KAPITEL 52 - LUFFARSCHACK
Det spelades luffarschack i himlen. Det var de hemlösa som gjorde upp om mänskliga öden då de spelade om Gömmonycklarnas drama. De började se sig trötta på Änglamarken. De ville vidare. I Samexistensens utkant fanns det en by vid en hamn där fyrljusen brann sjömän och världsomseglare hem efter färder över vilda vatten, efter år av förspillda liv. Luffarna längtade sig dit. En revolt hade kommit och dragit förbi. Den hade splittrat Gudinneorden i 104 förvirrade bitar. Makten låg kvar i orden - den satt inte bekvämt tillbakalutad på någon tron. Den utlysta tystnadsplikten hade blivit Gudinnornas fall. Ödets makt låg i nyckelknipporna. Det var upp till luffarna att spela varje öde till liv. De ödsliga melodislingorna smekte molnens översida till regnvåt mossa. Nu ryktades det om att Krigsgudarna var i antågande. De ville åt den makt som Gudinnorna hade förlorat. Ingen vila, ingen ro fanns att finna i Evighetens ljusgårdar.
Luffare och eldvaktare, nyckelsmeder och skrivare. Alla gjorde bäst i att röra lite på sig nu. Luffarschackets mästare var en av de äldste. När det sista partiet var spelat till sitt slut och han hade vunnit ännu en gång så log han ett tandlöst grin, drog en smutsig hand genom bortnött, flottigt hår och kallade till rådslag.
-Det är dags för oss att dra vidare. Mumlande röster föll in i en klagomur. -Det finns en hamnby, där fyrljusen brinner för de laglösa, de rotlösa, de hemlösa. Där är vi välkomna.
-Ingenstans vill någon ha oss. Ljug inte för församlingen! beordrade någon längst bak i leden av luffare som satt i ringar runt eldarna.
-Där finns en fristad, sade den äldste övertygande.
-Hur gör vi med Gömmonycklarna?
Det var en nykomling - en yngling som ställde frågan. Han satt lite för sig själv. Kände sig inte som en av alla hemlösa, mer som en “lonely rider” genom tidens olika platser och tidlöshetens olika tillstånd. Hans ärr var dragna i våldsamma streck över hans hud och utanförskapet brann i hans blick.
-Gömmonycklarna ska vi återge till människorna. De ska få sina vanskliga öden tillbaka. Vi kan inte använda dem till deras bästa. När sommartiden kommer över Änglamarken och når hit till Luffardalen så föreslår jag att vi förgör Gömmonycklarna genom att tappa dem genom molnen, ned till människorna. De magiska nycklarna hamnar i tiden och i människornas egna händer. Där får de gå till vila eller starta krig. Varje nyckelvridning i ett av alla mänskliga lås får utföras av varje man, var kvinna. Vi kan inte spela nyckelvridningarna till liv längre. Öden är för farliga att leka med eller att spela luffarschack om.
-Börjar “han” bli feg?! muttrade ynglingen från sitt hörn av luffardalen.
-Nej, min ilskne vän. Jag börjar bara bli klok. Mänsklig bedrövelse har jag fått nog av för mer än en mansålder. Mumlande nickar följde på det sista budet.
Ynglingen kapitulerade för visheten och bestämde sig för att följa de andra hemlösa in i sommartiden när de skulle droppa Gömmonycklar ned genom molnen, in i tiden. En nyckel skulle han roffa åt sig och gömma undan åt sig själv att bära. Att leka makt var ett sällsamt spel. Det passade honom bättre än luffarschack.
Kommentera