KAPITEL 58 - SANNINGSNYCKLAR I RETUR
Natten till den 5 juni blev en vaken natt. Roland satt uppe i jaktstugan i Västeräng och tog en kall gravöl för ett osynligt sällskap av minnen. Varje minne var kantat med gjutet guld och trasig taggtråd. Skogen var nära. Rosornas gravar likaså. De lät han vara kvar. Det var hit Mia Haglinds skuldresor hade sökt sig. Det kunde bara betyda en sak. Hon hade läst av hans skuld och girigt vidareläst sig ända till slutet av hans svarta mordsaga. Det var med den känslan han hade lämnat Starhöksvägen i vredesmod, för över ett år sedan, då han hade förstått att Mia planerade att mörda sin man. Nu insåg han att han hela tiden hade känt rätt när det kom till Mias spindelliknande svärta. Hon ville sänka fler än en man till botten innan den här förfärliga historien var slut. Men hon hade aldrig mött någon som honom förut. Hon hade aldrig stirrat in i hans svarta, blinda fläck. Hade aldrig någonsin försökt att hota någon med hans bakgrund. Det gjorde honom lätt uttråkad. Det civila bjöd inte på värdigt motstånd. Varken hos män eller kvinnor. Nu hade den listiga varghonan en egen mordhistoria att leva med och inte bara hans att idka utpressning ur. Han missunnade henne verkligen det.
-Skål, Sköld, viskade han till natten. -Du var ett märkligt öde. Hur blev ditt öde inflätat i mitt? Det är frågor som aldrig någonsin finner sina svar. Rolle klunkade ett par munnar öl till men malten smakade salt. Hans tårar föll fritt nu. -Hälsa Mia i himlen, Sköld. Du vann henne till slut och jag blev besegrad i vårt sista gemensamma kapitel. Bittert slagen.
Roland Karnefeldt hade för första gången i livet fått en Sanningsnyckel i retur.
Anna satt i natten och väntade på ett själsligt tecken från Sköld, något som helst livstecken från Roland eller tröst från Sorgeänglarna. Ingen dök upp, ingen visade henne sanningar från andra sidan och hennes man ringde inte.
-Ingen kommer, ingen hör mig, ingen ser! gnällde hon. Det var då hon såg den där klarvita sanningen som bländar var och en från tidens öga. Hon åt sorg - rå! -Inte mer! Inte en enda jävla sorg till! ropade hon till sig själv i mörkret. -Där står jag helt klar nu! Och hon lovade sig själv att så länge som hon själv och barnen var vid liv så skulle hon låta sorgen vila still. Livet fanns att utforska vidare och Kent Sköld hade en hel himmel att göra till sitt kungarike. Det fanns inget att gråta över.
När Anna Björk gick till sängs natten från sin 37:e födelsedag som sträckte sig mot nästa dag så hade hon drabbats av en hårdsmält insikt - att livet såg ut så här! Hon förstod att det hon upplevde faktiskt inte var någon annan tillvaro än sitt eget liv. Hon stod inte under någon som helst förbannelse. Välsignelserna föll över någon annan. Oavsett hur hon ville att livet skulle se ut så gjorde det inte det. Just så här gestaltade hennes liv sig. Det var en befrielse att äntligen komma på det. Drömmen om ett livs levande paradis - smärtfritt, friskt, enkelt och lyckligt hade helt enkelt skjutits sönder i natt. Hon hade äntligen givit upp illusionen om att livet kunde vara ett statiskt tillstånd av lycka. Hon hade mognat. Hon var på väg mot 40 och hon såg sig inte om längre efter åren runt 20. Hon ville inte återuppleva smärtan kring 30. Hon var här. Hon var vid liv. Hon var redo.
Gömmonycklarna föll ner genom molnen och landade i människornas livslinjer som om de på måfå sökte efter landningsbanor i natten. Nycklarna som gömde öden, nycklarna som var kodade till sanning och insikt.
Tidigt under torsdagen den 5 juni ringde Karnis upp Schiller som stod på en flygplats i Berlin. Hemkomsten hade försenats. Först idag skulle han landa på svensk mark igen. Tor behövde inte säga något. Det var Karnefeldt som fattade sig kort:
-Mia har bestämt sin egen framtid nu. Hon har fastnat i sin egen fälla. 72-timmarplanen sätts igång under kvällen den 12 juni, som planerat, om du inte har något att invända.
-Inte alls, svarade affärsmannen Schiller kyligt. Samtalet avslutades med att Roland lovade att ringa vid de 72 viktiga timmarnas ingång, så att Schiller kunde ställa sina tidsverk efter det.
Gömmonycklarna fortsatte att falla från himlen och dess ödesmättade innehåll hamnade i brödraskapens händer.
Senare samma förmiddag ringde Mia upp sin mor och fick veta att allt var bra med Carl och att Tor väntades hem först under eftermiddagen. Återresan hade blivit uppskjuten. Mia log stilla. Hon hade ändrat sig på en punkt. Vårdnadstvist eller mord fick kvitta. Hon stod som segrarinna med en drottningtron att beträda vad än slumpen valde åt henne. Hon slickade sig symboliskt om munnen, som om hon väntade in det tredje mordet med en hunger som inte hörde till människan utan till det rovdjur som satt i hennes ryggmärg. Nu när två mord hade gått så lätt, då hon hade dödat i nödvärn enligt alla advokaters försvarstal i världen, så skulle det tredje säkert kännas minst lika upplyftande. Mia nådde själsliga höjder som hon bara hade sett på flygfoton förut. Hon hade inte landat ännu efter kicken det varit att släcka liv och tända rå lust. Att antända ondska var hon bra på. Och att befria olyckliga människor från deras fattiga liv. En befrierska hade hon blivit - Mia Maria Cornelia Haglind.
Mias dramatiska sida fixade dessutom till sanningen och gjorde den än mer gråtmild, än mer hemsk. Tor hade lejt en mördare för att förfölja henne när hon var på väg att besöka sin mördade väns familjegrav. På väg hem från skogskyrkogården skulle den känslokalle mördaren ha skjutit henne. Den hemlösa kvinnan var med som rekvisita från Gröna Lunds spökhus. Där vandrade utklädda människor runt för att skrämma besökarna. Tor visste att Mia var skräckslagen för hemlösa trashankar. Det var bara därför som 130-kilos monstret hade fått följa med bak i skåpbilen - för att förlama Mia av skräck samtidigt som Tenn fick det övertag han behövde för att kunna döda henne.
Allt var så självklart från Mias synvinkel. Hennes efterhandskonstruktion passade henne bättre än vad den nakna sanningen gjorde. Den stålkalla sanningen som sade henne att hon kallblodigt hade avrättat två obeväpnade människor. Nu kände hon slutligen att hennes eget planerade giftmord inte var något annat än en rimlig hämnd. Tor hade spelat ut sin hand lite för tidigt och nu var det hon som satt med alla triumfkort på handen. Hon hade skrapat ihop en triss i ess. Hjärteresset var hennes modershjärta som bultade för Carl. Ruteresset hennes dramatiska ådra som hade sett till att hon alltid var beväpnad. Spaderesset var den kvinnliga listen som Tarantellahonan ägde och som Mia alltid hade beundrat. Hanar gick att byta ut så fort de hade delat med sig av sina tillgångar och sin säd. Klöveresset låg i potten. Men det kunde hon vara utan nu - Tor Schillers alla miljoner. Istället gick hennes tankar till utpressningspengarna från "Hemligheten" som skulle kunna fälla Roland Karnefeldt för gott.
Mia hade vunnit tillbaka sitt liv nu - och det genom ett osynligt kontrakt. Det som hon hade skrivit med sitt arbetarklassblod för de stridsdugliga Gudarnas räkning. De höll på henne där de satt vid sina gigantiska spelbord och de kunde lugnt satsa sina marker på henne en runda till. Hon tänkte nämligen ge sig ut och befria ännu en jägare från sin orättfärdiga frihet. Roland Karnefeldt hade sitt livstidsstraff att vänta och hans kvinna kunde gå vidare i livet utan honom. Den kvinnan skulle tacka Mia en dag för hennes mod att lägga alla mordmärkta kort på bordet. Inte riktigt alla kanske. Men det viktigaste - Sofiakortet. Plötsligt ångrade Mia sig att hon hade sålt sin utpressning till Alex. Kunde han verkligen sköta en utpressning på rätt sätt? Han var lite för desperat för det.
Med sitt nya övermod bestämde hon sig för att fullfölja sitt nyckelkontrakt med Alex. Den 11 juni skulle bankfacksnyckeln och bankhänvisningen ligga i postboxen i Roverud. Det skulle hon skicka med ett rekommenderat brev under eftermiddagen. Om hon hade tur med postgången skulle steg ett i utpressningsplanen ligga där att hämta redan den 10 juni. När Alex öppnade boxen dagen därpå så skulle han ta sin hänvisning och sin tvillingnyckel och resa genom landet. Den 12 juni kunde han hämta ut mappen med ansikten, artiklar och namn. I den gula mappen låg även annat av intresse - bland annat en karta som ledde rätt utpressare till rätt mördares hus. På kvällen den 12:e skulle Mia kanske överraska sitt livs kärlek genom att ringa honom och erbjuda honom 2 miljoner med öppen hand. Hon kunde tänka sig att ta över den utpressning som hon hade sålt så lättvindigt. När den var återköpt skulle nästa katt och råtta lek börja. Det var nästan skrattretande enkelt att vara den drottning som Gudarna hade sparat och skyddat.
Nu var det hög tid att ringa till Nina som snart skulle avresa från Stockholm mot Västergötland. Mia hade en lögn att komma med - att hon hade drabbats av maginfluensa. Nina var livrädd för allt som hade med kräkningar och diarréer att göra och skulle definitivt avboka sin visit hos sin magsjuka syster. Mia behövde vara ifred - slipa sina knivar, vässa sina planer och ladda om. Hennes billiga lillasyster hade hon inte tid med nu. Inte nu när det låg en utpressning inom räckhåll. Den var snyggt paketerad i ett bankfack och den skulle Alex få hämta ut, läsa och förfära sig över - sedan kunde hon själv använda den i retur. Det var en säkerhetsåtgärd - att låta någon annan få veta sanningen om Sofia Arvidssons död. Då var hon själv odödlig. Man kan inte döda alla parter som får vetskap om en svart "Hemlighet". Kanske kunde Alex få fortsätta att vara hennes livvakt - under ett par år till, eller i ett halvt decennium? Mia log lättsamt åt sitt nya liv som mördare och utpressare. Hit hade hon aldrig tänkt sig själv eller sitt öde.
Ingen av de Gömmonycklar - där de invävda sanningarna om Mia Haglinds slutliga öde var ingraverade - föll ner över Vikbergets udde från junihimlarnas hål och luftgropar.
Måndagen den 10 juni var Anna redo att posta sin och Mias psykologiska sammansättning av ord, fördelat i tre mappar. Förlaget hade lovat att läsa - inte utlovat vinst varje gång. Från bokförläggare utdelades inga garantisedlar. Anna gillade att spela spelet just så. Att prova sina vingar själv, att lyfta från marken och finna sig en egen vind att segla med. En stor postpåse hade inhandlats i förväg för ändamålet. Mapparna låg på plats, portot satt där det skulle - med råge tilltaget och adressen var ditskriven med spritpenna. Annika tog Lovisa i barnvagnen och promenerade de 110 meter bort till den gula postlådan som stod stängd men klargul utanför ICA vid hushörnet upp mot Tunabacken. Den hade alltid stått där och hon hade postat all sin post där. Ansökningar till olika utbildningar, påskrivna yrkeskontrakt, brev till män som hon tyckte att hon hade något att säga så som Roland och Johan. Ett och annat brev till Sara Wendt hade lagts på den lådan och ansökningar till dagisplatser för barnen, svarstalonger för olika bokklubbars räkning och räkningskuvert. Alla sina julkort hade hon postat där och alla sina förhoppningar om ett gott nytt år. Allt som hon hade behövt att sända iväg hade hon stoppat i den gula postlåda, som stod stadigt som en trygg livsstolpe, om hörnet av ICA på Tuna torg. Nu skulle hon posta en bunt “Sanningsnycklar” i samma låda.
Det var när hon föll ut ur sin postnostalgi som hon insåg sitt misstag. Det fanns ingen chans i världen att hon skulle få i sin megastora postpåse med tre fyllda pappersmappar, i lådans lilla öppning. Det vill säga om hon inte var beredd att dyrka upp postens brevlåda med en kofot och en massa aggression. Riktigt så desperat var hon inte. Proffsigt! Hon log cyniskt och inåtvänt åt sin tankekraft. Fyndigt värre! Jag blir en kanonförfattare. Problemet är bara att lyckas trycka ner manuset i en jävla postlåda först. Med en vind av tur kom brevbärarbilen förbi för att tömma områdets postlådor. Den kvinnliga posttjänstemannen befriade henne vänligt från bördan av sanningshalter, fantasier och nycklar till hemligheter som hade legat dolda i järnberikad jord alltför länge.
-Tack! sade hon med suckar av lättnad.
-Ingen orsak. Den gula bilen försvann med ordrikedomen.
-Jaha, då var det bara det vanliga kvar då - jag och livet, sade hon högt för sig själv. Med ny luft under vingarna gick hon på en ingivelse. Jag ska ringa på hos Simona och fråga hur hon mår. Jag vill veta hur det är med Nemo. Det var länge sedan jag såg henne. Stegen uppför Tunabacken hade aldrig varit så lätta. Barnvagnen rullade på.
-Där uppe bodde mamma först! sade hon till Lovisa och pekade upp mot Tunavägen 30 och första våningens mittenfönster ut mot backen. Men det var då det. Innan jag träffade Stella och Davids pappa och innan jag halkade in i din pappa och hans torftiga liv med jakt, fiske och Birk. Storm fanns inte då heller och inte du, lilla skorpsmulan. Lovisa gäspade. Anna var framme vid Norrgårdsvägen 22 och klev in i Simonas port. Namntavlan i entrén berättade att Simona W bodde kvar. 24 trappsteg senare, efter en ihärdig påringning, insåg Anna att lägenheten var tom. Ringsignalen ekade skrällande innanför den låsta dörren och ekoljudets klang signalerade att lägenhetens ytor var tömda. Hon gluttade in genom brevlådan. Inte ens reklam låg innanför dörren, bara några kringströdda brev och sex månaders lokaltidningar. Tidningarna låg i oplanerade travar - oupplockade, olästa.
-Men Herre Gud. Hon har inte varit hemma på månader. Genast bestämde hon sig för att prata med Lars Lindberg om Simona. Det skulle hon göra när han ringde henne nästa gång om mer detaljer kring Kent Skölds sista dag i livet. Hon var nämligen övertygad om att han skulle göra just det. Det sista ordet från Sköld var inte sagt ännu - Anna kände det på sig, i en malande, orolig känsla strax nedanför maggropen.
När hon gick ut ur porten på Norrgårdsvägen 22 hörde hon inte hur en klirrande nyckel föll i stentrappan efter hennes steg.
Lars Lindberg satt med Kent Skölds brev i sin hand. Det var kortfattat och rakryggat:
“Lindberg.Du var den där omöjliga personen som lyckades känna sympati för mig. Därför vill jag vara ärlig mot dig. Jag mördade inte Sofia Arvidsson. Hon och jag möttes bara en enda gång i hela mitt liv. Det var när jag var 22 och hade Mia Jonsson vid min sida i en risig Volvo, på väg hem till Vikberget, efter en julaftonskväll hos hennes föräldrar. Då kom Sofia och hennes syster längs vägen i Skogsängen, med glitter i håret… som två änglar...efter det har hon aldrig mer skymtat förbi. Eftersom du läser det här brevet så förmodar jag att något har hänt med mig. Jag har aldrig tänkt att posta iväg det, bara ha kvar det som ett sista skrivet löfte. Det här är min sanningsnyckel till dig, Lindberg. Gör vad du vill med den. Tack. Kent Sköld, Kumla Juni 2008”
Och Lars Lindberg insåg att varje ord i brevet var sant. Och han kunde inte hejda sig själv från att gråta.
Kommentera