KAPITEL 46 - SVALLVÅGOR OCH KRÅKFÅGLAR AV SORG
-Arvidsson. Lasses andning var tyngre än någon annan gång förut.
-Det är Suss. Jag har hittat Millan. Hennes röst flöt genom grangläntan i septemberljuset.
-Tack och lov. Är allt väl? Rädslan högg hans röst itu. Inte ett barn till. Inte en gång till.
-Allt är bra med henne. Jag fann henne en bit inne i Vite skog.
-Och killarna som tog henne? Lasse ville ha fast dem, sätta dit dem, få dem att förstå…hur ont det gör i en människa när hennes unge blir offer för rövare.
-De satt med henne i en glänta på ett par stenar. Inget hade hänt. Det enda de har sagt till henne är att den ena är hennes bror.
-Varför har de sagt så? Lasse var frågande till det märkliga påståendet.
-Jag vet inte. De åkte sin väg när jag kom.
Skogen fick röster och lade sig mellan Susanne och hennes far innan hennes viskningar bevingades och nådde fram igen.
-Jag har redan ringt till Kjell. Polispådraget är avblåst.
-Men, Sussie. Det är väl bra om polisen får ta sig ett snack med de där idioterna…
-De var inga idioter! Tystnaden fylldes av frågetecken.
-Micke kommer här. Lasse räckte över luren till sin svärson och famnade Gunilla. Hon fylldes av hans ord; “Allt är bra, Millan är välbehållen.”
Bara föräldrar som har mist ett barn förstår vidden och vingbredden i orden som Lasse drev in i sin frus sinnen. Där pålades de fast som en grundbult att bygga resten av ett liv på. Allt kunde vara bra. Ett barn kunde räddas. En flicka kunde komma hem hel igen.
-Sussie, var är ni?! Micke var forcerad. Paniken flaxade mellan bröstkorg och hals. Mottagningen på Susannes mobil blev sämre och sämre eftersom hon och Millan fortfarande stod kvar en bit ut i skogsmarken.
-Vi är i Vite skog. Killarna som kidnappade Millan har givit sig av och hon mår bra. De har inte gjort henne illa på något sätt. Den ena påstod, märkligt nog att han var hennes bror.
-Vad sade du nu? Panikkänslorna minskade märkligt nog i styrka när han intensivt försökte ta in det hon sade över en alltmer trasig linje.
-Den andre sade något ännu märkligare.
-Om vadå?
-Det har jag redan förträngt. Hon viskade nu… och susningarna från de tidiga höstvindarna fick honom att ta upp den första tappade tråden.
-Hur gamla var de? Micke höll den där stelnade masken som hotade med att spricka i vilken sekund som helst.
-I artonårsåldern. Han som påstod att han var Millans nya bror hette Simon.
Det var som om svärföräldrarnas hem rasade runt honom. Väggar och tak imploderade, takbjälkarna dånade i golvet som vek sig under hans fötter. Murbruk och träflisor flög i luften. Kvar i byggdammet stod en man som hade övergivit ett barn under alldeles för lång tid. Barnarovet blev den slutstation som alla svek behövde. Micke insåg det och han var hes och tunn på rösten när han viskade ett löfte som flög hela vägen till Vite skog:
-Jag ska lösa det här, Sussie.
-Gör det! grät hon. -Jag vill aldrig och då menar jag aldrig mer se honom eller ha med honom att göra. Och jag vill inte att vi ska prata om honom, en enda gång till. Han är ditt elände, ett problem som du måste lösa - bättre än tidigare och det är inget som har med mig eller med barnen att göra. Uttrycker jag mig klart?
-Mycket. Kommer ni hem nu?
-Jag och Millan sover hos mamma och pappa ett par dagar. Sedan flyttar vi hem igen.
-Kommer ni hit till Lasse och Gunilla nu? Micke grät kvinna och dotter åt sitt håll på den sönderslitna kartan.
-Ja, nu är vi färdiga här, Millan och jag. Vänta så kommer hon:
-Hej, pappa! ropade Millan glatt över de sprakande ledningarna.
-Hej, älskling, snyftade Micke. Hans mor stod vid hans sida och höll om honom samtidigt som hon strök honom över ryggen på ett sätt som modersnerven i henne alltid hade gjort.
Lill och Mats Jonsson hade nyss anlänt hem till Arvidssons efter ett telefonsamtal från en hysterisk Gunilla. De slöt upp och höll om sin son genom det här kidnappningsdramat.
-Vet du vad jag har fått? skrek Millan av förtjusning.
-Nehej. Mer gråt.
-En häst med silverhår.
-Oj, vad snällt. Micke lugnade sig lite.
-Jag har fått en sak till, avslöjade hon.
-Vadå? Nya tårar. De gamla hade runnit ut.
-En till bror. Simon heter han.
Vite skog bar sina hemligheter med varsamhet, utan insyn från omvärlden. Hela dess väsen förde Susanne ut ur trädklungornas gömmor. Stigen hon stod på förde hennes fötter ut till grusvägen, mot den parkerade bilen. Skogen ville föra henne framåt, hem, vidare i livet, inte tillbaka till en lillasysters okända grav eller in i nya djupdykningar i mäns mörka vatten. Orden som Simon hade sagt till Millan hade lagt sig stilla i henne nu. Men de obehagliga sanningar som Måns hade hävt ur sig hade hon svårare att föra in i stillhet. Det var svåra ord som han hade givit henne att gömma undan. En mänsklig dimma hade lagt sig över hennes minne när hon försökte minnas ordagrant vad han hade sagt då, där han stått i utkanten på den väldiga barrskogen med stråk av lövträd runt skogssjöar och tjärnar. Orden flöt ut i skogsljuset. Hon visste bara att det var nya sanningar att plågas av. Påståenden om att polisen hade letat på fel ställe och att en svart Land Rover hade varit på ett annat felaktigt ställe, där ett glasbruk hade brunnit ned. Det var hastiga ord som hade sprungit ur honom för fort. Ord som hon begravde i den begynnande skogen, längs en slingrande stig vid ett stenröse. Ord som för alltid fick bli kvar här, mellan tid och evighet, svävandes i den rena, klara luften mellan september och höst. Hon skulle aldrig mer återvända hit. Här fanns inget alls för henne att finna - någonsin mer. Här vilade bara det som hon redan hade glömt.
Daniel Skytt var mitt i en vanlig arbetsvardag. Han befann sig, kringflackande i innerstan, mellan olika lokaler som var till uthyrning och som han hyrde in arbetskraft för att snygga till, innan nästa hyresgäst skulle flytta in. Klockan var snart halv fyra när han svarade på det elfte telefonsamtalet för dagen.
-Skytt.
-Micke Jonsson här.
-Jaha, vad har du att säga då? Daniel var förblindad av god tro så han trodde att Jonsson ville växla ord om den misslyckade middagen som han hade gjort sig skyldig till, i juni som hade passerat och som hade förvandlat Simon till glaskross.
-Simon och en polare till honom var här idag, i Mariestad.
-Va?! Nyheter som kom med onda aningar var inga bra nyheter.
-De kidnappade min dotter. Micke spottade ur sig det fasansfulla som det märkligt nog gick att sätta ord på.
-Nej, nej, nej, viskade Daniel. -Det är väl inte sant. Var är de nu?
-Antagligen på väg hemåt. Millan är hemma igen. Varför har ni ingen koll på honom? Ska inte fosterföräldrar ha det?! Hånet som bodde i Jonssons röst var mer än väl tilltaget och alldeles malplacerat.
-Jonsson, föräldraansvar är väl inte din sport. Vem hade koll på er unge, när Simon tydligen kunde få henne med sig så lätt? Det var en välplacerad fråga, som inte gick att besvara. Istället för att börja fyra av mer elakheter återgick Daniel till det svåra: -Jag hoppas innerligt att de inte har gjort henne illa för då vet jag inte vad jag tar mig till. Han satt tvivlande till den information som Jonsson kom med. Simon var en mjuk kille och den enda i hans gäng som hade körkort och fri tillgång till bil var Måns och den grabben var det inget fel på heller. Kidnappning av ett litet barn lät för grovt.
-Nej, de har inte gjort henne illa. Men de skrämde ihjäl våra familjer. Mina svärföräldrar har varit med om ett försvinnande för mycket, sade Micke anklagande och fortsatte:
-Polispådraget kostar väl skattebetalarna sin slant. Det sista var ett muttrande, inget mer.
-Jag ska säga dig en sak Micke. Min farsa försköt mig efter min lillasysters drunkningsdöd. Hon var fem, jag var tolv. Han lade skulden på mig för att jag hade barnvaktat henne för dåligt. Hela min barndom blev ett helvete på grund av hans skuldbeläggande. Jag själv skulle aldrig någonsin ha låtit en tolvåring passa Sanna när hon var fem år - vid havet. Mina föräldrar presterade riktigt dåligt föräldraansvar. Det visade sig senare, strax före min mors död, att det var hon som hade lurat ut Alice på djupt vatten och dränkt henne. Min lillasyster var ett damp-barn - gränslös, sömnlös och elektrisk. Istället för att söka hjälp för Alice handikapp så dränkte min mor henne och lät mig bära skulden för det i ett halvt liv. Att inte jag sköt någon av mina föräldrar eller mig själv eller kidnappade någon när jag var i tonåren är, ta mig fan, ett under!
Daniel Skytt andades häftigt när han fortsatte inne på föräldraansvarspåret:
-Har du aldrig tänkt på att ditt beteende, Jonsson, får en konsekvens i ditt barn?! Simon är en pojke som du träffade och försköt. Han tror att han är något så jävla värdelös eftersom du inte ville veta av honom efter en ynka middag. Vad gjorde han för fel? Varför dög han inte i dina ögon? Vill han inte bli polis? Har han ingen idrottskarriär att skylta med, eller en jaktlicens? Eller påminner han dig helt enkelt för mycket om Liv? Skytts föreläsning var klar.
-Så du menar att det här är mitt fel?! Micke avstod att svara på några som helst frågor om en pojke som han bara ville sudda ut från sin karta.
-Inte enbart. Simon och Måns får ta sin del av konsekvensen. Jag ska prata med Simon ikväll och med Måns farsa i morgon. Men du står väl inte skuldfri i det här barndramat?
-Nej, jag ska lösa det. Micke ville avsluta nu.
-Gör det, med mig i närheten. Daniel ville säkra Simon.
-Bara jag slipper träffa din PMS-kärring till fru. Micke kunde inte undgå att håna Daniel för rivjärnet Helena.
-Om Simon får slippa din! Daniel hyvlade av mannen med hånet i rösten. -Vad är det för kvinna som deltar i ditt sätt att ignorera ditt eget barn?!
-Hon vet inget om Simon. Micke blev sluten igen.
-Gör hon inte? Nu var det Daniels tur att vara hånfull. Innan de båda männen lade på hade Micke lovat att återkomma över Daniels mobil i nästa vecka.
Svallvågorna gick skyhöga i efterdyningarna av deras samtal som inte hade fört någon närmare någon annan, bara drivit alla inblandade parter milsvid ifrån varandra.
Ett tungt sinne gav Daniel en stickande huvudvärk runt tinningarna. Han vände hemåt - till vardag, fru och två tonåringar. Hur kunde livet bli så här svårt? Hur kunde tiden motarbeta dem alla? Varför hade inte Simon pratat om det han kände? Daniels hjärta bultade för honom - den föräldralösa svärsonen - och inom sig kände han att Simons frustration över den frånvändande fadern var över nu. Alla grymma sannsagor behöver sitt crescendo. Alla tunga klumpar av sorg behöver sprängas upp i atomer. Att klyva en atom var en picknick i parken, i relation till att vara son till en far som inte ville vara en far. Daniel hade gråbittra erfarenheter av just det.
Kjell Lööv och Lasse Arvidsson gick en långrunda med sina hundar.
-Fan, Kjell, jag trodde att vi aldrig skulle få henne tillbaka. Allt gick i regnig repris inombords. Väntan på de där stegen i hallen, rösten som aldrig riktigt drar vidare. Det känns som om Sofias röst delade upp sig och satte sig kvar inom oss alla när hon försvann. Det är som att ha en telefonsvarare inopererad i sig. “Hej - det här är Sofia. Jag är inte anträffbar just nu. Men lämna ett meddelande så hör jag av mig så fort jag kan.” Kjell insåg att Lasse gav en pricksäker beskrivning av hur det kändes när ett barn bara försvann och lade till:
-Så svarar hon aldrig på meddelanden som kommer in.
-Något sådant.
-Det gick för väl den här gången, tröstade Kjell.
-Men varför gjorde de så här? Två tonårskillar från Stockholm som helt oprovocerat kom hit till Mariestad och plockade upp en liten sjuåring, på måfå, utanför en skola - varför?
-Nej, Lasse. Det här var långt ifrån oprovocerat djävulstyg.
Så berättade Kjell Lööv om Mickes förflutna som både omfattade en cancerdöd kvinna vid namn Liv Eriksson och en frustrerad tonåring vid namn Simon Eriksson som var en kopia av Maria och Mikael Jonsson.
-En säkring gick i huvudet på honom. Det här var en ung killes sätt att visa smärta på. Ogenomtänkt, men bakvänt logiskt. Kjell tystnade efter sin analys. Lasse Arvidsson tillhörde de män som hade ett ständigt varmt hjärta, inte ljummet, inte liggandes i frysdisken, inte på uppvärmning - utan ständigt varmt. Dessutom var det en värmepump som omfattade alla och en var. Om detta var naturligtvis Kjell Lööv väl medveten. Lasse höll med Kjell om att kidnappningen av Millan var en pojkfrustration som verkade ha bränt upp ett antal hjärnceller längs vägen. Simon hade agerat på ilska. Ilska ger adrenalin. Kidnappningar kräver litervis av adrenalin.
-Vet Susanne om det här med Simon? frågade han försiktigt. Lasse tyckte att den äldsta dottern blev honom främmande ju fler år som stövlade förbi. De lärde inte känna varandra bättre. Tvärtom. Hennes bilder av verkligheten stelnade ju äldre hon blev. Han själv valde att vara obittert bildlös och tog de nya dagarna med nyfikenhet och öppenhet. Far och dotter missförstod varandra allt oftare och talade förbi varandra vid minsta försök att mötas. Nu misstänkte Lasse att Simon var dränkt och drunknad i Susannes minne. Hon kunde få märkliga minnesluckor kring sådant som hon inte ville kännas vid.
-Jag tror att hon är medveten om Simons existens, men det är inget som hon erkänner, Lasse. Hon vill ha ett blankspår bakåt. Inget får blanda om hennes bilder av livet och lycka. Simon kom till tre år innan Sofia försvann. Han är en riktig murbräcka mot en bräcklig bild av en idyll som aldrig har funnits och aldrig blir till. Inget annat. Han är som en irriterande fläck på en vit skjorta för henne.
-Men det är väl inget problem med ett barn som fanns före hennes förhållande med Micke. Simon är ju inte resultatet av någon som helst otrohet. Micke blev pappa utan att veta om det själv och tog inget ansvar för den relation som han hade haft med Simons mamma - Liv, som nu är död i cancer. Det här hände ju långt innan han och Sussie blev ett par. Simons mamma dog nyss och efter det har pojken velat närma sig sin okände far. Det är hjärtknipande, inget annat.
-Så tänker antagligen inte Susanne, Lasse. Simon pågår hela tiden. Hon tycker att det hela är ett svek mot henne. Den främmande sonen - som fanns först, blir aldrig något annat än ett hot. Svartsjuka och kontrollbegär är svåra att komma till rätta med.
Kjell ville trösta sin vän genom att beskriva sina egna erfarenheter av blinda steg i en ångestdimma som aldrig ville driva vidare: -Jag kan ge dig svåra exempel ur min egen barnaskara. Hanna är så svartsjuk på Jonas att hon ringer honom var tionde minut så fort han kliver utanför dörren. Hon förstår inte att det är hennes timmar och liv som passerar förbi när hon agerar Säpovakt åt sin egen man. Hon missar sitt eget liv genom att leva inne i sin bubbla av svartsjuka och han blir bara alltmer irriterad. Harriet har försökt att prata med henne om att otrohet kan pressas fram i det svartland som ett alltför starkt kontrollbehov innebär. Men då blir Hanna bara ännu mer rädd och ringer honom ännu oftare. Hennes så kallade kompisar bidrar till eländet genom att underrätta henne om varje steg han tar på stan. De leker underrättelsetjänst och delger Hanna när han sågs och med vem han pratade. Allt under 25 år i kjol, borde skjutas, enligt min äldsta dotter.
Kjell Lööv tog ny sats:
-Filippa, som anses så flummig att hon inte tas på allvar någon gång, någonstans - hon har en nykter syn på svartsjuka. Hon säger så här: “Jonas kommer att vara trogen eller otrogen vare sig du oroar dig för det eller inte. Det är ett beslut som ligger i varje människas egna händer. Dessutom så är du inte svartsjuk Hanna. Du tror att du äger en annan människas liv. Hur kan du vara så ägande?” När Filippa sade det i julas, just innan Julia föddes, så häpnade samtliga i familjen. Filippa får ta mycket skit och hon skrattas åt, bakom ryggen, här i stan. Det vet både du och jag. Hon görs till åtlöje. Sådant sargar mitt fadershjärta. Jag ser att det tar på henne - andras hånskratt. Det har flyttat in i hennes ögon. Ibland oroar jag mig igenom vaknätter över min minsting. Vad kommer andras dömande att driva henne till? Men alla som skrattar åt henne sätter lätt skrattet i vrångstrupen när hon talar sant. Och när det kommer till nära relationer är hon den starkaste av alla hennes gamla kompisar och syskon - hon äger ingen, ingen äger henne.
-Det är sant. Jag har ofta tänkt på det där. Som när Sandra gick på Patriks otrohetslögner, år efter år. Något som jag själv genomskådade på två röda minuter. Det var något som hon valde att tro på. Genom att låtsas att hon litade på honom och led av hans otrohet så slapp hon ta tag i sitt eget liv. Filippa har aldrig gjort så.
-Nej, hon har aldrig valt de lätta vägarna i livet. Det är en styrka men det är också en sorg för mig och Harriet - att hon aldrig fäster sig vid något eller någon och stannar upp.
Kjell återgick till sin äldsta dotter - den ägande:
-Det tråkiga med Hanna är att hon inte förstår att det är hennes svartsjuka som är det stora problemet i hennes äktenskap. Inte Jonas. Inte andra kvinnor. Hannas ägande förpestar deras tillvaro något så enormt. Julia är över ett halvår nu. Hanna missar en massa tid och upplevelser med sin dotter för att hon hela tiden tvingar sig till att ha sådan koll på Jonas som kan ta vara på sig själv. Susanne har något annat att förpesta Mickes tillvaro med. Hon har byggt sig en familj efter Sofias försvinnande, med man och två barn. Inget får splittra och dra isär. Inget får skymma sikten eller komma in i tillvaron och riva upp stormar och svallvågor. Ytan är viktig. Det är hennes problem och det har Micke läst av. Därför görs Simon till ett större problem än vad han egentligen är.
Lasse nickade och lyssnade till den man som hade haft många roller i hans eget liv - som pappa till sina flickors kompisar, som medförälder i skolan på föräldramöten och i idrottssammanhang, då det skulle skjutsas och hämtas till matcher och träningar, som kollega i jaktlaget, som idrottsintresserad vän. Så småningom hade Kjell blivit utredare i Lasses dotters mordutredning och numer var han en trevlig nattvandrande vän som delade mer än luft med Lasse. Vänskap odlades. Växtnäringen var de år som kom till dem båda med det som gör så ont, så som utanförställda eller försvunna barn och det som känns lätt, med vardag och barnaår som blev till prat om barnbarn och bygd, förändringar och nybyggen. De båda männen kände att de tillsammans hade många år bakom sig och att de kommande åren: över 60-strecket för Kjell och mot 70 för Lasse, inte alls kändes obekväma på något sätt. Nu tog de sig igenom ännu ett drama tillsammans med ännu en långpromenad med jakthundarna. Skogen hade en gnutta tröst att ge. Träden visade sin styrka genom att alltid stå kvar med sina orubbliga, hundraåriga stammar och med stigarna och skogsvägarna som alltid ledde dem hem igen.
Samtidigt pågick förhör och utskällning hemma i Skogsängen.
-Är du dum i huvudet?! Max skrek åt sin förskräckta lillasyster som satt i pappas knä med både “Dykarbarbie” och plasthäst.
-Så, så, lugnade farfar Mats. -Det hjälper inte att vara arg nu, Max.
-Men hon fattar ju så dåligt! vrålade han. -Man kan väl inte följa med någon man inte känner för att man får en löjlig häst! Micke och Sussie led med sin tioåring som tog på sig sin skuld i kidnappningsdramat. Får man höra, från treårsålder, att man ska vara snäll och se efter sin syster så griper en storebrorsskuld tag i en när lillungen försvinner i ett ögonkast. Skulden bortser från den egna maktlösheten inför andras beslut. Sussie kramade Max som grät tyst mot mammas bröst. Där bodde hans första trygghet och den fanns kvar innanför hennes tröja, även om han aldrig skulle erkänna att närheten till mamma och hennes hud förde honom tillbaka till de tryggaste av babyår som ibland kändes ljusår bort, eller alldeles nära inpå.
-Hon förstod inte att det kunde vara farligt, sade Micke försonande.
-Det var inget farligt, viskade Millan, rädd för sin brors utbrott och uppriven av hans gråt.
-Jag fick åka bil och äta godis. Fick Festis med. De var jätte snälla. Den ena killen gav dig saker med - en kulpåse med fyra fina järndankar. Han sade att jag skulle ge dem till dig, Max.
Micke höll om sin sjuåring, extrahårt. Så lätt blev hon ett av alla offer för det till synes ofarliga. Snälla killar med lockelser som godis och leksaker. Så snäll hon var mot en förtvivlad bror och ville dela med sig av det hon själv hade fått.
Det praktiska tog över. Mormor började med middag och farmor gick med Millan upp till övervåningen för ett bad och sagoläsning.
-Var hade de tänkt att släppa av henne när de hade lekt kidnappare klart? viskade Gunilla.
-Hos Alva.
-Men de hittar väl inte dit heller.
-Det troliga är att de tänkte släppa av henne där de tog henne, mumlade Micke. -Kidnappare gör ofta så - släpper ett offer i närheten av platsen för kidnappning. Eftersom de lätt tog sig dit så hade de en säker flyktväg därifrån.
-Ska ni låta göra en läkarundersökning av henne? Gunillas röst darrade. Tidningarna som var fyllda av artiklar om sexuella övergrepp på barn vimlade runt i hennes oro.
-De är inga pedofiler, mamma. Bara två vilsna killar som ville ha en viss uppmärksamhet. Susannes ögon gjorde som hennes ord - borrade sig in i Micke som reste sig för att prata med sin son. Den son som satt i vardagsrummet och stelstirrade på någon förbiflimrande serie på TV och som kände sig som en urusel storebror. Den andra sonen, den andra storebrodern var bara en usel kopia av sin far och han grät sig hela vägen hem till Tumba igen.
Daniel berättade för Helena om Simons missöden i Västergötland. Det gick en storm inne i det lilla radhuset på Lantjägarstigen. Varför kunde det inte bli konstant stiltje hemma hos Skytts? Tankar av missmod och uppgivenhet drog igenom Helenas trötthet.
-Du menar väl inte det du står och säger?! Orden var kallhamrade ur hennes hals. Daniel hängde av sig ytterkläderna. Hans livströtthet syntes i den böjda ryggen.
-Jo. Ett enda ord för att bekräfta det obegripliga.
-Har Simon och Måns kidnappat ett barn, en liten flicka? Blev hon hemskt rädd?
-Nej, det verkar som om hon inte har förstått att hon var kidnappad, men familjerna runt henne blev skrämda från vettet. Sorg blir aldrig vackrare än så här. Den är grå, ful och skitig. Det blev inte bättre än så här. Jonsson drev på och Simon trillade utför kanten.
-Vad gjorde de av flickan?
-Hennes mamma kom ikapp dem och hämtade hem henne.
-Vad sade hon? Susanne Arvidsson om att hennes mans son kidnappade hennes egen dotter? Helena gjorde som Micke - försvarade dem som stod henne närmast.
-Jonsson påstår att hon inte vet något om Simon.
-Skitsnack. Vet du vad den skatan gör? Hon anklagar Anna Björk för sin systers försvinnande. De kanske ska hålla reda på sina ungar bättre i den där familjen!
Hon tystnade tvärt. Alice drunkningsdöd kom emellan.
-Förlåt, Daniel.
-Ingen orsak. De kunde varandras fallgropar så väl nu.
-Felet med Jonsson och hans fru, vet du vad det är Helena? Hon skakade stumt på huvudet.
-De har varit med om alldeles för mycket redan i livet. En försvunnen syster och en död tvillingsyster i cancer. De har blivit varandras sköld mot livssmärta och ser bara rakt fram i den stålkorridor som de har byggt sig, likt en kärleksbunker. De är bara rädda för vad Simon ska föra med sig. Kalla det för rädsla eller sorg. Något annat är det inte.
-Stackars Simon. Har du fått tag på honom?
En skata flög in mot köksfönstret och dunsade i rutan. Helena skrek högt och Daniel stelnade till. Kråkfåglar och sorg. Vingprydd sorg och en skakande ruta i en vild septemberstorm. Sanna kom ut i köket - blek, mörk i ögonen och rädd av det hon hörde och av det som hon läste mellan alla livets rader. Hon förklarade Simons situation för sina föräldrar:
-Måns är inget bra för Simon. De leker män på något sätt som inte är helt rent.
-Hur då? Helena försökte skaffa sig mer klarhet om sin styvson.
-Smärtan på insidan under nerverna som är av stål. Vuxenattityd på utsidan. Svartsjuka och hat som drivkraft, ägande som bränsle. Måns äger Nilla, Simon mig. De räknar in sina tillgångar i sina mentala miniräknare.
-Jag ska ta det här med honom när han kommer hem, sade Daniel. -Nu har allt blivit alldeles för allvarligt för honom att klara av själv. Vi måste hjälpa honom, inte bygga vidare på några stålnerver. Måns ska jag prata med i morgon och hans farsa ska jag ta med en skopa vett.
Daniel såg trött ut, han suckade: -Nu fick Micke Jonsson sig en tankeställare när han insåg att hans son var en tidsinställd bomb och inget barn längre.
Sanna packade sin väska och åkte över till Malin. Det kändes bäst att sova över där till morgondagens match eftersom det vankades nattmangling och storgräl hemmavid. Daniel ringde till Pontus som fortfarande skymtade i Simons liv. De båda männen kom överens om att prata med Simon om att hämndattacker gjorde sig bäst på insidan av pannbenet, inte ute i verkligheten.
-Det här var efterspelet, sade Helena lugnt när tankarna hade fått köra händelsen i kvarnhjulet ett par varv till. -En slags efterreaktion på Livs död och på Mickes jävla avartsbeteende.
-Sant, svarade Daniel. -Det enda Simon behöver nu är tröst. Ingen mer skuld på hans axlar.
-Det är nog med kraxande sorg och skuld nu. Vi är färdiga med det. Helena såg ut i kvällsmörkret och betraktade regnet som kom med det svarta igen. Sorg i svallvågor - det är vad vi har vant oss med att kalla våra liv för. Vad var det för fel på vardagstristess?
Kommentera