KAPITEL 59 - SPÅR EFTER SKÖLD
När måndagskvällen var på väg att ge upp för en dunkelvit sommarnatt satte sig Roland i sin bil för att köra upp till Skogsängen och Skogsängsvägen 19. Han och Jonas Westman var ditbjudna för en enkel kvällsfika. Westmans svärföräldrar kom i egen bil, till samma fikabord. Johan och Sandra kom ned från Södertälje. Micke med familj var redan där. Det var en enkel sammankomst där familjerna Arvidssson, Jonsson, Westman, Lööv och Karnefeldt slöt sig samman. Familjebanden vävde dem vidare i livet. Brödraskapen höll.
Johan och Sandra hade grälat om att hon behövde bli vuxen och växa bort ifrån mammas kjolar. Hon hade en tendens att dra sig hemåt hela tiden - så fort det knep i plånboken, så fort hon var ensam, när hon och Johan inte kunde träffas, när hon hade huvudvärk. Det gjorde henne ett tiotal år yngre än vad hon i själva verket var. “Hon har fastnat i någon slags gymnasiementalitet” hade Johan beklagat sig för Jonsson som kände sin yngsta svägerska som den eviga lillasystern - aldrig flygfärdig, men alltid på väg ut ur boet. Västeråsåren hade präglats av osynliga dragband hem till Mariestad. “Så fort Patrik gjorde bort sig kom hon hem i 180 och slängde sig i Gunillas armar för att gråta ut.” hade Micke avslöjat för Johan. “Hon stod aldrig kvar och tog en konflikt, utan drog hem till mamma och pappa var femte vecka.” Johan hade lyssnat intensivt och lagt till: “Exakt som en gymnasietjej. Vill leka vuxenlekar när det passar men väljer att alltid ha en fot kvar i flickrummet.” Johan och Micke var som alltid överens om allt när det gällde kvinnor och andra obegripligheter.
Nu hade de grälat igen - Johan och Sandra. Han tyckte att hon kunde söka en tjänst inom barnomsorgen i Södertälje. Hon hade en barnslig vision om att han istället kunde ta en tjänst på Skövdekriminalen. Han trodde att hon hade tappat förståndet eller han hörseln. Hon hade gått i taket och drabbats av spänningshuvudvärk. Sedan hade hon smält i sig ett par huvudvärkstabletter av de starkare slaget och istället för att gå och lägga sig hade hon satt sig i sin bil för att köra sina 30 mil hem till mammafamnen och flickdrömmarna. Med djupa suckar satte han sig i sin egen bil för att köra samma sträcka under måndagskvällen. Hans svärföräldrar hade bjudit ner honom och han hade en del att prata med Micke och Kjell om, yrkesmässigt. Ett par dagar skulle han stanna i Mariestad. Då tänkte han slita Sandra ur sin svärmors armar och få till något som liknade ett verklighetsförankrat samtal om deras gemensamma framtid. Johan vägrade att ge upp det här. Det var det vettigaste förhållande som han någonsin hade haft. Ännu en brytning från ännu ett förhållande med ännu en kvinna - det tänkte han inte utstå. Han kände att “Sandragrälen” gick att lösa.
Vid 19.50 hade han två mil kvar till Kumla. Då ringde Lars Lindberg.
-Tjena Asplund.
-Hej du.
-På resande fot igen?
-Som vanligt.
-Hur mår Sandra?
-Också som vanligt. Hon är mammig och tycker nog att vi båda kan flytta in i Arvidssons barnkammare på Skogsängsvägen.
-Det blir långt till jobbet då, tröstade Lasse sin missmodiga kollega.
-Inte om hon får bestämma. Då jobbar jag på Skövdekriminalen från och med i höst.
-Verkligen inte! bestämde Lindberg. -Du får ingen CV från mig. Det kan du glömma. Jag tänker bre på för killarna där nere och beklaga mig hur dålig du är på att jobba ute på fältet och att du inte klarar av direktiv utan är ruskigt dominant med tydliga samarbetssvårigheter. Jag kan sucka djupt och säga att du är nitisk från dina år inom statens försvar och att du är en jobbig paragrafryttare. Sådant brukar skrämma finkänsliga poliskollegor. Dessutom ska jag skvallra om hur du faller för huvudvittnen stup i kvarten och att du har ett årskort på Scaniarinken. Bara det säger det mesta om lämplighet - tycker du inte det?!
-Axa Arena! rättade Johan sin okunniga Hammarbysupporter till chef.
-Går det bättre för dem för att rinken heter något annat?
-Håna på du. Lasse fick alltid Johan på bra humör.
-Jag vägrar att säga snälla saker om dig till Skövde utom att du slåss, snusar och svär.
-Gör du det. Johan skrattade gott.
Lindberg bytte både tonläge och ämne:
-Du, att jag ringer dig beror på att jag pratade med en av anstaltscheferna på Kumla. Det finns gods kvar där att hämta som tillhörde Sköld.
-Inne på Kumla?
-Just så.
-Men är det verkligen vårt bord?
-Det är till Anna Björk. Lars Lindberg insåg att det var lättare att balansera över ett antal glaciärsprickor än att tala med Johan om Anna Björk. Hennes äkta rädsla, när hon hade frågat honom om det hade hänt Johan något, var inte fylld av något annat än av kärlek. Det tänkte han inte vidarebefordra till kärlekstrasslet Asplund. Dessutom var Sköld ett explosivt ämne både för Karnefeldt, Jonsson och Johan. Även nu, när han var död och ute ur den stängda mordutredningen för gott.
-Jag kan hämta det nu när jag ändå passerar Kumla. Det är inget problem. Tonläget var lågt.
-Säkert? Annars tar jag det med någon intern transport från Kumla upp hit till Kungsholmen.
-Nej. Jag tar svängen förbi anstalten. Är där om tio minuter. Ring och förvarna om att jag är på ingång. Levererar du eller jag godset till fröken Björk?
-Det avgör du.
-Bra. Kollegorna klickade av och Johan kände en stilla undran över vad Sköld hade tänkt sig att Anna skulle ha om något hände honom. En bekännelse? En kärleksförklaring? Plötsligt stod det inte helt klart för Johan ifall den sista frågan var ställd till honom själv eller till flickmördaren Sköld.
Vid vägkanten låg en glittrande silvervit Gömmonyckel. Den såg inte Johan när han tog av vid nästa avfart för att komma till Kumlafängelset.
Det hemtrevliga köket på Skogsängsvägen 19 var upptänt och väldukat med fikabord och smörgåsgott. När Johan anlände vid tiotiden var alla redan där. De fyra i familjen Arvidsson, Micke och barnen, som redan sov gott i vardagsrumssoffan. Jonas och Hanna Westman var där. Julia snusade i barnvagnen som stod i kallhallen när Johan klev in. Roland Karnefeldt och Henrik Lööv hade redan slagit sig ned i en stor, tilltagen kökssoffa. Kjell och Harriet Lööv samtalade med Lasse och Gunilla vid spisen och kaffebryggaren.
-Vad sen du är, småskällde Sandra på honom när han klev in i den inre hallen, från kallhallen. De kysstes lätt, nästan vänskapligt. Att kliva in i sorlet av röster, in till värmen i gemenskapen var en skön, mjuk känsla som Johan aldrig ville förlora. Rolle och han hälsade hjärtligt.
-Tjena Asplund, det var länge sedan! Rolands leende var så varmt att Johan insåg hur mycket han hade saknat honom.
-Hur är det med familjen? frågade Johan och hörde själv hur neutral han lyckades låta.
-Som vanligt, skrattade Karnis. -De gaddar ihop sig mot mig. Den stora hunsar med mig och den lilla får mig att springa enklare ärenden.
-Jag känner igen det där, garvade Jonas med sitt rödlätta leende som smittade omgivningen med en dos av glädje. Han klappade om Johan och erbjöd honom en plats vid bordet.
Stämningen var gemytlig och det dukades upp till kvällskaffe på långbordet som gick genom hela köket. Här hörde Johan hemma. Det slog honom nu. Han behövde inte flytta en meter från brofästet i Södertälje. Han hörde ändå hit. Lasse Arvidsson tog till orda som den vänliga husvärd han var.
-Ja, egentligen är vi här för en gammal hederlig kvällsfika allihop men om någon vill ventilera Sköld så är det helt okej för oss. Det är skönt att få prata av sig lite om allt elände som nu är över i och med hans tragiska bortgång. Det vore fel av mig att inte erkänna att jag känner så.
Hycklare har jag aldrig varit. Johan beundrade sin svärfar för just det.
-Verkligen inte, fyllde Kjell Lööv i. -Nej, men vi känner väl alla en viss lättnad, även om det här både blev dramatiskt och oväntat, fortsatte Lööv. -Något är över när det gäller Sofia-
tragedin i och med att Sköld är död. Det är en sanning. Ingen av oss behöver låtsas om något annat.
-Ett jävla elände från början till slut - det var han, svor Jonsson. Bara det att han aldrig erkände mordet och avslöjade var han hade gömt Sofias kropp. Det hade väl inte varit för mycket begärt. Han blev ju dömd för dådet och fick sitt livstidsstraff. Ett erkännande och ett samarbete med polisen - så att familjen kunde få hem kvarlevor att begrava - det hade kunnat ge oss alla smärtlindring och honom själv strafflindring. Då hade frid spridits som ringar på vattnet.
Roland såg källsjön i Vite skog framträda för sitt inre. Han satt tyst.
-Jag känner inte igen mig i er beskrivning av lindring, frid och att något är över för att Kent är död, sade Gunilla rättframt. -Min sorg som förälder har aldrig haft med mördaren att göra. Den har jag fått lära känna och göra till en daglig samtalspartner utan att ha ett ansikte på mördaren. Där känner jag att Lasse har varit det största stödet. Hon såg på sin man med värme. Den spred sig också som ringar i rummet. Gunilla avslutade med: -Jag tycker att vi har förts samman i sorgen, inte eldat på varandra i skuldbeläggandet.
-Jag hade tänkt likadant, erkände Harriet Lööv. -Det finns alltid förklaringar bakom mördares beteende. Som socialarbetare tänker jag ofta att om ingen av de här småkillarna, som far runt som samhällets egendomar mellan olika jourhem. blir en mördare till slut, då vet jag inte vad jag heter. Det är misshandlade, svikna killar som växer upp med hat och hämndbegär. Lite alkohol och droger på det och en tragedi är ett faktum.
-Så typiskt dig, morsan. Henke log charmigt. -Du tycker alltid synd om alla kriminella idioter som hamnar i dina pärmar på jobbet.
-Nej, men om offren och deras familjer. Men det är faktiskt synd om de som sedan blir mördare. Det finns otäcka samband mellan orsak och verkan och jag tror inte att vrede är rätt väg för att lyckas försonas med ett barns försvinnande.
-Jag tänker ibland på min egen skuld i det hela, sade Roland allvarligt. -Fan, vad jag mobbade Sköld när vi var små. Hånade honom för att han inte hade en pappa. Vi andra ungar hade våra vid liv och kvar, nära inpå oss. Hans far hade skjutit sig. En tragedi som jag vände till hån.
-Vi andra mobbade honom också, erkände Micke som inte tyckte att Karnis behövde sitta som den enda med skuld vid bordet.
-Du är för vek Roland, skrattade Jonas. -Bara för att man är mobbad som liten så har man väl inte rätt att ge sig på värnlösa kvinnor i vuxen ålder. Eller hur? Titta på vår förra Statsminister: Göran Persson. Han blev också mobbad som liten. Hans revansch blev politiken. De som mobbade honom satte nog morgonkaffet eller fastighetsskatten i halsen när de läste om hans genomförda förslag i morgontidningen. Eller när han såg till att Katrineholms kommun fick dåligt med anslag till sin årsbudget. Då var det ingen som skrattade åt honom längre. Alla föll i skratt.
-Jag håller med Westman, sade Johan. -Av dem vi möter i utredningar, som inte är felbehandlade inom psykvården, så är det ingen som inte hade kunnat välja en annan väg att gå. Alla har kanske inte samma utgångschanser i livet, men alla får de där chanserna längs vägen, förr eller senare. Det kan komma genom nya vuxenförebilder som dyker upp i livet, eller via en kanonbra lärare på en vuxenutbildning, eller i ett möte med en bättre terapeut eller en bra socialarbetare. Chanserna ser olika ut, men de kommer. Vi bor i Sverige. Alla har en möjlighet att välja sina steg. Så ser det inte ut på andra håll i världen. Där är det hudfärg eller samhällsklass som väljer avfart och huvudväg. Sandra höll Johans hand under bordet och de befann sig i ett av livets alla tysta försoningar.
-Vad säger Anna om att Sköld är död? Sara Wendt har berättat att han förföljde henne under många år efter Sofias försvinnande. Det var Sussie som frågade. Det var nyheter för alla utom för kriminalpoliserna, Jonas och Roland.
Allas blickar föll på Annas man eftersom poliserna höll på tystnadsplikten och Jonas inte hade tillräckligt mycket information om läget mellan Sköld och Karnis kvinna.
-Ja, sade Roland lugnt. -Hon blev förföljd av honom i många år. Han skrämdes rejält genom att skicka henne brev, skivor och timglas. Han talade om för henne att hon skulle vårda sin tid. Vid tre tillfällen har han tagit sig in i hennes hem. Då har han stulit med sig troféer - trosor, hudlotion, badskum och foton på hennes barn. När Stella var mindre än vad Lovisa är nu, så gick han in i deras hem. Erik var iväg med skidåkningen, Anna sov. Han tog upp Stella ur hennes spjälsäng och bytte blöjor på henne. Allt för att bevisa hur nära han kunde komma hennes barn, så att hon inte skulle vittna mot honom. Sådant kryper innanför huden på vem som helst.
Johan Asplund och Micke Jonsson lade inte till hur nära Björk hade varit att åtalas för mened eftersom de var övertygade om att hon hade skyddat Sköld under förhör och dessutom presenterat falska alibin. Roland Karnefeldt var alibit som ljugits fram. Det var förlåtet och glömt nu, här i kväll. Kjell Lööv satt med en annan sanning vid sin andra påtår men höll den tystad och dränkt.
-Men stackars liten då, föll det ur Harriet Lööv när Roland hade beskrivit nya niddåd som bar Skölds signatur.
-Hur har hon hanterat det? frågade Lasse Arvidsson.
-Erik har varit ett otroligt bra stöd för henne, erkände Rolle ödmjukt. Sådant imponerade på församlingen. Han fortsatte lika ärligt: -Han är lugn och odramatisk. Anna har dessutom fått fantastisk fin hjälp genom polisen, under hela den här tiden. Hon har fått träffa en psykolog regelbundet. Nu när Sköld dog kände hon nog både tomhet och lättnad. Det kusliga sammanträffandet med Sofias död gjorde henne lite skärrad.
-För mig är Sofias dödsdag den 5 juni, sade Susanne. Det var då hon dog, inte den fjärde.
-Samma här. Sandra höll med storasyster.
-Sköld förblir en gåta för mig, avslutade Lasse. Han var sluten, stängd och nu är han död.
Kvällen föll över i natt. Alla bröt upp. Ute vid bilarna fortsatte nattpratet. Lasse och Gunilla följde Kjell och Harriet till deras bil. De pratade barnbarn och bygd. Hanna och Julia var kvar inomhus med Sussie och Sandra. Micke, Jonas och Henke stod vid Westmans bil och pratade om sommarfiske, fotboll och om hur de ständigt höjda bolåneräntorna oroade. Johan tog Roland med sig mot sin bil.
-Jag var förbi Kumla och anstalten på väg hit. Det fanns gods från Sköld som Anna ska ha.
-Vadå? Blodet blev till pumpande is i Karnis.
-En massa skrivböcker från din mors bokhandel.
-Du driver med mig. Roland stod ställd en sekund. Sköld fortsatte att gäcka sin fiende från dödens kantlinje. Det var uppenbart.
-Nej, suckade Johan. -Psykologen på Kumla påstår att Sköld förde loggbok över livet. Det var med tydlighet som han framförde till Lindberg att loggböckerna skulle hamna hos den som han förföljde - Anna Björk. Det är en papperspåse full med skrivmaterial och så ett par stenar.
-Vad för något? Varför ville Sköld ge stenar vidare till Anna att släpa på?
-Kristaller. Johan såg beklämd ut.
-Jaha. Hade hon givit honom det? Roland ville veta vad hans kvinna hade haft fört sig under sitt fängelsebesök hos Sköld under Långfredagen, i mars månad. Han hade blivit välinformerad om att videobandet, som hade spelat in deras möte i glaslådan, inte hade innehållit intimitet av något slag. Sköld och Anna hade suttit på varsin sida av ett bord, inget annat. Men vad de hade pratat om, vad de hade avhandlat för sanningar och hemligheter visste Karnefeldt inget om. Det störde honom. Mycket.
Johan tröstade sin vän:
-Inte då. Hon har inte givit honom något, Rolle. Han har väl stulit dem från hennes hem. Det låg något brev till henne i den sista loggboken. Tror du att du kan ge henne det här? Det är inte reglementsenligt, men jag tycker att det känns rätt. Så får du välja när du ska ge henne dem. Det är ju inte bråttom. Johan ville inte ha med Anna Björk att göra mer. Det var en komplicerad kärlekshärd att återvända till. Det var enklare för honom och mer ärligt, i relation till Karnis, att ge godset till vapenbrodern istället. Så fick han föra det vidare till sin kvinna.
-Självklart, sade Roland vänligt. -Jag ger henne det, tids nog, när hon har kommit över den här första stormen efter Sköld och dödsskjutningen.
-Klokt val. Han har skrämt slag på henne tillräckligt mycket, Karnis. Det får räcka nu. Vem fan vet vad hans sjuka sinne har fört loggbok över?
-Jag vet. Utan att Johan hade nämnt ett ljud om Skölds inristning av sitt “K” i huvudvittnets underliv, två somrar tidigare, så visste de båda exakt i samma sekund vad Johan menade. Roland tog den omärkta papperspåsen med loggböcker, stenar och brev. Med det stöldgodset åkte han sammanbiten och kall hem till Västeräng.
Det behövdes nattkaffe och en riktigt lång natt för att ta sig igenom Skölds loggböcker. Kent Sköld hade varit en riktig kamrer. Han numrerade och daterade allt han skrev och hade ständig ordning bland sina papper. Direkt fann Karnis Skölds skrivsystem och lade böckerna i kronologisk ordning. Den första dateringen var i oktober 2006 då han blev häktad. Den sista noteringen hade gjorts dagen före fritagningsförsöket som också blev dagen före Skölds död. Åtta böcker av A4-modell fanns att läsa. Det var bara att sätta igång.
Roland avkodade den andre mannens namnregister snabbt. Han förstod att det var han själv som var “Ovädret” och Sköld “Den svarta liljan“, att det var Sofia som var en av “De tomma himlarna“. Anna var “Månljuset” och deras Mia Jonsson hade fått namnet efter någon av Kents små älsklingar - “Orkidé“. Genom noteringar, som Roland fann från rättegången i januari 2007, så insåg Roland att Sköld hade registrerat Mia Haglinds obehagliga roll i Sofiadramat. Henne hade Sköld genomskådat redan fem år tidigare, då han såg henne begrava en gul ros på Karnefeldts mark, utanför jaktstugan. Ordagrant beskrev Kent hur den blonda Stockholmskvinnan grävde en blomstergrav längs en linje som var dragen mellan Mats Jonssons och Rikard Karnefeldts ägor. Vad skulle det betyda? Såg hon Jonssons skuld skymta bredvid Karnefeldts, eller bar deras fäder en annan slags skuld? Handlingen med rosbegravningarna var svårtydd, även för Sköld.
Av en slump hade Kent sprungit ihop med Mia Haglind ute på Vikbergets skogskyrkogård under en av återträffens årsdagar. Han själv hade varit där för att lägga en orkidé på Mia Jonssons grav. Den vackra främmande kvinnan hade varit där, vid graven intill och lagt ett fång gula rosor på Arvidssons familjegrav under den vita stenfjärilen. En enda ros hade hon sparat för att begrava någon annanstans. Av ren nyfikenhet hade Kent följt henne på håll och sett hennes märkliga skuldbegravning på hans egen fiendemark. Han hade anat åt vilket håll skulden riktades. Under rättegången hade Sköld vänt sig om och sett in i Rolands ögon och där hade han funnit svaren på sina frågor. I Karnis ögon hade han sett att det svåra var utläkt och att krigaren hade klivit av sina grå slagfält av dimma och gått till vila. Krigaren läste i Skölds första loggbok:
“Den svarta liljan bär på en egen hemlighet. Den vet vad ovädret är nu. Den svarta liljan har funnit det oväder som dödade en av fem tomma himlar.”
Nattens läsning fällde Roland in i ro. Kents skeva, ljusa röst blev en berättarröst inom honom och den var märkligt behaglig. Loggböckerna var skrivna av någon som inte var fylld av ord. Loggböckernas skapare hade något att säga. Roland kände stor respekt för mannen som hade orsakat honom själv så mycket smärta och som han själv hade tillfogat hat, slag och sänkning.
Vid halv tre på natten begrät Roland Isabelles öde. Vid halv fem tog han en kall dusch för att orka läsa vidare. Klockan blev nio, onsdagen den 11 juni, då han läste sig fram till att det var Sköld som hade köpt sig mordet på Mia Haglind och snart förstod Roland vilka två personer som Sköld hade velat peka ut genom det nya kvinnolik som skulle ha dykt upp på årsdagen för “flickorna från igår” och deras återträff - han själv och Micke Jonsson. Svagt, mycket vagt mindes han att han hade funnit sitt eget och Westmans och Jonssons namn inne i Skölds dataregister i augusti 2006, då han hade varit inne på Skölds ägor. "Avslutat" hade det stått efter de tre mansnamnen. Hade Kent Sköld avslutat sina barndomsår genom att planera för att peka ut två av sina tonårsbödlar till mördare? Skölds briljanta hämnd hade nästan nått ända fram, nästan kommit till sitt sagolika slut, nästan nått fulländning. Men nu var både mördaren och den lejde skytten döda. Det vackra liket - Mia Haglind - var i hög grad vid liv.
Det enda som Roland tyckte var tillfredställande med mordkontraktets slutakt var att han nu hade funnit mannen bakom det köpta mordet. Varje brott krävde en gärningsman och ett motiv. Nu hade Karnis funnit både och i Skölds fantastiska Loggböcker. Samtidigt förstod han äntligen vad Sköld hade menat när han hade varnat Roland för Mia Haglind den där natten då Anna förblödde men kom hem hel igen. En ljus glänta av brödraskap hade öppnat sig mellan Sköld och Karnefeldt, den där augustinatten för nästan ett år sedan. De båda männen hade vakat vid samma dödsbädd. Sköld hade känt en äkta omtanke för Anna, inget annat. Hon var inte kvinna, ängel eller en framtida älskarinna i hans värld. Hon var bara en själssyster, hans låtsastvilling. Karnefeldt unnade honom det - i efterhand. Dessutom visste han idag att han och Kent hade älskat samma kvinna en gång. Roland hade bundit upp Mia med sin svartsjuka. Kent hade slagit henne sönder och samman. Cancern var bådas fiende - den hade dödat henne till slut.
Efter tre timmars sömn, en stadig lunch och ännu en dusch satte sig Karnis för att ta sig till slutet av loggboksskrivandet från Skölds fängelsecell och dess vinkel. Annas besök i mars beskrevs med vackra, korta ord. Skölds nödlögn till henne om främlingen som han hade sett tillsammans med Sofia, natten till den 5 juni 1993 - lögnen som slet bort skuldens skarpa ljus från Karnefeldt - förundrade Karnis. Varför hade Sköld ljugit om att han hade sett en främling tillsammans med Sofia den natten när han egentligen såg helt klart vem det var som var gärningsmannen? För att skydda sin hemlighet i sina Loggböcker? För att skydda Anna från sanningen om Lovisas pappa? Ingenstans fann Roland svaret. Däremot förstod han nu varför Sköld hade suttit av livstidsstraffet med en form av acceptans som hade förvånat både honom själv, Jonsson, Lööv och Westman. Kent valde att sona Isabelles död med sitt straff. Han sonade sitt eget flickmord i skydd av någon annans mord. Så var Roland framme vid den 3 juni 2008. Det sista datumets anteckning var grovt huggen och kort:
“Hemligheten är värdelös. Hämnden - utan mening alls. Brevet till Anna får avsluta mina iakttagelser för nu.”
Bakom nästa tomma blad fann han ett kuvert. I det låg ett handskrivet pappersark:
“Anna Jag har lyssnat till stenarna en tid. De är stumma. Det gröna ljuset i bröstkorgen är dess enda syfte - “Ren kärlek utan lust.” När du läser loggböckerna - vet att de var min förtrollade hämnd - inget annat. Hämnden och Hemligheten är inget annat än en ensam mans fattiga fantasier. De åtta Loggböckerna är bara illusioner. Älska mig alltid - som en trashank till bror. Kent”
Roland slog ihop den åttonde boken och han såg sig besegrad än en gång. Det var Sköld som hade lagt ned sina vapen, innan slutet kommit till dem båda. Det var han som hade vunnit när han hade funnit både hämnd och hemlighet helt meningslösa, utan värde. Kent hade till slut sett livets mening i något som Anna hade sagt: “Ren kärlek…” Han hade skyddat henne med sin nödlögn mer än vad Roland någonsin hade kunnat göra. Det var Skölds stora seger - att han hade blivit den största beskyddaren av de två, under den sista dagen av sitt liv. Skuggan föll tungt över Roland. Det var det enda som gjorde Roland riktigt illa. Kent Sköld hade gått ur sin vinkel, sett ljuset från Annas håll och valt att bespara henne sanningar och smärtsamheter. Ur fel vinkel hade han begravt sin hämnd på den man som hade satt dit honom på livstid för något som han var helt oskyldig till - för mordet på Sofia Arvidsson. Och den mannen var Karnis själv. Och mannen som den andra uträknade hämnden var ämnad för - en hämnd som Sköld hade begravt dagen före sin egen död - var Micke Jonsson, kanske den störste antagonisten någonsin i Kent Skölds liv. Där satt Roland nu med Kents månstenar i sin hand, med det korta brevet som hade blivit ett avsked och med Loggböckerna. Roland kunde inte förstöra dem. Det spelade ingen roll hur mycket hans skarpsinne beordrade honom att göra så. Han klarade inte av att förtära sin skuld till Sköld i eld.
Gudarna kastade sina tärningar. Slumpen lade sig tillrätta i det himmelska spelet i himlavalvets spelhåla. Ödet skulle få rita sig ett eget slut.
-Nu ska jag göra något riktigt farligt, sade Roland med klar röst till tomheten runt sig. Jag ska låta slumpen bestämma vad som händer med spåren efter Sköld. Mycket medvetet, nästan långsamt gick han upp på sin vind. Där - bland bråte, gamla barncyklar och lådor tog han fram en tom flyttkartong. Han lade ned stöldgodset efter Kent Sköld. Han drog en remsa med byggtejp runt lådan. Förslöt den väl. Det här var en värdig handling till mannen som just hade gjutit respekt i Karnis. Med svart spritpenna skrev han Skölds dödsdatum på den enda sidan av lådan:“4/6-08“. Så skrev han: ”Spåren efter S” under datumet. Därefter ställde han lådan längst in i ett hörn med den skrivna hänvisningen in mot väggen. Han staplade ett par lådor ovanpå “Skölds låda” och lutade ett par av sin mors gamla tvättställningar över lådraden mot väggen. -Om någon finner lådan så får den personen göra vad den vill med sanningarna och med “Den ensamma mannens illusioner” som har fyllt hans Loggböcker. Sköld skyddade mig. Nu bevarar jag hans skrivna ord för eftervärlden att finna. Lovisa kanske hittar “S-lådan” om elva år. Syrrans ungar kanske hittar den om elva månader. Farsan kanske hittar den om elva veckor. Anna kan faktiskt hitta den om elva dagar då hon kommer hit. Det ligger inte i mina händer. Ödet får spela sitt eget spel nu med spåren efter Sköld.
Rasslet från en silvernyckel som vreds ett halvt varv i ett gammalt rostigt lås, var nästan ljudlöst och Adam Tenn log, där han gick bredvid sin olycksbror och han insåg att de hade använt sin Gömmonyckel väl. Fyrljusen brann i fjärran. Snart skulle de vara framme vid den hamnby som de båda hade sökt efter i varsitt trasigt liv. Alldeles snart var de hemma för gott. Men nu, då de båda var på väg, hade det varit ett angenämt tidsfördriv att använda nyckeln för att vrida in ett nytt öde i Kent Skölds Loggböcker. Ett nytt slut skulle komma till dem en dag. Inte idag. Inte imorgon. Men tids nog.
Kommentera