KAPITEL 49 - MELLANTIDEN
Mellantider är mänsklig tid utan riktning. De är som transportsträckor mellan hem och jobb, som pendeltid mellan det vi lämnade och dit vi är på väg. Transporttid är tid som ger oss de djupaste sanningarna om livet och de största sjoken av gråvit sorg. Mellantid är en tidsglänta mellan det som varit vår gårdag och det som blir vår framtid. Det är där, i de gråaste av tidsgläntor, som vi får en glimt av Evigheten - men bara om vi kisar mot septembersolens tappra strålar och om vi tar våra steg ut på stigar i skogar som är okända för oss. När vi inte samlar oss till en mellantid så blir den bara en mörkgrå depression, en svartvit TV-film med sönderklippta slut. Mellantid kan vara en frizon men den kan också bli något som vi avskyr från den första vägsträckan fram till en tom slutstation.
Det kom en mellantid in i Alex Bergs liv. Det kändes som att ha vunnit den där storvinsten och plötsligt inte veta vad man skall göra med all tom tid som man har köpt sig. Som “luften ur”, som syrefattig framtid. Alex hade svårt att planera för sin Italienflytt; den låg nio-åtta-sju månader bort. Han hade hört sig för hos sina bekanta i Bari om han kunde dyka upp för lite restaurangjobb kommande sommar. Sade att han skulle flytta ned på prov, kanske bli kvar. De italienska vännerna blev förvånade. En gammal bekant till Alex Berg hade gjort samma förfrågan. Det fanns plats, båda var ditbjudna utan att den ena visste att den andre väntades. I södra Italien fick de knyta nya band eller kapa helt. Ingen lade sig i svenskarnas framtid, ingen ville ställa onödiga frågor. Livet är svårt ändå.
Alex visste att han skulle sakna en enda person i Sverige när han reste - sin mor. Hennes blödande hjärta fick han försöka läka från distans. När han hade etablerat sig skulle han bjuda ned henne. Nu hade han råd med sådan lyx. Det var nya situationer att vänja sig vid. Inbetalningarna kom in på hans konto, tidsenligt och efter överenskommelse. Alex drog ned på spelandet rejält och fann sig sitta lugn utan en bång, eller en tipskupong. Den här gången skulle han förvalta sitt pund och inte bränna de sedelprydda broarna. Den här gången slogs han för sitt liv. Främlingen, som var van vid huvudjägare och som hade känt hans far, var hans sista räddning, den där livlinan som slumpen hade räckt fram till slut. Den tänkte han inte förlora, den skulle bära honom in i en framtid som aldrig fick dra honom mot botten igen. När hans idrottsliga stjärna hade dalat så upplevde han en befrielse i att bli av med alla människoskal som hade samlats runt honom. Han hade lärt sig att det runt varje idrottsstjärna fanns ett koppel av tillfälligheternas ansikten och namn, leende munnar och glittrande ögon. Skal utan själ. Människor utan innanmäte. Bländverk. Spegelbilder. Inget annat. Ibland hade han frågat sig på vilken fabrik människoskalen gjordes. Idag behövdes inte några frågor alls - de fabriksfärdiga människoexemplaren var ute ur hans liv för länge sedan. Och han kunde gå vidare i verklighet och vardag.
En annan, mer besvärlig, fråga pyrde i maggropen - var kom främlingens alla pengar ifrån? Men innan han uppbådade kraft för att försöka ta reda på det så fick han ett sådant där energiglapp och en trött röst viskade i hans öra att han inte behövde bry sig. En människa som var fri från frågor var en lycklig människa. Han stod där - helt utan garantisedel för att planen skulle hålla hela nyckelkontraktet ut, men han andades fri luft utan rädsla. Modern träffade han oftare nu. Då strök han hennes kind när hon gick förbi och sade henne att han alltid hade varit stolt över hennes sätt att vägra ge upp genom livet.
-Har du hittat honom än? frågade hon en fredagskväll, med glaset fullt av mod som blandades upp med rödvinet de drack.
-Vem? Alex hittade knappt sin röst. Skräcken skar långa revor i stämbanden.
-Alex. Har du hittat honom än - dig själv?
-Nej han smiter undan hela tiden, log Alex mot sin frågvisa mor.
-Ring mig när han dyker upp, så ska jag köpa tårta och bjuda på kaffe - då firar vi! Alex visste att hans mamma var en vis kvinna, där livserfarenheten berättade det mesta för henne om livet. Kanske visste hon om hans homosexualitet - kanske inte. Det spelade inte lika mycket roll längre. Han talade inte med henne om sin skam, den bar han i sina egna händer - med vördnad, med varsamhet.
Adam Tenn var rastlös och riktigt orolig. Matnojorna var i sitt livs form och plågade honom dag som natt. I sina svagaste stunder undrade han om han skulle överleva till nästa sommar. Han ville vår. Han ville se att april och maj låg alldeles i närheten och att juni inte längre var en hägring. Han hade en stående inbjudan ned till Bari - det hade gamla vänner med gott minne lovat honom. Adam hade satsat kontanter i ett par restauranger för ett tiotal år sedan. Vännerna mindes och de öppnade sina dörrar till honom. Det var något som höll hans tillstängda liv på glänt. Äntligen betalade sig någonting tillbaka. Hans mor gjorde ett av sina oannonserade besök hos honom. Han var hånfull, ville få henne att gå så att han fick äta och kräkas ifred. Hon var ihålig och rädd, men fylld av en försiktig kärlek till honom - en kärlek som hon inte tänkte döda bara för att han inte ville ha den.
-Hur är det Adam? Ärlighet låg i oron.
-Det funkar. Låga ögonkast, korta svar.
-Vad fyller du ditt liv med?
-Allt jag önskar mig. Socialt umgänge, flickvänner, bra jobb, mycket stålar.
Hon såg att han ljög. Det var grå fläckar i hans blå ögon när han serverade sin gäst lögner som om de vore rester från gårdagen. Modern till den ljugande pojken led.
-Jag vill säga dig en sak, som jag har tänkt att säga länge. Du har kanske förväntat dig för mycket av livet. Att det skulle bli storslaget. Om du sänker kraven lite kanske du finner dig tillrätta lättare. Då kanske du upptäcker att du inte behöver vara så olycklig som jag tror att du är. Hon tystnade i en kroppsanspänning som började vid ryggslutet och tog sig ända upp till nacken när hon väntade sig hån och elakheter som svar på tal. Men Adam såg bara ut genom oktoberregnet som bildade en värld av vatten, imma och köld. Innan hans mor hann harkla sig för att ge honom fler goda råd genom livet svarade han distanserat, med en röst så metallisk att den klingade nytt i henne.
-Mamma, om ett år är jag inte här. Bara så att du vet det. Då lever jag mitt liv tillsammans med andra som är som jag själv - förlorare med stolthet. Då kliver jag in i en gemenskap som stänger dörren till vanlighetsprincipen. Utanförskap är också ett tillstånd.
-Flyttar du din väg då? Det hade varit hennes fasa under så lång tid att hon nästan kände lättnad nu när väl det svåra var här - avsked, avslut. Asylen i verkligheten var över för hennes barn.
Plötsligt såg han på henne och i hans ögon bodde den nyfikne lille killen igen. Hon häpnade. Just när hon skulle drabbas av glädje grep en klo tag om hennes hjärta.
-Ja, för alltid. Jag har redan förberett mig för ett hus vid havet, vid en stenstrand, utanför en liten by. Hamnen finns på nära håll. Där ska jag ta mina promenader och jag ska äta mina middagar på någon taverna i byn tillsammans med likasinnade. Dela tid och tillvaro med andra luffare i tillvaron. Blir inte det bra, mamma? Han prövade ett leende. Hon grät.
-Jag är glad om du slutligen finner din dröm, Adam, även om jag kommer att sörja ihjäl mig efter dig när du går. Nu var det hennes tur att titta ut på den vattenfrusna världen utanför fönstret.
-Jag vet det. Då - där framme, så finns det bara frid, inget annat.
Där, i deras mellantid, fanns det bara de två - resten av världen föll undan. Då fanns det bara en mor kvar som önskade lycka åt sin son. Då återstod bara en son som insåg att hans mamma inget annat ville än att se honom fri. Om så bara för en enda gång. För första gången i ett halvt liv strök han henne över håret när hon gick. Inom sig visste han att det var sista gången han skulle se sin mor i livet.
Mia Haglind planerade för en storslagen jul, i stil med Ingmar Bergmans: “Den goda viljan”. Hon hyrde in en firma för att dekorera julstämning ute på Vikbergets udde. Planeringen sattes igång i början av oktober. Stora projekt kräver sin tid. Hon skulle bjuda sin mor och sina syskon. Morgan med fru och två barn hade redan tackat ja till den märkligt tidiga inbjudan till att fira jul på ett gods i Västergötland. Därtill skulle Tor och Carl bo hos henne över julhelgen. Hennes före detta man hade, med ett frostskadat leende, tyckt att det var en bedårande idé. Det är hennes sista jul med Carl, hade han tänkt med ett stänk av dåligt samvete. Mia såg redan Tor död. Därför ville hon att han skulle få en riktigt fin jul med sin son. Så under hösten inredde Mia sitt nya hem, möblerande och byggde nytt, planerade för sin jul och för ett nytt år. Och hon trivdes alltmer i sitt nya hem - häpnade över hur väl huset och hon passade ihop.
Skölds smygande steg hördes inte mer över de stora, öppna ytorna. Fönsterraderna ut mot vattnet, längs husets baksida, gjorde Mia trygg. Från det hållet kom det inte några fiendeskepp. Över sina ägor gick hon varje dag. Inbjudna vänner kom på små visiter och Carl verkade finna sig i sin nya mobila tillvaro. Pappa var glad, mjuk och intensivt närvarande. Mormor var som vanligt - ett stort skratt och en varm famn. Mamma flöt hela tiden snabbt förbi, så som hon alltid hade gjort. Men i förbiflytandet stannade hon alltid upp och såg Carl. Små barn känner så. De vet när de är sedda.
Mia hade vid ett tillfälle ringt upp Anna på hennes mobil och önskat henne dit. Med avsmak hade fröken Björk avböjt. Det låg en ny rädsla ovanpå hennes röst, något som inte hade haft sitt bo där förut. Anna Björk hade avslagit sin inbjudan till Vikbergets udde. När de hade lagt på, i varsin ände av linjen, hade Mia tillåtit sig att le - riktigt länge. Kanske var fröken Björk inte så oskyldig ändå? Kanske visste hon att hon hade en mördare mellan lakanen?
En bortvänd kvinna vid ett vatten, som var lagt under is, hade tillfälligt flyttat in i Anna. Det var en del av henne som inte var ett överjag, eller en vis sida av hennes personlighet. Iskvinnan var hennes undermedvetna eller bara en urgammal instinkt som sade henne att hon var färdig med fröken Haglind och att varje steg som hon själv tog var att vända blad i livet mot ett nytt kapitel. Varje enskilt kapitel tog henne förbi återträffar och de nya livskartorna lät henne inte förblöda i nyöppnade sår.
I det dagligt medvetna sinnet kunde inte Anna peka på vad det var hos Mia Haglind som fick henne att rygga. Något nytt. Något vasst som inte hade funnits där tidigare. Nästan arrogant. Dessutom hade hon skaffat sig en kravfylld man. Han gick in för sitt faderskap med 200% och ville ha henne med i varje litet nytt ögonblick med Lovisa. Anna avdramatiserade Lovisas närvaro genom att lägga mer energi på sina andra barn. Roland påvisade för henne att det var just så som hennes egna föräldrar hade gjort med henne när hon var liten och kom som ett sladdbarn och halvsyster till sina föräldrar och syskon.
Då blev Anna tvärilsk.
-Förlåt för att jag inte är salig varje gång hon lyckas rapa efter en flaska välling eller applåderar varje leende hon fyrar av. Jag har gått igenom det där ett par gånger med Stella och David. Jag älskar henne lika mycket som du gör men jag behöver inte ringa DN varje gång hon följer sin viktkurva. Jämför med dig själv och jakthundarna. Första gången du blev med hund - när Birk blev omplacerad till dig, då var du säkert både mer fånig och överbeskyddande än vad du är med Storm. Eller är du lika överlycklig varje gång din unghund klarar av att kissa där han ska? Roland log.
-Ja, faktiskt. Man kan inte kräva lika mycket av Storm som av Birk. Storm går på kraft i allt han gör. Birk är en tänkare. Du har poänger men du missar grovt, Anna. Det är något som du känner motstånd till, jag vill bara veta vad det är.
-Inget, Roland. Jag förlorade en mor som jag alltid har varit rädd för. Jag höll på att stryka med själv på kuppen och fick en bebis. Det är inte mer än dryga två månader sedan. Jag vill vila lite, bara. Det känns som en mental mellanperiod i mitt liv. Jag läser det Mia Jonsson skrev, skriver lite själv och faktiskt känner efter hur det är att bara finnas till. Dessutom saknar jag döden ibland. Den var okomplicerad. Det var som att lägga av sig allt, som man gör med väl använda kläder och bara gå vidare - naken men skyddad. Ögonens ljus fångade Lovisas mörkbruna skattkistor till ögon och det hjärtformade födelsemärket på babyns bröstkorg glödde under hennes kläder. Du minns också, Lovisa - eller hur? Anna kysste sin man lika hett som om hon vore ett kryddigt varmt vin.
-Jag är här. Men på mitt sätt.
Han såg att hon var förändrad. Hon hade fällt ut de där vingarna som han alltid hade sett på henne. När alla andra bara trodde att de stod framför en kvinna så hade han alltid vetat att hon var sänd från himlen. Han skulle vakta henne noga nu - änglamakerskan. Hon kunde få vilket sandkorn som helst att bli till guld-damm. Han tänkte se efter henne noga så att den här hösten inte blev den där startbanan hon behövde för att ta sig högt över molnen igen. Karnis hade inget behov av att hans ängel friflög. Nu hade han fått ett nytt kontrakt i livet. Ett nytt liv hade börjat fast det han redan hade ännu inte var över. Lovisa hade dragit ut honom från skuggorna till ljuset. Där i livets ljus hade han slagit ned sina bopålar för gott och där skulle han leva med kvinna och barn till den dag då han bestämde sig för att det var över - tiden, livet och minnen från det förflutna. Han var inte färdig med sin livstid på länge än och här satt hans kvinna och sade honom att hon saknade döden ibland. Hans paradis började likna ett taggtrådsinhägnat privat helvete.
Paradiset är ett persiskt ord och betyder “Inhägnad trädgård”.
Sandra var i en egen trädgård. Där bodde den nya kärleken till en alldeles ny man. Johan hade ringt henne konstant i två månaders tid och de var redan ett par. Älskogen mellan dem var öppen och njutningsfull, utan krav på prestation, helt fri från löften av evighet och äktenskap. Han var hos henne så ofta han kunde, allra minst varannan helg. Ett par gånger hade hon tagit sig upp till honom. Vid sitt andra helgbesök i Södertälje tog hon mod till sig för att säga vad hon ville med deras förhållande.
-Johan, jag vill inte gifta mig och jag vill absolut inte ha barn. De hade just ätit klart och hjälptes åt med disken. Han andades ut.
-Bra för jag är steril och dessutom fyllda 46. Adoption är uteslutet för mig.
Hon andades hans andetag av lättnad.
-Jag har aldrig tänkt mig att bli mamma. Sussie och Sofia ägnade hela helger åt att planera för bröllop, smått och familjebildning. Jag visste från tidig ålder att jag inte ville ha barn. Det har tagit mig alla dessa år att uttrycka det.
-Jag gillar att du är rak. Johan hade funnit sig rätt kvinna till slut, byggd av rätt virke med helt följdriktiga åsikter som gick i väv, inte stick i stäv, med hans egen starka vilja.
-Anna Björk? sade kvinnan med de välformulerade åsikterna då. Golvet under hans fötter svajade till för en sekund. Det tog ett par sekunder till innan han fann fotfästet igen.
-Vad är det med henne? Någon hade lagt isbitar i hans röst. Sandra tinade genast.
-Var står du där idag, Johan? Hennes svåger hade redogjort för fröken Björks äventyr med män i hans bekantskapskrets. Dessutom hade Anna tydligen knullat med Sofias mördare - Sköld. Lägre kunde man inte sjunka. Sandra ville gärna vidga sin småsinthet ytterligare när det gällde hennes egen nidbild av den vackra Anna Björk som män alltid drogs till för att sedan fly ifrån i förfäran.
-Hon är en mänsklig fjärilsälva. Johan förstod direkt varifrån orden kom. Inte från hans hjärta.
-Så kallar min mor henne, fortsatte han. De delar samma flummiga inställning till livet och har gått på en del New Age-kurser ihop. Sandra avskydde redan sin svärmor, som hon hade tvingats att träffa sist hon var uppe i Södertälje. Rebecka hade ställt obehagliga frågor om Sofia vilket Sandra hade fått parera genom att tala om annat.
Rebecka Asplund hade genomskådat lilla fröken Arvidsson omedelbart. En kvinna som spelade yngre än vad hon var och som var just så tom som man blir om man bär på obearbetad sorg. Svärmor och svärdotter skulle aldrig fira jul ihop. Inte något annat heller för den delen. Det hade till och med Johan insett. Hans mamma var dessutom bländad av Anna Björk, som numer var väninna med Helena Skytt, ännu en Tumba-kvinna som Rebecka hade mött genom Liv Eriksson, som hade gått på konstnärskurser för Rebecka. Cirkeln av kvinnor var redan sluten när Sandra kom in i bilden. Johan brydde sig inte om det utan ville ha Sandra för sig själv. Hans mor fick måla sina hav, sätta dem i drivvedsramar bäst hon ville och tala om fjärilsälvor. Han vek sig inte, visste att han hade skänkt bort sitt hjärta till en kvinna för mycket. Sandra stal inget alls. Hon fanns bara nära och höll honom intill sin hud. Hon höll alltid med och det var en skön kontrast mot allsköns kvinnor som hade korsat hans väg under årens lopp.
-Träffas du och fjärilsälvan? Det låg något surt och skavde i Sandras röst.
-Inte alls. Hon är historia. Johan ville få bort sina minnesskärvor från sitt livs kärlek och bredde på i sitt förakt till samma kvinna;
-Roland klarar nog av henne bättre. Han är mjukare och har mer tålamod. Jag blev stressad av hennes vänsterflum och kom inte alls överens med hennes barn.
-Hon har nyss blivit mamma igen. Sandra ville få Johan att förstå att fröken fjärilsälva skulle förbli historia.
-Just det. Det är väl bra för henne. Hon behöver säkert bevisa att en ny familjelycka är möjlig efter sin brytning med Erik. Men, Sandra - Anna blir aldrig vuxen. Hon har fastnat i en egen liten glaskupa efter Sofias försvinnande, efter sin relation till Kent Sköld. Du har gått vidare lättare än vad hon har gjort. Anna lever av sorg och äter den rå. Hon är en martyrmästare. Det var det jag aldrig klarade av hos henne.
Sandra fick de svar som hon ville ha av sin nya man. Det var skönt att nedgradera Anna till en flummig idealist som aldrig gått vidare efter Sofias död. Hon själv var ljusår från sin systerskuld och sorg nu. Allt lättade i henne och den torterande huvudvärken låg inte lika tätt intill huden längre.
Ingenting är behagligare än att ha en egen inhägnad trädgård tillsammans med någon. Det är där man odlar sina egna sanningar och behöver inte alls rensa ut livslögnerna i ogräset mellan plantorna. I sin egen trädgård sätter man sina behändiga personporträtt i små söta krukor på rad. Allt som finns där skapas efter eget begär. Inget tillkommer som man själv inte har valt. Men inhägnade trädgårdar har den tragiska funktionen att de inte släpper in nytt utifrån och den avgränsar mot andra mänskliga individer. Man har ordning i sitt eget paradis - där är allt vackert, välskött och vårdat. Det förflutnas vildrosor, som smyger in genom trädgårdsstaketet eller minnenas murgröna som kryper över murfästet, hugger man ned, klipper av och håller efter. Det vilda får inte plats i något inhägnat paradis till trädgård. På andra platser, i andras trädgårdsodlingar, frodas ogräs och tistlar. Där råder ständig fulhet. Ju högre staket man snickrar sig runt sin paradisgård desto mer slipper man se hur fel man har om världen runt omkring. Paradis är ett persiskt ord - för ett renstädat, inhägnat helvete.
Kommentera