommit till luren.

-Hej. Simonas värld gick från vinter till vår på ett andetag. Gråten ville ut men hon ville inte förlora sig i tårar nu utan ta vara på varje sekund med sin son. -Hej skruttgubben. Hör du vem det är?

-Klart jag gör! sade treåringen sturskt. -Det är ju mamma.

-Ja älsklings-Nemo. Det är mamma. Nu grät Simona hejdlöst. Sedan viskade hon det som hon hade att säga honom; -Och vet du. Jag har hittat vägen till dig nu och jag kommer och hämtar dig en dag. Det sista sade hon med sådan röst att han förstod att hålla tyst. Det var en “mamma/Nemo -hemlighet”. Sådant förstår varje treåring.

-Mm, svarade han bara. -Tack för bilarna. Såna ville jag ha.

-Har du fått öppna dem redan? Vad fint. Då får du leka med dem över jul, vännen.

-Mm. Han började tröttna på telefonsamtalet nu.

-Jag älskar dig, sade hon lugnt och stilla och inget blev fel och inget blev osagt. Den nya mamman bröt in i samtalet igen. -Ni når mig bäst på mobilen, fräste Simona och slängde på luren. Så hade allt blivit sagt och nu var steget taget - ut, bort från socialtjänstlagar och förtidspension. Nu återstod bara livet. Nu gick hon inte längre att nå på en stationär telefon. Hon skulle fira sin första jul i Hittehuset. Den första natten som hemlös, natten till den 23 december, blev kall och varm om vartannat. Kaminen ångade på och frosten ritade sina mönster på de otätade fönstren.

Simona W fanns inte kvar på sin adress längre. Lägenheten, där hon hade levt hela sitt vuxna liv, var tom på liv. Hon hade gått vidare. Kvar stod hennes förnamn med sitt "dubbel-v" på namntavlan i entrén innanför porten på Norrgårdsvägen 22. Det var något som hade lyft, släppt och lämnat det livlösa huset av betong. Hennes steg ekade länge i stentrappan. För alla var hon spårlöst försvunnen, borttappad mellan dumdryg byråkrati, utebliven terapi och socialhjälp. Simona W blev ännu en av alla dessa människor som hade gjorts om till ingen alls. Ännu en av alla dessa försvunna individer som glidit ut ur ett vidsträckt system - ett system som hade förlorat all kontroll ju större det växt sig. Ännu en av alla dessa namnlösa som lämnat ekande steg efter sig i tomma stentrappor, när de gått ut i utanförskapet - fullt ut, utan återvändo där varje dag blivit en återvändsgränd av ångest.

En sista sekund av tillhörande - att välja sig utanförskapet själv. En slutlig seger över systemet som ville hålla kvar, låsa in, förbjuda och förleda. En slutstrid där den lilla människan vann sig mark under sina vandrande fötter, där varje mänsklighetsbro brann upp i vinternatten, där de trötta stegen lämnade sveken bakom sig och där Någon gjorde sig till ännu en hemlös i helvetet, utan ett enda himmelrike om hörnet.

 

Söndagen den 23 december började julen hemma hos familjen Skytt. Pontus var där och spred lika mycket ljus som julgranen där den stod klädd och grann i vardagsrumshörnet. Det smakades på både skinka och inlagd sill. Daniel hade fixat en Janssons frestelse och det nubbades till maten. Senare under kvällen kom Sannas bästis: Malin över med sina föräldrar för att ta en julvaksfika och dricka lite het glögg. Radhuset var fyllt av skratt, änglaspel och magiska dofter. Simon gick in i välbehagliga rysningar ju längre kvällen led. Minnet av Mariestadsdramat var redan utsuddat och längs vägen hade han försonats med det senaste året utan sin mamma i livet.

Simons inre var lika rent som den höga, iskalla decemberhimlen som aldrig var i närheten av trädtopparna, då den var ljusår bort med sina diamanter till kringströdda stjärnor. Micke hade inte ringt efter Simons avslut dagen efter kidnappningen av Millan. Löftet till Daniel om att mötas som vuxna och diskutera det som hade skett utifrån Simons sjuttonårs- perspektiv hade strötts för vinden. Jonsson hade inte haft mod, tid eller lust för att göra upp från sitt håll. Simon tog inte illa vid sig längre. När midnatt klev över till julafton ringde hans mobil. Simon låg i sitt och Sannas sovrum, på deras säng, i en skön ensamhet där varje vrå runt honom återgav skenet från adventsstjärnan i fönstret. Han hade vandrat ett årshjul utan mamma och det var henne han tänkte på i snövindarna som drev mot natt. Någon ville nå honom. Han svarade på den tredje signalen. Det var en vilsen man från Mariestad med för mycket julsprit i kroppen och för mycket bedrövelse i bröstkorgen.

-Det är Micke. Simon hörde direkt att han var full.

-Hej. Han själv var knappt där.

-Hur mår du?

Simon förstod vem av de två som mådde dåligt den här julnatten och inte var det han.

-Hur mår du själv?

-Bra! Jonsson tog i, som för att övertyga sig själv.

-Jaha. Simon hade inte kunnat bry sig mindre. -Vad kan jag hjälpa dig med? frågade sjuttonåringen den äldre kopian av honom själv.

-Jag skulle vilja ge dig ett gott råd, sluddrade Micke.

-Som en julklapp då, suckade Simon. Micke hörde inte att den sjuttonåriga sonen redan var avstängd, klar och tusen steg framåt i tiden.

-Om du inte slutar med att vara så jävla bitter på mig och går in för att hämnas med jämna mellanrum så kommer det att gå riktigt illa för dig. Det ska du ha jävligt klart för dig! Jag kan sådana som du. Har varit snut i tjugo år och mött killar med för mycket bitterhet i kroppen. Simon tyckte nästan synd om den sönderfrätta mannen, 30 mil södervästerut.

-Jag är inte ett dyft bitter på dig. Vill överhuvudtaget aldrig mer ha med dig eller din familj att göra. Ringer du igen så byter jag mobilnummer.

Micke hade om igen väntat sig vad som helst utom just detta. Men Simon låg de där stegen före på vägen.

-Vad ska det betyda? Myndigheten kravlade runt i hans fylleröst.

-Det jag säger! Jag är övertydlig när jag säger att jag är totalt färdig med dig. Jag är en lyckligt lottad person som har en kanonbra familj. Simon vinklade ut mobilen mot skratten som vandrade uppför trappan till övervåningen där han befann sig. -Hör du! Alla de där skratten tillhör människor som jag tycker riktigt mycket om och som består. Du föll isär i samma sekund som vi träffades. Vi är förbi i varandras livskapitel, Jonsson. Är det så svårt för dig att fatta det?! Simon började bli irriterad på mannen med för mycket förmynderi som hade för många dåliga framtidsutsikter, som han strödde omkring sig, med en slags rättighet som ingen hade givit honom.

-Nej, jag förstår att du är förbi mig. Jonsson trevade sig fram i julnattsmörkret. Kartan var obefintlig. -Då säger vi väl så då.

Micke visste plötsligt inte vilka ord det gick att få fatt på, för att beskriva den smärta han kände, när Simon var så känsloavstängd mot honom.

-Jag önskar dig en god jul, ett gott liv, att allt ska gå bra med gymnasiet och flickvän och…Han blev högtravande. Simon avbröt honom med ett alldeles lugnt:

-Ta dig inte friheten att önska mig något alls, varken himmel eller helvete. Så klickade han av sin far i etern. Sanna skruvade upp stereon på nedervåningen. Det var den underbara “Accepteable losses” med den ogripbara sångerskan som hette Lisa i förnamn och som inte lovade några himlar runt hörnet, utan samarbetade med låtskrivare som hade beskrivit svärta förr. Simon sjöng med i texten. Det var ett innerligt farväl till den man som aldrig hade kunnat ge honom annat än tomt prat. Faderskapet rann ut - som ekande steg i tomma himlar. Micke var inte något annat för Simon nu än en acceptabel förlust. Han började vissla, lättad, lite glad, på väg att bli lycklig.

“…And I tear it apart and burn it all down cause I hade too. God gave me permission to do what it takes to find you…”

 

Den hjärtlösa mannen med sitt tomma prat gick ut i julnatten och tog sig en isande promenad. Den ledde ut i vintermörkret och hem igen - till hans bil som rev iväg med ett antal promille bakom ratten. Snart skymtade han Vikbergets udde, där en "dramaqueen" höll hov, likt en godsägarinna som har samlat stora tjocka släkten för att fira en riktig gammaldags jul. Micke avstod från att ens sända henne en tanke. Brann hon inne med sin storstilade jul så skulle han knappast ringa brandkåren. En rad sanslöst dyra bilar stod parkerade utanför den enorma villan som var omgiven av facklor för julnatten att brinna sig genom. Mia Haglinds egen guldskimrande Mercedes kunde lika gärna ha stått skriven på Sköld. De där två kräldjuren hade alltid delat samma drömmar. Mia Haglind och Sofias mördare. Micke lät sin Land Rover glida vidare längs udden, ut till sin systers grav. Han hade inget annat än sin smärta att komma till graven med. Skogskyrkogården tindrade av ljus.

 

Simon var i sällsam stillhet nu när hans far hade lämnat hans karta för gott. Texten från låten, som räknade upp förlusterna som en del av livet att acceptera, flöt genom hans personliga föräldrasaga:

“…All friends I betrayed, all enemies made in the process. We´ve all done the same we´re just carrying different crosses. I´m feeling no pain baby - It´s acceptable losses…”

 

Där stod han vid sin systers grav. Ljusen, som hans mor hade tänt åt sina båda tvillingar i natten, brann vackert och kransen av vildrosor runt den vidöppna skrivboken, överst på gravstenen, glödde av guld. Han grät en förtvivlans gråt som kom från djupet av varje man, varje kvinna. Det var ett kluster av gråt som varje människa hade djupt inne i sig, vilande i själen, för vinden att blåsa ut i livets verklighet.

-Jag älskar honom, viskade han mellan klustergråten. -Jag älskar honom som en av mina egna ungar - nu har han brutit med mig helt och lämnat mig ute i mörkret, inne i stenen av sorg. Vad ska jag ta mig till Mia? Vad ska jag ta mig till?

Stål, silver, krom. Det var smakerna i hans mun. Flocken av tårar var fyllda av järnberikat saltvatten. 6500 dagar för sent begrät han sitt barn. Med alla dagar, år och ljusår som gått så begravde han Simon bredvid sin tvillingsyster på Vikbergets kyrkogård. En begravningsakt fylld av hemligheter och hemlängtan till den rena, klara kärlek som finns i väntan på rätt kvinna, rätt man, rätt barn, rätt tid. Inga sörjande var närvarande vid Mickes begravning av sitt barn. Inga anhöriga, ingen bibeltroende präst. Bara en enda man och hans egna svek närvarade på den begravningsceremoni som antog form i julnatten. En man vars hjärta hade bänts upp av ett rostigt stämjärn i natt. Där inne flöt en kärlek så stor att den nästan dränkte honom…och stenen, som han stått och gått i så länge, sprack och smulades sönder vid hans fötter.

 

Berättaren såg sin brors totala smärtpunkt. Hon insåg att något var slut nu. Evigheter av förnekelser, brända broar mellan verklighet och önskedröm och slutligen - en genomgripande smärta som slog tillbaka mot sin utgångspunkt. Allt var framme vid vägs ände nu. Och hon andades ut för sin bror och hon andades in för sig själv. Hon gick sin väg...längre bort från de tvillingband som hade bundit henne till honom, till och med i döden. Hon behövde inte sina familjeband just nu. Kanske aldrig mer. Hon behövde bli fri från mördare och kalla stenbröder. Hon behövde gå sin väg. Ville betrakta andra delar av verkligheten. Såg nya mönster bildas i fjärran.

Det finns en mänsklig myt som bär på en helig sanning. Om en ensam man förföljer en flock vildhästar genom de Nordamerikanska bergens dalsänkor och vidare över klippiga höjder så betraktar djuren honom som en fiende, en fara och de befinner sig i ständig beredskap - på flykt. Men om mannen vänder om och inte längre förföljer hjorden av hästar så saknar de sin betraktares steg. Då kommer de snart ikapp honom, försiktigt, på distans. Deras hovslag blir till trumvirvlar mot marken, i dem bor saknaden av förföljaren och de blir en flock av följare i spåren av den tomhet som mannen och faran har lämnat efter sig.

 

Det bjöds på julbord på Kumla-anstalten i dagarna två. Sköld avstod båda. Han och hans medresenärer på livstidsstraffets långa resa höll sig ifrån varandra så gott det gick. Julmat och julfrid hörde inte anstaltslivet till. Kent och många med honom fick tillåtelse att äta i avskildhet för att sedan vända åter till sina celler. När julnatten kom, med sin tysta välsignelse, slumrade han till. En radio gick på tyst rundgång i ett närliggande arbetsrum. De lågmälda julsångerna avlöste varandra. Det gjorde Kent gott. I sin slumrande sömn fick han vara ifred och det var där han mötte dem - minnen fyllda med sitt eget vemod, minnen fulla av levande föräldrar. De fanns där - hans mor och far, småpratande, nära, intimt. Som en hinna av trygghet lade sig barndomsjularna runt honom. Jularna före faderns självmord, de där julloven före mobbens spott, spe och slag, före livets vidriga mödor. Jularna från förr smög sig nära och när hans mor viskade: En ny familj väntar där framme - vid slutet på den här tunneln av mörker, så ville han knappt vakna igen. Hans far viskade honom bara välkommen hem.

Kent tolkade inget av det han hörde eller såg när osynligheten hade ställt en dörr på glänt ut till honom i verkligheten. Inget skrämde honom, nu när han var så nära ett glimtande mål som glittrade till för honom ibland, när skuggorna i cellhörnen växte sig stora, när vinterljuset ritade hopp in till honom i hans cell. Allt föll på plats i hans loggböcker som bar skuggänglar till vila i en midnattsblå rymd. Orden rörde sig fram till tydlighet på de vita linjerade pappren under hans hand. Sköld skapade sig loggböcker att spara på staplade högar, loggböcker för hans själssyster att läsa en dag. Hur väl föll inte ödet ned i hans öppna händer?

En ny slummer i julnatten gav honom ett nytt minne som inte hade gjort ett återbesök tidigare. Det var glasklart vackert, blåst i det sköraste av blått glas. Mia fanns inuti det glasblå minnet, hennes kyssar smakade som havet och hennes smekningar fanns där över hans nakna rygg. Det var jul inne i det blå glasminnet. Han satt och plågades hemma hos Jonssons. Där såg han Lill och Mats som hälsade honom välkommen på julafton med knutna nävar. Där fanns Micke med kol i ögonen och hans dåvarande flickvän Ullis med ett hånflin att leverera. Aldrig hade han känt sig mindre välkommen än dit, just då. Mia plågades med honom och försökte förmå sin familj att ta in Kent i den gemenskap som en familj har att ge. Ingen försoning fanns att få. Det var före det första slaget. Det var före tiden för den allra första bloddroppen att falla tungt från Mias nästipp. Ändå var han ovälkommen och utfryst.

Mia och han själv hade brutit upp från råtystnaden tidigt, denna julaftonskväll och åkt hem. Mia hade bett om ursäkt för hennes familjs beteende, han hade hållit hennes hand. Beatrice Sköld låg döende i en sjuksäng. Det skulle dröja ända till våren och pingstliljornas blomning innan hon gick ut i ljusets trädgård. Mia och Kent åkte förbi henne på hemväg från Skyttbrink. Kent såg allt så tydligt nu, i sin cell på Kumla, där slummern var en vakendröm. Han fick ett minne att hänga likt en glaskula, skimrande isblå, mot ett fönster för att betrakta med ömhet - både inifrån och utifrån. Lågmälda röster hängde i det blå ljuset inne i kulan av glas. Hans mors lilla hand i hans egen. Hans utanförskap i tårar, droppandes ned i sin mammas öppna handflata.

När de båda 21-åringarna hade lämnat lasarettet strax före elva på julaftonskvällen hade de kört vägen förbi Skogsängen hem till Vikberget, där han hade en tvårumslägenhet i en hyreslänga av betong. Längs vägen kom två småtjejer i tio till tolvårsåldern. De gick arm i arm och hade glitter i sina mörka hårsvall vilket fick dem att se ut som två småänglar på rymmen. Kent hade bromsat in sin gamla, slitna Volvo invid dem och Mia hade dragit ned sidorutorna för att se vilka tjejerna var och för att fråga om de behövde skjuts någonstans. Det visade sig vara småsystrarna Arvidsson som var på väg hem från mormor och morfar. De hade gått lite i förväg och snart skymtade Kent och Mia tjejernas föräldrar och storasyster bakom en vägkrök. Vinkningar och julhälsningar från båda håll och sedan var familjen Arvidsson ute ur synfältet. Volvon drev vidare i den knarrande snön på grusvägen. Nu hängde hon kvar - den ena av de två mörkhåriga barnänglarna med glitter i håret, en julaftonskväll för ett helt söndertröttande liv sedan. Hon var inte kvar vid liv. Han stod knappt ut med sitt. Men julnattslummern hade givit honom något att bära - djupt och nära - ett minne som inte var våldsamt. En bild av en levande flickängel och en levande flickvän, utan cancer.

Där hängde de kvar. I minnets innersta glasblåseri. I den vackraste av glaskulor som bar de tätaste av minnen åt honom. Minnen som livet slutligen lyckas väva ihop åt en man att leva med eller att överleva för. Med de mänskliga ödesnätterna nära intill somnade han in till ännu en julafton - långt bort från mänsklighet och värme. I Julnatten var han på väg på en snötäckt grusväg, i ett blåskimrande nattljus i en sliten Volvo med Mias hand i sin. Tiden stannade där. Livet stod än en gång still och han lutade sitt trötta huvud i sina händer. Julminnet stelnade - i en blå glaskula av sorg.

 

Moa färdades nedåt i den sjungande rymden. Änglaspelen klingade sprött och metalliskt i skyn. Hon nådde en plats där hon kunde möta sitt sjätte minne för att begrava det  i en osedd grav som ingen någonsin hade funnit. Stenen vid källsjön var en elektrisk plats att närvara på i natt. Vite skog var snöklädd och väldig runt henne. Inga steg hördes på stigarna. Man och människa var inne i julnatten och tände sina brasor, åt sina nattvickningar med nygriljerad skinka till julöl eller värmda drycker. Kvinnorna tände sina ljus i natt, barnen sov med sina julstrumpor över sänggaveln. Då kunde väsen och minnen färdas fritt på platser som denna.

Moa gled tyst in i tiden igen. Den låste sig inte runt henne, utan höll en tidsglänta på nära håll för henne - en glänta att återvända igenom när det sjätte minnet vilade i frid. Det var dags för Moa att möta männen som hade passerat revy i hennes liv. Män som alla hade lämnat sina avtryck kvar i henne. Vackra, rivande, blödande, helande. Hon tände en lerlykta för var och en av dem runt stenen där hon satt.

Moa visste att sju ljus för åtta män skulle brinna i lerlyktorna när hon smet ut ur tiden igen. De fanns där nära henne, lyktorna som inte var synliga för det mänskliga ögat men som nu skulle tändas i julnatten, som var en natt då döden och livet kunde mötas. Lyktorna tändes upp, en efter en, och de bar sitt säregna skimmer för varje mans gåva till henne - stickande smärta, ljusvita bländande sken som i eldslågor av glädje, som rå lust.

Fadern fick den första lerlyktan i julnatten - hans ljus var darrande svagt, men vid liv. Jag går nu pappa. Jag släpper din hand. Din vila är bara din, ditt öde tillhörde aldrig mig.

Den andra lyktan tändes för den jägare som hade funnit henne i skogen när hon var fem, då hennes mamma hade skrämt ut henne i mörkret. Där hade den vänliga mannen funnit henne - i köld, svältande. Han hade burit henne hem till en hustru med varma händer, till ett hus med en tänd eldstad, med mat som skedmatades till en barnkropp tärd av svält. Jägaren hade räddat henne från ett igenfryst helvete men också stulit henne från en grym och varm död. Tack för att du visade femåringen i mig att det fanns godhet.

Den tredje lerlyktan tändes för en man som hade varit hennes lärare när det gällde både lusten till glasblåsandet och lusten till sex. Hon var 17, han 67. Snart förstod tonåringen att hon var utnyttjad av sin mentor, på alla sätt. Att hon var bländad och smittad av hans brinnande intresse för glaskonst i allmänhet och för unga konstnärinnor synnerhet. När hon såg det gick hon vidare mot självständighet, till ett eget glasbruk. Det var en bra väg att gå, från hans säng, från hans bord, tillbaka till moderns glaskonst. Väl hemma på glasbruket igen hade Moa splittrat sin mors glasarv när hon slängde det i väggen och blåste nytt. Utan mentorn - ingen glöd, ingen egen framslipad vilja. Nu tände hon ett tyst ljus för honom att brinna i skogen genom julnatten.

De tre kommande ljuslågorna var för män som alla tre hade varit jägare, fiskare och vandringsmän. De hade besökt henne och hennes gård genom åren och alla hade de, var och en, bidragit med något: livets lugn, tidens trygghet, hudens närhet, mänsklig ömhet och en del härliga kvällar, med god mat, vin och skratt. Ingen av dem hade vetat om den andre. Och Moas andra män gjorde dem inget när de återvände hem till sina egna liv, som kanske omfattade familj och åtaganden. Moa visste inte. Moa ville aldrig veta något om det liv som de levde hemmavid. De hade delat på nuet, närvaro i tillvaron och älskog. Inte vardag. Hon hade älskat dem djupt, med flygande frihet. Tack för tiden ni delade med mig: en ensam kvinna, på en enslig gård, med en frenetisk manisk skaparglöd. Ni gav mig något som jag aldrig hade nått på egen hand. Mänskliga möten inom ramar för tid och livsrytm.

Den sjunde lerlyktan som Moa ställde ut runt stenen på skogsängsstranden, vid källsjön i Vite skog tillhörde två män - två fäder med två själslågor som smälte samman till en eld. Den ena av männen hade mördat flickan som låg i den namnlösa grav som Moa nu satt invid. Den andra mannen hade mördat henne själv. Mörkret märkte sina män med sina säregna tecken. De båda männen var närvarande här inatt. Sofias mördare såg hon tydligt. Sin egen stod fortfarande kvar i skuggorna. Sakta formade sig konturerna runt honom. Nätter som denna drog män - med mord - intill sig. Nätter med mil av skog, under ett skimmer av snö, med sina tända eldar inomhus,  är minnena knackade dörr och gjorde hembesök.

Moa lät de två männen smälta samman i ett evigt ljus i henne själv. Roland var den enda mannen som hon verkligen hade älskat och oroat sig för. Han var den enda man som hade nått ända in i henne, ändå hade han inte lyckats livrädda henne från manin eller från den andre mannens vrede. Den vredgade mannen var en man som stod snett bakom Roland - i varje sidobild, från Moas liv. Så nära hade de vandrat, så tätt intill den andres spår, ändå hade de alltid gått förbi varandra på glasbruket i Roverud. Ingen av de två hade anat den andres närvaro där. Och lika bra var det.

Moa släckte sina hemligheter när den sjunde lerlyktan brann i natten. Hon önskade att hon kunde tända en åttonde låga för den kvinna som gick sin död till mötes för att hon hade korsat de båda mördarnas väg, vid olika tillfällen i livet. Det var en kvinna som var sjuk av giftet som pumpades runt i hennes blod - av girigheten. Det var en kvinna som firade en storslagen jul ute på Vikbergets udde i natt och imorgon. Hon planerade för sin före detta mans död och för en alldeles egen vårdnad av sin lilla son. Moa suckade. Godheten hade den giftiga kvinnan lagt bakom sig. Moa våndades över tanken på var den giriga kvinnans steg skulle riva upp nya sår, nya märken, nya skrapande sanningar. Men inget kunde hon göra - att ingripa var inte ens möjligt. Människorna fick fördela sina öden så rättvist de kunde.

Sju lyktor brann i julnatten och Moa var färdig med sin ceremoni. Hon såg ut över den blanka vintersjöns yta. Stjärnorna föll ner i vattnet från decembernattens midnattshimmel. Det var ett vackert, brinnande skådespel att bevittna. Hon reste sig för att gå. Försiktigt klev hon in genom tidsgläntan och var tillbaka i dödens hemland. Lerlyktorna smälte ned i det ointagliga mörkret hos mänskligheten. Moa gick med lätta, luftiga steg mot ett nattöppet café längs Vintergatans bakgator, gränder och torg. Där firades julen in rikligt med varje tänt ljus som döden hade att ge.

 

På julaftonsmorgonen dog Birk. Helt utan smärta somnade han in i sin husses famn. Mannens ord var obegripliga för honom men händerna var som alltid fyllda av värme och lugn. Birk hade levt sitt hundliv väl. Nu var det över. Han lade sina sorgsna, bruna ögon i mannens och hundens sista serie av hjärtslag viskade: “Har jag burit dina hemligheter väl?” Roland såg vilken skugga som vilade i Birks ögon. De båda hade varit enade i över fjorton år. Nu var färden över. Hunden skulle gå till vila. Mannen skulle ut på nya jaktpass i nya, brinnande gryningar. Roland viskade in den största av sanningar i sin hund:

-Du har varit en värdig soldat, den bästa av jakthundar och en riktigt god vän. Du har hållit den stora smärtan åt mig. Du har burit sorgen åt mig - sorgen över den man jag blev som släckte andras liv som om de vore tändsticksbloss. Du var med mig den gången då jag gick helt över gränsen. Tack, Birk för att du har givit din tillgivenhet och tillit till en man som mig.

Hunden släcktes ned. Hans andetag var slut. En era i Roland Karnefeldts liv gick till vila i den tidiga julaftonsmorgonen. Lika länge som han hade varit Sofias mördare, lika länge hade han själv tillhört Birk. Det skymde i kökets alla hörn. Där såg han glimtar av Sofia när hon ropade den stora vackra vinthunden till sig genom en glänta av ljus.

När julaftonskvällen kom hade Roland gråtit hos sin far och funnit tröst i hans björnramar till armar. Han hade burit på Lovisa i timtal och lagt Birk i sin egen gillestuga. Till natten skulle han ut i skogen och begrava honom på en plats som bara skulle vara helig för honom själv och för hunden. Resten av dagen hade fått fyllas av tröst till en unghund som plötsligt stod ensam i världen, med hög rang i den flock - som han själv, mannen och den äldre mannen med sina hundar bildade. Julaftonen hade avverkats med julbord, julklappar och goda samtal. Nu när natten var i antågande, så var Roland hemma i byskolan i Lekvattnet med sin lilla familj. Anna tände upp gjutjärnskronan över slagbordet och ställde ut blockljus i stora träljusstakar över bänkar och bord över hela köket. Deras vrå av världen skimrade i ett sällsamt ljus.

-För Birk, viskade hon mot sin mans hals. Så tog hon bebisen från honom och nattade den lilla med välling. Lovisa somnade, utslagen i sin fars varma kök, med Storms nos mot de små fossingarna. Han höll sig nära knyttet nu. Där hon var - där gick mannen med stadiga steg.

Roland satte på sig vinterjacka och kängor för en sista nattrunda med Storm och gick ut i mörkret med Birk i sin famn, invirad i en filt. En spade av rostfritt stål låg inne i filten, nära hunden. Mannen med sin hund och med sin döde krigare i famnen lämnade huset. När Anna hörde hur de tunga stegen ekade bort satte hon sig ned med Mias “Sanningsnycklar” och sin dator under vapensköldarna som betraktade henne stelt från väggen. Hon bläddrade sig tillbaka till en allra första jul där livsöden möttes i en gnistrande julnatt. Och hon läste högt till trägolvet och för den sprakande elden i kaminen som satt inbyggd i en väldig trästock. Hon läste med klar röst för husets alla väsen, för ljusen i gjutjärnet och för det som inte syntes men som ändå närvarande. Hennes slutord för natten låg länge kvar i byskolans kök:

“…och långt bort i fjärran körde långtradarna söderut i snörök och dimma. Julen var kommen…”

 

Om det var slumpen som ville överraska livet eller tvärtom - det finns det ingen som vet - men samtidigt som Anna satte igång Eldkvarns “Tennsoldater” i Lekvattnets storslagna kök gick Johan Asplund fram till sin stereo i vardagsrummet hemma i sin lägenhet, vid brofästet i Södertälje. Han såg de vackra stjärnorna i glas och metall lysa upp rummen från sina fönster. Skivan han valde, bland 1500 stycken, var Eldkvarns “De himmelska dagarna” och låten som gick på återspelning var “Tennsoldater”. Texten svävade mellan de två orter där nattens lyssnare befann sig, mellan de två hjärtan som hade slagit för varandra och båda två fann varandra igen.

De färdades tillbaka till den allra första julen efter Sofias försvinnande, då Anna hade väntat Stella och det första timglaset hade anlänt från mördarens hand, dagen före julafton. Erik hade varit i USA över jul och nyår, det året också. Johan och Anna hade delat på både jul, skratt och vänskap. Tillsammans hade de varit på “fira-ut-julen-glögg” under trettonhelgen, hos Lasse och Eva Lindberg i Bromma. Just då hade de båda upplevt varandras närvaro som något varsamt, mjukt och vackert. Inte som något kvävande, syrefattigt och trasigt. Johan mindes hennes skratt som något enkelt och rent. I henne bodde hans ögon kvar som ett stålblankt hav, som en ljusgiven kärlek. Johan mindes det nya, det ömsinta, det flytande ljuset som hon hade väckt i honom när de båda hade varit yngre och minst lika naiva. Anna mindes en annan trygghet - Johans trygghet, helt utan stängda dörrar och inre metallväggar, helt utan hot om minfält och skuggor. Det var en trygghet som Johan hade fäst i hennes ryggrad för livstiden ut.

De vandrade mellan sina gemensamma livsavtryck i varsin vintervit allé av minnen. Och han sjöng dem samman. Och han sjöng deras längtan till varandra till liv igen. Och han sjöng dem båda till ro:

“ Det är en gammal historia som pojkarna berättar när natten faller ner och månen börjar klättra. I de glömda stegen går tennsoldaterna mot den största segern, de himmelska  dagarna. Tennsoldater - kanske var du min en gång. Kanske var jag din en gång.. . .

...Vi har tänt våra eldar i landet utanför…Vi har glömt var vi är och vad vi gjorde förut.. . .Vi får något konstigt i blicken så fort som det blir ljust.. . .Vi är tennsoldater, belägra oss, under julaftonsnattens tomtebloss… över kärlekens läger står vintergatan medan människoblodet droppar över kartan…

 ...Dom var ett stiligt par - Dom levde i tio dar - Hon var prinsessa - Han var tennsoldat - Han var i hennes händer - Hon gick för nära elden -Hon var av papper - Han var tennsoldat.”