KAPITEL 57 - GÄSTER I PARADISET
När skymningen föll över Vikbergets udde var alla levande spår efter Adam Tenn och Simona W utplånade. Mia Haglind kände att hon hade fullföljt den där planen som Gud hade glömt. Den om storstädning och utrensning av samhällets bottenskikt. Hon hade skjutit i nödvärn. Mördare och menlöst hemlösa hade inget att hämta hos henne. Adam Tenns avsändare kunde bara vara en person - Tor Schiller. Den insikten skulle hon vända mot honom som ännu ett skarpladdat vapen - i den där vårdnadstvisten som troligtvis inte skulle bli av nu. Ingen man som har köpt ett mord på sin före detta fru och blivit avslöjad har överlevt en dag i toppen på någon bransch. Tor var för smart för att inte lyssna på Mia efter den här vendettan. Nu hade hon vunnit slaget om sin son och det var en stor seger för henne. Inget om morden kunde läcka ut. Udden hade legat i ödslighet under den här dagen som under så många andra dagar. Ingen väntades hit. Vägen till skogskyrkogården vek av innan man kom ut på den udde som bara bestod av ett enda inhägnat hus - hennes.
När Mia slutligen gick in för att ta sig en lång, het dusch och en rejäl middag hoppades hon på att Tors giftbägare skulle spillas ut. Nu hade hon äntligen det motvapen som hon väntat på så länge inför den stundande striden om Carl. Tor satt inte med några säkra kort på handen, då hade han aldrig gjort något så riskabelt som att köpa ett simpelt mord av en mord-dräng som Adam Tenn. Det spelade inte någon roll hur många slipade jurister han radade upp i stridsdugliga led. Nu hade hon det ultimata beviset för att Tor ville bli av med henne för gott. Hennes dramatiska profetia hade slutligen slagit in. När hon kände de heta strålarna av hårt vatten mot sin hud så höll hon upp sina händer mot det vassa, rykande vattnet. Det var en omedveten symbolisk handling. Den oskyldiga delen i henne ville skölja bort någon annans blod från sina vädjande händer.
Adam Tenns kropp satt ihopsjunken i Mia Haglinds jordkällare, snett under hennes palats ute på Vikbergets udde, i Västergötland. Han skulle bli kvar där för en mansålder, om ingen råkade förvilla sig hit och finna en fasa. Adam var ingen vacker syn längre. Ansiktet var spräckt. Kulhålet i pannan hade demolerat hans huvudskål. Näsben och kindknotor hade krossats av kraften i kulan som hade avlossats på nära håll. I hans skinnkavaj låg ett meddelande som var tänkt för ett annat liks hand men som märkligt nog hade en avslutning som lika väl kunde passa in på Adams och Simonas gemensamma livsslut. “…i mördarens spår kommer en sörjande far och en övergiven ängel.” Inuti det hopvikta meddelandet, som hade varit ämnat för polisen att finna och läsa, låg en silverring av billig modell. Inskriptionen hade alltid varit ett signum för ringens ägarinna: “MIA - God save the queen”
Gudarna hade sparat sin dam i det här schackpartiet. Tärningarna hade spelat ut andra öden från spelplanen. Och det skulle alltid gå en sörjande far i mördarens fotspår - Axel Tenn. Och det skulle för alltid finnas en övergiven ängel inför mördarens ögon. Han skulle finnas där för resten av hennes liv - Nemo.
Simonas hopkurade kropp, som låg inknuffad innanför den igenbommade jordkällardörren hade fått en filt över sig. Någon hade äntligen stängt hennes ögon. Någon hade lagt en handling av värdighet över den hemlösa kvinnans lik. Hans tårar hade fallit över hennes kinder. Hans hand hade rättat till hennes hår och från hennes vinkel, från ett tornrum, från en kupol, skulle han alltid se den lilla pojken som lekte på en dagisgård ute i Saltsjöbaden. En liten pojke som aldrig mer skulle få se sin mamma och heller aldrig någonsin få veta var hon tog vägen. En tom undran, ett tomt varför utan ett farväl.
Ljudlöst backade Karnefeldt ut sin bil från avtagsvägen i skogen ute på udden. Han var färdig för dagen. Han hade lagt sin hand vid Mias dåd utan att lämna ett enda spår efter sig. Hon fick honom spyfärdig, hon fick honom att se blodrött. Ingen mördare behövde vara så oproffessionell som hon var. Ingen avrättade en kvinna som slängde sig i vägen för ett laddat vapen, ingen mördade en man på en meters håll, som hade slängt sitt vapen på marken och bad för sitt liv. Ingen enda usel människa gjorde så som inte tyckte att det egna självet stod högre på mänsklighetsstegen än vad de gjorde, som man nyss hade avrättat. Mia var ingen mördare, hon var en simpel bödel. Hon hade dugt bra som Hitlers högra hand, hon hade räckt till för en egen liten utplåning inom Legionen. Hon behövde inga skäl för ett dåd, bara ett laddat vapen och lust till att döda, bara blodtörst och fixeringar. Så skapas mördare. Karnefeldt kände inget för mördare av sämsta sort. Däremot kunde han lätt känna sympati för stackars Schiller som hade varit gift med vampyren till kvinna. Det var inte vackert att se när illviljan och den mänskliga ondskan vann kampen om en själ. Innan han nådde sitt hem i Västeräng hade han Micke Jonsson över mobilnätet.
-Tjena Karnis.
-Jonsson. Vad gör mig den äran?
-Är du full? frågade Jonsson misstänksamt inför den gamla vännens högtravande hälsningsfras.
-Nej, bara ensam, log Roland till svar.
-Har hon övergivit dig nu - den hopplösa ängeln?
-Nejdå. Det är jag som leker vagabond och är på resande fot.
-Du! Micke blev allvarlig. -Nu måste jag meddela dig något som är inofficiellt.
-Okej. Rolle blev lika allvarlig han och kände hur han ofrivilligt stelnade till bakom ratten.
-Sköld är död. Han blev ihjälskjuten av en annan intern på Kumla tidigare idag. Det var ett jävla kaos, ett brinnande krig med gisslantagning och utbrytning. Fem rymde, en har de inte gripit än. Obegripligt nog så försökte Sköld skydda vakten som de hade tagit som gisslan. De andra - de som rymde - avrättade honom på sin väg ut.
Micke lät bedrövad. Roland grät.
-Så det är över nu, Jonsson?
-Ja, det är över nu Karnis. Lars Lindberg ska ta kontakt med Anna ikväll. Han tyckte att hon skulle få veta det av honom. Jag är på väg att hämta upp Kjell Lööv nu. Vi ska åka hem till mina svärföräldrar och berätta för dem att deras dotters mördare är död på årsdagen för hennes försvinnande.
-Det känns helt overkligt, Micke. Roland snyftade till.
-Jag vet. Lindberg informerade Asplund. Sandra var där. Hon bröt ihop. Det ligger en kuslighet i det här som inte går att ta på. Datumen som samstämmer med femton års mellanrum. Slumpen och sanningen som går i graven med Sköld. Det kommer aldrig något erkännande nu.
-Nej, det kommer aldrig något erkännande, viskade Roland. Och ingen kunde veta just det bättre än han själv. De båda männen tackade varandra för visat förtroende under åren med Sköld. Det hade varit många turer med Kent sedan barnsben. Vissa händelser var öppna, andra slutna i stängda rum av tid. Nu var han bara ett skamset barndomsminne och en ung flickas mördare, en död man och en tystad sanningssägare.
Ensamheten var nödvändig för Roland nu. Han behövde sörja sin livstidsmotståndare värdigt och i fred från andras bedrövelser kring Sköld. Andra män, andra motståndare skulle alltid vara av lättare kaliber än Sköld. Hans stölder hade skjutit upp stora skotthål i Rolands själ. Stölden av Mia Jonsson. Stölden av Annas sinne. Stölden av hans kvinnas tid då hon hade ringt till Sköld eller besökt honom på Kumla. Nu var livets stora sår efter Kent Sköld dåligt läkta men duktigt kvittade.
22.45 ringde hennes telefon. Lovisa fick sitt nattmål och Anna satt uppe i stillheten och såg in i sammansmältningen av sina och Rolands ögon som deras dotter hade fångat upp och fått till irisar. Den trådlösa telefonen låg i soffan bredvid henne och hon svarade på den första signalen.
-Björk.
-Hej, det är Lars Lindberg på Rikskriminalen. Jag är ledsen att jag ringer dig så sent. Han harklade sig lite, var också lite tagen av gisslandramats dödliga utgång. Kent Sköld hade satt sina avtryck i Lindberg. Anna kände omgående att något var obegripligt fel.
-Vad har hänt Lasse?! Har det hänt Johan något? Båda två blev lika förvånade över att hon inte ställde den mest naturliga frågan - den som alltid lockades fram i ett nattligt samtal från polisen: “Har det hänt min man eller mina barn något?” Barnen hade hon hos sig, inte mannen. Ändå var det Johan Asplund som hon oroade sig för.
-Nej. Asplund mår fint. Men Sköld är död.
-Nej, viskade hon på utandning.
-Jag känner som du, erkände Lindberg. Därefter beskrev han Kumladramat så gott han kunde och lovade att höra av sig med mer detaljer längre fram. Just när de skulle lägga på tillade han: -Sköld hade ett brev till mig. Det ligger i hans cell på Kumla. Personalen skulle vidarebefordra det. Jag hör av mig när jag har fått det och läst det.
-Tack, sade hon lugnt. -Tack för att du ringde, Lasse. Jag uppskattar det. Det lade på och Anna insåg att Mia Jonsson aldrig hade kunnat hitta ett sådant grymt slut för Kent Sköld. Hon hade aldrig klarat av att nedteckna hans slut så här i sina sista skrivböcker - de tre som var dekorerade med hängande silverdroppar.
Vid himlens rand stod de alla tre - som främlingar enade i sin ensamhetsdöd. Som gäster i paradiset. Det var en märklig välkomstkommitté som mötte upp. Lutad mot en molnbank, med fötterna brett isär, stod en ung luffare med ärren påtagliga i huden och med utanförskapet brinnande i blicken. Han räckte fram kardan till Adam.
-Dig har jag väntat på - min bror.
-Bror? Adam kände sig förvirrad över att ha bytt ut dagsmedvetandet och andningen mot det här. Det var ett vidsträckt rike utan slut som tog vid där de stod vid himlens början. Ett rike utan vägar att gå på. Här fanns ingen nödutgång, ingen framtid, bara ängar av moln - mil efter mil. Dessutom hade han varken väntat sig en väntande bror eller en ljus himmel. Döden hade legat dold av skuggan. Hans svarta vision av död visade sig överdriven och vriden ett varv åt helt fel håll. Luffaren log ett charmigt leende.
-Jag är den där pojken som du dagdrömde om som liten. Han som hade hamnat i fel familj. Jag drömde samma dröm själv. Då var du bortbytingen och det var jag som kom till rätt familj i det lyckliga slutet. Våra dagdrömmar från livet har fört oss till samma vändkors i Evigheten.
-Är det här det lyckliga slutet? frågade Adam kritiskt.
-Nej, Tenn, det här - luffaren lät sin hand dra en linje över molnbankerna - det här är bara början. Det finns en liten hamnby söderöver, där fyrljusen brinner för de som har hamnat utanför Evigheten. Vill du följa med mig dit? Jag har en Gömmonyckel i min ägo. En ödesnyckel som jag fann vid en sten i en övergiven himlaträdgård. Jag tror att dess nyckelvridningar kan intressera en intelligent prick som du.
-Jag har letat efter den där hamnbyn i hela mitt liv. Nycklar och lås är sällsamma lekar att leka. Adam log mot den olycksbror som han hade funnit vid vägens slut, på den mest oväntade plats som tillvaron hade att erbjuda. Adam bestämde sig för att lämna de andra två gästerna i paradiset åt sina egna öden. Ömsint kramade han Simonas hand. De hade hållit sig nära varandra på glasvägen hit till himlens rand. Nu var deras gemensamma resa verkligen över. De båda männen, som tillhörde samma utanförskap, traskade iväg på en landsväg som öppnade sig framför dem. När ljuset slöt sig bakom dem stod Kent Sköld och Simona W kvar. Han skulle just söka sig åt sitt håll - längs de vägar han ännu inte kunde se. Hon skulle som alltid stå kvar - tills någon visade henne vägen till läktarplatsen i döden. Då genljöd en barnröst mellan molnen:
-Pappa! Pappa! Något mjukt tog över Kents själ och han ropade henne till sig från dimmorna, från molnslöjorna.
-Isabelle! Där kom hon - en tvåårig flicka som var ett avtryck av sin mamma. Kents famn öppnade sig för första gången för någon annan och när barnets armar slöt sig om hans hals förstod han hur det var att vara lycklig. Lilla Isabelle kom inte ensam. Hon höll Kents mor i handen och vid hennes sida gick hans far. Återmötet var ett strålande blankspår ner från de tomma himlarna. Det var ett återmöte som gick som en skarp stråle av ljus genom molnen. Deras familjekärlek var ordlös. De var nära varandra igen. De var åter en familj.
Simona såg hur den främmande mannen fick sin familj i retur. Hon skulle just vända ryggen till och ta sina steg i motsatt riktning. Ville inte störa, ville inte förstöra det fina som de andra här delade med någon. Det enda hon delade var ett liv med Nemo. Den enda hon hörde samman med skulle nu fortsätta att leva sitt liv på ett annat håll. Hon fick vänta in honom här. Det var inte mycket annat att göra. Alternativen tornade inte direkt upp sig. Beatrice Sköld ropade henne till sig:
-Simona, du hör till oss. Dina släktled korsar våra. Din fars familj och vår familj har smärtsamma band dragna till varandra. Vi vill gärna att du kommer med oss. Vi har en himmel - inredd efter oss själva, av oss själva. Simona stod paralyserad kvar, vågade inte lämna det enda sammanhang som någonsin hade bjudits henne. En silvercirkel drogs runt de fem personer som nu skulle bilda en familj på himmelska premisser.
-Vi har en trädgård att odla, att sköta om och att skörda. Vi har ett hus att bo i och ett litet barn att se efter. Kom! Du tillhör oss. Karl Sköld omfamnade den kraftiga kvinnan. Beatrice smekte hennes kind.
-Du är den dotter jag aldrig fick.
Och ord som Simona aldrig hade trott att hon skulle få höra behövde hon dö för, innan hon till slut fick dem att bära nära hjärtat som fortfarande vibrerade av väntan och längtan efter en liten pojke som alltid skulle bo med henne, var hon än gick i sin hemlöshet, i sin himmel, med sin nya familj.
Så bildas själsliga spår i tidens sand. Så skapas nya möten. Så går vi vidare från våra liv. Kent stannade kvar ett andetag till. Han behövde möta henne en gång till. Hon som var den första som någonsin såg honom, hon som hade funnit månljuset i hans ögon. Hon som var hans enda flickvän, sitt barns mamma. Lugnt andades han sig till ett av deras vackraste minnen: “En sliten Volvo i motvind, en julaftonskväll. En vintervit grusväg. Hennes hand i hans. Två mörkhåriga änglabarn med glitter i håret längs vägen.”
Mia klev igenom sin längtan efter sitt barn och äntligen brast hinnan av barnlöshet runt henne. De stod där. De som skulle ha blivit en familj om inte våldet hade skruvat sig in i en obrytbar spiral. Mia tog äntligen sin lilla dotter i sin famn och hennes sökande nådde till slut fram. Så hon hade saknat Isabelle. Nu kände hon barnet nära intill och hon strök Kent över kinden som inte längre var blygrå utan genomskinlig. Hans hud var av vackraste glas, eller gjord av mänskliga tårar. Hans ögon var de eldar som Gud hade tänt längs de tomma gatorna på Månens isvita arkader. De var det ljus som fanns för att tända upp människornas mörka nätter med.
-Tack för att du lät mig finna henne. Mias tacksamhet var ärlig, helt befriad från skuld.
-Hon är med mor och far, viskade han.
-Att jag inte kunde gissa mig till det, skrattade hon. -Där har Isabelle det bra - i farfars fina trädgård.
-Var är du på väg?
-Jag är redan framme - i Samexistensen. Jag återvände för vårt vackra minne skull. Jag ska gå nu - vidare, framåt. Jag hittar nya sätt att skriva på och vill existera vidare. Tillsammans med en vän har jag funnit en ny boplats redan.
-Så då ses vi inte mer då. Månstenar rann nedför hans kinder.
-Nej, Kent. Det här är det sista kapitlet mellan oss. Ta Isabelle och gå med din familj nu. Jag vet att du tar väl hand om henne. Och Kent kysste Mia på pannan, tog sin dotter i famnen och gick mot sin fars vackra trädgård.
Kommentera