sanningsnycklar.blogg.se

EPILOGER

I juni 2009 fanns det fortfarande inga spår efter Simona W. 

Helena Skytt hade en utställning i Simonas namn, i konsthallen i Tumba centrum. Där hängde hon ut sin “Luffarkonst” som sålde slut på två dagar. Den märkliga stjärnhimlen kostade svindlande mycket. Den blev såld först. De vackra “Nycklarna” i glimrande ramar köpte Rebecka Asplund till sin son.

-De här ska Johan få grunna på, viskade hon till Anna Björk när hon packade in de fem tavlorna i sin bil. Simonaporträtten föll i goda händer och de hängdes upp i vackra hem.241 000 kronor blev förtjänsten av Luffarkonsten. Det gick oavkortat till en fond för Nemo som hade flyttat in för gott hos sin jourfamilj. De avstod från att komma trots den personliga inbjudan från Helena Skytt.

-Du är en godhjärtat själ, sade Anna, berörd av Helenas gedigna arbete och av hennes givande bidrag till en liten kille som skulle växa upp utan sin mamma. De småpratade med varandra  när Luffarkonsten togs ned för att följa med rätt ägare hem.

-Nej - jag är bara människa, sade Helena lugnt.

-Hur känns det nu att Sanna och Simon flyttar ihop, i sin andrahandstvåa i Segersjö?

-Förfärligt, bedrövligt, gråtigt och jättekul, snyftade Helena.

-Du vet ju att du måste släppa taget om dem. De ska flyga ut i livet på egna vingar nu. De har varandra och det är hemskt nära hem.

-Jag vet. Det är bara det att hon nyss var tre år och hade lika runda kinder som din tvååring har och hon skulle aldrig flytta från sin mamma och pappa. Hon lovade faktiskt det då! Nu ska de hyra där på prov i ett år. Hon kanske kommer hem sedan, log Helena i ett solregn av tårar och skratt.

-Inte då, sade Anna lugnt.

-Hur känns det att din bok ska flyga på egna vingar nu - ut till läsare i hela riket?

-Utgivningen blir i oktober och det känns spännande, svårt och som en stor lättnad. Micke Jonsson ringde mig igår. Jag hade ringt upp Mats Jonsson för att berätta att mitt och Mias manus hade blivit antaget och Micke fick självklart höra det från sin far.

Helena stod i den tömda, ljusa konsthallen och mötte Annas ögon över de tomma ytorna. Hon viskade:

-Vad sade han?

-Inget annat än “Tack”. Han sade bara “Tack”.

 

Den 23 september 2009, klockan 5.21, landade fyra rånare i en vit helikopter på taket till värdedepån: G4S i Västberga utanför Stockholm. Enligt vittnesuppgifter firade rånarna ned sig från helikoptern och tog sig in i byggnaden via ett takfönster Efter flera kraftiga explosioner inne i värdedepån firades rånbyte och män upp i helikoptern igen. Polis, som kom till plats efter ett larm inifrån värdedepån, fick sålla sig till betraktarnas skara. De kunde inte följa rånarna luftvägen. På Stockholms helikopterbas, i Värmdö utanför Stockholm, stod polisens helikoptrar - stilla. De kunde inte lyfta eftersom det låg en misstänkt bomb invid hangaren. Bomben visar sig senare vara en attrapp. Efter det spektakulära rånet flögs den vita helikoptern söderut och skådades vid sjön Aspen i Botkyrka under tidig septembergryning. Troligtvis skäpptes både rånare och byte av där för vidare transport. Helikoptern flögs därefter vidare norrut och landades norr om Stockholm, i Täby. Där slutade alla spår efter ett av tidernas mest avancerade rån som någonsin hade genomförts i Norden. Gärningsmännen hade gått in i osyngligheten efter den 23 september. Rånbytet beräknades uppgå till flera hundra miljoner kronor.

Vid samma tidpunkt var Roland Karnefeldt långt inne i Nordnorge och fiskade lax och öring i fjordar stora som motorvägar. Fjordfisket bedrev han med tre män som han kände sedan lumpen. Det var Karnis officiella geografiska position, under den 23 september 2009, då ett avancerat rån - som krävde militära kunskaper, logistisk kompetens, som bland annat innefattade en stöld av en helikopter - inträffade utanför Stockholm. Lägg därtill avledande manövrar för att förhindra polisarbetet vid rånet, sprängmedelskunskaper och helikopterflygning i blåsigt mörkret, utan strålkastare, med både tak -och-terränglandningar. Vem hade anledning att tvivla på Roland Karnefeldts uppgifter om var han befann sig i slutet av september 2009? Hederligare man gick inte att finna om man så letade igenom hela den kriminella världen.

 

I oktober 2009 släpptes “Sanningsnycklar” ut till läsarnas varsamma händer.

Sara Wendt var en av de första att gratulera den debuterande författarinnan. Anna tog generat emot beröm och grattisrop över linjen från soldattorpet i Hagfors.

-Tänk att du samlade ihop alla dina ord till slut och fick ned dem i ett sammanhängande manus!

-Med god hjälp av grunderna från Mia Jonsson. Annars hade det inte blivit någon “Sanningsnycklar” alls, lade Anna till.

-Ta åt dig äran nu. Det är du värd, skrattade Sara. Sedan växlade hon spår. -Jag var över i USA en sväng i september. Då såg jag ett reportage om Mia Haglind på Amerikansk TV. Hon var med i en tårfylld pratshow om mödrar som har förlorat sina barn på grund av att barnens fäder har kidnappat dem och fört dem ut ur landet.

-Tror Mia att Carl finns med Tor i USA?

-Spåren leder dit. Tor Schiller har tydligen alltid haft ett stort nätverk av kontakter där, så det vore ingen långsökt misstanke. Mia satt där på podiet och hade sin mamma i publiken. Fröken Haglind rev ned applåder efter varje replik. Hon var dramats drottning.

-Självklart, log Anna vemodigt. -Vad sade hon mer?

-Att hon aldrig skulle ge upp. Att hon skulle söka efter Carl till sin egen dödsdag. Det hade blivit hennes liv, fyllde all hennes tid. Anna skymtade Mia för en stund, vacker, blondlockig, urstark, fokuserad.

-Hon kommer säkert att finna honom en dag.

-Vi får hoppas det. Sara och Anna lovade att höra av sig till varandra snart igen. Det fanns en naturlig samhörighet mellan dem som varken tiden eller draman hade lyckats förstöra. Samtalen och träffarna, med mycket tid som flöt emellan, var något som de båda uppskattade. Det lades på. Det skymde i höstkvällningen.

Sara tände sina eldar i sitt soldattorp. Kaminen sprakade, ljusen brann i sina lerlyktor som stod i en rät rad på köksbordet framför henne. Hon såg inte Mia för sitt inre. Där var den blonda kvinnan bara en suddig figur utan konturer. Däremot hörde Sara ofta hennes hånfulla röst, även om den hade ekat ut och dragit vidare under de nitton år som hade gått sedan Italienåret, Sara kunde fortfarande känna den otäcka närvaron av Mia. Hon hade ofta smugit sig nära intill Sara då, när de bara varit nitton år. I skuggan av gemensamt arbete vid disken på restaurangen hade den bildsköna Mia kommit med små pikar och med mindre hånfullheter i ett öppet förakt. När ingen såg, när ingen annan hörde: “Vet du hur nojig du är, Sara? Ett riktigt litet freak. Du kommer att hamna på psyket en mulen dag, med alla dina tvångstankar och ditt jävla räknande. Du är äckligt onormal. Hur känns det att vara så där ful? Vet du hur det känns att vara vacker och att veta att man har en framtid genom sina yttre förmågor? Det känns grymt härligt. Men förlåt mig! Du kan ju inte veta hur det känns att bli åtrådd, sedd och knullad! Du får vara glad om du slipper betala någon stackare för att få sex. Är både du och Anna flator? Är det därför ni trivs så bra ihop? Ni är lika kusligt märkliga båda två.” Orden återkom ofta till Sara - hånfulla monologer. Höstkvällen kunde vara hur vacker som helst - ändå låg Mias förakt som en dimma runt henne - här och nu, i denna oktoberkväll. Hämnd tar tid.

Tidigt hade Sara bestämt sig för att inte sätta barn till världen och därmed riskera att föra sina rädslor vidare. Hon ville aldrig låta ett barn ärva hennes eget tvångande eller det oändliga räknandet. Hon hade tagit ett bra beslut i sitt liv - det kände hon nu. Fler bra beslut hade kommit efter det första. Hon hade sitt yrke som naturfotograf - vilket hade gjort henne ekonomiskt oberoende. Hon hade sitt soldattorp utanför Hagfors att återvände hem till efter varje resa. Hennes tvångstankar hade aldrig fört henne till psyket och ut igen, utan bara vidare - framåt i livet. Hon hade lärt sig att handskas bättre med dem, läst på om beteendeterapi och accepterat rester av de rädslor som hon fick lov att leva med. Hon hade sin Roland, där relationen fördjupades och växte just för att det bara var de två, när de träffades. Han hade sin hästuppfödning och travtränarjobb. Hon hade sin bror med familj och sitt fotande. Hon satt nöjd - 38 år gammal. Det kändes som att hon och Anna slutligen hade varit de två av de fem flickorna i Rom som verkligen hade fått en ljus framtid på grund av sina inre förmågor. De hade gjort något av sitt bildsinne, sina ord, sin kreativitet och sin målmedvetenhet. Det var de två som hade jobbat för fem. Det var just Anna och Sara som hade haft den där lilla ansvarskänslan som de andra tre inte hade visat en tillstymmelse till. Sofia var död sedan länge. Kicki var inlåst i sin familj, med sin oro och med sina stora rädslor för att det skulle hända barnen något. Och så Mia…

…Mia hade fastnat i sina fixeringar. Sara hade sett dem komma tidigt. Alex, som hade varit den första fixeringen, fanns där redan i Rom, sedan kom nyckelfobin efter Sofias försvinnande och så småningom blev Carl den största fixeringen av dem alla. När Mia och Anna hade kommit till Hagfors, 2½ år tidigare, så hade Mia stolt uttryckt att hon kände sig som en bra mamma som skyddade sin lilla son från yttre faror genom att låsa in honom i hennes egen bunkerliknande tillvaro. Sara hade aldrig samtyckt. Hon ansåg att fobiska människor passade bäst utan barn. Det var därför hon hade tillfört en ansenlig summa, i dollar räknat, och använt sig av sitt världsliga kontaktnät när hon hade hjälpt Tor och Carl Schiller att försvinna i New York. Det var med ett lätt hjärta och med ännu lättare steg som hon hade hämtat dem på Kennedy-flygplatsen året innan, den 13 juni.

Hon hade gjort en god gärning. Hämndens ljuva eftersmak var den belöning som hon ofta återvände till i sina dagdrömmar, i sina tankar. Då släppte tvångandet, då gav räknesagorna vika inom henne. Hämnden tog över hela hennes system och hon kände sig riktigt lycklig när hon återvände till planerna för att få Tor att slussas genom flera adresser utan att lämna ett enda spår efter sig. På så sätt hade han försvunnit med sin son in i osynligheten och det fick den vackra, blonda Mia Haglind att fara världen runt för att söka i blindo efter sitt försvunna barn. Det roade Sara - att det var Mia som hade förlorat kontrollen över tillvaron. Det var Mia som till slut hade blivit den där riktigt urspårade kvinnan - ett freak som satt i pratshower och grät ut om allt som hon hade drabbats av i livet. Hämnden mot Mia Haglind hade varit Saras väg bort från Italien och återträffsgänget. Och i den fallande oktoberskymningen tänkte hon: Alla vägar bär inte till Rom - en del går raka vägen därifrån också.

 

Den 1 juli 2010 var datumet då preskriptionstiden, på 25 år, för mord skulle upphöra i Sverige. Så var det tänkt. Så var det närapå bestämt. Nu blev det inte så. En rad politiker satte sig på tvären då förslaget skulle klubbas igenom i Riksdagen, redan under våren 2009. Från högerallianshållet menade man att lagändringsförslaget aldrig hade kommit upp på Riksdagens dagordning om det inte hade varit för att mordet på Olof Palme skulle preskriberas i februari 2011, med gällande lag. Palme hade både varit en mycket röd men också en provokativ politiker i det blodröda Sverige som han hade tillhört från 60-talet och fram till sin död 1986. Han hade varit en Statsminister i ett Socialdemokratiskt paradis - ett paradis som sedan hade fallit sönder framför svenskarnas ögon, då det röda paradiset hade visat sig ha en baksida under finanskrisernas -90 och 2000-tal. Allt gick inte att lösa med överstatlighet och höga skatter. Ett land kunde inte hållas samman av 80-åriga ideal. Ådalen -31 var förlagt till dimmorna. Arbetare fick gärna skjutas, eller göras till pigor och drängar i det nya Sverige. Den synliga arbetslösheten och det osynliga utanförskapet hade ökat explosionsartat. Samhällsklyftorna var större än någon annan gång i modern tid en bit in på 2000-talet, detta trots långvarig Socialdemokratiskt regeringsstyre ända fram till 2006. Solidariteten hade falnat och fanorna brunnit upp.

Det nationalistiska partiet: Sverigedemokraterna gick med marschsteg mot en plats i Riksdagen i september 2010. När de kom in i Riksdagen med hjälp av 5,7% av rösterna i Riksdagsvalet och passerade 4%-spärren med råge var ingen egentligen förvånad. I Sverige 2010 skulle man inte längre vara solidarisk - det var bättre att vara solid och arisk. Egoismen regerade. Allt detta spelade roll när frågan om lagändringen kring preskriptionstid för mord klev ut från Riksdagen och blev en öppen riksangelägenhet. Anarkisterna och vänsterextremisterna var för en gång skull riktigt överens med både högerspöken och blåmoderater. Varför skulle man ändra en lag på grund av mordet på en enda person? Var inte det om något att skilja på folk och statsministrar?  Det sjöd av ilska. Den svenska allmänheten kände inte längre sympati för Palme eller för den forna tid som han och hans partitillhörighet hörde till. Högervindarna blåste till och med från vänster. Förnuftet segrade inte. Bara vreden vann. Så när det flaggades för Folkomröstning i frågan under våren 2010, exakt 6 månader före Riksdagsvalet, så röstades förslaget ned med bred marginal. Preskriptionstiden för mord blev kvar och en rad odömda mördare i Sverige drog sina djupa suckar av lättnad.  

 

Under sensommaren samma år, den 7 augusti 2010, skulle Lovisa Karnefeldt fylla tre år. Inte ett ord sade hon. Stum, betraktade hon nyfiket sin omvärld. Anna hade accepterat att den minsta dottern var autistisk. Roland visste bättre bot än acceptans. Det var den 28 maj och lite mer än två månader kvar till Lovisas treårsdag. Roland hade gått från passivitet till handling.

-Vi får övernattningsgäster ikväll, viskade han i gryningen till Anna när de låg nakna och vakna intill varandra. Deras sinnlighet hade runnit över, pulsarna slog, smekningarna var älskogens efterspår.

-Vilka då?

-Johan Asplund och Sandra Arvidsson. Sandra är specialpedagog och har hand om en liten autistisk tjej på ett dagis i Lillängen just nu. Hon får fina resultat med handikappade barn. Det var Lasse Arvidsson som ringde farsan om det. De kommer hit i eftermiddag och stannar över helgen. Johan och jag drar och fiskar. Sandra får närma sig Lovisa. Dessutom ska Sandra få en av Storms valpar. Det är en present från mig för att hon hjälper oss med Lovisa. Jag hämtar en liten tik hos uppfödaren på söndag eftermiddag, när jag och Johan kommer hem igen.

-Du är helt otrolig, vet du det? viskade Anna och smekte skäggstubben över hans kind. -Varför har du inte sagt något?

-För att du har haft så lätt att acceptera Lovisas stumhet efter det att någon barnläkare dömde henne till ett liv i handikapp. Och för att du blir så arg om jag vägrar att acceptera en diagnos som jag inte tror ett spår på. Jag vill bara att vi ska försöka under en helg, inget mer. Sandra får göra en bedömning och ge oss goda råd. Det är det enda jag begär.

-Okej. Anna såg Rolands smärta och visste i sitt hjärtas inre att han aldrig skulle ge upp hoppet om sitt barn. Att han alltid skulle se henne som friskt och fullt normalutvecklat. Hon visste något annat också. Lovisa skulle aldrig slita isär dem - bara föra dem samman, om och om igen.

 

Johan och Anna insåg, båda två, på en gång att de aldrig någonsin kunde sluta att älska varandra. Det behövdes inga ord för att förstå det - bara en blick. Hans ögon var den sammansatta delen av stål och hav i henne - Till varje havs strand. Till varje tids ände.

Söndagskvällen kom, middag dukades fram. Jägaren från Lekvattnet bjöd sin gamle vän till bords. Sandra, Anna och Lovisa hjälptes åt med dukningen. Sandra hade funnit Lovisas ordlöshet under ytan av vildvittra. Hon såg att det inte fanns några rimliga förklaringar till Lovisas stumhet annat än en unik och stark envishet. Hon var inte autistisk. Sandra såg istället att Lovisa bar sin fars smärta i sitt lilla hjärta och hade sin mammas bevingade ord runt sig hela tiden. Så pedagogen i Sandra hade sagt till det treåriga barnet att hon hade varit duktig som hade tagit hand om det som gjorde ont i pappa och dessutom burit mammas alla ord. Men det fick vara bra med det nu. Pappa fick ta hand om sitt onda själv och mammas fick lägga sina ord åt sidan en stund. Det hade Sandra viskat i Lovisas öra när Anna inte hörde på.

Sandra hade gråtit i Rolands baksäte en gång, sommaren efter Sofias försvinnande. Då hade hon själv och Filippa Lööv varit iväg mot en fest i Lövviken och fått skjuts dit av Karnis. När han hade slängt en blick i backspegeln hade han skymtat att Sandra gråtit. Då hade han sagt något som hade stannat kvar i henne under alla år: “Jag vet att du saknar Sofia, det skulle jag också göra. Så vitt jag vet var hon en jätte fin tjej. Om min syster försvann så skulle jag gå i bitar. Det är fruktansvärt, det som hände med Sofia och han som tog hennes liv gjorde något helt oförlåtligt. Det vet han om. Han tänker på det varje dag och får leva med det varje sömnlös natt till sitt sista andetag. Det är straffet, Sandra”  Orden hade aldrig gått sin väg ut ur Sandra utan stannat där som en bikt. Hon visste att Roland inte hade mördat Sofia. Det hade Sköld gjort. Men som vuxen hade hon förstått att bikten måste ha gällt något annat, någon annan flicka, kanske ett annat mord. Sanningen kanske var så svår. Det var den smärtan som Roland ibland bar på utsidan och det var just den smärtan som Lovisa bar så envetet tyst åt sin far. Nu släppte Sandra fri barnet från föräldraskulden. Det behövdes inte något svårare än ord och direktiv för det. Sedan kunde barnet, långsamt och med nödvändig hjälp utifrån, finna sig sitt eget språk.

-De älskar dig, förstår du, sade hon vuxet till Lovisa. -De måste bara låta bli att överösa dig med sina ord och sina livs historier, så att du finner dina egna ord och din egen historia. 

Sandra hade inte bara talat med Lovisa utan även tryckt på en del punkter över Lovisas lilla kropp. Punkter som aktiverade det centra i hjärnan som hade med tal och språkutveckling att göra. Hennes tryckande var inget annat än ett litet försök. För att nå långsiktiga resultat behövdes regelbunden träning. Lovisa hade inte släppt Sandra med blicken under hela helgen. Anna kände respekt för den andra kvinnans kunnande och höll sig undan. Lovisa och Sandra fick tala till punkt med varandra, utan dialog och utan att hon själv och Roland var närvarande. Hon hade varit hemma hos svägerskan ett par svängar och hjälpt sin svärmor att packa upp böcker och skrivmaterial i den lilla bokhandeln.

Nu var helgen över och de alla fem var samlade i byskolan i Lekvattnet och delade ett middagsbord. Johan och Sandra skulle bryta upp efter maten med en snabb kopp kaffe. Det var till kaffet som Roland skulle hämta valpen till Sandra som hon sedan fick döpa själv. Lovisa klev upp på sin stol och började äta. Genast berömde Roland henne. Sandra såg och betraktade fadersomsorgen. Hon visste att det skulle bli svårt för Lovisa att få sin pappa att förstå att hon var stor nog att slippa beröm för minsta lilla handling hon utförde. Sandra såg något annat också. Hon såg att Lovisa betraktade Johan ingående när han satt och småpratade med barnets pappa om fisket som de hade delat. Lovisas mamma var tyst och stilla. Sandra undrade vad lilla Lovisa tänkte där hon betraktade Johan tyst, envetet med ögon så mörka att de hade kunnat tillhöra en vildvittra.

Den stumma treåringen såg hur det gick ljuspilar mellan mamma och Johan. Den snälla Sandra höll en mjuk hand på Johans knä. Lovisa såg de båda männen, som satt vid samma slagbord, under väggens vapensköldar. Hon såg deras skepnader bli till skuggor över den vita väggen och det såg ut som om de slogs om hennes mamma. Vildvittran i Lovisa visste på vems sida hon stod:

-Pappa! sade hon tydligt och högt med en sådan självklarhet att det kom en öronbedövande tystnad efter hennes första ord i livet. Anna snyftade till. Johan sade ingenting men kände stor respekt för det jobb som hans Sandra hade utfört med barnet. Sandra var hel. Och det var som om Nåden äntligen tog Roland i sin famn.

 

Så hade två krigare slutligen gått till en gemensam vila, i samma krig. En tidsepok var över. Skrivarna, som satt i de tomma himlarna, slog ihop de öppna livsböckerna. De skulle få ligga i träda en tid. Ett ödeshjul hade snurrat färdigt. Livets självklarhet hade tagit över. De hade alla följt de stormlyktor som änglarna hade hängt ut i de mörkaste av nätter åt dem att finna och följa. Stormlyktor för hemfärd. Stormlyktor och slagskepp till moln som hade seglat över de mörka himlar som hade kommit och gått under årens lopp. Nu var färden över. Stormlyktorna släcktes ned. De mörka nätterna tändes upp.

 

Johan och Sandra åkte hemåt i den ljusa sommarnatten med den lilla Huskyvalpen som funnit sin nya trygghet i Sandras knä. Johan log hela vägen ut till det stålblanka havet i hans ögon och frågade:

-Vad ska hon heta?

-Avalona. Det har jag alltid vetat. Att jag skulle få en hund en dag - just en sådan här sort och att hon skulle heta Avalona

 

Några dagar senare satt Roland i sin svarta Chevrolet och körde mot Skogsängens IP för att rasta sin egen valp som han hade fått genom Storms förtjänst. De två valparna i Lekvattnet skapade nya planer för Roland och hans far - för framtida jakter, framtida vägar att gå med unghundar vid sin sida. Alla livsvarv snurrar i samma hjulspår. Ingen annan än hundarna var med honom i bilen när han svängde in på grusvägen ned mot idrottsplatsen, vid sjön. Just när han kom in i bilden, körandes på den grusväg som avdelade skogen och campingområdet, klev det ut två flickor i tioårsåldern från skogen och hamnade framför hans kofångare.

 

Någon stod - i himlens hela tomhet - i en hamn och väntade hem de förlista skeppen; de hemlösa, de utan farled att färdas på och de som hade återvänt efter en lång färd. Just när Roland bromsade in bilen mjukt framför flickornas fötter kände han en nyckelvridning i livets tändningslås. Den sista Gömmonyckeln hade funnit sitt öde, vridits runt ett helt varv och öppnat dörren in till framtiden.

 

Det var som att dö och födas igen - ny. Det var som att flyta framför sin kropp. Det var som om tiden upphörde att vara linjär. Han såg Mia Jonsson i Millan som hjälpte sin vän upp från gruset. Han klev ut ur bilen och bar upp den lilla blonda Alva, blåste på hennes knän och ställde henne på fötter igen. Hon såg ut som en liten Anna.

-Millan, förmanade han. -Ni måste se er för när ni kliver ut på vägen. Har inte pappa lärt dig det?

-Jo, massor med gånger. Men vi glömde det, svarade hon glatt. -Vi jagade citronfjärilar på stigen genom skogen. Nu ska vi ner till kiosken på campingen och köpa glass. Vi har fått pengar av morfar.

-Var försiktiga nu, tjejer. Roland reste sig upp och var på väg tillbaka till sin bil. Flickorna var på väg vidare då de upptäckte vad som hade åkt med Roland i bilen.

-Åh, vilken söt valp, utbrast Alva som redan hade torkat sina tårar och genast glömt av sina skrapade knän. Den lilla tolvveckorsvalpen hade tultat ut ur bilen, via förarsidan och den öppna framdörren. Nu stod han, nyfiken och morsk, på grusvägen och såg sig om. Roland tog upp sin lilla hund i famnen så att småtjejerna fick klappa vinthundsvalpen.

-Vad heter den? frågade Millan.

-Busifer, svarade Rolle och smekte Millan över kinden. -Vet du hur lik du är din faster Mia, Millan?

-Mm, farmor säger det hela tiden. De små flickbenen skuttade vidare, ned mot kiosken och de tog vägen förbi den närmsta campingstugan. Mannen med hundarna satte sig bakom ratten igen och Busifer hoppade bak till baksätet och till Storm som hade överseende, inte mer, med hundbebisen.

 

Långsamt och mycket medvetet vred Roland om nyckeln i tändningslåset på sin Chevrolet och när bilen sakta rullade vidare nedför grusvägen tryckte han in Eldkvarns “Den långa färden” i sin bilstereo. Roland Karnefeldt var inte längre något annat än en man i en bil, på en grusväg bakom en camping, i en småstad. Sjöviken glittrade i horisonten, solen stod högt på himlen, hans puls sade honom att det var exakt sjutton år sedan som han hade sett henne för första gången, just här. Då hade hon klivit ut från fjärilsstigen i skogen, ned på vägen och hennes vän hade fallit framför kofångaren på hans bil. Deras ögon hade mötts - hennes alldeles klarblå som himlen, hans fyllda av virvlande järnberikad jord. Hon hade blivit hans öde den där junidagen för sjutton år sedan. Allt sedan dess var hon hans livs kärlek, hans kvinna och den ängel som han delade jordelivet och ett barn med.

Det och inget annat låg kvar i minnet på honom när han släppte ut sina hundar för att rasa av sig nere vid sjöviken. Han blundade mot solen och hörde barnen försiktigt plaska i det iskalla vattnet. Han tog tre djupa andetag och ända hit ner till strandkanten kunde han känna den vackraste av dofter uppifrån grusvägen. Det var en doft som smög sig ned till honom, längs raden av campingstugor som låg upp mot en skogsglänta. Det var en doft som bedövade hans sinnen för en sekund. Och det var det enda som betydde något för Roland Karnefeldt i detta nu - solen, sjöglittret och den mättade doften av vildrosor.

“…Den långa färden tar dig åt alla håll. När du kommit en bit på vägen spelar det inte någon roll…Telefontrådarna över fälten, mellan gårdarna, strålkastarljusen, gryningen och tårarna, öde perronger, där klockorna ringer än, signalerna i fjärran, stjärnorna på himmelen. Över bergen långt borta och floderna som rinner än, sjöarna i dimma och sångerna och minnena. Långt bort i fjärran går ett tåg vid horisonten. Dom lyckliga, lyckliga…olyckliga åren.”                                                    Eldkvarn .