sanningsnycklar.blogg.se

KAPITEL 62 - VB3

Det kom aldrig något mord på Mia Haglind. Mordköparen bestämde sig för att acceptera det nya läget. Postboxen i Södertälje fick stå tom och falla i träda. Han hade redan ett kvinnomord och en “Hemlighet” att bevara och förvara djupt i sina själsliga rötter som sökte sig ned till den trygga jordens stillhet. “Hemligheten” hade han gråtit över länge nu. Han hade läst Moa Björnesens “R“- mapp och sett var spåren ledde, via Sofias försvinnande - rätt in i mördaren. Han hade mött den pojkens ögon många gånger, sett barnets godhet och plötsligt, i en sned vinkel, sett den man som barnet hade blivit. En far förstod alltid en son - även om sonen inte var hans egen. Den virvlande järnberikade jorden i stormens ögon hade stillnat nu när pojken själv hade blivit far.

En gång i tiden skulle mordbeställaren ha krävt upprättelse, rättegång och straff. En gång i tiden skulle han ha förskjutit pojken och ställt honom i ett överfryst helvete av skuld och utanförskap. Men när “Hemligheten” väl hade rotat sig i honom och sövts in mot verkligheten så hade han själv begått ett kvinnomord. Hennes röst inifrån lågorna följde honom livet ut: “Gud - hjälp mig! Gud om du finns - hjälp mig nu!” Hennes ångest bodde kvar i hans puls. Han hade inte handlat rätt. Ingen hade satt honom här på jorden för att släcka liv eller för att beställa ett mord. Inte hans far, inte någon Gud. Så nu fick de andetag som Moa aldrig hade fått ta, vara som en dubbelandning i hans egna lungor. När vinden låg still långt ut i skogen, kunde han höra hennes porlande skratt. Under sällsamma ensamma stunder ute i vildmarken kunde han känna henne inifrån och minnas hur hon låg över honom i sängen och njöt av hans kropp, av hans lust. Minnet av årens otrohet med Moa var eviga brännhål i samvetet.

Han gottgjorde nu. Han hade återvänt till sin lustdöda kvinnas säng och accepterat att aldrig mer få njuta av sex, vare sig inom eller utanför äktenskapet. Den enda sexuella njutning som var hans att finna var den han tillförskaffade sig på egen hand. Fem år tidigare hade hustrun viskat till honom: “Det där är vi väl färdiga med nu.” Och “Det där” var närhet, njutning och leklust. Att vara färdig med det var som att dö en smula. Men han hade godtagit hennes önskemål nu och lovat sig själv att aldrig röra vid en annan kvinna igen. Den enda kvinna som han ville vara hos var den han älskade och var gift med sedan det sista tonårsåret. En dag kanske hon skulle vakna med ny lust, med en smekning över hans kropp, med en innerlig varm kyss som förut och ge honom sin kropp. Till dess var den sexuella sidan i honom - den som handlade om två - nedfryst i koma och lagd i respirator. Gömd. Nästan glömd.

Ingen mer Moa - det hade slutat med ett häxbål. Ingen mer Mia - det hade inte slutat än. Hans otrogna år med Moa Björnesen i Roverud hade straffat sig tillbaka. Nu väntade han in den utpressning som han visste skulle komma när Mia Haglind hade sålt “Hemligheten” vidare, via ett nyckelkontrakt som hade gått i lås den 11 juni - för fyra dagar sedan.

Kvällen den 15 juni var här. Han vandrade skogen till sin som tiotusen gånger förut och han bestämde sig för att acceptera det bud som skulle komma. Pengar var inget problem. Det stora huset med tillhörande ägor var väldigt lite belastat med lån. Lite skogsmark som hade gått i arv, från generation till generation, var också rimligt att belåna. När mannen, som nu satt med Moas mapp i sina giriga händer, lät höra av sig skulle den äldre mannen med skulden och skammen föreslå honom 250 000 kronor på ett bräde. Ville girigheten ha mer fick han vänta ett par år. Om nyckelkontraktsmannen försökte pressa honom kunde han gå upp till det dubbla. Men det första budet skulle ligga på en kvarts miljon, inte mer. Han kunde vara lite kall nu, när han skyddade Sofias mördare från fritt fall och sig själv för en utredning kring Moas mordbrand. Sköld var livstidsdömd för mordet på den älskade Sofia. Nu var han dessutom död. Det skulle mycket till innan polisen rev upp en utredning som innehöll DNA från rätt man, för rätt dåd - en man som dessutom vilade i sin familjegrav alldeles snart.

Kent Sköld hade alltid varit rätt gärningsman i allas ögon. En kvinnomisshandlare utan familj och ryggrad, en droghandlare som hade gjort flickor till knarkande horor utan att det kittlade hans samvete. Det var svårt för alla att, i efterhand, byta mördare i Sofiautredningen. Även för honom själv. Roland Karnefeldt var den minst troliga gärningsman till ett flickmord som någonsin skådats. Mannen, som gick i skogen och väntade på det första utpressningssamtalet, insåg att bortom flickmordet måste det ligga en annan identitet än den fullt synliga hos Karnis. Bortom Sofiamordet måste det finnas en iskall yrkesmilitär. De tio åren i Canada som verkstadstekniker var en ridå för något annat. Sådant skrämde, sådant värkte. Men mannen hade vant sig vid hur sanningen såg ut. Sitt eget kvinnomord - det som låg arton månader bakåt i tiden, hade han adopterat till sitt hjärta där det slog och slog och slog tiden framåt. Han hade röjt Moa ur vägen för att skydda Roland.

 

Tidslösa band. En familjesaga utan ett enda slut. Murgröna. Riddarsporrar i flock. Ängsmark att vandra. Liv att leva.

 

Det var en av livets cirkelgångar som skulle slutas nu när han snart skulle ha en utpressare över mobilen. En utpressare som hånfullt skulle tala om skuld och sanning som kunde betalas av med kontanter. Kanske fick han användning för den där postboxen i Södertälje i varje fall. Där kunde han lägga utpressningsbytet för någon att hämta. Någon som kunde få en nyckelkopia. Gamla planer kunde lätt bytas ut mot enklare plansättningar. Mannen insåg att han skulle utpressas för att tystnad var så dyrt. Tystnaden skulle bestå. Roland Karnefeldt skulle skyddas - till vilket pris som helst. Den äldre mannen var sann. Han var säker på sin sak och såg vägen glasklar framför sig nu, idag. Då ringde mobilen. Han svarade lugnt. Det var Roland.

-Pappa! grät han när han ringde sin far från deras jaktstuga i Västeräng. Jag eldar upp Moas och Mia Haglinds mappar nu. Jag köpte loss Mia Haglinds nyckelkontrakt och fick tag på materialet. Det brinner upp nu och försvinner för gott - Moas artiklar, kartan över Mariestad, foton på vår jaktstuga. Jag har sett till att Mia Haglind aldrig mer stör oss, pappa. Det går jag i god för.

Rikard Karnefeldt grät och det var nådens gråt som föll och föll och föll i honom.

-Älskade pojke. Jag ville bara skydda dig i min fars namn. Ville skydda våra familjeband. Ditt och mitt blodsband är evigt. Det finns inget som kan klippa av det mellan oss. Så här långt var jag beredd att gå för att skydda min avkomma, Roland. Jag är säker på att Lasse Arvidsson hade gjort likadant om det hade gällt någon av hans flickor. Du skulle också gå över brinnande broar i helvetet för Lovisas skull. För sent insåg jag att Moa hade sänt sin mapp till Mia Haglind, i Stockholm. I den fanns allt det jag aldrig ville att någon annan skulle få veta.

-Jag vet, pappa. Vi pratar inte om det. Inte någonsin mer. Snälla, tyst, säg inte ett ord till. Roland grät ohejdat nu. Far och son hade varsitt kvinnomord på sitt samvete att förvalta.

Rikard Karnefeldt bröt sin sons bön om tystnad och biktade sig äntligen - varje ord gick rätt in i hans gråtande son, som skulle bära det här samtalet, tystat i sitt hjärta, till sin egen dödsdag.

-Min otrohetsskuld till din mor får jag sona för. Det lovar jag dig. Gud fader finner ut finurliga straff åt oss stackars satar, som inte står ut med att gå till sängs med den enda kvinna vi älskar för att sedan aldrig få komma till - trots tårar, böner och smekningar. Då finner vi oss någon annan kvinna - galen av mani och lust Jag såg vad den galna kvinnan hade i sitt glasbruk - hundratals med glaskopior av Sofia. Det skrämde mig. Bara en riktigt manisk kvinna gör så. En kvinna som dessutom hade varit med min son och som till slut drog förfärliga slutsatser, som hon hotade med att skicka till en gravid svärdotter. Svärdottern hade jag nyss namngivit till kvinnan som vilade i mina armar efter het älskog. Jag var den som avslöjade den fasansfulla sanningen! Det var jag, av alla människor, som kom med den sista pusselbiten till henne. Gud faders straff är exakt uträknade, Roland. Låt oss aldrig glömma det.

Rikard tog ny sats. Den här gången utan Gud:

-Moa trodde inte att Anna fanns. Hon levde i förvissningen om att det var Mia Haglind och ingen annan som var nyckelvittne i Sofiautredningen. Det hade förblivit så om inte jag, min sate, hade sagt sanningen till henne. Det var jag som berättade för henne om vad Anna hade varit med om i Mariestad -93 och hur hon hade träffat dig i Västeräng -94. Det var jag som berättade om familjerna Karnefeldt, Jonsson, Arvidsson, Lööv och Westman för Moa. Det var jag som gav henne den sista nyckeln, till den låsta dörren, in till rummet där sanningen om Sofia låg. Det var jag som målade ut “Hemligheten” för henne. Allt förstod hon genom det jag berättade. Det var jag som delgav henne sanningarna om vem jag var, vem som var min son, vad min svärdotter hette och hur ni två hade träffats. Och det var jag som avslöjade för Moa hur en iskall mördare hade förföljt Anna genom att sända timglas till henne. Hade jag aldrig gjort det så hade hon fortsatt att tro att Anna inte fanns.

Rösten var grumlad när han återvände till mordbranden:

-Det sista Moa skrek till mig var att Anna hade fått numret till henne från Tore på campingen i Skogsängen, när hon var förbi där före jul, just när ni hade blivit med Lovisa. Moa var som vansinnig, Roland. Hon skrek att hon skulle berätta “Hemligheten” för Anna när Anna väl ringde upp henne. Hon vrålade att hon skulle tala om för fröken Björk att hon hade en otrogen jävel till svärfar som knullade sin sons älskarinna och att du och Moa inte hade brutit än, även då ni hade gjort så för länge sedan. Moa hotade med att berätta för Anna att hon nu visste att det var du som hade mördat den gamla återträffsvännen - Sofia Arvidssons. Så skulle hon skicka den gula mappen med sitt svarta “R” till Anna som fick lämna den vidare till polisen. Glasblåserskan i Roverud skulle ha krossat oss, Roland. Mitt äktenskap med din mor hade gått i bitar, Rose-Marie och hennes familj hade fått leva med din och min skam - min otrohet och ditt mord - för resten av en livstid. Anna hade brutit med dig och överlämnat dig till Lindberg på Rikskriminalen. Hur hade vi överlevt? Du - utan Lovisa och Anna. Jag - utan dig och din mor. Hur hade Lasse och Gunilla Arvidsson överlevt? Eller Sussie, Micke, Lill och Mats Jonsson? Efter dödsdomarna och överlevnadstalet fortsatte Rikard: -En enda galen kvinna och en girig Mia Haglind skulle inte få dra upp våra blodsband ur jorden. Den jord som vi har vandrat på, ägt och brukat i snart fyra generationer. Under några sömnlösa dygn kände jag starkt att det inte skulle hjälpa Lasse och Gunilla om du satt på livstid för mordet på Sofia. De skulle aldrig få sitt barn tillbaka ändå.

Rikard Karnefeldt hade mer gråt att fälla när han fortsatte sin bikt. Den var som rinnande klart vatten, som en bäck vid en fjärilsäng, i en björkdunge:

-Kent Sköld var en sådan gärningsman som alla ville ha, Rolle. Inför honom skämdes jag. Han har också varit ett barn med ledsna ögon som jag svek när jag inte lämnade över dig och din framtid i polisens händer, via Moa. Men beslutet var fast förankrat i mig. Jag bestämde mig för att bränna Moa inne och jag körde hennes hundar till den närmsta granngården. Jag gick in och hämtade den gula mappen först. Det var efter mordbranden som jag såg att Moa hade skrivit en hänvisning i mappen till Mia Haglind. Det var dit hon hade skickat allt material. Så jag kontaktade henne - Haglind. Hon hånade mig. Sade att min faderskuld var oförlåtlig. Här kom tystnad. En tystnad så lång att Roland för en sekund trodde att linjen hade brutits. En brusten röst kom tillbaka. Hans fars andetag kom tungt:

-Så jag…köpte ett mord på henne…av en kille från Annas hemtrakter…Adam Tenn.

-Du också?! Roland var bestört när bilden klarlades bit för bit.

-Vem mer? Andetagen stod stilla. Både hans egna och de dubbla andetag som tillhörde en glasblåserska från det förflutna.

-Sköld, grät Roland. -Han ville äga hämnden mot mig själv. Jag satte dit honom för Sofias försvinnande. Han kom på det till slut. Bestämde sig för att hämnas på mig. Men han ångrade sig halvvägs och ljög för Anna, när hon besökte honom, på Kumla, i våras då hon konfronterade honom och frågade vem Sofias mördare verkligen var.

Här var det Roland som tog vid den porlande bikten som var frisk och levande och evig:

-Obegripligt nog sade han att det var en främling som låg bakom dådet, inte jag. Han skyddade oss pappa, fast vi svek honom, både du och jag. Kent Sköld skyddade oss!

-Älskade barn, älskade Roland. Kan du förlåta mig?

-Det är självklart, pappa.

Kärleken mellan far och son Karnefeldt var intakt och den stod nu på en stabilare grund än någon gång tidigare.

-Vad hände med Tenn?

-Han är död. Mia Haglind avrättade honom. Jag såg det ske eftersom jag spanade på henne när det gällde det där förbannade nyckelkontraktet. Hon gömde undan hans kropp, så vi har kvittat våra hemligheter, hon och jag. Din och min gemensamma familjeskuld mot hennes mord på Tenn. Mia vet inte om att Moa är död och hon kommer aldrig att ta reda på det i framtiden. Hon får fullt upp framöver med att finna sin son. Den där Gud fader som du pratar om har funnit ett finurligt straff till henne också. Mias exmake har lämnat landet med deras barn. Hon är ute ur våra liv, pappa.

-Jag tänker aldrig fråga dig om Sofia, Roland.

-Det är femton år sedan nu. Jag lär mig att leva med det. Jag hade min skärseld och skuldvaka när Lovisa föddes.

-Jag med.

-Pappa. Sköld är död. Det betyder att Sofias mördare är död och utredningen om mordbranden i Roverud är nedlagd. Det är över nu pappa.

-Det är äntligen över, Rolle. Jag älskar dig. Gud blev vittne till min kärlek till dig.

-Du tänker väl inte bli religiös nu, farsan. Roland grät men skrattade till av lättnad mitt i deras svartaste stund tillsammans.

-Nej. Bara ödmjuk inför slumpen och inför livet som samarbetar på de märkligaste sätt.

-Jag med. Det lovar jag dig.

Rikard och Roland Karnefeldt avslutade sitt livs viktigaste och svåraste samtal. De hade överlevt. De hade levt sig igenom två mord. Familjebanden hade bara blivit slitstarkare med tiden och dåden. Inget var förändrat mellan dem - bara fördjupat.  Den ena av de två männen gick ut i skogen, i Västeräng, med sin hund och skrek ut sin fadersorg vid träden, över markerna, under de tomma himlarna. Den andra gick hem och eldade upp sin del av mordkontraktet på Mia Haglind. Lågorna slickade pappersarket till sotiga flagor. Rikard kände en mjuk smekning över den väderhärjade kinden och han sände en ljus tanke till Kent Sköld och en annan till stackars Adam Tenn, vars öde hade inflätats i deras grymma, kärleksfulla familjesaga. Signaturen “VB3” slukades upp av elden.

Rikard Karnefeldt viskade dess fulla innebörd:

VapenBröder - BlodsBand. Det blir ett V och B tre gånger. Det var så han tänkte när mordkontraktet släcktes ned i hans sinne. Det var äntligen över. Kvar fanns en intakt familj med hustru, två vuxna barn och tre älskade barnbarn. Han hade en duglig, lojal svärson och en svärdotter som han älskade. Kvar fanns de starkaste av blodsband mellan honom själv och hans son. De hade förlåtit varandra. De stod stadigt kvar vid varandras sida för livstiden ut. Kvar fanns också banden av skogsgrön murgröna mellan familjerna som alltid hade hört samman: Arvidsson, Jonsson, Westman, Lööv och Karnefeldt.

 

Och Berättaren insåg att småstadssagorna fick fortsätta mot sina förtvivlade slut som alltid inföll på sista sidan i varje liten stads kartbok över platser, ansikten och namn.

 

Moa var framme vid sitt sjunde och sista minne som hade kommit till henne bara för att det behövde läkning. Hon satt stilla i dödens gränsland med dess kvällsdimma. Här hade hon tänt sig en egen eld för att hon behövde värme. Moa mindes hans ögon med den virvlande vinden av järn, jord och eld. Det var då hon såg, det var då hon visste. Att den äldre jägaren var Rolands far. Att fadern och sonen hade funnit lust i samma säng. Det var inte det stora bärande brottet. Den äldre Karnefeldt hade pratat om sin älskade svärdotter som var en gåva till familjen. Det hade han gjort efter lustens värme då hon vilade ut på hans arm. Det var då han hade pratat om den ljusa, vackra, väna Anna Björk som hade råkat så illa ut. “Hur då, menar du?” hade Moa frågat ömt, mjuksint. Den äldre mannen, som nyss brunnit av lust inne i henne, hade sedan berättat om svärdottern från Stockholm som hade mist en pojkvän tidigt och svikits av föräldrarna ännu tidigare. Då hade hon beslutat sig för att resa till Italien för ett år och där hade hon träffat en flicka som hörde till mannens sons barndom - Sofia Arvidsson. Den svenska jägaren beskrev sedan Sofias tragiska försvinnande som Moa redan visste allt om, detalj för detalj. Anna Björk hade blivit huvudvittne, eftersom den Stockholmsflicka som hon hade hyrt en campingstuga för en natt i Mariestad med - en Mia - hade lämnat sin återträff och dragit hem i natten. Den äldre jägaren hade tystnat där.

Moa hade stelnat till. Det var som att bli tillfälligt förlamad. När den svenske jägaren hade berättat för henne om hur Anna och Roland hade träffats året efter Sofias försvinnande hade Moas mentala förlamning släppt och när Roland Karnefeldts far sedan beskrev hur sonen hade väntat in sin lilla ängel i över tio år, räknat tid och fått henne till sin så hade Moa tvärt satt sig upp. Det var just då Rikard berättade att Anna hade varit förföljd av en iskall mördare - Sofia Arvidssons mördare - som hade sänt henne timglas för att påminna henne om hur värdefull hennes tid var. Timglasens gåta var löst. Den äldre mannen hade fortsatt obevakat. Han hade erkänt - mycket stolt, mycket rörd - att han skulle bli farfar till sommaren. Att Roland och Anna skulle få en liten.

Moa kunde ännu smaka sin rädsla från livet. Den smakade inget annat än järn, jord, eld. Hon hade fått veta vem kvinnan var som skulle ringa numret till glasbruket i Roverud. Ett nummer som ett nyckelvittne hade fått av Tore Danielsen före jul. Det var Anna Björk som väntades ringa till Moa. Det var Anna Björk som väntade barn med Sofias mördare och här låg mördarens far och talade sig varm om son, svärdotter och ett älskat barnbarn som var på väg. Det var som att gå i tio tusen bitar inifrån, av rädsla. Det var som att förlora fast mark för kroppen att stå på.

Moa hade vrålat, inte skrikit. Hon hade hotat och det rejält. Ropat ut sanningen om mappen med sitt “R” svartpräntat på framsidan som stod, på en hyllrad, i köket. Hon hade fräst ur sig om allt som stod att läsa i hennes samling där sanningarna trängdes med varandra. Så hade Moa beskrivit faderns och sonens gemensamma skuld. Sin sista anklagelse hade hon tillagt, slarvigt skrivet med bläck nedanför raderna av namn, när hon desperat hade skickat mappen till den enda utredningsadress hon hade - till Mia Haglind i Saltsjöbaden. Det var till Mia hon hade avslöjat hur farlig den sista mannen på hennes namnlista var. Och hon hade sänt iväg sin mapp till Mia Haglind i trygg vetskap om att Anna Björk snart skulle ringa upp henne själv. Anna fick Moa ta i ett senare skede. I det första momentet var det viktigt att mappen kom till en neutral person, som inte väntade barn med en mördare och som inte hade en otrogen familjelojal, svensk jägare till svärfar. Det var därför hon hade skickat sitt brännbara material till Mia Haglind - med ett hopp om att kvinnan hade tillräckligt med skuld i sitt samvete för att drivas till att lämna över materialet till den svenska polisen.

Moa hade slängt ut den äldre mannen som var mycket mer än chockad när han fick höra sanningen om sin son, vars framtid nu skulle krossas. Moas snabba beslut att skicka sina ihopsamlade sanningar till kvinnan i Saltsjöbaden visade sig senare vara ett felaktigt beslut, eftersom sanningarna inte hade fallit i god jord eller hamnat i en stängd utredning för att öppna upp den igen. Men Moa hade känt på sig att det brann en lika farlig eld i Rikard Karnefeldt som det alltid hade gjort i Roland Karnefeldt. Hon hade, för första gången i sitt vuxna liv, varit rädd för sitt liv. För att förhindra egen skada eller en bråd död så hade hon hotat mannen med att fler än hon själv kände till skulden i familjen Karnefeldt. Det hade hon skrivit på en lapp och lagt i den tömda gula mapp som stod kvar på sin kökshylla - den som mannen återkom för att hämta för att kunna förbränna. Där stod att läsa: “Lämna mig ifred - Allt har skickats till Mia Haglind!” Moa hade inte velat föra över faran på Mia men hon hade känt ett instinktivt behov av att kunna bevisa för Rikard Karnefeldt att sanningarna nu hade gått med “budkavle” till en annan kvinna - en kvinna som hade nära kontakt med den svenska polisen.

Moas sista minne i livet brändes nu. Det svedde hennes hjärna och nådde in i huden. Hon hade vaknat natten till den 13 januari av brandlukten mer än av bilen som sladdade iväg över gruset bort från hennes gård. “Far!” hade varit den tanke som kom rusande igenom henne när hon sprang nedför trappan till sitt kök. Bildäck i grus lockade henne till barnets minnen av den bortflyende faderns skuld. Väl nere i köket insåg hon att hon stod i ett eldhav utan flyktväg. Dörren ut var igenbommad - utifrån. Hon var i en eldfälla. Hon brann. Hon skrek på Gud. Han sov. Hon grät ut sin skräck. Utan någon vid sin sida dog hon - brinnande.

Nu såg hon den väg, som hon hade gått, här i landet av stigande ljus. I arton månader av mänsklig tid hade hon vandrat sig fram genom sina sju minnen som behövde släckas ned i hennes sinnen för att kunna försvinna ur hennes minne innan hon kunde färdas vidare. Hon såg de båda männens bärande av skuld. Hon såg hur mordbranden sov i Rikard och hur Sofia sov sin törnrosasömn i Roland. Kvinnomordet i Rikard var glödande, tydligt och nära. Flickmordet i Roland var blekt och förlagt i ljusdis. Det syntes i svagt motljus. Inget bländande. Inget tärande. Den mänskliga tiden gjorde varje mord gott och skänkte vart och ens samvete frid. Tiden läkte inga sår men det fördunklade minnet. I varje smärtas minne låg vaken skuld. Att inte längre minnas de skarpa konturerna av våld var en gåva och en väg framåt. Moa släckte sin eld. Hon såg nedåt i natten en sista gång. Innan hon gav sig av kysste hon Rolands panna och smekte Rikards kind med en tudelad vind. Sedan var hon äntligen färdig för att gå. Moa reste sig och utan att se sig om mer gick hon med trygga, läkta steg in i döden.

 

Klockan var sen. Kvällen var redan fallen. Något sprack i Axel Tenns bröstkorg. Det var ingen infarkt, det var en insikt. Han hade aldrig vunnit sin son, nu hade han förlorat honom helt. Det stod bortom allt orimligt och allt obegripligt - Adam var död. Axel reste sig upp från sin plats i vardagsrummet och gick ut till sin hustru som var i köket, där hon gjorde natt när hon torkade av köksbord, kakel och diskbänk för att sedan släcka ner. Han strök hennes kind, kunde se hur sorgen och oron över Adam redan förtärde henne. Nu skulle snart oron bytas ut mot ren förtvivlan. Axel orkade inte möta hennes blick. Den var som hans egen - släckt på allt hopp. Redan nu såg han tecknen på sotig sorg i hennes ögon. Hade hon också känt förlusten av Adam, utan att veta det Axel visste? Visste hon att hennes barn var försvunnet och för alltid borta?

-Jag åker ut och åker en sväng. När jag kommer hem är det redan natt. Sitt inte uppe och vänta på mig. Imorgon ska vi ta hand om allt som skall talas ut. Hon nickade bara till svar, grät ännu en gång, snöt sig och gick in till sovrummet som erbjöd henne en tom säng och en natt av sömnlöshet.

Axel Tenn var redan ute vid sin bil och som i trance körde han från Hallunda mot Hågelbyleden och vidare till Tumba, fann avtagsvägen till Vretarna utan problem och parkerade på en ödslig avfartsväg nedåt Sjövägen. Han hörde hur Aspen låg och väntade på honom ett hundratal meter bort, kunde höra kluckandet när vinden klev över den lilla sjön. Med en ficklampa i handen fann han den lilla grusvägen ned till de övergivna sommarstugorna. De stod som spökliknande skepnader i juninatten. Han stegade ut på en liten ranglig brygga och slängde i det lilla plåtskrinet, ut över sjön med all sin manskraft. Skrinet hade varit ett förtroende från Adam - det första, det enda. När det plumsade i vattnet och sjönk mot den tomma sjöbottnen skrek den äldre mannen ut sin förtvivlan;

-ADAM! ADAM! Inom sig visste han det som varje förälder med ett förlorat barn känner.

Hans son var död! Axel visste att han själv redan hade sörjt ihjäl sig. Kroppen behövde bara sin tid för att släckas ned och dö. På sin väg tillbaka till bilen skymde gråten hans blick så förtvivlat att han fick gå in ett par steg i en liten fruktträdgård och sätta sig på en av sommarstugornas farstubro. Där grät han varje barnminne av Adam till liv. Där begrät han sonens fadersförakt i bittra salta tårar. Där viskade han sin son hur mycket han skulle saknas, hur mycket hans pappa älskade honom. Han sade om och om igen:

-Om du bara kunde förstå hur mycket jag älskar dig, Adam. Om du bara kunde förstå vilken skillnad du har gjort i mitt liv. Om du bara ville se hur mycket jag älskar dig, mitt barn.

Sedan tog gråten över orden en stund igen. Till slut sade Axel sitt slutord till Adam:

-Vänta på mig, grabben. Vänta på mig där. Modet sviker mig nu men en dag ska jag finna vägen till dig, inne i döden. Snälla möt mig där, så börjar vi om älskade pojke. Du och jag under långa bilfärder i solen. Du och jag och delad tystnad. Du och jag, Adam.

Han reste sig för att gå, förlorade greppet om trappräcket på den lilla verandan till den ned- gångna stugan. Då tappade han sin ficklampa. Den hade visat honom vägen hit ner till den mörka lilla Sjööviken, men hade varit släckt under hans ensammaste stund på jorden. Ficklampans ljuskägla tändes upp när den föll mot marken och riktades in i stugan, via ett fönster. Förvånad kikade Axel in genom fönstret.

-Men, herre Gud, det bor ju någon här. Någon med ett litet barn. Försiktigt kände han på det rostiga dörrhandtaget. Det var olåst. Han klev in. Det var någons värld han beträdde. Där fanns en turistsäng, en soffa och ett litet bord, byggt av trälådor. Han lät ficklampstrålen glida över en batteridriven kamin, ett primuskök, konserver och en mängd leksaker. Kläder, tillhörande ett barn i två till treårsåldern, låg i prydliga högar över två flyttlådor. När han öppnade dem såg han att de innehöll videoband. Han lät sig läsa på några av bandens sidremsor och såg att det var daterade inspelningar av barnprogram. Överst i den ena flyttlådan fann han två band där det stod “Nemo” före en mängd datum. Överallt - i överskåp och på diskbänken - stod det konserver och litervis med vatten på flaska. Han fann medicin som talade om för honom att den som bodde här var deprimerad. Han såg det han inte borde se. Någon, utan något annat hem att tillgå, bodde här. Och det med ett mycket litet barn.

-Men var är kvinnan med sitt barn? viskade han och kände att något inte stod rätt till. Inne i sin förtvivlan förstod Axel Tenn att fler öden hade gått förlorade i natten. När han, mindre än en timme senare, anmälde sin son försvunnen till polisen beskrev han också bekymrat sitt fynd i någons “Hittehus” nere vid den mörkaste viken, vid sjön Aspen i Tumba.

 

Den 15 juni var redan över och två timmar hade gått in på det nya dygnet. Mia Haglinds mor hade nyss kommit hem från Schillers hus på Starhöksvägen i Saltsjöbaden.

-Det är tomt, Mia, sade hon skarpt. -Allt är borta! Carls saker, kläder, möblerna i barnkammaren. Allt! Tors garderober är tömda. Hans bil står i garaget, låst. Ingen av grannarna har sett honom på tre dygn.

-Jag kommer hem mamma, grät Mia. -Jag måste polisanmäla att han har kidnappat Carl.

-Gör det! Det här ska redas ut. Det finns något jag ska säga dig och det här är den enda gången som vi någonsin för ämnet på tal.

Det föll ett mörker mellan de båda kvinnorna.

-Jag fann ett självmordsbrev från Tor uppe i din kupol. Det var så dåligt skrivet att jag direkt förstod att det var du som hade förfalskat hans namnteckning. Jag tog det med mig hem och rev det. Dessutom hällde jag ut flaskan med sprit som stod i ett rör. Någon annan än Tor hade kunnat få det i sig - jag till exempel eller Nina. I värsta fall Carl. Jag förmodar att spriten var preparerad. Det är i varje fall min tolkning av ditt torftiga avsked å Tors vägnar. Det är väl inte så klokt att ditt mordförsök på din före detta man ligger öppet på Starhöksvägen när polisen inleder sin utredning om Carls försvinnande där.

För första gången i sitt liv var Mia bländad av sin mor.

-Jag är inte bara en eländig flumkärring som läser Marianne Fredriksson, lilla Mia. Jag har även plöjt mig igenom hyllrader av Anne Holt, Minette Walters, Camilla Läckberg och Karin Alvtegen. Glöm inte det!

-Mamma, jag är så förtvivlat ledsen för allt. Mia var trött nu - hon som hade sin nyckelfobi, sitt mordförsök på Tor, sina två lik i jordkällaren, kidnappningen av sig själv ute på Vikbergets udde och en försvunnen son.

-Jag vet det, älskade barn. Om du inte hade varit min egen unge så hade jag polisanmält dig för mordförsöket på Tor. Nu får vi kämpa tillsammans - Mia Magdalena Cornelia Haglind. Hör du det! Du ska ha tillbaka ditt barn!

-Ja mamma, jag kommer hem nu!

 

Hon lämnade Vikbergets udde klockan fyra på morgonen den 16 juni. Noggrant hade hon tömt den stora villan på sina personliga tillhörigheter. Hon hade packat Mercedesen full. Stället skulle hon överge nu. Inte sälja. Inte med jordkällaren och övriga tillbyggnader på ägorna. Det skulle få stå tomt. Hon tänkte aldrig mer återvända hit. Möblerna fick stå kvar, som sista aktens dramatiska rekvisita. Trädgården skulle få växa sig vildvuxen och så småningom skymma insynen helt. Vaktbolaget skulle betalas, ett år i taget, för att skydda residenset på Vikbergets udde mot intrång och för att hålla nyfikna ungar därifrån. Det Mia Haglind egentligen betalade för var att det inhyrda säkerhetsbolaget skulle vakta två lik och skydda henne själv från upptäckt - men det var inget de behövde veta något om. Liken fick ruttna i källaren. Dammet fick lägga sig över hennes sista hem. Hon skulle från och med nu vara på resande fot. Över hela världen skulle hon söka efter Carl. Emellanåt skulle hon mellanlanda hos sin mor.

Mia hade till slut funnit den fulländade fixering som skulle brinna i henne så länge  som den behövdes. Hon hade funnit den största fixeringen av dem alla - att inte ge upp sökandet efter sitt försvunna barn.