EPILOGER
Nya Brödraskap skulle bindas i starka kransar av stål och järn. Det var den andra helgen i januari, sen lördagskväll och de träffades i en jaktstuga utanför Västeräng. Det var fyra män med ett uppdrag att uppfylla. Det var den sista resan tillsammans. Den sista värdetransporten nedåt Göteborg skulle tömmas, den ekonomiska kvoten fyllas. Det hade redan blivit tre väpnade rån under hösten, utifrån ett utarbetat arbetsschema från Kent Skölds residens ute på Vikbergets udde. Arbetsschemat hade en av dem köpt, i hemlighet, av en underhuggare till Sköld. Riskfritt och enkelt. Guldgruvor på hjul - transporterna som nattetid förde pengar från en ort till en annan. En av vaktbolagets chaufförer var redan underrättad om tillslaget. Han skulle hålla sin kollega lugn under rånet. Utbetalningen till honom skulle sändas anonymt till en postbox i Arboga, veckan därpå.
Tre av männen i det här nya Brödraskapet var barndomskamrater. De delade ett hat till Sköld, som nu fick dela med sig av sina kriminella planer utan att han visste om det, där han satt i häktet och väntade på den livstidsdom som skulle falla i mars. Den fjärde medlemmen i brödraskapet var åtta år yngre än de andra och hade en far som var kriminalpolis och en tvillingsyster som var gift med en av de andra männen. Svågrar som kom överens om svartjobb och som lika lätt kom överens om kriminalitet. Transportrånen hade påbörjats under hösten och de skulle slutföras nu. Den yngre mannen och två av de andra männen behövde påfyllning på konton som tömdes för snabbt. De hade räntefria skulder som skulle betalas tillbaka, nya bilar, utlandsresor, husrenoveringar, jaktvapen och dyra kvinnor som ville handla mycket och svindlande dyrt.
En av de tre män, som hade ekonomiska hål i plånböckerna, hade påbörjat en inbetalning på ett konto till en pojke som fyllde arton år om ett och ett halvt år från nu. Det var en fadersskuld, ett retroaktivt underhåll som han betalade in varje månad, utan att det väckte misstankar hos hans familj. För sådana inbetalningar krävdes svarta, tvättade pengar. Kontonumret låg tillsammans med en ny dödsannons i en svart mapp, inlåst i en bokhylla hemmavid. Den fjärde mannen var bara med av lojalitet. En av vapenbröderna hade givit honom ett vattentätt alibi en gång i tiden. Det hade besparat honom en livstidsdom. Det visste vapenbrodern själv ingenting om.
Det var starka band som männen hade. Murgröna som växte mellan familjer i Mariestad. Två av dem var gamla svågrar, de andra två ingifta med varandra. Två av dem saknade en kvinna som hade dött alldeles för tidigt - en tvillingsyster, en tonårskärlek. Nya barn var på ingång för ett par av dem. Välkomna barn som de väntade med kvinnor som de hade haft i jägarsiktet i över ett decennium. Nu låg de inte längre i något jägarsikte utan hade blivit jägarnas byten, fällts till marken och gjorts till ärbara kvinnor. Genom de kvinnorna skulle männens blod gå i arv, nya familjeband skulle bindas, nya sammanslutningar bildas.
Eftersom fler av banden smög sig från Brödraskapet ända in i poliskåren så var risken för upptäckt minimal. Alibin kunde målas upp och delas ut. Det hade två av dem lovat de andra. Ingen misstänkte en utredare eller en annan utredares son. Dessutom fanns det stor kunskap inom gruppen kring aktioner i mörkret, militära illdåd. En av dem hade tio år bakom sig, i Främlingslegionen, där han hade varit ett av åtta kontrakterade befäl som basat för varsin avdelning. Den avdelning som legionären hade basat över hade sin bas på Korsika och 1100 legoknektar inhyrda på kontrakt. De hade koncentrerat sin verksamhet till kartritning, rekognosering och till att hämta föremål eller personer ur avancerade miljöer. Därefter hade ett antal svåra aktioner genomförts - sprängningar, strid mot utvalda gerillarörelser, förhandlingar med andra privatarmeér och raider bland lokalbefolkning i tredje världen. Främlingslegionären hade även deltagit i folkmord som var regisserade med fingertoppskänslighet för att peka ut skuld mot en fiende. Han var en man som hade blivit extremt mycket premierad för sin stora förmåga att hämta hem medkamrater i strid. Men det visste de andra i Brödraskapet ingenting om.
Helena Skytt droppade av sin dotter utanför Täljehallen och körde den korta vägen in till Södertälje, för att hämta hem Livs tavlor. Hon hade en släpkärra bakpå bilen. Det var stor konst, i alla bemärkelser. När Sanna hade klivit ur bilen hade Helena fritt tankeutrymme. Hon vandrade i minnet tillbaka till Nyårsaftonen, då hon hade delat den där sista minuten med Liv…
…en glänta av tid bara dem emellan. Just innan Pontus kommit för natten. De hade haft på havsmusik i bakgrunden och Helena hade givit Liv tablett efter tablett och massor av mineralvatten att skölja ned dem med. I sin nattduksbordslåda hade Liv sparat starka värk-och-sömntabletter sedan ett år tillbaka. I en ask av silver, formad till en silverdroppe. När sedan cancertumören hade smält ned till samma format i hennes bröstkorg, så hade hon tagit det för ett märkligt tecken från slumpens lyckohjul som förmodligen stod i himlavalvets spelhåla. Och hon hade fortsatt att samla på sig tabletter av olika slag. Den lilla silverdroppsasken hade Liv bett Helena att ta med sig på Nyårsaftonen och Helena hade stått vid sitt ord. När Liv hade svalt tabletterna, en efter en, hade de gråtit och de hade talat ut sina hemligheter. Helena hade berättat om den märkliga glaslabyrinten som hon hade drömt om för ett år eller en hel evighet sedan. Liv hade lyssnat och de båda hade fullföljt något tillsammans. De talade en stund om det som låg framför dem båda - tid, tidlöshet, helt utan varandra och de hade talat om ett eftersänt ljus som alltid skulle synas längs den andres väg.
När Helena hade gått sin väg genom sjukhuskorridorerna under Nyårsnatten så hade hon fått en förnimmelse av den glaslabyrint som hade följt henne under ett år. Det var som om hon lämnade den bakom sig när hon gick sin väg från Liv. Den imploderade äntligen i hennes steg. Ljudet av glaskross var öronbedövande.
Thomas Tillberg tog fram Liv Erikssons journal en sista gång, lördagen den 13 januari. Han lade mappen på bordet framför sig med hennes namn, i lila skrift över allt det grå. Han smekte handen över hennes namn, inte för att sudda ut hennes identitet utan för att för alltid lägga hennes namn i sin livslinjes minne. Imorgon skulle han inte delta på hennes begravning. Idag skulle han stänga hennes utredning, hennes journal. Han fyllde i en rad medicinska termer och längst ned på sista sidan skrev han följande kod: “HS-ADH?” vilket betydde “Helena Skytt - aktiv dödshjälp?” Tillberg var naturligtvis väl medveten om att aktiv dödshjälp var förbjuden enligt svensk lag. En kontroversiell fråga. Politisk brasved när frågan, periodvis, var aktuell i samhällsdebatten. Men aktiv dödshjälp var dessvärre eller dessbättre mycket svår att bevisa. Han lät journalen gå till det egna arkivet. Ville inte ha någon insyn utifrån eller från Socialstyrelsen i just den. Thomas Tillberg kände en stark respekt för de båda kvinnornas handling. Vänskapen hade lurat döden och därmed övervunnit den.
Mats Jonsson befann sig i sitt vardagsrum, i Skyttbrink i Mariestad, i en av nätterna under den andra helgen i januari. TV:n hade för länge sedan slutat sända och han hade somnat, liggandes på sidan, i sin soffa. Tvärt satte han sig upp, klockan var strax efter ett och han kände en omisskännlig lukt av brandrök. Snabbt kunde han konstatera att den kom uppifrån vinden. Något måste ha fattat eld där uppe. Väl uppför vindsstegen, ståendes på vinden, med en brandsläckare i beredskap, insåg han att han hade haft fel. Allt var i sin ordning, ingenting pyrde, ingenting hade tagit eld. Det fanns ingen brand att släcka.
Efter en stund insåg Mats att det kom en svag röklukt från förvaringskistan, som stod i ett av vindens hörn. I ficklampans sken upptäckte han en tunn linje av rök som slingrade sig ur kistan. Röklinjen var knappt synbar med blotta ögat. Häftigt slog han upp kistlocket och fann till sin stora förvåning att några av Mias gamla skrivblock var svedda i alla fyra hörn. Det var de med vildrosor på. Det såg märkligt ut. Som om någon stått och tänt eld på var och ett av de tolv hörnen, för att sedan blåsa ut lågan igen, strax innan skrivböckerna brann upp. Han lade försiktigt ned dem på golvet, vid sina fötter och letade febrilt efter brandkällan. Så småningom insåg han att han inte kunde finna några spår efter något som låg och pyrde. Fler böcker lyftes upp och almanackor, högar med brev, små och större dagböcker - ingen gnista, ingen glöd.
Berättaren stod bakom sin fars skuldra och betraktade honom stilla. Hon hade inga Brödraskap på sin sida i döden, inga skyddsänglar att ta skydd bakom, inga ursäkter för att hålla sig undan. Hon gled ofta iväg i Evigheten - för att hitta ett betraktarperspektiv ned mot de som levde sina liv mellan raderna i hennes Livsböcker. Och nu såg hon hur hennes far sökte igenom hennes kista av ord.
På kistans botten fann han tre skrivböcker som han aldrig hade sett förut. De med fjärilarna och de med vildrosorna över pärmarna hade han tittat på ibland, när han hade ärenden hit upp. Just de sex skrivböckerna var fina gåvor från gamla bekanta, från förr, till Mia. Vänliga handlingar som hade betytt mycket just då och som värmde än idag. Men de här, som hade samma format och som verkade komma från samma bokhandel, hade han aldrig upptäckt tidigare. Han bläddrade lite i dem. Alla var fulltecknade med Mias vackra runda handstil, där hennes T:n och D:n, fick extra fina linjer dragna utåt, uppåt. Sidorna var tätt skrivna och ingenstans hade hon gjort ett uppehåll. Som i en ingivelse bestämde han sig för att ta med sig de här ner. Han hade alltid hållit en viss distans till sin märkliga dotter som skrivit istället för talat, som gått undan istället för tagit konflikter, som hade träffat mannen i grått och givit upp sitt livs kärlek, som hade misshandlats regelbundet av blyklumpen till man men aldrig polisanmält honom, som hade fått cancer och slutligen dött av den bara 30 år gammal. Hon hade kallat Mats för känslomässigt handikappad en gång, strax före sin död och de hade aldrig talat färdigt med varandra. En dag var det Mias sista dag, men han hade inte förstått det utan trott på mirakeldiagnoser och drömlika analyser. Dagen därpå hade möjligheten till försoning, dem emellan, varit förbi.
Berättaren hade svårt för försoningens gåva, eftersom livet fortfarande gjorde henne så ont - trots att hon hade varit död i sexton år. Varje gång hon skulle förlåta dem som hade skadat henne: Jägaren, Sköld eller hennes far så gled de undan för henne -om och om igen...
Nu tänkte Mats Jonsson läsa lite av allt det som hans dotter hade skrivit under sitt korta liv. Det var en del av den fadersförsoning som han kunde göra, från den här sidan av tidslinjen - att äntligen se sin svåra dotter utan att hela tiden bli skymd av den duktige, sociala, utåtriktade sonen. Långsamt lade han tillbaka det andra skrivgodset i kistan, fortfarande med pannan i djupa veck. Hur hade de brända hörnen tillkommit? Han kliade sig i pannan och insåg att det måste ha något att göra med en viss Max Jonsson som hade varit här med ett par kompisar, tidigare under dagen. Hade grabbarna i tioårsåldern haft med sig en ask tändstickor som någon av dem fått tag på? Inte helt omöjligt, tänkte Mats som tänkte prata lite allvar med Jonsson Junior, senare under morgondagen. Det fick bero för nu. För säkerhets skull ställde han kistlocket på glänt, för att vädra ut den lilla skiftningen av brandrök som låg kvar i luften.
Så tog han sitt hittegods med sig ned i huset igen. Länge betraktade han de tre vackra skrivböckerna i A4 - format, innan han lade dem på sitt sängbord för kvällsläsning en tid framöver. De var obegripligt vackra. Nästan magnetiska. Pärmarna var täckta av fantastiskt skimrande, utsökta små silverdroppar.
De låg där i hennes hand - silverdropparna - framtidsgråten. Och ondskan: den gick sin cirkelgång och andetagen var lika strypta som förut - men Mia: hon skulle fortsätta att berätta den onda sagan, ända till dess otäcka slut, eller till dess att den själv brann ut.
Måndagen den 15 januari 2007 stod det att läsa i en liten notis, i norska dagstidningar, att ett glasbruk i Roverud hade brunnit ned till grunden, natten till lördagen. Polisen misstänkte inte att något brott låg bakom den våldsamma branden utan att den hade utlösts av en läckande gasoltub i huvudbyggnaden. Glasbrukets 46-åriga ägarinna befarades ha brunnit inne. Kvinnans två hundar hittades under fredagsnatten på en granngård, arton kilometer därifrån. De hade, med största sannolikhet, tagit sig ut från den hundgård som stod mellan glasbruket och boningshuset och var mirakulöst välbehållna då de upphittades.
“…på håll såg jag ljusen dö i dimman/ precis när mörkret tändes upp igen/
och jag såg dig springa över skaren/ i jakten på din sagolika vy/
Du lärde mig att fullständigt försvinna/ in i dina tankar, i ditt huvud står jag fri/
Ge mig en vinterdrog/ Ge mig allt du har/ Kom nu jag är kroniskt låg/ Bara mörkret hörs/
I ditt öga var en storm jag såg/ Som sommarsnö/ I döda vinkeln ser jag allt du gör.”
KENT
