KAPITEL 63 - NYA FÖRSVINNANDEN
Micke Jonsson hade funnit sin försvunna son för länge sedan men övergivit honom en gång för mycket. Sveket byggde sig ett bo vid hans högra skuldra där han kände häftiga tryckvågor av smärta emellanåt. Han bestämde sig för att plåga sig själv med musik som skrek honom i ansiktet att han var en svekfull far och som bara gav honom egna kodade tecken på hans livslånga skuld. Just nu hjälpte “Genesis” honom med det. Skivan var gömd i hans bil. När han körde sträckor ensam lät han låten; “No son of mine” misshandla honom regelbundet. Micke begrät sin försvunne son så som han hade begråtit sin döda syster. Sonen, som inte visste något om sin fars längtan efter honom, hade aldrig hört den gamla Genesislåten. Om den någon gång skulle råka korsa hans väg från en radiostation som spelade riktigt gamla låtar och som stod på rundgång på någons köksradio någonstans, så skulle han aldrig få för sig att koppla den till sitt eget livsöde. Simon var inte alls försvunnen. Han levde i en ny trygghet som inget annat än livet och ödmjukhet hade givit honom. Han skulle aldrig mer känna sig vilse. Han hade nyss hittat den väg som gick med honom hela vägen hem.
Lars Lindberg stod tillsammans med en kollega från Södertörnspolisen i den märkligt tomma lägenheten på Norrgårdsvägen 22. I sin hand höll han en bunt med papper från Botkyrka Kommuns Socialtjänst som beskrev Simonas liv i byråkratiskt omänskliga termer.
-Ja, då lämnar jag över det här till dig då, sade kollegan som var förvånad över Rikskriminalens intresse för en försvunnen kvinna i samhällets yttersta utkant.
-Gör det. Lindberg stod på Simonas balkong och följde sommarljuset nedför Tunabacken in i lägenheten på Tunavägen 30 där Anna Björk hade levt sitt inglasade liv i juni 1993. Så nära husen ligger varandra - Simonas sista hem och Annas första bostad. Så märkligt nära.
Kollegan kom ut till Lars på balkongen.
-Du, Lindberg. Vi fick in ett tips sent i går kväll. Det kom från en man som heter Axel Tenn. Han anmälde sin 39-åriga son Adam Tenn försvunnen. Av någon okänd anledning hade fadern sökt efter honom i ett övergivet sommarstugeområde, inte långt härifrån, nedanför Vretarna vid sjön Aspen. Då fann han bohag och barnsaker i en av de obebodda, övergivna sommarstugorna. Han beskrev känslan av att en kvinna bodde där med sitt lilla barn. När jag kom hit till lägenheten så insåg jag hur nära det är ner till sommarstugorna vid sjön, härifrån. Det kanske finns en koppling till det här försvinnandet.
-Säkert. Lindberg var övertygad om det märkliga sammanhangets ännu mer märkligare samband. -Adam Tenn, vem är det?
-En riktigt ruskig kille. Han har suttit i förhör om en hel del försvinnanden faktiskt. Tros vara en lejd mördare inom gråzonens sammanhang. De som har försvunnit är hans jämlikar. Han har setts i riktigt skumma kvarter där torpeder, knarkhandlare och illegala spelklubbar har sitt säte. Tenn har ingen status i de här kretsarna. Är och har förblivit en ensamvarg. Det sägs att han var en duktig spelaragent, en gång i tiden. Hade ett par riktigt vassa, livsfarliga mittfältare i sitt stall. Bland annat Alex Berg. Jag ska till Tenns hyresradhus i Rönninge nu och ta mig en titt där och se om jag hittar något spår från hans sista affär, sista kontrakt. Det var nog där hans liv slutade.
-Ta hand om det du, så kollar jag av de sista stegen i det här försvinnandet sade Lindberg lugnt. -Sedan kan vi väl höras någonstans efter semestern - i augusti och checka av varandras arbetsmaterial. Två försvinnanden från samma kommun, som dessutom ligger i tidslinje med varandra, kan faktiskt höra ihop.
-Gärna. Södertörnskollegan var glad över den oväntade hjälpen från Rikskriminalen. Männen skildes åt med Tenns försvinnande på sitt gemensamma bord.
Lasse såg att Simona redan hade flyttat från Norrgårdsvägen 22. Detta utan att lämna någon eftersändning. Det fanns ingen annan förklaring än att hon hade gått sin väg med fri vilja, på egna ben. Det var en kvinna som inte hade rört sig utanför kommunens zon tidigare. Ändå hade ingen sett henne sedan dagarna före jul. Ingen hade hört henne komma eller saknat henne när hon gick. Socialtjänsten hade givit upp kontakten med henne för länge sedan trots deras statligt budgeterade arbetsuppgifter som innebar att ingen med en tjänst inom Socialtjänsten hade rätt att någonsin ge upp när det gällde någon alls. Lindberg såg något annat när han läste hennes akt. Den som kom från Socialkontoret. Hon hette Simona Westman.
-Westman, sade han högt. -Hette inte en av de där viltvårdarna i Västeräng det? Just det: Jonas Westman - killen som Hanna Lööv är gift med och som har blivit Kjell Löövs svärson. Det är naturligtvis ett vanligt efternamn i Sverige. Men någonstans leder varje persons efternamn. Någonstans bakåt i tiden finns början på hennes historia. Ett annat namn - Alex Berg - fotbollsproffset. Var det inte just den fotbollshjälten som Mia Haglind förlorade en gång i tiden? Adam Tenn var Bergs agent. Var befinner sig Berg nu? Någonstans i närheten av Mia eller utanför landsgränserna? Lindberg fann osynlig spindelväv mellan de olika punkterna i vitt skilda utredningar. Silkestråd som vävdes in i nya vävar, som inte såg ut som de vävda partier som redan fanns. Mariestad - Sofia Arvidsson- Anna Björk - Tumba - Västeräng, vattenplaning- Karnefeldt - Westman - Simona - Norrgårdsvägen 22 - Tunavägen 30. Fem ortsbeskrivningar, fem namn två försvinnanden och en vattenplaning över femton år av tid.
När han en timme senare fann Simonas “Hittehus” kände han inget annat än vanmakt. Här har den stackars kvinnan levt i ett halvår - hemlös, familjelös, barnlös - i väntan på sin son. Här har hon bott i en jävla ouppvärmd sommarstuga. Det här är välfärds-Sverige! De 32 tusenlapparna fann han inne i soffan. Han sopade bort en svart spindel från sedelkuvertet och kunde direkt läsa av Simonas framtidsdröm i de hopvikta sedlarna. Hon tänkte kidnappa honom hit. Hon planerade att kidnappa hem sitt barn och hålla sig gömd här med honom. Pengarna skulle hon försörja sig och sitt barn med. Lindberg lade in lite gods på passagerarsätet i sin bil - två Nemoband, kuvertet med pengar, Fontextabletterna och ett antal medicinrecept som inte fick hamna i fel händer. Allt annat fick stå kvar orört i stugan till efter sommaren. Då var det dags att tömma “Hittehuset” om inte den som hade bott här, under en längre tid, hade återvänt tills dess.
Lindberg tvivlade på att Simona skulle återkomma överhuvudtaget. Den här utredningen kommer att leda rätt in i osynligheten. Det här försvinnandet har redan kallnat för alla andra utom för mig, för Anna Björk och för lilla Nemo. Simonas steg leder ingenstans. Hon kanske har varit död en tid - vi borde dragga sjön här intill, utanför hennes sista hus. Jag ska kolla upp fyra saker när det gäller Simona Westman. 1. Var leder namnet Westman mig - hur ser Simonas biologiska bakgrund ut? Hur ser faderskapspappren ut på henne själv och på hennes lilla pojke? 2. Var befinner sig Nemo? Har jourfamiljen hört något från Simona? När, i så fall? 3. Vad finns det på “Nemo-banden”? 4. Kopplingen till Adam Tenn - finns det överhuvudtaget en sådan?
Lars Lindberg körde uppför Tunabacken, mot Norrgårdsvägen 22, för att ta sig en sista blick över de tomma ytorna hemma hos Simona W och för att hämta de extranycklar som fanns i lägenheten. Han ville varken ha Simonas medicin eller hennes nycklar på vift. När han var klar i lägenheten skulle han gå på en välkommen sexveckors semester. Den skulle han dela med sin Eva och förhoppningsvis skulle han även få se en hel del av sina vuxna barn under ledigheten. Han och hustrun skulle till Sveriges sydkust, till Ystad, ett par veckor. Eva skulle dra med honom både på konstgallerier och på “Rapsody in Rock” med den ständigt hurtige och hårfagre Robert Wells. Han stod ut med både och om det innebar härlig närhet till henne, igenom nätterna på det havshotell som de skulle bo på i lyxiga två veckor. Han skulle läsa lite Henning Mankell och bekanta sig på nytt med sin litterära kollega Kurt Wallander. Det kunde bli ett kärt återseende med ansikten, platser och namn som han hade läst in sig på förut. Han själv var inte lika melankolisk som Wallander och han var verkligen inte lika ensam.
Men vissa likheter med Mankells Wallander hade dykt upp med åren. Lasse hade märkt att behovet av ensamhet hade ökat hos honom och att han hade lättare att fastna personligt i en del utredningar. Det hade skett med Kent Sköld. Dessutom tänkte han mer pessimistiskt idag än för tjugo år sedan och han märkte att han allt oftare valde att se öppet kritiskt på det samhälle som han tjänade. Lindberg kände sig sällan utsliten och han trivdes fortfarande mycket bra med både arbetsgivare, flexibla arbetstider och kollegor. Han tyckte allt som oftast att han själv och andra utredare, inom de olika kriminalavdelningarna runt om i riket, gjorde ett gott dagsverke. Efter semestern skulle nya utredningar öppnas, ett par andra kunde bommas igen. Simonas sista tid i den synliga verkligheten skulle kartläggas och genom alla hans utredningar, som kom och lämnade hans bord, skulle sorg fördelas lika mellan offrens och förövarnas anhöriga. Det var samma sorteringsarbete, år efter år - sorg, smärta, saknad och sanningar. Skuld fick domstolarna dela ut. För honom tog utredningarna slut vid åtal. Åratal senare kunde han påminna sig om ett namn eller ett leende från något av alla 1002 fotografier som fanns på offer i hans utredningsmappar. Bilder tagna långt före det att de föll framför någon annans bil, eller utsattes för någon annans hat eller bara mötte illvilja hos någon som blev deras mördare. Lindberg kunde minnas dofter och ljud, röster och melodier från det förflutna. Det hade inkommit i hans utredningsliv under de senare tio åren. Innan dess hade han gått mer oberörd genom utredningarnas karaktärer med mänskligheter och brister och fel och förtvivlan och för tidig död.
När han körde Tunabacken ned igen, efter sitt sista besök i Simona Westmans lägenhet, såg han att en kvinna och man i hans egen ålder kånkade på flyttlass efter flyttlass in i porten på Tunavägen 30. Det tog honom inte många minuter att se, från sitt utifrånperspektiv, att den som flyttade in på adressen var en flicka i tjugoårsåldern som föräldrarna kallade för Cissi. Lasse såg att Cissi var en kortklippt, blonderad lättskrattad tjej med turkoser till ögon. Hon flyttade in i den trivsamma lägenheten på 45 kvadrat, som låg på första våningen ut mot backen och som en gång i tiden hade tillhört Anna Björk. Tjugoåringen var fylld av förväntan när hon flyttade in i sitt första egna hem. Hon och modern pysslade med gardinuppsättningar och små krukväxter fann sin plats på fönsterbräden och bänkar. Fadern började med IKEA- konstruktioner och suckade djupt när han tog fram en slagborrmaskin ur en verktygslåda. Timmarna skulle gå åt. Gammal erfarenhet och nästan 35 år i polisyrket grep Lasse hårt om hjärtat. Gode Gud - låt den där unga tjejen gå hel genom livet. Låt henne skonas från främlingslegionärer, försvinnanden och återträffar.
Han släppte upp kopplingen på sin bil och gled nedför Tunabacken, ut på Tumbaleden - mot Hågelby och snart skymtade motorvägen norröver. Och han hade aldrig känt sig så lik Wallander någon gång i hela sitt liv. Dyster och eftertänksam. Med sig in till den sista timmen på kontoret före ledigheten, hade han de viktigaste resterna från Simonas liv: hennes antidepressiva medicin, hennes besparingar och hennes lilla pojke, inspelad på VHS-band. Beklämd och vemodig bestämde han sig för något när det kom till Simona Westman; Jag ska fästa min skugga i Simonas fotspår och se var hon leder mig - bort från livet, tillbaka till sina rötter eller närmare Nemo?
Kommentera