KAPITEL 54 - SKUGGORNAS TID
Det var mellan Västeräng och Tumba som Roland fick veta att Mia Haglind hade gjort ett oanmält besök till hans jaktlya utanför Mariestad. Det var söndag. Det var den 1 juni. Mia hade tre dagar kvar att leva enligt mordkontraktet som fanns utskrivet på henne. Roland kände att hon kom krypande allt närmre, som en giftig insekt, som en kvinnofägring i mörkret som åldrades till en 85-årig reumatisk kärring före gryning. Hon skrumpnade i hans ögon. I jägarens sinne kallnade den goda viljan att hålla henne vid liv. Plötsligt hade han ingen större lust över för att genomföra 72-timmarsplanen å´ Schillers vägnar för att sedan släppa kräldjuret till kvinna fri att jaga sin före detta man och son till världens ände. Dog hon den 4 juni så behövde han inte genomföra resten. Då skulle han bara vänta in den 11 juni, åka till Roverud och hämta ut hennes bankfacksnyckel med bankhänvisning - om hon hade hunnit sända direktiven dit. Om döden hade förhindrat henne så var nyckelkontraktet ändå säkrat eftersom hon hade lämnat efter sig tydliga anvisningar om att nyckeln skulle smältas ned och bankfacket stå oöppnat vid hennes död. Då var han själv bekymmersfri och ställd utan kontrakt med sitt eget liv att leva och sitt eget barn att ta hand om. Tor skulle ta hand om Carl. Det var stensäkert. Dessutom hade Roland en stor kapacitet att skydda sin kvinna som gick i de enklaste av fällor hela tiden. Livet tedde sig ljust utan Mia Haglind vid liv.
Karnis skulle följa händelseförloppet den 4 juni, i Västeräng, ute på Vikbergets udde. Han visste ju inte var hon höll sin årliga skuldvaka. Han tänkte skåda hennes förföljare och själv vara beväpnad med jaktvapen och jägarsikte. Kanske skulle han hjälpa den köpte mördaren på traven lite. Yrkesmördare var ofta ganska oprofessionella. Men passivt tänkte han se henne falla till marken - som en utblommad ros med vissnande blad. Så såddes den nya planen i honom. Den som var ett fält av svarta orkidéer. Han blev återigen Skuggan som släckte liv i sina starka steg. När han lämnade ett rum för ett annat gick den kalla vinden över golven. De svarta fjärilarna svävade i hans andetag. Var än han gick så kom dimman tillbaka…
Anna kysste sin man - kort, flyktigt. Hon ville få iväg honom nu eftersom hon hade en roman att redigera färdigt. Den skulle bli ivägpostad till ett förlag som hade ropat på henne från nätet. Hon ville komma dit nu - ville vara klar nu. Kreativiteten krävde sin ensamhet. Hennes man störde hennes sikt. Han höll henne intill sig, viskade henne stilla.
-Min allra vackraste vän. Sköt dig nu när jag är borta. Jag ringer dig från en camp varannan, var tredje dag - okej?
-Varför skulle jag inte sköta mig. Jag har tre barn, ett jobb och en bok att hantera. Misstror du mig? Ilskan puttrade på under ytan. -Lämna mig ifred ibland, Roland. Vårt förhållande tar sin tid. Att skriva Mias sanningsnycklar till slutet tar sin.
-Jag vet. Han smekte bort en hårslinga från hennes kind. Det låg en sådan långsam ömhet i handlingen att hon blev vaksam.
-Är det något, Roland? Som har hänt? Något farligt?
-Inte alls. Inget annat än att jag redan saknar dig. Så var han iväg och hon var redo att färdas mot slutet.
…ett slut som Jägaren höll i sin hand när han redigerade om det till sitt eget. Ett helt annat slut än det som hon hade skrivit sig fram till.
Ingen hemma. Tomma, tysta steg i ett tomt bo. Förvånat såg Mia sig om i det som hade varit hennes hem fram till i höstas. Tor hade städat ut på ett sätt som direkt satte myror i huvud och kropp på henne. Jag vet att han har tänkt att sälja huset efter sommaren. Men det känns tomt på ett annat sätt. Möblerna står kvar. Det är bara innehållet i skåp och lådor, det personliga som är borta. Det ser ut som om han redan har flyttat men låter allt stå kvar som rekvisita från ett liv. Hans garderober var utglesade, ett 50-tal skor saknades, personliga tillhörigheter såsom ting som hade tillhört hans far, samt foton, almanackor och dokumentmappar var borta. Ett hundratal böcker hade plockats ut ur de magnifika bokhyllorna, fyra tavlor hade bytts ut mot andra. Hans favoritsaker, hans älsklingsmotiv över New York är borta, böckerna av amerikanska forskare och rosade författare är nedpackade någonstans. Var?
Hon gick på jakt i hallens stora klädkammare. Där såg hon att hans mest använda skinnjackor också saknades och när hon långsamt gick igenom det tomma slottet uppe på berget, ovanför Näsviken, så fann hon mer spår på flykt. Hans slipsnålar, klockor och klackringar fanns inte att finna i badrummet eller i hans sängbord. Mia blev först rädd men blixtrande klart målade svartsjukan en ny vy. Han har träffat en annan kvinna och flyttat över sina personliga ägodelar till henne. Det är där han bor när Carl är hos mig. Så var det tömda boet förklarat och det störde hennes plan en aning. Hon skulle sova här inatt. Frågan var om Tor skulle sova här något alls fram till den 7 juni då han, enligt planering och överenskommelse, skulle hämta Carl hos hennes mor. Om han aldrig sov här i ensamhet så kunde han heller inte ta sig ett hett bad och en efterlängtad whiskey här hemma, där han skulle ta sitt liv - i missmod, i känslomässig misär och i uppgivenhet.
Imorgon var det den 4 juni. Då skulle Tor landa på Arlanda och ha tre dygn utan Carl. Han hade ett tjugotal affärsmöten inbokade. Det hade han klarlagt för henne då de gjorde upp sin sommarplanering för Carls räkning. Han kanske inte sover hos den nya kvinnan då, utan väljer avskildhet och ensamhet. Mia nöjde sig med sina resonemang. De fick duga då hon inte hade några andra att ta till. Femton gulblekta rosor stod i en vas och väntade på att få placeras vid en minnesgrav. De var Mias minnesbädd över Sofiaskulden. Till bädden av skuld skulle hon imorgon. Då var det på dagen femton år sedan Sofia försvann. På skuldbädden skulle hon fälla de femton svekfulla rosorna till marken och därefter åka ut till Vikbergets udde. Nina skulle komma ut dagen därpå. Hon var Mias inbokade alibi om Tor råkade ta livet av sig under de tre dagar då ingen annan än han var hemma på Starhöksvägen. Nina kunde intyga att Mia hade varit i Mariestadstrakten fram till den 7 juni. Tors död fick stå i sin egen isolering. Mia kunde omöjligen ha något med den att göra.
Nu stod hon i Carls rum. Hon rörde vid det kända, smekte hans saker, doftade på hans kläder som bar spår av honom. 2½ åringen var hos mormor till slutet av veckan. Det var där Tor skulle hämta upp honom på lördag - om han var vid liv. Långsamma steg nedför en lång, tilltagen trappa. Hon rörde sig från mammaroll till andra roller. Mia tänkte låta ödeshjulet få snurra och landa slumpmässigt på liv eller död. Hon var dedikerad till det dramatiska, hon var född till att regera över makt och äga riken av guld. Tors öde lade hon i Gudarnas händer. Om de önskade så kunde de ända hans liv efter hennes plan. Hon kunde inte råda över gudar och Ärkeänglar. Deras nyckfullhet var väl dokumenterad i varje romerskt eller grekiskt drama.
Barskåpet var lika prydligt, välfyllt och dyrt som alltid. Exklusiva flaskor på rad. Hennes svettiga hand sökte efter sin exmakes favorit. Hade han tagit den med sig till sin nya kärlek? En skotsk, rökig Whiskeysort som han alltid hade kopplat av och varvat ned med. Flaskan stod i ett rör. Skakande händer beklädde sig i anonyma, androgyna handskar. Det var en genomskinlig flaska. En svartgrön etikett täckte flaskkroppen. Den var omgiven av en guldkrans. Den gyllengula vätskan som fyllde flaskan berättade för Mia att den nyss var öppnad och provsmakad. Hon tog fram sin lilla påse med 27 olika droger som tillsammans var en dödlig mix. Sådana explosiviteter gick att köpa ut från en tysk läkare i Köln. Hans namn hade Mia fått reda på av misstag när hon hade överhört en av Tors affärsbekanta, som hade sovit kvar i huset några dagar, ett par år tidigare. Mannen hade avhandlat sitt privata kokainberoende med en doktor på så torftig tyska att Mias skoltyska hade räckt för en snabböversättning. Oskyldigt hade hon morgonen därpå frågat efter ett namn, ett nummer, en adress till en doktor i Tyskland som kunde tänka sig att skriva ut amfetamin i bantningssyfte. Inte till henne själv, naturligtvis, utan till en vän som hade lika vita pulvervanor som Tors affärskollega. Kollegan hade snällt delgivit henne “Doktor Döds” privatnummer. Nu hade den lika snälla doktorn mixat ihop en drogblandning som tog varje användare till sin egen himmel.
Handen i handsken rörde sig mekaniskt. Kvinnan - som kanske skulle skriva in sig i mördarnas privata handbok över lyckade brott - blandade i det vita pulvret i Whiskeyflaskan. Noggrant rörde hon runt döden i den guldgula vätskan med en av sin mors stickor, som till vardags användes för att sticka tröjor till barnbarnet, när hon var dagmamma till honom varannan vecka. Oskyldiga redskap till dödlig användning. Liket var säkrat. Döden var här. Den hade just anlänt till Tor Schillers hem. Nöjd med sitt fiktiva mord kastade hon handskar, stickan och drogpåsen i en ICA-påse som åkte i soporna ute i soptunnan. Den tömdes i varje tidig gryning. Alla spår efter mordets hand skulle borttransporteras av det kommunala renhållningsverket. Mia var en osann socialdemokrat som fick lite valuta för kommunal-skatten. Nu var det dags att göra Tor en riktig björntjänst. Hon skulle skriva ut hans självmordsbrev åt honom - han hade ju så många viktiga affärsmöten inbokade i sin agenda och satt snålt till med tid. Här kunde hon ge sin exmake en hjälpande hand. Dessutom förenklades, den polisutredning som skulle tillsättas vid den välbärgade affärsmannens och restaurangägarens badkarskant, om döden bortförklarades. Självmordsbrev klarnade upp den djupaste dimma.
Med ett glas vin ur en 800-kronors flaska gick hon, lätt på foten med fjärilsfladder i hjärtat, in på de forna makarna Schillers gemensamma kontor. Utan tvekan skrev hon ut ett självmordsbrev på hans dator som bar hans prägel - kort, koncist och kallt.
“ Det här är mitt sätt att avsluta mina affärer på. Mia - ta hand om Carl. Påminn honom om mig så ofta du kan och mer än vad du egentligen vill. Jag ber inte om ursäkt för något men jag vill att mitt liv ska präglas in i min sons framtid.
Allt som behöver fördelas av min kvarlåtenskap står i mitt testamente. Bolagstyrelser bör kontakta behöriga advokater för att fördela makt, medel och positioner. Min huvudarvinge står ensam kvar med mitt kvarvarande kapital. Förmyndare fram till hans 20-årsdag utses av en, för ändamålet utsedd, jurist.
Förlåt Carl - Pappa älskar dig!”
Längst ned förfalskade hon Tors namnteckning. Det hade hon gjort förr - på checkhäften, fakturor och på andra viktiga papper som kunde ge henne en vinst och en lättsam räkningshög. Dock aldrig med sina smäckra damhandskar av getskinn på sig. De hade hon nu dragit på sig efter det att hon hade slängt de tunna handskarna som hon hade haft på sig när hon hade blandat i kemiska medel i sin exmans dryckesvanor. Hon ville inte riskera whiskeystänk över självmordsbrevet. Rent och snyggt skulle det vara. Nästan kliniskt. Efter tre utskrifter gick förfalskningen hem. Omsorgsfullt lade hon brevet i ett oadresserat kuvert. Det lade hon längst uppe i tornrummet där den tekniska inredningen stod kvar och där raderna av band på hyllorna hade dammat igen under nio månader. Hit upp gick onekligen inte Tor eller hans nya kvinna. Synligt lade hon det vita kuvertet, utan avsändare, på skrivbordet under hyllraderna av videoband. Det vilade en gammal sorg i det här rummet. Mia sörjde sina fixeringar. Men det var som om någon annans sorg också andades här. Hon kunde inte förstå vem som använde tornrummet som sorgkammare, men hon visste att polisen garanterat skulle hitta sin väg hit upp efter att Tors lik hade badat klar och forslats bort.
Mias handskar fann vägen tillbaka till handväskan. Vinglaset och hon själv gick till badrummet där det helkaklade paradiset var välsignat med ett stort badkar på lejontassar. Ett ljusrosa badskum med en ljuvlig doft av vildrosor tog henne med till Mariestad och ställde henne invid banken av vildrosor, bakom den lilla stugan. Mia var tillbaka i sin 22-års kropp och hon fann sitt självsäkra leende över den alltid välsminkade munnen. Där, i vildrosornas arom, där i hettan och i skenet från femton ljuslågor på stearinljus som stod utspridda i mässingsljusstakar över hela badrummets golv - där flöt hon bort i minnenas arkiv när hon rörde sig i tidens korridorer bakåt.
Det var en märklig resa mellan vindblåsta ljusgula lakan i Västeräng, till Stadshotellets glasveranda inne i Mariestad. Det var en sällsam färd som gick förbi guldgula sommarfält av glömska. Bilresan dit - första gången, den enda, den sista. Så hade hon tänkt - så hade det inte blivit. Fri från oro, inte infångad av några fixeringar - ung, vacker, stark och framtidstrygg. Så hade hon åkt mot Tumba i gryningstimman genom junidimman och hämtat Anna vid en liten björkdunge i Tunabacken, strax under hennes balkong på Tunavägen 30. Hon hade haft en liten pappåse med ett vackert träarmband till Anna - turkosa och bruna träpärlor på ståltråd som hade passat födelsedagsbarnet perfekt. De hade skruvat upp radion där Lisa Nilsson gick i retur, de hade skrattande pladdrat på om sommaren och om pojkvänner - den som fanns, Alex och den som Anna önskade att finna, någon anonym liten blyg kille som stod runt hörnet och väntade. Hon hade funnit Erik. Men ett mord hade kommit emellan ungdomslivet och framtiden. Alex hade flytt landet. Livet hade vridit sig i moll och solen över de guldgula fälten mellan Södertälje och Örebro hade bleknat. Dit ville inte Mia nu. Hon ville vara kvar i vildrosornas hav för evigt. Hon skulle vila i minnet av den hon en gång hade varit och det rykande varma vattnets ångor steg mot taket.
Hon hörde inte hur någon öppnade ytterdörren på nedervåningen. Någon med exakt rätt kod att använda. Någon med nyckel. Han som klev in på fortet på Starhöksvägen 6 nynnade med i texten som strömmade ut från husets alla högtalare och som översköljde både det övre och det undre planet:"Killing lonliness" med HIM
“Memories sharp as daggers pierce into the flest of today. The suicide of love took away all the matters and buried the remains in an unmarked grave. In your heart. With the venomous kiss you gave me - I´m killing lonliness. With the warmth of your arms you saved me. I´m killing lonliness with you...”
Tidigare under dagen hade direktiven haglat in över Adam Tenns mobil. Det var Skuggan som var avsändare. Han stod inte i någon tomhet längre. Mannen som hade tagit sig in hos Adam under föregående år. Den skugglika mannen hade saker att delge Tenn nu, i den elfte timmen: “M H är i S-baden till i morgon bitti. Vill du fullfölja din plan - åk dit ikväll! Byt pass med tvätterifirman som går in i huset på Starhöksvägen kl. 21.00. När du hämtar tvätten - häll ut all sprit som står i barskåpet i nedre planets vardagsrum. Stanna i en gränd över natten. Förfölj henne till M-stad under morgondagen.”
Adam Tenn hade alltid haft tvätterifirmabytet som ett alternativ. Det var därför som han körde omkring i en bil som påstod att han tillhörde “Swedbergs tvätteri AB“. En av mordköparna hade kommit med just den informationen till honom och därmed bjudit in tvättbilen i mordplanen. Men det var innan det undersköna mordoffret hade bytt adress. Nu kunde två planer användas dagarna efter varandra. Adam hade ringt upp den anlitade tvätterifirman och det kostade honom 10 000 kronor i kontanter att köpa sig ett nattskift för tvättkillens räkning. Tenn ville få mordet på Mia Haglind överstökat men visste att det skulle bli både svårt och riskabelt att forsla hennes kropp från Stockholm till Västeräng. Det var bättre om hon tog sig dit för egen maskin, i egen bil, högst levande för att sedan gå sin livslånga sömn till mötes.
Adam förstod hur Skuggan jobbade - helt i samförstånd med en av mordbeställarna. Så han fullföljde varje liten anvisning som han fick nu när han skymtade målet - bara ett dygn före kontraktstidernas huvudnummer och viktiga datum. Tänk att de stämde så osannolikt bra ihop - de två morden på samma kvinna. Tenn vågade inte chansa utan tänkte spela sin roll till det bitterbeska slutet. Han log i sin dimma av skuld, smärta och svält. Det var Skuggan som till slut förde mig till stormens öga, till dramats mittpunkt. Med den tanken dundrande innanför bröstkorgen klev han in på fortet på Starhöksvägen 6 med rätt nycklar och med rätt säkerhetskoder, men en timme för tidigt. “Killing lonliness” var en evig favorit. Kvinnans bad var regisserat av den svartaste av Gudar. Spriten åkte i slasken. Inga steg hördes ned för trappan, ned till Adam och hans näst sista uppdrag. Bada du, lilla Mia. Se det som ett reningsbad. Imorgon kommer skärselden. Han tog tvättpåsen på utgång och lämnade en lapp på köksbordet.
“Schiller - jag hämtade tvätten 20.00 istället för 21.00. Hoppas det var okej.”
Kvittot från “Tvätt och städservice i Stockholm AB” lades snyggt invid den gröna post-it- lappen, mitt på skifferstensbordet. Tenn kysste fånget av gula rosor innan han klev ut ur huset, till sin bil. Snabbt fann han sig en återvändsgränd ovanför motsatta sidan av gatan, där vägen slutade tvärt upp mot ett skogsparti. Härifrån såg Adam huset och han hade hennes Mercedes för ögonen. Miljonklassens bil stod på insidan av elstängsel och gallergrind. Sin mobil ställde han på 06.00. Så tvingade han långsamt i sig soppa från termos, en halv smörgås och fyra tuggor banan. Det var en kamp att behålla maten, men det lyckades. Det här uppdraget krävde energi. Matkicken gick in i kroppen, ut i blodet. Han visste att han skulle klara av det här nu. Det hade funnits stunder av tvekan, när han hade varit för sjuk och trött för att ens tänka på att klara av att ta sig ur sängen. Men nu var han framme och tiden hade arbetat honom upp till den nivå av energi som han behövde för genomförandet. Det bådade gott. Adam var segerviss och totalt lugn, nästan fridfull. Det var ett nytt tillstånd för honom och strax före nio somnade han med ett inre tack till ”Skuggan” som vägledde honom rätt i varje steg på vägen mot ett mord, i nedräkningen mot den stora dagen - det största målet.
Det skulle ligga en kropp i rätt position, utanför en jaktstuga i Västergötland i morgon kväll. I likets slutna hand skulle ett handskrivet meddelande slutligen vila och på hennes ringfinger tänkte han vrida på en silverring som mordbeställaren hade ordnat fram. Efter det - en snabb sorti av honom själv. Bilen skulle parkeras i Tystberga utanför Nyköping. Därifrån kom en hämtning från en bekant från förr. För 4000 kronor kan man köpa sig sammanlagt 20 mils transport. Löpsedlarna dagen därpå skulle leda honom till hans belöningar och till de två mordbeställarnas postboxar. Den första i Södertälje runt den 10 juni. Postboxen, som skulle vara fylld med fyra miljoner kronor, skulle han öppna först. Den andra tänkte han länsa på utgång, - i Malmö, den 12 juni. I den låg det 2,2 miljoner kronor från det att landets löpsedlar fylldes av ett sommarmord, lagom till sommarlovsstarten för landets alla ungar. Adam hade lovat sin far ett telefonsamtal. Det skulle han ringa och beordra fadern att dumpa plåtlådan med mordkontrakten och nycklarna i Aspen. Postboxnycklarna hade han redan kopierat upp.
Han skulle ta ett farväl av sin far. Den sista raden av ord skulle innehålla ordet “Förlåt“. Det var hans far värd, efter alla år av förakt som fadern hade fått utstå från Adam. Efter Adams försoningssamtal med sin far skulle det vara den 11 juni. Sent på kvällen, den 12 juni, var det tänkt att han skulle lyfta från svensk mark - via Tyskland till Bari i Italien. Flygbiljetterna låg med sina vingar hemma i radhuset. Väl i Italien var det dags för honom att andas havsluft, äta kustmat och söka läkarhjälp. Det gick att bygga upp sig med mineraler och vitaminer, gå i terapi och ta sig ur sitt mat-tvångande. När livräddningen av sig själv var klar skulle Adam Tenn äntligen börja sitt liv. Han hade bara ett litet mord att utföra först. Inget besvärligt, inget märkvärdigt alls. Ett jobb med en hysteriskt hög avkastning - ett system som varje elitidrottare kände sig hemma i och som Adam Tenn aldrig hade känt sig främmande för.
Tjugo minuter i nio stod Simona på sin post utanför Nemos pojkrumsfönster. Altandörren var bara en skev inbrytning från att öppnas nu. Simona hade nått hit av egen kraft, trots att hon hade mött mycket svårigheter längs vägen. Det var en seger i sig. Hon hade levt i arton månader utan Nemo men skaffat sig något, som andra kallade för förutsättningar, för att kunna kidnappa honom tillbaka nu. Hon hade byggt upp mod och skaffat sig råstyrka med hjälp av Fontextabletter och järnvilja. Hon hade slunkit ur kontrollnätet genom att göra sig hemlös. Hon hade flyttat till Hittehuset och ordnat det efter alla mänskliga behov för henne och Nemo. Allt var på plats. Det var bara hennes barn som fattades. I husets enda riktiga möbel: den uppfräschade soffan hade hon gömt undan 32 000 kronor som hon hade lyckats spara och snilla till sig under lång tid. Det var pengar som skulle hålla henne och Nemo flytande i ett år. Därefter fick nya idéer från henne själv och Gud kliva igenom och ge henne drivkraft framåt. Nya beslut fick välsigna hennes väg.
Nu var hon här - kvällen den 3 juni - en av tusen kvällar av tom tid, men hennes viktigaste någonsin. Det var mörkare än vad hon hade tänkt sig och det var blåsigt. Inga varma sommarvindar hade anlänt, inget nattljus tände upp Simonas väntan. Ryggsäcken, som låg under Nemos sulky, var fylld med proviant för dem båda och nya kläder till Nemo för det kommande dygnet. På väg ned till Trädgårdsdalen hade hon gått förbi Starhöksvägen och sett Guds hand i arbete. Invid den blonda drottningens Mercedes hade det stått en tvättbil parkerad, en hel timme för tidigt. Först hade det gjort henne nervös eftersom den vita tvättbilen ingick i hennes flyktplan. Men så hade tvättkillen kommit ut ur huset och slängt en tygpåse med tvätt bak i bilen. Simona såg att han inte låste bakdörrarna efter sig. Ödet upphörde aldrig att imponera på henne. När hon sedan hade registrerat att bilen, med blå stripes längs sidorna, bara gled över gatan så hade både hon och tiden stått stilla. När bilen passerat henne hade hon läst sig till att den kom från “Swedberg Tvätteri AB”. Den hade kört upp i en mörk återvändsgränd, på motsatta sidan av Starhöksvägen och parkerat intill en skogsdunge.
Det var då hon hade insett att Gud bar henne genom den här hemhämtningen av ett barn. Det var Gud som hade givit henne Nemo. Nu hjälpte han henne att få honom tillbaka. Trygg i sin förvissning om Guds samverkan i kidnappningen hade hon traskat ned till dalen med sina kedjehus och ställt sig på sin post utanför Nemos fönster och lilla altandörr. När klockan hade passerade 21.00 betraktade hon sin sovande son och hennes modershjärta dunkade av en sällsam vällust och munnen blev torr av tillfredställelse. Allt kändes så enkelt. Hon skulle bara hämta sitt barn. Inget svårt alls, inget olagligt, ingens fel, ingens skuld. Simona var bara en mamma som hade längtat ihjäl sig efter sitt barn i arton månader och som nu valde att ta honom med sig hem till Hittehuset för att inte förgås av saknad.
Anna fann slutet på “Sanningsnycklar“. Hon skrev sig till de sista raderna utan att darra på handen. Whiskeyn som hon hade stulit av sin exman och tagit hem till sig själv gav henne både mod och järnvilja för att avsluta Mia Jonssons skuggspel, där leken med ansikten och namn var ett parti luffarschack med sanningen. Anna skrev sig färdig och avslutade spelet mellan varje offer och var misstänkt. Hon följde resorna genom Sverige till sina sista punkter på kartan. Allt skulle färdigställas nu i fyra rader och en epilog. Hon skrev:
“Jag bär på en egen hemlighet. Jag vet vem Roland är. Jag har funnit Sofias mördare.”
Så tog hon en grov klunk starksprit och grät när hon skrev den sista raden:
“Hon hade äntligen skrivit färdigt”
Så släckte hon ned och gick till sängs. Epilogen skulle hon spara till imorgon.
Klockan 21.10 klev Simona in i Nemos sovrum som skimrade i blått från stjärnan till vägglampa, som hängde över hans lilla säng. Hon stod intill honom nu och kunde höra hans sovande andetag. Det var det vackraste ljud hon visste. Hon hade lyssnat till hans snusande andetag sedan han var baby. Det var en linje av puls som hörde till henne själv. Plötsligt kände hon sig lite tafatt. Det var 1½ år sedan hon höll sin pojke i famnen. Hur skulle hon klä honom utan att väcka honom och utan att få in resten av familjen hit? De nya föräldrarna satt framför TV:n i vardagsrummet. Hon kunde höra ekot av rösten från den allvarliga Aktuelltreportern ända hit in. Hur skulle hon tala till honom? Vilka ord kunde han nu? Hur mycket skulle han förstå?
Innan hon väckte honom till sin så vaknade han av sig själv. Den lilla pojken satte sig klarvaken upp i sin säng och såg rätt på henne. Simonas andning upphörde på automatik. Hon fick dra djupt efter luft.
-Hej mamma, viskade Nemo. -Du hittade mig till slut! Ögonen glittrade under den blå stjärnan. Rummet strålade.
-Ja, lilla gubben, mamma hittade dig till slut. Nu ska vi åka hem. Kom! Hennes viskningar fick Nemo upp ur sängen. Hon hjälpte honom ur pyjamasen och klädde honom snabbt i hans egna kläder, som låg i en korgstol invid fönstret.
Det var då som ljuset i taket tändes upp. Det var då han stod där - Nemos fosterpappa och Simona såg skräcken som förökade sig i mannens ögon.
-Pappa! Mamma har kommit för att hämta mig. Hejdå! Den lilla pojken förstod inte det svåra, kunde inte höra det outtalade, inte se in i sin pappas skräck.
-Ta honom inte, snälla ta honom inte! viskade Nemos nya far - vädjande, som i bön. Då måste jag anmäla dig och då får du honom aldrig tillbaka, Simona. Snälla - låt bli. Gå, åk hem! Till slut får du hem honom. Det lovar jag dig. På något sätt måste vi hitta en väg tillsammans. Steg, utifrån vardagsrummet närmade sig barnkammaren.
-Jakob - Vem är där?! Mannen drog snabbt igen dörren ut mot huset.
-Ingen! skrek han till sin fru. -Kirsti, det är ingen här! Spring! viskade han till Simona och höll Nemo i sin famn. Han hade fångat in 3½ åringen som hade sprungit till sin pappa för att krama honom hejdå.
-Nej, grät Simona. -Han är min. Jag ska hämta honom nu! Orden kom stötvis och långsamt. Stegen var bara några meter från rummet nu. Simona förstod faran. Instinkten skrek “Fly!” Men modershjärtat stod kvar.
-Vem är det Jakob?! Den hysteriska kvinnan var framme vid rumsdörren och tänkte kliva in. Nemos fosterpappa stängde dörren helt framför sin hustrus rädda ögon och höll emot från insidan.
-Gå nu! skrek han åt Simona. -Spring!
-Nemo, grät Simona. -Mamma kommer alltid att älska dig. Min kärlek finns inne i dig - där! Hon pekade mot hans hjärta. -Du ska få allt jag kan ge dig. Jag ska hämta hem dig nästa gång jag kommer. Glöm aldrig mig, Nemo. Snälla, glöm inte mig!
-Varför gråter du mamma? Pojkens underläpp darrade.
-För att jag är så glad att se dig och för att jag är så ledsen över att du inte får följa med mig hem. Jag finns alltid med dig, alltid när du är ledsen. Tänk på mig då och jag ska få dig att skratta igen. Som alltid så hör vi ihop - som nu, som sen.
Simona sträckte ut sin hand och smekte hans kind. Hans hud hörde samman med hennes livslinje. Den lilla Nemo lade sina armar runt Simonas hals.
-Jag älskar dig med, mamma.
-Du kommer alltid att vara min allra finaste Nemo, grät hon och vände sig bort. Så gick hon ut ur hans rum, men inte ut ur hans liv.
-Jag har ringt polisen, Jakob! De är på väg! skrek den nya mamman som hade stulit sig ett barn och levde i sin självgodhet av makt. I hennes ögon hade hon räddat Nemo från en galen mamma, till en bra mycket bättre barndom. Kanske skulle hon få en eller annan guldstjärna i den himmelska boken sedan - när livet räknades av, när tiden var slut. Hon var en bättre kvinna än Simona, en vitare själ och en mycket dugligare mamma. Det var gott att veta. Dessutom hade hon lagen på sin sida. Maktens blodsmak kändes behaglig i munnen på henne när hon bussade polisen, med sina hundar, på Simona som hade kränkt alla lagar i världen och gjort sig skyldig till inbrott i deras hem!
Fy skam! Skäms! Skämmas bör den som kan!
Sirenerna jagade Simona upp ur Trädgårdsdalen, upp mot skogen. Nemos sulky hade hon fått med sig med ryggsäcken på underredet. Försiktigt närmade hon sig den vita tvättbilen från sidan. Föraren sov bakom ratten. Så tyst som hon bara kunde öppnade hon de olåsta bakdörrarna på skåpbilen. Inne i bakutrymmet var det märkligt tomt. Hon hade väntat sig högar av tvättsäckar men där låg bara en enda ynka tygpåse med tvätt i ett av skåpets hörn. Simona vek ihop sulkyn, ställde den längst in i utrymmet och därefter slängde hon in rygg-säcken och kröp efter själv. Hon stängde dörrarna efter sig, från insidan. En öppen ventil släppte in luft. Här skulle hon gömma sig till gryningen. Sedan skulle hon åka med dit bilen tog henne. När den bromsade in och stannade skulle hon kliva ur och försöka ta sig hem till Hittehuset igen, utan att bli upptäckt av lagens långa klåfingriga händer. Nemos ord fann sitt eko inne i hennes stora hjärta; “Jag älskar dig med, mamma.” Fem ord att bygga en helt ny värld på. Hon viskade sina löften till den kommande råkalla sommarnatten:
-Jag kommer snart och hämtar dig Nemo. Snart. Snart.
Natten var kommen. Roland var i Västeräng och inväntade gryningen som skulle komma med Mia Haglinds öde, dragandes i en överklassbil från Stockholm. Han var bekvämt trött och han hade avslutat kvällen med att gulla med sin dotter över telefon och han hade pratat helt kort med sin kvinna. Om elva dagar var det här över. Då, först då, var han helt fri från fångenskapen inne i de förflutnas skuggor. Något hade han lärt sig efter sina 45 år. Livserfarenheten hade sina insikter att komma med. Många slut tyckte man att man mötte längs vägen men det tog en evighet och ett halvt liv att verkligen sluta en cirkel helt. Det skulle göras nu. Karnefeldt hade skådat stormens ögon förr. Han visste när han nådde dess mittpunkt, dess zenit. Det var dit han var på väg nu.
Dessa elva dagar var inget annat för honom än en sluten cirkel som aldrig skulle bändas upp igen och som inte skulle sprida sig i några som helst ringar över några vatten. Sista kontraktet hade tagits till sitt slutdatum. Han själv hade gått över broarna i helvetet. Han hade passerat himlen. Nu väntade tom tid att fylla med värdighet och med sådant som var viktigt för honom - familjen, föräldrarna, systern, jakten, fisket, brödraskapen. Inom de här elva dagarna sade hans jaktinstinkt honom att han skulle spåra Moas mördare. Han fanns där alldeles nära, bara tre steg ifrån honom. Någonstans runt Mia Haglind skymtade han den andra kvinnans bödel - han bodde i glimtar av ljus, bakom skuggridåer och i skärvor av ord ryckta ur sitt riktiga sammanhang.
Skuggorna lättade runt Alex Berg. Nio dagar kvar nu. Han hade sålt sin bil, gjort sig av med bohaget, packat sina väskor. Nu återstod väntan och magen var som ett glashus av fjärilar. Under hela våren hade han förberett sig själv och sin mor på att det var dags för honom att gå vidare och att södra Italien var nästa steg på just hans livsväg. I trettio sekunder brottades han med impulsen att ringa upp Mia och säga henne att de skulle mötas där, i Italien, i Rom, dit vägarna alltid bar dem hem igen. Alex ville säga sina farväl till henne och ge henne en ros av ord genom att säga: “På återseende, fröken Haglind från Huddinge.” Det hade han viskat henne många gånger när de varit tillsammans. Orden, tonfallet och tidpunkten skulle läka en del sår i henne och en hel del i honom själv. Det fanns inget Alex längtade efter så mycket som att viska henne den svåra sanningen. Så att hon skulle förstå att hans kärlek hade varit en omöjlighet från början. Så att hon kunde gå vidare med nya insikter om sin egen oskuld.
Men nu när han var så nära målet så vågade han inte chansa. Budet skulle komma den 12 juni med sportbagen - med de 1.2 miljoner kronorna insydda i fordret. Han skulle hålla sig fri nu, inte binda upp sig på Mia, inte kringgå sin överenskommelse med mannen som tagit sig in hos honom två gånger och köpt loss hans nyckelkontrakt från Mia. “Håll dig borta ifrån henne”. Det var ordern som gällde. Alex försökte övertyga sig själv om att det var hans egen vilja som fick honom att låta bli att ringa upp henne en sista gång. Men hon viskade honom mjuk, gjorde honom sjuk av längtan efter hennes röst. De hade alltid lyckats trösta varandra - före hans utpressning. De hade alltid kunnat ge något tillbaka till den andra - innan nyckelkontraktet. Hon hade frågat honom vem han hade blivit. Han ville få henne att förstå varför det hade slutat där, vid en videofilmad sexakt och en simpel handling av girighet. Hans “förlåt” i brevet kunde aldrig räcka till eller nå ända fram. Alex ville sluta upp vid hennes sida och stå upp för sig själv och sin sanning en första gång…
…en det fick vänta - till torget i Rom vid önskefontänen. När han lade sig i ännu en ensam natt, i hans evigt tomma säng, blundade han bort de genomskinliga tårarna av sorg. Och han såg henne komma till hans bord på utomhuscaféet. Hon kom emot honom i sina slitna jeans. Över det hade hon en tight svart topp med en mockakavaj över axlarna. Hon hade lagt av sig de dyra dräkterna som klädkonstnärerna i Milano skapade. Det satt ett par dyra solglasögon, uppdragna över de blonda lockarna och hon hade en exklusiv handväska i handen. Det var accessoarer som var en rest från hennes överklasstid. Nu var hon tillbaka på noll, stod på stadig grund och hade kvar sin raka ryggrad. Restaurangbranschen väntade. Hennes äktenskap med Schiller hade givit henne kunskap om dess funktionella kvarnhjul, hennes skilsmässa från samma man hade inte ställt henne tomhänt eller barskrapad. I motljus klev hon, på halvhöga klackar, mot hans cafébord. Hennes rödglittrande sommarleende gjorde varje man varm i bröstkorgen. Även honom.
Bilden övergav honom och han lovade sig själv allt han skulle ge henne när de möttes igen. Då skulle han ta henne till sig. De skulle träda in i den enklaste av tider och ta sig fram mot den ljusaste av framtider som låg där - öppen som en oskriven bok i nyinköpta skrivböcker. Han skulle ge henne en axel att gråta ut mot och en hand att hålla sig hårt i. Då skulle han ta henne med till sina sanningar och de kunde bygga sig en vänskap för livet. Till dess skulle han alltid se henne där - den blonda fägringen i Rom. Mia skulle alltid vara den kvinnliga skugga som han aldrig hade kunnat fånga och göra till sitt livs kärlek.
Kommentera