EPILOG
Lill Jonsson städade ut sin vind, en gång för alla - äntligen. Höstvindarna slet i trädkronorna och hon insåg att oktober närmade sig sitt slut och att det snart var dags att ställa om klockan till vintertid igen. Hela dagen förflöt i ett slags rus av höstklar luft, med vända efter vända fram och tillbaka till tippen. Vindsgolvet blev alltmer tomt och hela vinden mer och mer inbjudande för varje timme som gick. Försiktigt och mycket medvetet närmade hon sig ”Mias låda” - en gammal förvaringskista där Lill hade lagt sin döda dotters skrivböcker, dagböcker, almanackor, brev, fotoalbum och diktsamlingar.
Och ljudet av glaskulor gick över vindens golv.
När ljuset bröt in genom vindsfönstret, när kvällen närmade sig, satte sig Lill på en stol framför förvaringskistan, gläntade på locket och svalde fjorton år av sorg och gråt. Hon ville läsa igenom lite av det som Mia en gång hade skrivit. Lill ville lära känna sin älskade och saknade dotter från insidan, inte utifrån sin egen frysta bild av den flicka som hon hade förlorat till ingenmansland för så många år sedan. På måfå lyfte hon upp flera högar av dagböcker och almanackor och flyttade undan ett antal pappersmappar och skrivböcker. Under det översta lagret av skrivböcker fann hon de tre vackra fjärilsböckerna. De låg ovanpå tre likadana skrivböcker med vildrosor över pärmarna. Det var de sex skrivböcker som Karin Karnefeldt hade ordnat fram, från sin bokhandel i Lekvattnet. De som Susanne Arvidsson hade varit uppe med på sjukhuset till Mia, ett år före hennes död och som hon hade blivit så glad för. En gåva med eftertanke.
Berättaren hörde hemma här. Det var härifrån betraktarperspektivet sökte av himmel och jord, familjeband och småstadsmiljöer, karaktärer och deras öden och händelse-förlopp som drev in mot mord, hemligheter och djupa källsjöar. Berättarens glaskulor av gråt rullade över golvet. Det var äntligen dags att gråta för allt det som hade gått förlorat - i livet och i döden, i vänskap och i kärlek, inom familjen och i Berättarens eget hjärta.
Lill lät sig omslutas av alla människor som en gång hade funnits i hennes dotters närhet. Vänskapsbanden snärjdes in i gamla familjeband. Karin - som hade varit Mias svärmor en gång i tiden. Lill själv - som nu var svärmor till Susanne. Micke och Roland - hennes egen son och Karins son - som nu var på en gemensam Canadaresa med ett par kompisar. Banden mellan människorna runt Mia svindlade för en stund. Lill tog upp det första fjärilsblocket och blev förvånad när hon bläddrade fram till förbladet där Mia hade skrivit:
”Till Roland, med all min kärlek - in i Evigheten och hem igen.”
Lill vände blad och läste vidare:
”Jag sitter här på min parkbänk och ser honom gå - ut ur mitt liv, ut ur min livstid. Aldrig mer ska jag se hans ryggtavla när han går. Aldrig mer ska vi hålla om varandra igen. Men när han går, så ser jag nytt. Det är ljust runt honom. Det är som om han går genom speglar in i sin egen framtid - en framtid som jag ska följa, från ett annat håll, från en annan synvinkel bara. Därifrån kan jag vara en betraktare, den berättare som jag alltid har önskat att vara. Jag älskar honom ända in i Evigheten och jag ska vänta på honom där- vid ett Ljushav eller på en Skogsängsstrand.”
Berättaren var äntligen sedd.
Betraktaren hade till slut hittat hem igen.
Mia sträckte ut en hand mot sin mors kind…
…tårarna rann i en strid ström nedför den äldre kvinnans kinder när hon läste sin dotters kärleksförklaring till sin tonårskärlek som hon skulle vänta in - i Evigheten. Så vände Lill blad och fann sig läsa det första kapitlet i den bok som Mia alltid hade lovat sig själv att skriva. Hon läste den titellösa bokens första sida:
KAPITEL 1 - SÄKRA LINJER
Oktober 2005
Anna bär på en hemlighet, något bara ett fåtal personer vet om.
Alla bär på små hemligheter men den här är gigantisk i omfång och djup som en mörk källsjö i oktober...
”Sättet
Sättet som din tunga söker min
Sättet som min hand passar perfekt i din
Sättet som du säger att du aldrig vill se mej igen någonsin
Sättet som du går gör att jag förstår
Att vi aldrig nånsin kan vara långt ifrån varann
Sättet som du ser mej, bara du ser mej underbar
Sättet som du för mej dit frågorna saknar svar
Och sättet som du faller och viskar att du inte har nånting kvar
Sättet som en tår gör att jag förstår
Att vi aldrig nånsin kan vara långt ifrån varann
Tvilling kom, kom till mitt hjärta.
Lyssna nu, det har nånting att berätta
Sättet som jag vet
Nej, det är ingen hemlighet
Att vi aldrig nånsin kan vara långt ifrån varann
Sättet som du går gör att jag förstår
Att vi aldrig kan vara långt ifrån varann
Sättet som du går
Sättet som du går
Sättet som du går
Sättet som… Peter LeMarc”
