KAPITEL 48 - NY FADERSKÄRLEK
Viskningarna tog nästan över hela hans tillvaro när hösten kom smygande in i hans cell. Det var inte skrämmande, bara hisnande. En ny resa in i ett okänt landskap, där röster antog formen av en pågående vind, där leenden och vinterminnen låg i den isblå klara höstluften. Hans far talade med honom. Det var med sorg han insåg att det hade gått 36 år helt utan faderns närvaro. Kent saknade sin far så som alla övergivna barn gör, men han började tröttna på saknandet och sörjandet. Han ville komma ett steg till. Stegen mot faderns röst innehöll viskningarna: Älskade barn, du har blivit en man som du inte längre vill kännas vid. Ditt liv är förminskat och smärtan förstoras för varje morgon du vaknar. Hemlighet och hämnd är dåliga älskarinnor att gå till sängs med varje kväll. Skriv nya sidor på din livsvägs karta. Rita in nya tecken nu. Följ skyltarna som dyker upp i nattmörkret, följ den glödande midnattssolen och du finner mig vid vägs ände.
Annas far hade ringt henne tre gånger på kort tid. Det hade aldrig hänt förut. Hon var en ointressant del av hans liv och han hade tidigare bara ägnat henne “måstetid” vid barnens födelsedagar och till jul. Ett år tidigare hade hon lyckats med konststycket att bryta sig in i sitt föräldrahem för att söka efter faderskärlek i hans lådor och skåp och därefter hade hon förföljt honom till en ishall i närheten av hans hem. Sittandes, snett bakom honom, hade hon tjyvlyssnat sig till brottstycken ur hans samtal med en stolsgranne, en främling. Fadern hade skrutit om en son som hette Erik och som hade klättrat Mount Everest. Anna insåg snart att det var hennes före detta sambo som hade trollats om till en son att vara stolt över och hon själv hade förpassats till en simpel svärdotter. Inget var heligt i faderns blodspår. Men nu, efter moderns död, så var tydligen släktbandet tillbakadraget till nolläge. För henne var det tjugo år för sent. För fadern var det den självklaraste saken i världen att han kunde ringa till sina döttrar och beklaga sig över sin ofrivilliga ensamhet.
Roland var hos Anna när hennes far ringde för den där fjärde omgången. Den kändes tröttsam redan när den första signalen gick fram. Han lyssnade på vad hon sade och insåg först nu vad det innebar att ha den brutala föräldrakontakt som Anna hade att bära genom ett helt liv.
-Men pappa, nu börjar ju hockeysäsongen, då får du alla poäng, tabeller och spelare att hålla reda på och Ulrika och Camilla har varit hos dig två gånger redan, då de städade ur lite och fyllde på frysen åt dig med mat i portionsform. Det vet jag! Är inte det bra?
-Jo, men det är så ensamt. Kan inte du komma upp en sväng?
-Jag har tre barn att ta hand om. Du är välkommen på Lovisas dop i Värmland om en månad. Camilla och hennes ungar kommer. Ulrika avstår.
-Varför måste ni hålla det i Värmland? Gnällvalsen gick i otakt i hans röst.
-Därför att Roland kommer därifrån och har sin släkt där.
-Vilken Roland?
-Min nya man - Lovisas pappa. Hon vägrade att sucka av uppgivenhet men tänderna gnisslades mot varandra.
-Så du och Erik lever inte ihop längre nu då? frågade hennes far som visste hur man spelade senil med stil.
-Nej, pappa. Det där diskuterade vi klart när du ringde sist. Jag och Erik separerade för 1½ år sedan.
-Stackars Stella och David. Hur står de ut med att du har skaffat dig en ny familj?
Nu exploderade rymden runt omkring henne där hon stod, syret upphörde och hon skrek.
-Jag har inte skaffat mig ett nytt liv och slängt ut det jag hade, så som ni gjorde, du och mamma. Mina barn är alltid min familj. Jag har varken en ny eller en gammal familj. Jag har en tillvaro som äntligen börjar se hel ut. Till och med i mina ögon. Ungarna har tillgång till både Erik och mig, sade hon sedan med lugnare andetag. Tjata inte mer på mig om Erik och min separation. Det tjatet leder till att jag slänger på luren endera dan när du ringer.
Roland trodde inte att han hörde rätt ordningsföljd av orden som hon sade ut i luften, in i luren. Pratade Anna med sin far som var hans svärfar?
-Jag vill inte…störa. Fadern harklade sig lite.
-Du stör inte. Hon blev mjukare på rösten. -Kan jag hjälpa dig med något, pappa?
-Nej. Förklara för mig varför livet blev så här. Jag har tre ungar. Ingen av er bryr sig det minsta om mig. Så mycket som vi ställde upp på er när ni var små. Det här är tacken!
-Ni ställde inte upp ett smack - ni var föräldrar! Det var ert val att bli föräldrar precis som det är för alla andra gnälliga föräldrar. Det ni missade och det den nya generationens föräldrar också missar är att när man är förälder med allt vad det innebär - föräldramöten i skolan, tidiga mornar och sena kvällar med frukostdisk och nattvak, städning, tio tvättmaskiner i veckan, sjuka barn, idrottande barn, läxläsning och tonårsgnäll, så kan man inte påstå att man "ställer upp". Man gör inget annat än “Föräldrande”. Det är precis det jag sysslar med, med min trettonåring, sexåring och bebis - “Föräldrande”. Inget annat. Inget märkvärdigt.
Anna vägrade att foga sig efter faderns brandtal om hur han och modern hade uppoffrat sig för ett plågsamt föräldraskap. Hon tänkte inte falla in i hans martyrsteg som stapplade fram genom självömkan och besvikelse. De besvikna nätterna var som alltid längst.
-Pappa - jag bryr mig om dig, försökte hon försonande. -Och jag har fullt förtroende för att du klarar dig på egen hand. Du har säkert 20 år kvar att sätta fart på. Du är inte den enda som har blivit ensam vid 65. Gå ut och ta dig en öl, börja träffa folk, hitta en ny vardag, nya rutiner, ta en sväng förbi biblioteket och läsrummet som finns där, börja simma, gå stavgång, skaffa dig fler sportkanaler på TV:n, bli travintresserad eller fågelskådare. Eller så kan du ta kontakt med dina grannar, kanske gå en datakurs, skaffa en katt - gör något!
Direktiv fungerade inte alls.
-Hur då? Hjälplösheten ville inte ge vika.
-Du får göra som vi andra - acceptera livet som det blev och göra något vettigt med så många dagar som möjligt. Det finns ingen nödbroms, nödutgång eller genväg att ta. Att bygga ett falskt paradis för två funkar inte så bra efter ett tag. Paradiset blir för trångt och om en av de två, som är inneboende, flyttar till annan ort, så blir världen obegriplig och farlig. Nu måste du gå ut i verkligheten och se att den inte är så farlig som du tror. Be om hjälp, gå i terapi, var en far, eller en morfar! Prova - det kanske funkar för dig med! Du måste börja någonstans. Med den början avslutade hon sitt samtal med sin far.
Roland tittade sorgset på Anna.
-Går han på så där?
-Naturligtvis. Allt är hela tiden någon annans fel. Nu står jag i skottgluggen för hans besvikelse.
-Är han så där anklagande jämt?
-Nej då - bara hopplöst hjälplös med ett närminne som en pigg 97-åring. Han spelar martyr. Jag känner faktiskt igen mig lite i honom, log hon. -Vi har sett en mästare på nära håll. Lite har både jag och han lärt oss av mamma. Jag blev avvisad av henne, han blev hennes siamesiska tvilling. Nu har den ena halvan av siamestvillingarna dött. Han känner sig amputerad. Vet du? Jag tror att han måste sitta kvar i sin klistriga bitterhet ett tag men sedan kommer det att hända något. Han kanske springer på någon ny tant på ICA nere i Rättvik, eller finner en ny bekantskap i en ishall, vad vet jag. Han kanske tar upp kontakten med sina bröder, eller skaffar sig nya män att tala med längs vägen. Jag vet inget om hans framtid men om jag får gissa så tror jag att han lever ett helt annat liv om två år från nu. Bara ingen tar hand om honom. Han är faktiskt en frisk 65-årig man med en billig parhustvåa på en liten ort. Han är en man som är välsignad med ett prydligt utseende, han har en normal pension och 20-30 år kvar att göra något av. Det är lite bortskämt av honom att gnälla. Jag tror att han tröttnar på det efter ett tag. Blir man utkastad i ett hav så börjar man automatiskt att simma efter ett tag. Fågelungar som blir puttade ur boet lär sig faktiskt att flyga, även med avbrutna vingar. Jag är tacksam idag att mina föräldrar drog när Tim dog. Det gav mig en hel värld att tillgå. Och jag är glad för att jag åkte till Rom och träffade det där tjejgänget som inte bara har betytt elände och skuld - utan dem hade jag varit en massa livserfarenheter fattigare. Genom Sofias försvinnande träffade jag dig.
Tystnad kan vara lika tung som vilket livstidsstraff som helst.
Han ville få henne att säga fler ord, men det gjorde hon inte utan lämnade bara rummet. Om igen förundrades han över hur insikterna flög ur henne som projektiler. Var kom de ifrån? Fantasier, felsägningar eller var det sanningen som hon såg klart framför sig nu? Hon återkom in i köket utan att vidareutveckla hur hon och han hade funnit varandra. Det lades till ödets räkningshög. Istället satte hon sig framför Lovisas babysitter och log rätt in i sin dotters ögon. Ögon som babyn hade stulit av sin far och av en blågrön himmel. Anna jollrade med henne;
-Du och de andra två piraterna finns ju att leva för. Hur kan man deppa ihop då, gullhjärtat?
Roland blev rörd när han såg mor och dotter ihop.
-Så tänker jag, Rolle. Jag beordrar mig själv att sluta titta bakåt hela tiden. Jag fyller inte igen hålen av sorg. Gråter när det behövs och försöker skratta åt resten. Alla vägar bär oundvikligen tillbaka till Rom, men jag vänder halvvägs och försöker hitta hem till mig själv istället. Här står jag och jag har aldrig känt mig så sårbar som nu, men jag har heller aldrig varit så stark som nu. Annas brandtal över sitt aktuella livstillstånd var befriande och ärligt.
-Känner du något för din pappa? Rolle flikade in med en fråga om ett känsligt kapitel.
-Ja faktiskt. Gott hopp! En slags ny faderskärlek.
Simon steg in efter midnatt hemma. Han ville inte ha något kvällsljus över sina tårar. Midnattsmörkret skar sig inte lika illa mot hans självhat. Han förstod att Helena och Daniel borde ha fått kidnappningsnyheten från Jonsson vid det här laget. Helena dukade fram nattmat i köket när hon hörde hans steg i hallen. Han försökte smita upp till övervåningen osedd.
-Simon. Det är lika bra att vi tar det här på en gång, sade Daniel mjukt. Två sekunder därifrån föll Simon i förtvivlans gråt i Helenas famn.
-Lilla, lilla gubben. Varför pratade du inte med oss om det här? Vi har varit så oroliga för dig.
-Jag ville ge igen. Orden fann sin väg ut ur gråten.
-Vi förstår det, sade Daniel lugnt. -Och du förstår säkert just nu att det här inte var något bra sätt att ge igen på. Vi tänker inte gorma och gapa om det här. Du får lyfta luren i morgon och ringa till Micke och be om ursäkt. Sedan är det upp till honom att höra av sig, via min mobil, i nästa vecka. Vi får hoppas att han radar upp en hel del ursäkter till dig med.
-Okej. Simon kapitulerade och förstod att ett telefonsamtal i morgon brändes både för honom själv och för den mannen som nu bara var obehaglig rök och tung asfalt för honom. All elektrisk dragningskraft hade laddats ur. All strålglans runt en halvfigur till pappa hade brunnit ut. Kvar fanns inte en enda pojkfantasi. Bara övertydlig verklighet.
-Jag tror att det är över nu, fortsatte Daniel. -Det här var slutsteget på din pappaångest. Som en slags slutstation för något framrusande tåg som ingen av oss har kunnat hejda.
De slog sig ned vid bordet, som tre av fyra i en familj.
-Vad hände egentligen? frågade Helena när hon hällde upp rykande tevatten åt Simon.
-Vi plockade upp henne utanför skolan. Lockade med leksaker och godis. Hon förstod inte ens att hon var kidnappad. Vi tog henne med till ett skogsområde utanför Mariestad, parkerade bilen inne på en skogsväg och gick en bit till in i skogen. Där satt vi och jag kom på att det var så in i helvete fel. Vi skulle just skjutsa hem henne igen. Jag hade tagit reda på Mickes adress - Skogsängsvägen någonting. Då kom hans fru.
-Hade hon följt efter er? Såg hon när ni tog hennes barn? Helenas puls gick upp. Hennes tigerhjärta viskade henne vad hon själv hade gjort med två tonåriga kidnappare när Sanna var sju år och ett lätt byte för vilken förövare som helst. Helena Skytt hade använt militärhelikoptrar till hjälp och automatvapen för att få fatt på dem som hade tagit hennes barn. Plötsligt blödde hon för den andra kvinnan. Varför kände hon så? Kanske för att livserfarenheten sade henne hur moderskapskartan såg ut, oavsett vem man var och vad man levde efter för livslögner.
-Jag vet inte hur hon fick fatt på oss, sade Simon buttert. Kvällen ute i mörkret hade varit lång och han var mörbultad i huvud och kropp. -Hon skrek att vi hade gjort oss skyldiga till barnarov och allt möjligt, att vi var sjuka idioter. Måns gav svar på tal. Hon visste vem jag var. Simon tystnade.
-Jag vet, tillade Helena lågt. -Därför beter sig Jonsson ännu mer obegripligt. Fattar han inte att hon vet?
-Hon var…stängd på något sätt. Tog inte in, bara pratade på.
-Vad vill du att vi ska göra efter din ursäkt i morgon? Daniel ville ta dem alla framåt.
-Förlåta mig. Ni är så bra och så drar jag på er sånt här elände. Simons ögon flöt iväg över golvet, ville inte möta blickar nu.
-Det finns inget som vi behöver förlåta. Lilltjejen blev inte rädd. Du är hemma igen. Att ingen kom till skada och att du är här hos oss, det är det viktigaste i världen just nu.
Demoner hade jagat Daniel hem längs Essingeleden. Överallt skymdes hans sikt av en demolerad svart monster-Volvo som hade bränt in i ett betongfundament någonstans söder om Södertälje. Rädslan har olika former och den är lika bedövande hur den en ser ut.
Natten kom men gråten ville inte ta slut i Simon. Mitt emellan nattsvart mörker och gryning kom Daniel in till honom och lade sig intill den gråtande pojken som inte kunde hantera sitt nederlag. Med en stark arm höll han om det gråtande barnet som inte var annat än ett litet knytte av sorg och misslyckande.
-Min pappa gjorde mig lika ont som din gör i dig. Det är fruktansvärt. Man faller sönder. Där i sönderfallet finner man alla möjliga fel på sig själv hela tiden. Frågorna äter upp en inifrån. “Om jag hade gjort annorlunda. Om jag hade varit på ett annat sätt. Kanske hade han älskat mig då?” En dag, när man är tillräckligt vuxen, så fattar man plötsligt att det är föräldern som lider av kärleksbrist, inte man själv. Män som Micke älskar inte, Simon. De äger och domderar. Allt som inte passar in i deras värld ställer de utanför i kylan. Det är där både du och jag har hamnat - i våra fäders frysrum. Skaffa dig en ny farsa!
-Vem då?
-Jag fick en svärfar och skaffade mig en ny far på köpet. Han vet inte om det, min svärfar, att jag gjorde om honom till en far. Det skulle kännas löjligt för mig att erkänna det för honom och han skulle bli rådvill och inte veta vad han borde ta sig till. Men inom mig blev det så. Det var lätt på något sätt. En ny förebild som såg något annat än sig själv i mig. Han tog in mig.
-Som du gör med mig? Simon var nedvänd mot kudden men varje ord som Daniel sade gick rätt ned i det mjuka i honom eller fastnade i tårarna längs ögonfransarna.
-Just så, tröstade Daniel. Du är som min grabb redan.
-Känns det så?
-Exakt så, Simon. Jag är din pappa, även om det inte står i några biologiska papper. En son växer till en på något sätt. En dotter drabbas man av.
-Tack viskade sonen med växtvärk i själen.
-Det är jag som är tacksam, viskade Daniel. -Du är min och Helena har alltid hört till Sanna.
-Och Sanna är inte någons. Simon muttrade lite. Svartsjukan ville inte vika ner sig så lätt.
-Vet du vad du har fattat nu?
-Nej.
-Något som Micke Jonsson aldrig kommer att lära sig. Man äger inte någon och man styr inte över någon annans handlingar. Möjligtvis kan man lyckas med att påverka någon i rätt riktning - med slumpen på sin sida och med en jävla massa tur, mumlade Daniel. Så somnade de - nära varandra, i Simons och Sannas säng. Fadern och den nyvunna sonen. Simon drömde sig till gryningen:
//Han hade kidnappat sin far som satt bakbunden och tystad i baksätet på Måns fars bil. De hade satt en remsa av silvertejp över Mickes mun. Inte ett ord fick han sagt. Inga avståndstaganden kunde han ta. Simon hade kidnappat sig sin far tillbaka. Nu skulle han tas hem till Lantjägarstigen i Tumba men när Södertälje och Salem-avfarten var passerade började Simon att ångra sig. Jonsson var inte mycket till pappa. En egoistisk självgod, självgående manlighet eller ett ryggradslöst kräldjur. Han hade inget att ge Simon mer än vassa elakheter som fastnade på helt fel ställen - bland annat i hjärtats landområden. Vad skulle han med en sådan pappa till? Skryt, skrävel, tomt prat och ett polisleg. Det var allt som fanns att hämta där. Inget kap. Inget att spara på.
Med en blick hade Måns förstått det motsatta läget och vände bilen i en snygg u-sväng som annars bara platsar på filmduken. De körde honom tillbaka hem till Mariestad igen och bar in honom till hans lilla fru. De fick ta kål på varandra eller lära sig att stå ut med sig själva. I bilen hem var lättnaden som snörök över kall asfalt - en glidande dimma, en flytande värld av däck, vägbana och förbiflimrande vintervit skog. De båda pojkbarnen hörde till tekniken och naturen samtidigt - framrusande i en susande fart utan några som helst hastighetsgränser, med krossade vägkameror längs E18.
Det var då han kände det han hade sökt efter i hela sitt sjuttonåriga liv - hemlängtan. Han längtade hem därför att han äntligen hade förstått att han hade ett hem, helt utan kärnfamilj, men fyllt av kärlek, värme och respekt. I drömmen såg han annat också. Han såg hur hans mammas fotsteg, stora skratt och murriga, plommonfärgade, svarta eller koboltblå koftor, hade flyttat in hos familjen Skytt. Nu bodde de alla under samma tak, där taket inte var något annat än ett fönsterglas mot den svarta natthimlen som hängde lågt i natt. Äntligen hade han gjort sig av med den man som aldrig hade varit hans far. //
Klockan var 9.14 när Simon slog Micke Jonssons mobilnummer från Skytts hemtelefon.
-Jonsson. Fanns det inte skärvor av gråt mitt i stålet?
-Det är Simon.
-Vad fan tror du att du sysslar med! skrek Micke, som helt hade glömt bort att han hade lovat Daniel Skytt att hålla igen tills de pratades vid i veckan därpå.
-Jag gjorde något jävligt dumt och ångrade mig halvvägs. Ville inte bli som du, som skadar den som råkar komma i vägen - så jag kunde inte berätta för henne att jag är hennes halvbror. Jag strök henne på kinden och sade att hon skulle hälsa till pappa. Det var allt.
-Tänkte ni göra illa henne? Micke morrade mer än talade tydligt.
-Att du ens ställer frågan visar bara att du inte känner mig. Jag tänkte skada dig genom att få ditt minsta barn att sitta vid ditt köksbord och berätta om sin halvbror. Jag tänkte spränga en familjeidyll i luften. Inte ens det behärskade jag.
-Sök hjälp! Det fanns inget försonande i mannen som nästan hade detonerat en personlig sprängladdning genom sin oförmåga till kärlek.
-Det har jag redan gjort, sade Simon lugnt. -Inuti, utanför, hos Daniel och Helena och genom en kurator som morsan fixade fram när hon var döende. Jag vet vem jag är och vart jag är på väg.
Simon ansträngde sig för att ta på sig ett eget ansvar och inte ösa ur sig hagelsvärmar av hån mot mannen som stod naken och bar utan försvarstal, utan ursäkter och som aldrig hade varit hans far. Nu försökte fadern på tomgång ta på sig rollen av uppfostrare.
-Det ni gjorde igår kan ge många års fängelse. Inser du inte vad det innebär? Att ta lagen i sina egna händer är inget som man ser på med blida ögon när man läser lagboken i rättssalar. Fattar ni inte det?!
-Tänker du och din fru polisanmäla mig? Frågan var så absurd att till och med Jonsson hörde ekot av skam i den.
-Nej, det tänker vi inte. Men om ni dyker upp här igen så vet jag inte vad jag tar mig till - då…
-Vadå? sade Simon alldeles lugnt. -Vad ska du göra då, Jonsson? Känna dig hotad? Jag ska tala om en sak för dig, Micke. Jag kom på en sak igår som jag har varit alldeles för känslomässigt igenmurad för att kunna se - jag har aldrig behövt någon som du. Det stod alldeles klart när jag var på väg hem ifrån dina hemtrakter. Du har aldrig kunnat ge mig ett skit. Allt jag har byggt upp runt dig har varit fantasi och sagor med lyckliga, kletiga slut. Det intresserar inte mig längre. Jag har så jävla bra personer runt mig och har faktiskt haft det så i hela mitt liv. Det är synd att jag har lagt ned så mycket energi på att längta efter dig. De timmarna hade jag kunnat göra något vettigt av istället. Du har inte varit värd en minut av min tid. Så jag tycker att vi avslutar allt som någonsin har legat mellan dig och morsan, mig och dig. Jag har lovat Daniel och Helena att be om ursäkt och det var bara därför jag ringde.
Micke hade väntat sig vad som helst, inte det här. Han hade inget att tillägga.
-Jag ber verkligen om ursäkt för att jag plockade upp din unge igår. Det var grymt gjort och jag förstår hur rädda ni blev. Det finns inga ursäkter och några förklaringar behöver du inte. Men du kan hälsa fru Jonsson att hon inte behöver oroa sig för mig - jag kommer aldrig mer att höra av mig igen. Du är en avslutad lång, jävla, bok för mig. Långsamt lade Simon på luren och satt kvar i stiltjet som spred sig runt honom.
Micke log inte när han klickade av. Ändå insåg reptilhjärnan i honom att han var ett bekymmer mindre. Han hade inget Simon-problem att lösa längre. Långt bortifrån viskade en röst. Han väntade sig nästan på att få höra förmaningar från sin, sedan länge döda tvillingsyster, men istället hörde han en mörk kvinnoröst med ett mullrande småskratt i: Nu är vi färdiga med varandra, du och jag. Mitt barn blev vuxet i natt. Dina barn är i säkerhet. Inget mer har vi att säga, inget mer finns att ljuga om. Simon pågår i en evighet för mig. För dig har han inte börjat att existera ännu. Micke insåg att spökrösten inom honom inte var något annat än hans eget samvete med en touch av Liv. Det borde vara rent nu - samvetet och minnet av Liv. Simon hade fått sin hämnd. Den hade orsakat minimal förödelse. Kvar fanns hans familj och Susanne stod blek men stark vid hans sida. Inga spökröster i dimman skulle få honom på fall.
I Simons nattdrömmar förvandlades hans far till en marmorvit staty, djupt inne i en dimmig skog. Runt den spöklika statyn stod en grupp stengrå figurer, frysta in i vacker sömn. Där fanns två stenstoder som såg ut som barn: en pojke och flicka i tioårsåldern. Bakom den stenfrusna statyn av hans far stod en gråblek kvinna som aldrig skulle vakna till liv igen. De förblev där i ett magiskt mellanland i honom - som en grupp stenstatyer i den dimmiga Vite skog och de kom och gick i hans drömvärld. Så skulle han bära med sig sin far och hans familj, genom sin resa in i livet och ut i världen. Så ont värkte det beslutet i en sjuttonåring som tvingades bli vuxen över en natt. Kvar var bara stenstoder i dimma och ett blödande, bultande hjärta.
Det var förmiddag och ljust. Det var dag och vardag för alla andra. Inte för Simona. Hon sov och vred sig runt i en annan dröm om en annan frånvarande far.
//De skulle äntligen träffas - hon och hennes pappa. Hon var skakig och skrämd, hade klätt sig fin i en storblommig klänning, som i andras ögon påminde om ett mammaplagg, omsytt till ett tvåmannatält. Men i Simonas egen spegelvägg var hon fin. Hennes far och hon skulle mötas nere i centrum för en enkel fika på kondis. Det var han som hade ringt upp henne och berättat för henne att han hade letat ihärdigt efter sin dotter och äntligen fått tag på hennes adress och nummer. Nu hade han rest ända hit från en annan landsdel, för att få träffa Simona. Någon hade gjort sig besvär bara för att få träffa henne. Gud hade möblerat om i en annan människas hjärta. Plötsligt fick Simona plats i sin fars bröstkorg, där hon hade blåst längtan in i hans lungor. Nu ville han mötas.
Hon gick den korta vägen ned till det centrum som annars gav henne krypningar och svettpärlor från pannan, längs kinderna. Hon tänkte härda ut för att få en timme med sin far. Det var de mest värdefulla 60 minuter mellan dem någonsin. Hon visste bara inte vad hon skulle säga. Att hon hade längtat honom hela vägen hit? Eller att hon hade saknat honom som liten? Om hon berättade om barnets fasor så kanske han skulle bli rörd och röra vid hennes kind. Han skulle viska:
-Saknade du mig då “Lillan”? Och hon skulle svara:
-Ja, pappa, jag behövde någon som skyddade mig mot all ondska. Den är så svart när man är liten, den är så svår att tyda när man inget förstår, den är så vass när den aldrig tar slut. Jag hade blåmärken i själen under hela min uppväxt. De syntes inte utifrån, men de värkte ända ut i ögonen.
-Jag hade skyddat dig, när du var liten, Simona. Så skulle orden falla mellan dem och plötsligt blev de kalla stenplattorna utanför hennes hemmacentrum en sommaräng, där gräset bjöd henne att slå sig ned bland de vackra vilda blommorna, hos de lila fjärilarnas vingspel.
Men hon stannade inte utanför, på den blomstrande sommarängen, utan gick ned till caféet och satte sig vid ett runt bord mitt i den öppna lokalen. Där satt hon för att vänta in sin far. Tick-tack, tick-tack - pulsen en tidsinställd, tickande mänsklig bomb. Ingen far i sikte, dimmigt synfält. Klockans rasslande över caféborden som tog henne mot sitt livs besvikelse. Han hade valt bort henne på förhand. Fått henne att hoppas, våndas och dyka upp på en bestämd plats, vid en bestämd tidpunkt. Tomheten var den nya tidens hånfullhet. Det behövdes inte andra människor för att fortsätta mobbningen, den skötte sig så bra på egen hand och hade fått egna ben som kröp på insidan av Simonas hud. Inombordsmobbningen hade en stark, hes röst som skrattade bakom hennes rygg: Lurad! Trodde du att du att du var värd något va?! Lurad igen! Gick du på det här simpla tricket om att din far äntligen ville träffa dig? Ingen vill träffa dig, ingen behöver dig, ingen älskar dig, ingen älskar, ingen…
På ostadiga ben, över snubbeltråd, genom glaskross tog hon sig hemåt igen. Och blomsterängen över stenplattorna hade förvandlats till en soptipp där bråte brann, och där sotflagor yrde i luften över stanken. Innan hon nådde sitt hem, sin dörr så vattenfylldes bröstkorgen av gråt.//
Att vakna ur den drömmen var lika lätt som att vända ett skepp från slagsida i en regnstorm till ett glidande fartyg i kav lugnt vatten. Det var ett svart hål av vakenhet som väntade henne på andra sidan av drömlandet. Pulstårar och ångestgråt. Övergivenhet i ny form. Hennes hand sträckte sig ut för att röra kudden intill. Hon kramade den och önskade sig att kuddens innanmäte skulle förvandlas till en levande pojke - till Nemo.
Kommentera