KAPITEL 47 - MIDNATTSOLEN
Jack försökte fånga hennes ögon med sina, men de fylldes hela tiden upp av mänsklig gråt. Hon grät inga silverlinjer inatt, bara vånda och oro som kommit med hösten. Han älskade när han fick ha henne för sig själv, när hon var hemma i ensamhet. Babyn sov. Barnen var hos sin far. Hon vandrade där i sitt hem, med tysta andetag och lågmälda snyftningar. Mannens hot, hans hat, hans minfält brände hål på hennes fotsulor där hon försiktigt rörde sig över parketten. Sorgeängelns tålamod fyllde henne med en kärlek som drog henne bortom det mänskliga. Hon skymtade honom, viskade hans namn och ritade med silverpenna i sina skrivböcker. Den blivande författaren läste skriverskans romaner och fjärilarna glödde i midnattsljuset när blad efter blad vändes upp.
Hon tröstade sig med Mias ord. Hon drogs in i virvlande höstvindar som förde henne land och rike runt, bland männen med sina jaktvapen och kransar av stål, där tystnad var ett av många riktmärken. Hon skuggade slumpen mellan Mias rader av fantasi och hon följde sig själv ut i ljuset och hem igen. Att någon kunde skriva allt detta som var så rasande vackert och så förödande verkligt. Att någon kunde fånga något så skrämmande med en pennudd. Tröst drev in från annat håll. Stereon höll hov in mot natten och vackra röster klev in i hennes själagömmor och fann guld att gräva upp, nya ord och silvergråt. Anna antecknade vid sidan av, hon förde in nytt i det redan skrivna. Försiktigt, smekande och varsamt. Och som ett bakgrundssus - L Miskowski;
“You said you had a war to lose. You paint the world black and blue.I don´t need to use my gun today. Leave me in the midnight sun...”
En vacker svensk sångerska sjöng in den svarta midnattssolen i hennes hjärta. Den första romanens mellanslag talade högt och tydligt. Den ville visa på hur svårt det var att acceptera sorg som ett livskoncept. Den ville ropa ut sitt budskap över varje regnigt septembertorg - att livets stora gåta är hur vi ska lära oss att leva med livssmärta och inte försöka ha ihjäl den på tusen olika sätt. Mot slutet av “Sanningsnycklar” förstod hon att Mia hade velat röra vid det riktigt svåra: Om någon som vi älskar gör sig skyldig till ett oförlåtligt brott - sviker vi honom då, om vi anger honom till rättvisans lagar, allt enligt brott-och-straff-teorin?
“…a memory, a wilted rose. My summer dream, my winter ghost..”
Hon såg honom i de skymmande hörnen, runt omkring sig. Sorgeängeln som var hennes vinterspöke. Hon bar på sitt minne om en vild ros och ett ensamt hav och hon dränkte en sommardröm om ett par ögon som bar spår av virvlande järn och jord.
Kommentera