Prolog till Sanningsnycklar
Det finns alltid en berättare. Alltid en betraktare. Någon som står utanför och tittar in på ett visst antal människor, där de går i sin egen värld och lever det som blev deras liv. Någon som försöker förstå och förklara det som till synes är dolt och oförklarligt. Berättaren drivs av sin förmåga att forma ord. Detta för att förstå det som sker. Drivkraften är att finna ett gemensamt sammanhang ur parallella händelseförlopp. Samma berättare plågas ofta av sin oförmåga att kunna förändra det som sker. Berättaren kan aldrig, eller väldigt sällan, påverka de som står mitt i skeendet. Berättaren står alltid vid sidan av, på en annan sida av en glasvägg. Onåbar, men också i självisolering.
Alla berättare har en egen röst, ett eget betraktarperspektiv. Den här historien har, liksom alla andra historier, en betraktare. Någon som ser, registrerar, noterar, antecknar ned, sorterar ut och sedan vidareberättar valda delar av en mycket lång historia. Vi andra får välja att lyssna eller att blunda för en stund och se åt ett annat håll. Berättelsen berättas ändå - parallellt med våra egna liv.
Denna berättelse är egentligen en småstadssaga, eller en lång och vindlande familjehistoria. Vissa delar handlar om kärlek. Andra om rädsla. De samlade delarna skulle kunna bli en samtidsroman om flera släkter med sina släktled, där det ryms valda och ovalda öden. Eller så är det här bara en simpel radda av manusblad som leder till en obegriplig historia, som går in i ännu en berättelse och som till slut ändå söker sig till öppna slut.
Berättaren tar oss med till sitt betraktarperspektiv och väl där kan denna historia ta sin början.
