sanningsnycklar.blogg.se

KAPITEL 61 -”72-TIMMARSPLANEN”

Pennan vågade inte skriva det som skulle nedtecknas nu. Berättaren trivdes dåligt med den här delen av sin trilogi. Ändå vässade hon udden. Ändå raspade pennspetsen ned det som skulle berättas. Och böckerna med silverdroppar över sina framsidor glödde där de låg i ett överskåp, prydligt och stilla, hemma hos Anna Björk.

Det ryms så mycket mer inom en 72-timmarsplan än vad tre dygn kan ge. Små, små spår av himmel. Stickande sår av helvete. Och mänsklighet däremellan.

 

Tor Schiller var alltid väl förberedd. Så och nu. Han hade hämtat Carl hos sin före detta svärmor - utan att visa en sekund av öppenhet för henne, utan att låta henne förstå att hon aldrig mer skulle få träffa sitt yngsta barnbarn som hon älskade högt, djupt och innerligt. Då hade det varit den 7 juni. Under de fem dagar som hade löpt på sedan dess hade han arbetat snabbt, helt utan avbrott. Hela tiden med Carl vid sin sida. Den sista containern med bohag hade gått ut till Arlanda under gårdagen. Idag var det äntligen dags. “Dagen D” hade kommit till honom med en vind av övertag, med en bris från en önskedröm som nu gick i uppfyllelse. Kriget var över. Freden steg i land.

 

När den 12:e smög sig på henne med dagsljus, eftermiddagsregn och väderleksrapporter från radion varje halvtimme, så insåg hon att det inte skulle bli ett tredje mord. Mia Haglind hade tydligen fyllt sin kvot som mördare. Hon satt nöjd. Igår hade säkert Alex varit i Roverud och hämtat tvillingnyckeln och bankhänvisningen. Idag stod han med resterna av hennes kärlek och med en utpressningsgåta för honom att lösa efter eget huvud. Den tankekraft som krävdes för att utpressa en man av Karnefeldts kaliber skulle hon snart befria Alex ifrån. Detta genom ett telefonsamtal som lovade Alex rena kontanter och henne sann glädje. Tvisten med Tor var redan upplöst i henne. Något var verklighetsförankrat och över där. Ett osynligt tvinnat rep som hade skruvat upp henne till hysteriska nivåer hade äntligen släppt och lossat sitt grepp. Hon var avslappnad och långsamt lugn, lite låg och stående i vänteläge.

Nu var hon säker och klar - hon hade överlevt och allt hade numer ett riktat syfte för henne. Karnefeldt skulle hon komma åt via den andra mannen - den man som Moa Björnesen hade ansett som mycket farlig. Det höll inte Mia med om. Mannen som, ofrivilligt, hade hamnat i Mias nyckelkontrakt, hade varken skrämt eller imponerat på henne under deras telefonkontakt i januari under det förra årets början. Den äldre mannen hade bara varit klen, undergiven och gnällig när han hade ringt henne efter trettonhelgen och bett henne om nåd. Med vekhetens gråt hade han vädjat till henne att hon skulle släppa “Hemligheten” fri. Han bad henne att hon skulle ge den vingar och låta den flyga tillbaka till hans familj som var sammanbunden med hjälp av murgröna och som växte sig slitstark till andra familjer sedan generationer tillbaka. Hon hade skrattat ut honom, hånat honom grovt och kallat honom vid hans rätta namn: “Familjeförrädare med en faderskuld som färgade samvetet blygrått.”

Män kunde krossas. Män kunde hotas. Män skulle nu splittras. Tor skulle snart hotas av henne själv. Han skulle skrämmas från vett och sans. Snart. När mordkontraktet vidhäftes vid hans familjeförräderi. Han hade velat mörda Carls mamma. Sådana män vann inte några vårdnadstvister. Sådana män fick inga sympatier. Alldeles snart skulle hon dessutom vinna tillbaka sitt nyckelkontrakt från varma, svage Alex. Det började inte bara ljusna. Det klarvita skenet från livets alla framgångar bländade henne nästan.

 

Alex gick lättad, darrig och euforisk ner till den väntande taxin. Han klev in. Han drog igen dörren. Taxametern tickade redan. Han skulle just säga: “Arlanda - Utrikes” när han kom på att han hade glömt att droppa ned sina lägenhetsnycklar i sin egen brevlåda. Nyckelknippan skulle ligga innanför den låsta dörren för husvärden att hämta i nästa vecka. I snabba kliv, med bultande puls, klev han uppför trapporna och droppade de två ensammaste nycklarna i världen genom brevlådan. Rasslandet och dunsen på dörrmattan, inne i hallen, sade honom att han var klar att ge sig av.

Telefonen skrällde till inne i lägenheten. Det var för sent. Han stod utelåst utanför sin dörr. Telefonen fick ringa. Han var inte anträffbar mer. Snart hade han lämnat landet och hans mobil låg - sovande och avstängd - i handbagaget. Inte före Bari skulle han svara på några meddelanden. Alex Berg visslade när han tog sig ut till taxin igen. Telefonen fortsatte att ringa i den tomma lägenheten som redan saknade stegen efter sin inneboende hyresgäst. Någonstans i huset spelade någon skvalmusik på radion. Reklamjinglarna var lika glättiga som under tusen dagar tidigare. I en annan lägenhet drog någon igång en dammsugare på tomgång. I Bergs lägenhet fortsatte telefonen att ringa som ett skärande rop på hjälp under hela eftermiddagen, såsom ett: “Snälla svara på mina anrop!” Men han var inte hemma. Han var aldrig mer där, han hade gått. både för dagen och för resten av ett liv.

 

Hon kunde inte förstå, ville inte inse att hennes djävulsspel med nyckelkontraktet hade glidit henne ur händerna. Ingenstans gick det att nå honom, varken på mobilen eller på hemnumret. Desperat ringde hon upp hans mor som kunde meddela Mia att Alex hade varit över hos henne den 10 juni på kvällen för en avskedsmiddag.

-Avsked? Vadå för avsked? Mia slutade andas luften runt sig.

-Han har givit sig av på en långresa. Han lyckades vinna en storvinst och skulle ringa mig från något världsligt hörn, inom en månad, svarade hans mor glatt.

-Storvinst? Sagan om Rödluvan lät plötsligt trovärdig för Mia Haglind.

Hjärnan arbetade för långsamt på henne nu. Reptilhjärnan hängde inte med alls. Alex hade inte vunnit något alls före nyckelkontraktets utgångsdatum den 11 juni. Utpressningen kunde inte vara igång redan nu. Det var en ren omöjlighet. Resan inifrån Norge ned till Stockholm borde ha tagit hela gårdagen i anspråk. Idag hade han antagligen öppnat bankfacket och kände sig fortfarande grundlurad. Inte så mycket som ett mynt låg där, bara minnen och en idé kring en utpressning som både krävde mod och förberedelser för att kunna sättas igång. Han borde ha blivit förvånad, ställd, förbannad. Inte haft en avskedsmiddag för sin mor redan den 10 juni och nu vara på avresande fot. Det stämde inte. Något var ställt i fel vinkel. Mia fick inte mer vettigheter ur Alex mor än vad hon brukade få ur sin egen. Hon fick heller ingen vetskap om var Alex befann sig. Den person som Mia, tidigare, skulle ha ringt för att höra efter var Alex höll hus var Adam Tenn. Honom gick det inte att ringa nu för han satt och ruttnade i hennes jordkällare, 40 meter från hennes köksbord.

 

Klockan 13.30 lyfte planet mot Milano. Där skulle bytet ske mot södra Italiens steniga kust. Alex Berg satt med lurarna över huvudet och hade sin cd-spelare i knäet.Valde band med omsorg: Kent Han lyssnade på den första låten i sitt nya liv: “747”. Den flöt honom över molnen. Den flög honom hem. Det kändes som att flyga in i regnet och ut ur en bok med alltför öppna slut: “Tystnad, tunnel, avfart. När taxametern slagits på försvinner allt i regnet utan spår…”

 

Tor inväntade startsignalen från ledartornet där mannen som var involverad i 72-timmars -planen satt. Tor satte sin tilltro till den man som använde världen som arbetsplats och som hade underrättelsetjänster som lekplatser. Saltsjöbadens villa var lämnad kvar i bakspåren efter den svarta, storslagna, glidande förmögenhet till bil som hade hämtat honom och Carl strax efter fem på eftermiddagen. Destinationen var New York. Väl över Atlanten skulle han göra sig av med sina och Carls identitetshandlingar. Inom 72 timmar hette han själv Tor Schimmer och sonens namn var Klaus istället för Carl. I deras ensamma tvåsamhet skulle Tor fortsätta att kalla honom för Carl. Som vuxen fick barnet välja sig sitt eget namn.

Ingenting av det som hade hänt under det gångna året förvånade Tor mer än två enkla ting. Det ena var att Mia så lätt hade accepterat en skilsmässa och gått med på distansboendet mellan den tidigare bostaden i Saltsjöbaden och den nya på Vikbergets udde. Det andra, som var än mer förvånande, var att det var personer som hade varit allierade med Mias förflutna som till slut hade blivit den gemensamma hjälpande handen. Det var de som hade möjliggjort för honom att lämna landet med sin son idag. Det var med hjälp från oväntat håll - från fiendeland - som Tor och Carl kunde försvinna ut över Atlanten och landa i en ny kontinent, på en ny karta med nya identiteter. Det största biståndet till hans 72-timmarsplan kom från Mias förflutna. Det var skuggorna därifrån som till slut hade fäst sig i hennes ryggrad och fällt henne för gott.

 

Middagsmaten var avklarad och avdiskad. Stella stack iväg till en kompis, David lekte med sin lillasyster på golvet. Hon hade fått ta över hans bilpark. Anna varnade honom för att små bildäck kunde lossna och slinka ner i halsen på Lovisa som stoppade allt som såg gott ut i munnen. Hönsmamman i Anna bevakade barnen. Telefonen, som hon tog med sig mellan rummen, var trådlös. Den kunde hon svara i var hon än befann sig i lägenheten, vilket hon också gjorde när den ringde strax efter sex. Det var en vänlig röst som kom över linjen:

-Hej, det är Lars Lindberg här.

-Hej, Lasse vad bra att du ringer! Jag har något som jag vill prata med dig om. Nu fick hon sin chans att berätta för Lindberg om Simona.

-Okej, jag lyssnar.

-Nej! Stoppa inte bildäck i munnen! Lindberg blev ställd. Det enda han åt som hade med bildelar att göra var Ahlgrens Reservdelar av lakrits. Var det så farligt?

-Va?!

-Jag sade inte till dig, utan till Lovisa skrattade Anna.

-Aha, jag förstår, log mannen som än en gång hade blivit överraskad i sin yrkesroll, där han mötte märkliga och vitt skilda vittnen.

-Hur mår hon, går hon omkring och drar ner saker än? frågade han artigt.

-Nejdå. Hon kryper, blir buren jämt och ständigt, säger “mm”, nickar förnuftigt och får sin pappa att slå knut på sig själv för att hon ska avfyra ett ljuvligt leende.

-Jag minns det där. Fast i mitt fall väntar jag in barnbarn, inga nya småttingar.

-Men, det dröjer väl? Rasmus och Rebecka är väl inte där än?

-Rasmus är 26, men avfärdar flickvänner så fort de ställer lite krav. Rebecka är 23 och byter ut pojkvännerna vart eftersom de inte gör som den unga damen behagar.

-Aha. Det där är en färdighet man borde ha tillförskaffat sig i 20-årsåldern - ställa krav och säga ifrån.

-Har det kommit nu, menar du? Lars Lindberg mindes Anna som en inåtvänd, blyg 22-åring. En flicka i vuxenkropp som inga föräldrar haft och som inte hade något socialt skyddsnät att använda sig av. Just sådant som dominanta män och främlingslegionärer fick vittring på och utnyttjade till fullo. Allt för att känna sin maktfullkomlighet.

-Ja, det tycker jag, svarade Anna. -Jag är mycket bättre på att sätta gränser och fokusera på vad jag vill med mitt liv. Är inte så himla mån om att alla andra människor ska må så förträffligt bra hela tiden. Med barnen är det naturligtvis annorlunda. Men vuxna människor får förlita sig på sig själva och till sin egen tur eller otur i livet - inte ställa in sitt gamla bagage i mitt själsförråd. Det bagaget som de har med sig, in i relation till mig, får de ta hand om själv.

-Låter klokt. Lindberg log. Han förstod vem de båda pratade om även om hon inte nämnde Johan Asplund vid namn.

Han fortsatte på deras inkörda samtalsspår:

-För övrigt så får det gärna dröja ett tiotal år innan jag ger mig i kast med nya härliga småbarnsår. Så barnbarnen får bli en efterrätt när jag har slutat med det här jobbet som jag har valt åt mig. Lars Lindberg var 58 år fyllda och räknade med att jobba i ett tiotal år till. Pension vid 65 lockade honom inte. Han ville använda sin arbetslivserfarenhet och det lugn som livet hade givit honom till något vettigt - yrkesmässigt. Det lugn som han kände varje dag, det som hade kommit med åren och med tiden inne i utredningar och i livet däremellan, var hans viktigaste egenskap som utredare idag. -Är den lilla Lovisa utom fara? frågade han försiktigt med tanke på den dåliga kombinationen av småbarn och smådelar från leksaker.

-Jadå. Och bilarna är dessutom uppställda på hög höjd nu.

-Hon kanske vill bli verkstadstekniker som pappa sin, skojade Lasse.

-Ja, det skulle inte förvåna mig. Hon dyrkar honom, nästan lika mycket som han henne. Det är bara hans stackars jakthund som lider ihjäl av Lovisas närvaro.

 

Anna avslutade sin egen familjekrönika och tog tag i någon annans lösa livslinjer:

-Du. Något otroligt konstigt har hänt. Det finns en 30-årig kvinna här i området som har haft det svårt i hela sitt liv. Det är en “outsider” i 130-kilos klassen med allt ifrån matstörningar till riktiga fobier. Hennes lilla 3-åring omhändertogs av myndigheterna för cirka 1½ år sedan och bor numer i en jourfamilj här i Stockholmsområdet. Kvinnan som heter Simona brukar jag springa på lite då och då. Men nu är det så att jag inte har sett henne på väldigt länge. Hon är försvunnen. Jag var uppe i hennes trapphus för ett par dagar sedan. Lägenheten är tom, innanför dörren ligger det lokaltidningar från ett halvår tillbaka. Det här är en kvinna som med svårighet lämnar kommunen. Något måste ha hänt. Jag vet att jag borde anmäla henne försvunnen till polisen i närområdet och inte till dig som sitter på Rikskriminalen. Anna ursäktade sig för att hon lade ett polisiärt rutinärende på ett bord där det inte hörde hemma.

-Har hon några släktingar? frågade mannen som hade hand om betydligt grövre saker än ett försvinnande som säkert fann sin förklaring i all enkelhet.

-Inga som hjälper henne i varje fall. Nemo - hennes pojke, togs ifrån henne utan några protester från omgivningen.

-Har du hennes namn och adress? Lars Lindberg antecknade ned det Anna svarade:

-Simona W. Jag vet faktiskt inte vad hon heter i efternamn. Hon står inte med i telefo-katalogen. Det står märkligt nog bara Simona W - både på namntavlan och på brevlådan i porten där hon bor. Adressen är Norrgårdsvägen 22. Det är den första porten i ett av “snedhusen” längs Tunabacken. Lindberg befann sig geografiskt på den inre kartan över Tumba där han hade varit ett otal gånger under Sofiautredningen.

-Jag ska titta på det här. Så mycket kan jag lova. Men jag har inget besked att komma med till dig om den här kvinnans försvinnande förrän efter semestern, någon gång i augusti. Och då kan jag inte delge dig sådant som inte får ramla ut ur utredningsmaterialet. Är det okej?

-Ja, självklart. Tack.

Lindberg skulle just återgå till sitt verkliga ärende och fråga Anna om hon hade mottagit Skölds loggböcker från Asplund. Men med tanke på den utläggning som hon nyss hade hållit om bagage från andras liv som hon inte ville ha med att göra längre och med tanke på att Lovisa gav upp ett illtjut, så hejdade han sig.

-Oj, vänta. Jag måste kolla att allt är okej med henne. Kan vi höras längre fram?

-Naturligtvis, det är ingen fara, det var inget brådskande. Vi hörs.

 

Klockan 19.00 den 12 juni, utan fördröjning, ringde Roland Karnefeldt upp Tor Schiller som utan minsta förvåning svarade på den första signalen.

-Nu klockar vi igång 72-timmarsplanen, Schiller.

-Bra. Vi är redan på Arlanda. Planet lyfter om en timme.

-Mycket bra. Då går jag in på Vikbergets udde snart.

-Som överenskommet.

-Helt enligt överenskommelsen.

-Tack. Schillers röst sviktade lite.

-Var så god. Karnis klickade av. Kostym-män i tårar hade han inte tid med nu. Nästa slagfält låg öppet - i en dimma som lättade in mot natten. Nu var det tid för nästa drabbning.

 

19.55 satt Tor Schimmer i första klass. Han var djupt avslappnad och hade sin 2½-åring i knäet när planet lyfte mot New York.

-Mamma, mommo. Hejdå! Sade Carl glatt ut genom flygplansfönstret, som tillsammans med resten av planet, vände ut från flygplatsen mot startbanan och vidare upp i det midnattsblå ljuset. Snart såg den lilla pojken inte flygfältet under molnen.

-Ja, Carl. Säg hejdå till mamma och mormor nu. Det dröjer innan vi träffar dem igen. Det kommer att läggas mycket tid mellan oss och dem och det kommer att forsa mycket vatten under broarna i Stockholm innan du ser din mamma igen. Tors röst var lågmäld men inte viskande. Han ville förklara för sitt barn vilket liv som väntade dem nu. -Det är du och jag nu - min son, min älskade pojke, mitt allt. Bara du och jag.

 

Junikvällen var varm och lovande. Mia lagade sig mat i all enkelhet. Hon började planera framåt, samtidigt som radion gav henne vardag att leva till. Där fanns de välkända rösterna, reklaminslagen och de lugnaste av favoriter som nyss hade blivit hennes att nynna med till. Kanske skulle hon snart träffa en ny man. Vad visste hon om vad framtiden hade att servera henne? Lyckan var gyllengul i kvällningen. Livet kändes enkelt och självklart. Hon såg nästa vecka närma sig då hon skulle ha Carl hos sig igen. Inget var hotande. Alex frånvaro var en surrande bisvärm i bakgrunden - en vag oro, inget annat mer än ett pågående frågetecken inom henne. Här var hon trygg. Här levde hon sin säkra tillvaro.

-Hej, Mia. Rösten var cynisk. Mannen som hörde till rösten var road.

Mia snurrade runt och stirrade på honom, vild av sitt eget vansinne. Plågsamt, långsamt backade hon mot diskbänken där knivstället stod - svart, silverblankt, fyllt. Hon lät handen glida över den rostfria diskbänken i stål. Snart skulle hon nå de sex knivarna som satt i det stabila knivblocket på bänken, bakom hennes rygg.

-De är bortplockade, sade Karnis lugnt. -Jag har varit inne i huset i gott och väl en timme nu. Har du inte märkt det? Din säkerhetsbunker läcker som ett såll, Mia. Från sjösidan kan man vada sig in mot land. Jag hade torra kläder med mig i en ryggsäck och tog mig friheten att hänga in de blöta kläderna i ditt torkskåp. Jag lånade en handduk att torka mig med i din tvättstuga. Det hade du väl inget emot? Larmet fungerar inte så bra när du är hemma. Vi har båda två rört oss ganska fritt här. När du har varit runt i huset och ringt till Berg så har jag städat lite efter dig. Knivarna och en del vassa redskap ligger i ett av förråden och ditt skjutvapen ligger i Adam Tenns skåpbil, som du har ställt i ett skjul där ute. Roland stod lutad mot köksbordet och pekade ut mot kvinnans ägor. -Nycklarna till bilen har jag. De satt kvar i tändningslåset. Han höll fram Tenns bilnycklar som dinglade från hans pekfinger. Wolksvagenmärket syntes väl.

 

Mia var stum.

-Ska du bjuda Adam på middag, Mia? Ni är väl gamla bekanta? Roland tog ett snabbt steg mot henne. De kokande grytorna kunde onekligen förvandlas till brännheta vapen om hon valde att kasta dem mot honom. -Kom så sätter vi oss vid köksbordet, du och jag, så att vi får prata igenom den senaste veckan i lugn och ro. Roland satte den chockade kvinnan på en av hennes köksstolar. Just då fick hon tillbaka en del av den kraft som hon hade förlorat när hon hade sett Roland Karnefeldt torna upp sig i hennes kök med ett fruktansvärt övertag. Ett övertag som hon inte hade en aning om var han hade fått tag på.

-Tor är på väg hit med Carl, ljög hon.

-Nej, men vad fint, log Roland vänligt. -Då drack han inte din drogmix som du hade preparerat hans whiskey med. Vilken tur. Speciellt för Carl.

-Vad menar du? I varje mördares röst röjs en vaksamhet som andra mördare lätt känner igen.

-Om ett barn har en frisk förälder så är det väl bra om just den föräldern håller sig vid liv.

-Om igen - vad vill du ha sagt?! fräste hon. Mia var trött på män med makt. De hade spelat kontrakt ur händerna på henne förr. Kontrakt för livet som innehöll oskrivna löften om evig kärlek, utan nattsömn. Livskontrakt som handlade om trogna dagar med vilda nätter. Kontrakt som inte var värt luft när dagen gick till ända och nätterna frös inne i juni månad. Nu var hon färdig med de här männen med sin makt och sin drypande hånfullhet.

 

Roland drog sitt resonemang om friska och sjuka föräldrar ett varv till:

-Om ett barn har en förälder Mia, är det väl fint om den föräldern inte blir mördad.

-Tala fritt istället för i gåtor. Rädslans spjut högg henne i bröstkorgen men hon tänkte inte glädja Karnefeldt genom att falla död ned. Karnis fiskade upp ett par handbojor ur bakfickan på sina torra jeans. En skinnkavaj, som han hade plockat upp ur sin ryggsäck och satt på sig, hängde han av sig över en av de vitlaserade köksstolarna. Mia stirrade som bergtagen på mannens handbojor. Mellan handklovarna satt en 70-centimeter lång fiskelina.

-Vi vill ha lite lugn och ro, eller hur? Du behöver äta lite och jag vill inte jaga runt på dig när du försöker dig på patetiska flyktförsök. Om du skriker här ute på udden finns det ändå ingen som kan höra dig. Till fots kommer du ingenstans. Om du vill simma till andra sidan Vänern så får vi hoppas att du kan trampa vatten duktigt och är en sjuhelvetes simmare, annars är det du och inte din före detta man som går en drunkningsdöd till mötes. Jag vill att du ska vara en duktig lyssnare när jag beskriver för dig om våra kommande tre dygn som vi ska dela. Det är för övrigt den enda tid som du och jag någonsin ska slå sönder ihop. Om mindre än 72 timmar kommer vi aldrig att ha någonting med varandra att göra, Mia. Det är du väl lite glad för? frågade han uppmuntrande när han hade givit henne en aktuell lägesrapport. Sedan blev han allvarligt svart i ögonen när han viskade: -Vi har sett varandra en gång för mycket redan.

Hon log. Det var inte ett ljuvt leende fullt av löften. Det var varghonans leende som hörde ihop med hennes ylande över att hon hade lyckats skjuta sig en hemlös.

-Du menar bakom campingstugan, på grusvägen i Skogsängen, när du kom i din bil - samma dag som Sofia lyckades försvinna?

-Just det, lilla vän.

 

Utan att hon kunde eller klarade av att reagera med kraft så satt hon fast i det närmsta bord-benet på sitt eget enorma vita, tegelstenstunga köksbord. Hennes kidnappare hade lagt fiskelinan runt ett av benen på bordet framför henne och samtidigt satt handbojorna runt hennes handleder. Hela handlingen hade gått så smidigt och snabbt att hennes djupaste instinkter sade henne att han var van vid situationen. Mias händer nådde upp till bordskivan. Roland serverade henne middag.

-Vad vill du ha att dricka? frågade han lugnt. -Vatten, vin, blod?

-Du kommer aldrig undan med det här? Nu var det Mias tur att vara alldeles lugn. -Vad tror du att din lilla blåsta fru säger när hon får reda på att du har brutit dig in hos mig och använt handbojor i dina lekar? Kvinnan som satt fast i handbojor vid sitt middagsbord, hånlog och väntade på att repliken skulle skruva sig in i honom.

Med en röst så kall att hon faktiskt blev isblå av skräck - inifrån och ända ut till läpparna, sade han:

-Om du kränker Anna en gång till så vrider jag din sköra nacke av dig och lägger dig bak i bilen med en presenning över. Sedan tar jag mig till ett av många stora skogsområden häromkring. Vi sprang i skogarna här som små - jag, Micke Jonsson och Jonas Westman. Vi lekte röda/vita rosen och fann ställen, så djupt in i skogarna, att sådana som du aldrig mer skulle finna vägen därifrån. När jag har parkerat bilen en bit in, i något stort skogsområde, så bär jag din döda kropp i famnen, en mil eller två och begraver dig vid någon liten skogssjö som ligger så långt in i skogen att inte ens jägarnas stövlar når dit. Efter det klär jag av mig naken och simmar ut i källsjöns mitt. Där ute - i den bråddjupa sjön - släpper jag spaden som jag har grävt din grav med och tar mig i land igen. Väl i land klär jag på mig och sedan vandrar jag sakta därifrån igen utan att vända mig om en enda gång. Om femton år har ingen funnit din kropp. Ingen har en aning om hur du försvann. Din mor fäller en och annan tår fortfarande. Din son har glömt att du en gång fanns. Har jag uttryckt mig klart nog?

-Var det så du gjorde med Sofia? viskade hon skakad ända in i ryggmärgen av hans fasansfulla beskrivning av hur man mördade en kvinna och begravde henne där ingen letade, på en plats dit ingen hittade och efter femton år fanns det ett ouppklarat mord och en kropp som aldrig hade påträffats. Likheterna med Sofias försvinnande och känslorna femton år senare fick henne att må illa.

 

Han betraktade sin fiende noggrant sedan sade han mjukt och vänligt:

-Nej, det har du helt missuppfattat, liksom en hel del andra saker. Är du redo för att lyssna till vad jag har att säga nu?  Mia nickade stumt. För en sekund trodde hon faktiskt att hon hade förlorat förmågan till tal. Hans ögon var fortfarande obehagligt svarta. Hon insåg just då, just under den minut det tog för honom att sätta på kaffe i hennes kaffebryggare som stod på en bänk intill diskbänken, att Satan hade inkarnerat i Karnefeldts kropp och satt vid hennes bord som hon obevekligt satt fast vid.

-Din mat kallnar. Ska du inte äta lite? lirkade han som om hon hade varit i trotsåldern och han var en tålmodig förälder med ett hav av tålamod.

-Vatten, viskade hon. -Jag vill bara ha vatten.

-Tappat matlusten? Mm, det är lätt hänt efter en riktigt svart vecka. Han hällde upp ett glas vatten till henne och diskade undan hennes orörda middag, kastruller och en ungsvärmd form med potatisgratäng. Det tog gott och väl en halvtimme.

Tystnaden var grym. Mia svettades ymnigt och bad om mer vatten. Hennes fångvaktare fyllde lugnt på glaset åt henne och hällde upp kaffe åt sig själv ur en av hennes muggar i skåpet över bänken. Allt var så onaturligt normalt att hon kände sig sjuk.

-Du är väl inte rädd för mig, Mia? sade han släpigt, totalt avslappnat. Hon frös plötsligt och svarade inte. Gråten kom - hackande, ihärdig tom gråt. Kidnapparen väntade ut den. Under tiden drack han sitt svarta kaffe. Lugnt, som om de vore ett par mitt i slutet av ett kärlekskrig, där de försökte försonas över en kopp kaffe, så hällde han upp kaffet till henne med en skvätt mjölk i. Hon protesterade inte. Ännu lugnare var Karnis när han bortsåg från att det kvinnliga sällskapet var bundet till den tunga köksmöbeln. Han slog sig ned mitt emot henne och antog en samtalston som var tydlig med vänlighet och skärpa.

-Nu ska jag berätta något för dig, som du inte visste om mig och som du inte ska skvallra om för någon. Sedan 25 år tillbaka tillhör jag ett vapenbrödraskap. Vi har arbetat ihop, både inom det militära och ute i det civila. Man kan säga att vi har en liten intresseorganisation. Vi håller hårt på tystnadsplikt och respekterar varandras livssituationer rakt av. Ingen ställer onödiga frågor, ingen kräver svar. Om jag tycker att du blir för besvärlig för mig om en vecka, om ett år eller inom ett halvt liv så ser någon av mina vapenbröder till att du röjs ur vägen. Det sker utan besvär, utan så mycket som en blinkning. Jävlas inte med mig, Mia. Då gör du din söte son moderlös. Det vore väl tråkigt.

 

Han lät sina meriter skruva sig inåt hennes själsliv. Varje normal individ, med någon som helst överlevnadsinstinkt, förstod att lämna in sin roll, avsluta sina spel och avfärda sina flyktförsök just där - vid mannen med de namnlösa, osynliga brödraskapen runt sig. De fanns kvar där runt Karnefeldt - som en evig kedja av stål och hav, som en linje av järnberikad jord, som murgröna och guldsmide, som en knippe Sanningsnycklar. Mannen som hade en Ärkeängel och Nyckelsmed inom räckhåll fortsatte:

-Inom vår privata förening så har vi en speciell metod för att arbeta oss igenom varje uppdrag. Vi tänker ut ett antal moment som uppdraget är uppbyggt av. Det gör vi innan vi sätter igång. Det blir den inofficiella arbetsplanen. Att man delar in en plan i moment innebär att man säkrar sin fokusering, eftersom man hela tiden fokuserar på ett moment i taget. Det här uppdraget - som du och jag ofrivilligt befinner oss i - kallar vi för 72-timmarsplanen. Den innehåller sju sammanfogade moment och de tänker jag gå igenom med dig vart eftersom så att du känner dig så trygg som möjligt.

 

Karnis inväntade inga svar. Han lade upp sin mobil på bordet och såg att det var 69 timmar kvar innan han kunde lämna Vikbergets udde. Sedan började han sin föreläsning, moment för moment:

-Moment 1 var att ta mig in här osedd, från sjösidan, när du såg åt ett annat håll. Då fick jag en möjlighet att rensa rent ditt hus på mordvapen och vassa föremål. Moment 2 innebär att jag klipper av all din kontakt med omvärlden under de närmaste 69 timmarna. Din mobil ligger i min bil och om du ursäktar mig så tänker jag kroppsvisitera dig för att se att du inte har fler mobiler på dig. Hon stelnade ofrivilligt till. Han log med lite hån i mungiporna. -Lugn Mia. Jag skulle hellre knulla Alex Berg än dig. Det garanterar jag.

-Vad menar du med det?! Hon förstod inte alla sammanhang som han kom med - den här mannen med sina vapenbröder och med sin vridna koppling till henne själv. Hur visste han något alls om Alex Berg?

Mia kunde inte se Karnefeldts steg vidare in mot återträffsgänget från Rom. Hur hade han funnit Anna? Vattenplaningar sladdade förbi, midnattssolar brann innanför hennes ögonlock, en bank med vildrosor doftade dovt, en glittrande sjövik låg vilande inne i en annan flickas blyga leende. Hon behövde stanna till där - vid det förflutna, för att hinna få allt i rätt ordning, för att slutligen förstå de sammanhang som Satans nya inkarnation styrde med en järnklo. Istället för att vårda hennes minnen åt henne och lägga dem i rätt ordning så drev han upp tempot. Han lade fram alla kopplingar framför henne i en alltför snabb värld. Korthus efter korthus rasade samman runt henne.

-Jag kommer till Alex snart, mumlade han samtidigt som han kroppsvisiterade henne. Sitt snällt här nu i fem minuter och drick ditt kaffe i lugn och ro.

 

Karnis reste sig upp efter att ha undersökt den lamslagna kvinnan och tog sin kaffekopp med sig när han strosade runt i hela huset två gånger. På sin rundvandring avlägsnade han hennes telefoner, både fasta som trådlösa. Vid flera gånger ringde han hennes nummer för att låta alla telefoner signalera var de befann sig. I slutet av andra varvet låste han in husets telefoni på Skölds gamla kontor som nu stod tomt. Det var bara alla vägghyllor som satt kvar. De var gapande rader av saknad efter Skölds alla bokföringspärmar som hade stått där, år efter år. När han återvände till köket satt hon där han hade satt henne.

-Duktig flicka, berömde han. -Nu är redan två av sju moment avklarade. Moment 3 är vi vid nu. Här måste vi ta en diskussion angående ditt nyckelkontrakt med Alex Berg som jag har köpt loss från honom för ett antal miljoner.

Mia trodde att hon skulle svimma. Roland bortsåg från hur hans ord fick konsekvenser in till varje nerv i den kvinna som stirrade på honom från andra sidan bordet.

-Hans far och jag känner varandra. Det var en onödig förklaring. Mia förlorade en del av det lilla fotfäste som hon ännu hade kvar. Fast mark var inte längre aktuellt. Hon balanserade på drivved ute på öppet hav nu.

-Har han svikit mig ännu en gång? Hon kände att gråten var på väg att slå sönder den spruckna fasad som hon försökte hålla ihop inför den grymmaste av män - en man som hade tagit henne som gisslan i hennes eget hem.

-Det verkar inte bättre. Roland betraktade henne ingående. Att Berg var homosexuell tänkte han inte avslöja för henne. Efter de här dygnen behövde hon någon illusion kvar att bygga framtiden på.

-Ännu ett svek. Hur många svek kan en människa räkna in till sitt hjärta innan det brister? Mia grät av självömkan. Karnis kände inget medlidande för kvinnan med det svikna, skrumpna russinhjärtat.

-Jag har öppnat bankfacket. När hade du senast kontakt med Moa Björnesen? Det låg ett allvar i frågan som Mia inte insåg. Det Roland egentligen frågade var om hon var medveten om mordbranden i Roverud i januari 2007.

-Vi har pratats vid en del, hon och jag, om dig och om…

-Senast!

-För ett halvår sedan.

 

Obemärkt andades Roland ut. Mia Haglind ljög. Det var en fysisk omöjlighet att Mia och Moa hade pratats vid för ett halvår sedan eftersom glasblåserskan från Roverud hade varit död mycket längre än så. Mia hade alltså inte följt Moa Björnesen längs vägen mot en våldsam brand till en gravsten på en närliggande kyrkogård, från glasbruket sett. Mia visste inte att Moa var död.

-Du och hon ska aldrig mer tala med varandra. Är det tydliggjort? Hon nickade. Han trummade på med en ny sanning från sin vinnande pokerhand: -Det som låg i bankfacket har jag tagit hand om nu. Ingen annan än du och jag vet vad som fanns där och så ska det fortsätta att vara.

Mia såg hjälplöst på honom. Han var det farligaste som hon hade mött. Att inse det var som att ge upp och att sjunka till botten av meningslöshetens hav.

-Den “Hemlighet” som du och Moa delar följer med dig och den ligger tyst kvar i dig eller så begraver jag dig med den.

-Moa? Mia hörde hur hennes röst var märkligt livlös, hes och tömd på liv.

-Henne har jag koll på.

-Vet Anna om att du träffar andra kvinnor? Matt - hon lät matt på rösten.

-Moa hör till mitt förflutna, Mia. Där har jag vårdat mina kontakter ömt och inte gjort som du som har svarvat om varje vän till en fiende.

-Var är Alex? Hon drabbades av en förlamande trötthet. Huvudet var en stickande, kryllande myrstack av obehag.

-I Italien. Hans plan gick halv två idag. Han hade, märkligt nog, bara vänligheter att säga om dig. Det hade varit förödande för honom att sitta med det explosiva material som du var beredd att överlåta till honom för att bedriva utpressning med. Det finns många sätt att döda en människa på. Ville du verkligen sätta honom i en sådan direkt livshotande situation? Har din svartsjuka inte pyrt färdigt snart?

 

Hon grät igen. Barnets gråt och den unga flickans gråt. Det kom inga tårar från den kvinna som hon hade varit före sina egna mord. Den hon var, fram till för åtta dagar sedan, satt med en skilsmässa och en son som behövde både sin mamma och pappa under sin uppväxt. Den nya kvinnan - henne som Mia hade att förvalta - satt med två lik i källaren och med en galning vid sitt köksbord. Hon önskade sig inget hellre än att få vara en lagom vanlig kvinna för en gång skull. En helt vanlig, svensk kvinna, med en helt normal bakgrund utan någon giftblandning till en före detta make och utan två mord som lämnade lik efter sig i en jordkällare. Mia behövde inte någon kidnappning alls i hemmet som sades vara den farligaste platsen för kvinnor att befinna sig på. Mia Haglind ville vara en allmängiltig medborgare i en helt vanlig stad, i mellansveriges säkraste anläggning, Kumlafängelset inräknat. Vanlighetens rädslor tog över och hon föll in i normaliserade tankegångar kring mannen som var obehagligt lugn, nästan avslappnad. Vem är han? Exakt hur farlig är han? Plågar han Anna? Har hon också fått sitta så här och lyssna på honom när han lättsamt pratar om galningar med vapen och intresseorganisationer, vettvillingar som utför aktioner indelade i sjuka moment?

-Mår Anna bra med dig? frågade hon när hon insåg hur livrädd hon var för musklerna i svart T-shirt och rentvättade jeans. Ett muskelpaket som satt mitt emot henne med mörkt hår och svarta ögon, ovanför en skuggliknande skäggstubb som gick ned på halsen och innanför T-tröjan på honom. Mia hade aldrig varit så rädd för någon i hela sitt 37-åriga liv, så som hon var för den man som var en objuden gäst i hennes hem.

-Naturligtvis mår hon bra, Mia. Henne behöver du inte bekymra dig över, sade Roland tyst, nästan ömsint. Om igen bortsåg han från att han hade nitat fast en värnlös kvinna i ett blytungt bord och höll föreläsningar för henne om mord och vapenbrödraskap i ett tonfall som om han talade om gamla släktingar eller om gemensamma bekanta.

Mia höll upp sina händer i luften så långt fiskelinan tillät. Det rasslade till. Hennes maktlöshet inför bojorna var påtaglig. Han förstod hennes stumma kommentar.

-Änglar behöver inga handbojor, förstår du väl. Han log varmt mot henne och hon undrade sakta och vemodigt vem av dem båda som behövde mest hjälp av en psykolog - han eller hon själv?

-Då har vi avslutat nyckelkontraktet och är överens om hur vi ska hantera innehållet i mapparna. Karnis ville stänga det tredje momentet nu. -Moment 4 är snabbt avklarat. Det handlar om hur viktigt det är att du  örstår vem av oss som är fångvaktare och vem som är fånge av oss två. Ni kvinnor har lite svårt för att inse vem det är som är överlägsen och vem det är som alltid är den som tillhör det svaga könet. Er illusoriska värld är missvisande, min kvinnovän.

 

Mia kunde inte hejda sig - hon spydde rakt över bordet. Utan en kommentar ägnade Roland den kommande timmen åt att skura upp efter henne. Han lösgjorde henne snabbt från handbojorna, fick av henne alla kläder och duschade henne ren från spyor och från den diarré som rann längs benen på henne. Hon hade tappat kroppskontrollen i sin skräckfyllda belägenhet och skakade våldsamt där hon stod i duschen. Den här situationen hade blivit en vanesak för en man som Karnefeldt. Han hade ett antal kidnappningar bakom sig, under sina år i Legionen. Det här kroppstillståndet inträffade alltid vid en viss skärningspunkt under kidnappningar av män. Kvinnor reagerade tydligen likadant. Där var män och kvinnor gjorda av samma psykiska virke. Han vred på ännu en het dusch åt henne. Tvätta sig fick hon göra själv. Hennes nakenhet störde honom inte alls. Mia själv var fylld av skam. Han behandlade henne som om hon vore en patient inom långvården samtidigt som hon var ömkligt medtagen. Roland torkade henne varm och lät henne klä sig i nya, rena kläder. Han bredde ut ett lager av handdukar för henne att sitta på i en av gästrummets sängar. Sedan fick han på henne handbojorna igen. Den här gången sattes hon fast i en draglina i sänggaveln. Draglinan fästes fast i en liten ögla som hela tiden hade suttit mitt på fiskelinan. Dosan, som draglinan satt i, hade han satt fast över hennes sänggavel, tidigare under dagen, då hon hade varit på den undre våningen. Det var då han hade kunnat göra sin rekognoseringsrunda på fri hand.

Karnis hade hunnit med mycket under den timme som de hade delat hus utan hennes vetskap. Mia fick ta igen sig lite samtidigt som Roland gick ner på nedervåningen och slängde i en tvättmaskin med hennes nedspydda kläder. Han rengjorde sig själv noga också. Kroppsvätskor störde honom inte men det var skönt att bli av med hennes spylukt. Så återvände han till sin fånge och till det rum som han tänkte förvara henne i under de här tre dygnen. Rutinerat ställde han en skurhink vid sängkanten för henne att använda vid behov.

-Vill du ha något att äta? frågade han henne, omänskligt neutralt med tanke på hennes maktlösa situation. Håglöst skakade hon på huvudet.

-Bara vatten.

Han hämtade vatten och frukt åt henne. Hon tog emot och sade förvånande nog “Tack”. Karnefeldt förstod att de hade nått ännu en skärningspunkt i deras gemensamma kidnappning. Hon hade insett att det var hon som var fånge och att det var han som var fångvaktare.

-Det femte momentet, Mia är ett besvärligt moment, sade han förtroligt och målmedvetet långsamt. -Vi måste komma överens om vad vi ska göra med dina två lik i jordkällaren.

 

Mia insåg att spelet var över för länge sedan. Nu var det dessutom förlorat.

-Finns det något som du inte vet om? Jag hoppades att du bara hade funnit Adams bil. Hennes röst var genomskinlig som dimma och trasig som regndis.

-Nej, det finns inget som jag inte har registrerat runt dig och dina förehavanden under den senaste veckan. Jag såg det som hände den 4 juni från en närliggande kulle. Där låg jag med jägarsiktet inställt på dig och på ditt lilla sällskap. Kvinnan försökte livrädda Tenn. Han slängde vapnet till marken. Du avrättade båda. Lindberg på Rikskriminalen tycker att det bara är stygga flickor som gör så. Kjell Lööv och Micke Jonsson på Skövdekriminalen år säkert av samma åsikt.

-Jag sköt i nödvärn, mumlade hon som var besvärad över det detaljerade avrättningssammanhanget. Det stämde inte in på hennes efterhandskonstruerade sanning. Hennes sanning var en sådan sanning som byggs upp, steg för steg och dag för dag, inom varje mytomans murar. Roland demolerade hennes självförsvar:

-En obeväpnad småbarnsmamma? Mia missförstod riktningen på Rolands fråga och förstod inte först att han inte hade avsett henne.

-Nej, jag var beväpnad…sade hon lätt förvirrad.

-Du ja! Inte hon. Inte den hemlösa kvinnan. Hon har en pojke som är något år äldre än Carl. Honom har hon filmat in från din kupol på Starhöksvägen, ute i Saltsjöbaden. Han är förmodligen omhändertagen av de sociala myndigheterna och placerad i något jourhem i dina trakter. När din mor passade Carl på onsdagar smög hon sig in på fina fortet upp till kupolen och filmade honom med din videokamera. Så mycket saknade hon sin lilla kille att hon utsatte sig för risken att bli påkommen under inbrotten hos dig. Det var någons mamma som du avrättade, Mia. Inte ohyra, inte en hemlös - utan en treårings mamma.

-Så det var du som skrev det hemska meddelandet till mig på kameralinsen?! Mia var redan förbi sina avrättningar med sina förfärliga konsekvenser. Nu ville hon veta om det var Karnefeldt som hade gjort oanmälda besök hos henne förr.

-Ja, det var jag som lämnade ett budskap till dig under ditt kameralinsskydd. Ändå gick du vidare med din mordplan. Du ändrade en del detaljer bara. Insåg du inte att någon utifrån hade insyn?

-Jag trodde att det var någon av Tors lakejer.

-Jag har svårt för kvinnor som leker “Fia med knuff” med andras livsöden. Din fina, lilla plan som gick ut på att giftmörda din man är ett sällskapsspel som överklasskärringar har spelat i alla tider. Men din mordplan hälldes rätt ut i slasken. Det skedde på kvällen den 3 juni, då vår gemensamma vän Tenn klev in i ditt hus och livräddade nästa person som tänkte ta sig ett glas. Så var det med den säkerhetsanordningen. Det finns inga säkra byggnader. Titta på Kumla-anstalten. Det rymde en kille därifrån samtidigt som Sköld blev ihjälskjuten - honom har de inte funnit ännu.

-Är Sköld död? Yrseln var besvärande för henne så hon fortsatta att hinka vatten och äta frukt i ett desperat försök att få upp sitt blodsocker till normalare nivåer.

-Tittar du inte på nyheterna Mia. Det är hans hus vi sitter i. Visste du inte ens det? Att du har bosatt dig i din forna kamrats mördares residens.

-Obegripligt.

 

Hon mindes blickarna på stan, i Mariestad. Till blickarna hörde viskande röster, undvikande blickar. Hon hade trott att det var småstadsmentaliteten som skar sig på torget i Mariestad. Att det var missunnsamheten mot överheten, som hade råd och som kom från Stockholm, som hade drabbat Mariestadsborna. Inte att de visste mer om den som en gång hade bott på Vikbergets udde än vad hon själv gjorde. Hon hade valt att åka till Skövde för många av sina ärenden. Milen var lätta och hon slapp pratet bakom den raka ryggen. Så fel hon hade haft. Nu förstod hon sammanhangen bättre och det var då de framträdde i all sin obegriplighet. Roland spann vidare på Mias skilsmässa och beskrev hennes husuppgörelse från sitt perspektiv:

-Han sålde sitt ensliga slott till din man - som i sin tur gav dig det i skilsmässogåva. I min samhällsklass delar man upp bohaget och ungarna efter jämlikhetsprincipen och försöker limma ihop sossehjärtat efter bästa förmåga. Man försöker att få vardagen att gå runt, som två ensamstående föräldrar med två hyror att betala. Med små medel får man livet att traska vidare. I din samhällsklass delar man ut dyra gåvor eller mutor till den man skiljer sig ifrån. Det vill säga - om man är man. Kvinnor i din klass fortsätter att vara en försörjningsbörda för sina före detta män. Eller så gråter de ut i pressen, skriver en heldassig bok om eländesmannen som fortsätter att betala märkesprylarna, de antika möblerna och den svindyra New York-konsten på väggarna. Helt efter Alliansen oskrivna lagar och regler. Har man kontanta medel ska man dela med sig - inom sin egen klass, inte till de svårast sjuka, de hemlösa eller till de arbetslösa. De ska behandlas som paria. Är inte det märkligt när de största skadedjuren finns att finna i de egna leden. Är inte det intressant fördelningspolitik? Du har aldrig funderat på att skaffa dig ett jobb, Mia?

Mia Haglind vägrade att diskutera politik och hjärtefrågor kring socialdemokratin med en man som helt lugnt tog sig in i en främmande kvinnas hus, satte fast henne med handbojor i hennes eget köksbord och diskuterade avrättningar med samma tonläge som han använde när han diskuterade landets regering.

-Att min exmake köpte ett mord på mig i skilsmässogåva - det glömde du att räkna upp när du diskuterade antika möbler och New York-konstnärer. Att han bemödade sig med att köpa en skit som Adam Tenn för att skjuta mig har ingenting med politik att göra - det kallas för personlighetsstörning. Personlighetsstörningarna verkar vara jämt fördelade mellan det socialistiska och det borgerliga blocket. Och förresten. Var det inte du som nyss sade att du hade köpt loss nyckelkontraktet från Alex för ett antal miljoner. Var har du fått dem ifrån? Från något värdetransportrån? Det är väl sådant du ägnar dig åt en regnig tisdagskväll när du inte har något bättre för dig och har det lite småtråkigt.

 

Han var imponerad. Hon hade läst av honom bättre än vad hon själv insåg. Roland såg att Mia Haglind hade en poäng med sitt anförande. Men nu skulle sanningarnas röster räknas.

-Din man köpte aldrig ett mord på dig. Det var Sköld som hade ett kontrakt på ditt liv.

-Varför då? Sanningarna bröt henne isär här - när natten inte kunde läka ett enda uppslitet sår.

-Han och jag har aldrig dragit jämt. Han ville ha sin vendetta mot mig om ett tiotal år. Då hade han tänkt sig att vara en fri man. Din utpressningsplan kom i vägen för honom. Man kan säga att du skymde sikten för honom, inget mer. Mer än så betydde du inte för en man som Sköld. Du var en liten vit dam i ett mycket större schackparti. Nu är han död och vilar i respekt hos mig. Snart ska han få sova bredvid sina föräldrar i familjen Skölds familjegrav på skogskyrkogården här intill.

Roland tog sig från Skogskyrkogården och dess sömniga gäster som sov tungt under minnesstenar eller svävade med spridning i kärlekslunden. Han tog Mia och sig själv tillbaka till sina egna angelägenheter:

-Tänker du ange dig själv för morden på Adam Tenn och den främmande kvinnan?

-Nej, sade hon stensäkert. De är inte värda ett livstidsstraff för mig.

-Din respekt för andras liv och deras anhöriga är rörande.

-Det hjälper inte min son att ha sin mamma sittandes på Hinseberg under de kommande femton åren. Mia var lugn nu. Alldeles rätt ute - inne i sina egna tankepromenader.

-Så sant, svarade mannen ödmjukt som visste att Carl och Carls pappa landade i USA med nästa gryning. -Då återstår byteshandel. Det är ni kvinnor utomordentligt välutrustade för.

-Vill du ha sex? frågade hon förvånat. Frågan i sig var så malplacerad att Roland brast ut i ett gapskratt.

-Nej du, fröken Haglind. Den enda kvinna som jag vill ha i en säng är min egen. Så det behöver du inte bekymra dig över. Nej, jag pratar om riktig kohandel. Vi behöver ägna oss åt det även om inte ett ord är sant av det som fanns i det där bankfacket, som jag besökte och länsade i förmiddags. Och även om du har missuppfattat informationen i Moas mapp, även om du har svårt att få 1+1 att bli 2 så vet jag att det finns graverande information i de där mapparna som är störande för män nära mig.

 

Mia lyssnade intresserat.

-Och de där två liken som sitter av sin tid i din jordkällare blir svåra att bortförklara för polisen häromkring. Jag föreslår att du förtränger att du någonsin har ägt dokumentmappar om mordet på Sofia så låtsas inte jag om att du avrättade två obeväpnade personer på din uppfart i förra veckan. Är det en bra överenskommelse för dig?

-Mycket, svarade hon övertygande.

-Moment sex fortsatte kidnapparen outtröttligt. -Det är fördelning av tid för våra återstående 66 timmar på tu man hand. Sex är redan uteslutet, prickskytte likaså. På kort distans slår du mig lätt, på lång distans är jag överlägsen, så det blir dött lopp. Poker spelar jag inte med kvinnor - de fuskar så förbannat! Vad föreslår du som tidsfördriv?

-Ingen aning. Hon var matt, slut, och alldeles förbi nu. Inte han. Leken hade nyss börjat.

-Med draglinan tar du dig ut till badrummet själv. Jag hjälper dig om du behöver klä på och av dig. Nu sover vi bort sex-sju timmar. Jag sover i ditt sovrum, du här. Ropa på mig om det är något. Morgondagen är lång, Mia. Då ska du och jag reda ut Sofias försvinnande, en gång för alla. Det och inget annat är det sjunde momentet.

 

New York var vackrast från sidan i gryningens suckar och mjuka andetag. Det var från det hållet som Tor och Carl tog mark i det nya hemlandet. Där - i myllret. Där - i det vackra igenkännbara språket. Där - i de välbekanta dofterna, just där började deras nya liv med helt nya identiteter. Bakom sig lämnade Schiller tömda konton, länsade bankfack, skövlade företag, sålda restauranger och bakbundna företagsstyrelser utan makt. Framför sig såg Schimmer en ny spelplan. Den var som ett stort fält av ljus och han insåg att han hade en hel metropol att erövra.

Kvinnan som mötte Tor och Carl på plats var en av Mias gamla bekantskaper. Han hade aldrig sett henne förut, annat än på bild. Hon visste inget om några kidnappningsdraman alls. Varken det på Kumlabunkern, eller det på Vikbergets udde. Däremot visste hon allt om Tors fritagning av sitt barn. Snabbt och smidigt skjutsade hon honom från Kennedyflygplatsen till den första av de tre adresser som han skulle passera under sin första tid här på Amerikansk mark. Kvinnan, som hörde till Mias mest smärtsamma nätter, hjälpte Tor att ordna alla nödvändiga kontakter här i New York, där hon kände sig hemmastadd sedan många år. Det var hon som hade anlitat byggfirman som inredde Schimmers nya hem. Det låg i ett av de bättre villastäderna, en bit utanför stadskärnan och huset skulle vara inflyttningsklart inom fyra månader. Den storslagna villan skulle bli den fjärde och slutgiltiga adressen. Då var han och sonen försvunna ur alla register. De fanns inte längre i någon av alla sökningsfiler och var borttagna ur folkbokförings-och-skatteregistret hemma i Sverige. Då var hans bakgrund inget annat än en vit skugga av dis och hans framtid äntligen nyförlöst och oanvänd.

Kvinnan, som hjälpte Tor och Carl med all packning ut mot den enorma parkeringsplatsen, utanför flygplatsen, var en hemligt odlad pärla för honom och en märklig gåva som han inte förstod att han hade gjort sig förtjänt av. Hon var en överlöpare, en förrädare, en nyallierad. Dessutom var hon märkligt lik Karnefeldt på en punkt. Inte heller hon var intresserad av kontanter. Hon ville bara att det skulle gå bra för Carl. Det var så hon hade uttryckt det när hon hade tagit kontakt med honom ett halvår tidigare. Tor hade stor tillit till Mias förmåga att odla riktigt otäcka fiender ur vänskapens landskap. Nu andades han in ett par liter New York- luft i sina lungor och log mot kvinnan i backspegeln. Hon körde bilen in mot stadskärnan i en snirklande bilfärd på ett sätt som vittnade om stor körvana i New York trafiken. Han hade bilrutorna nedvevade i baksätet på hennes svenskmärkta SAAB med amerikanska nummerplåtar. Carl sov i den bilbarnstol som hon hade i framsätet. Hon mötte hans ögon i backspegeln och log ärligt tillbaka.

-Är det härligt att vara här nu?

-Ja, riktigt, riktigt härligt! De delade ett skratt. De delade en bilfärd i New York. De delade en av livets alla nya hemligheter.

 

Fredagen den 13 juni lyste svart i sommarvärmen som kom krypande över Vänern in mot Vikbergets udde. Mia vaknade i en dimma, omtöcknad och i vild panik när hon insåg att hon fortfarande var fastbunden i draglineanordningen och satt fast i handklovarna. På ostadiga ben tog hon sig ut till sitt badrum och fick av sig trosorna som var fuktiga av svett. BH:n fick hon inte av sig hur mycket hon än försökte kränga ut och in på sig själv. Hon behövde lösgöra en hand för den normala vardagshandling som det innebar för en kvinna att få av sig sin BH. I sitt ofrivilliga handikapp kände hon en sådan vanmakt att hon kräktes ned i toalettstolen.

Roland hörde hennes ulkningar och kom till hennes undsättning. Han var nyduschad och påklädd. Hon kände sig så som hon såg ut - en urvriden disktrasa. Det som störde henne allra mest var att det var just så han ville få henne att känna - underlägsen, spyende, ur funktion och livrädd. Något sade henne att han njöt av att göra så här vid sidan av sitt annars så normala liv som den bussige, lite blyga industriarbetaren från landsorten, med jakt och fiske som största intresse och med en söt liten särbo och en ljuvlig dotter på knappt ett år. Något otäckt, hudlöst och skärande sade Mia att det fanns ett neandertalardrag i honom som ville ha en kvinna just så här hjälplös. Inte för tändning, inte för sexuell njutning - utan bara för att få känna sig starkast, med makten i handen och bara för att få sparka tillbaka på ett kvinnofeministiskt perspektiv som det nya samhället tvingade honom in i. Alla alfahannar ville ha små hjälplösa honor att bestämma över. Vargflockar fungerade så. Vissa män tyckte att människostammen mådde bäst av att ha kvar samma struktur som hade fungerat i tusentals år - den struktur där männen bestämde bara för att de var män och där kvinnor var underordnade bara för att de råkade vara kvinnor. Först nu insåg Mia att det var så - inte bara bakom stängda dörrar in till styrelserum runt om i Svea Rike, inte bara inuti gamla unkna maktstrukturer utan faktiskt även i praktiken - i vanliga mäns föreställningsvärld.

Vant knäppte Karnis upp Mias BH och lösgjorde henne från handfängslet. Det var som om denna morgonrutin ingick i hans dagliga vardagsliv. När han avlägsnade sig från badrummet och gick ner till köksregionerna vred Mia igång en kylslagen dusch. Hon behövde piggna på sig nu. När vattenkaskaderna fick liv i hennes ömma kropp fick hon tid för eftertanke. Han är galnare än vad jag själv är, tänkte hon friskt. Hur fan bär han sig åt för att dölja de här sadistiska sidorna för Anna? Hur har hon hamnat i klorna på honom? Mia hade blivit en duktig fånge i sitt eget hem. På mindre än ett dygn hade hon anpassat sig till situationen. Hon var dämpad, håglöst tyst, uppgiven och ointresserad av vad som hände runt henne. Utan handfängsel klädde hon sig i fräscha kläder och gick ned till mannen med makten.

Roland stod och fixade frukost till dem båda i hennes ljust inredda kök. Allt var nästan normalt. Allt var nästan enkelt. Utifrån sett så hade inte bilden brutits itu om hon hade kysst honom över skäggstubben, dragit en hand nedför hans rygg och sagt; “Tack för i natt.” Men nu var inget normalt, inget var det minsta enkelt. Natten var en mardröm som nyss hade släppt sitt grepp om henne. Hon testade den nya dagen med en försiktig fråga:

-Får jag ringa till Carl?

-Nej. Från 19.00 i övermorgon kan du ringa vem du vill och göra vad du vill med resten av ditt liv. Se det bara som om du har pausknappen intryckt under de här tre dygnen. Det är inte svårare än så, Mia.

De åt sin frukost under stängd tystnad. Klockan drog sig mot elva. Utanför Vikbergets udde fortgick det normala livet. Inne i huset på udden gick helvetet sin rundgång. Roland var passiv fram till tolv. Sedan frågade han vänligt om hon behövde hjälp med någon form av reparationsarbeten.

-Nej, svarade hon kav lugn.

-Vad har du tänkt till middag idag?

-Inget.

-Gör det dig något om jag åker och handlar för att sedan fixa i ordning något till oss.

-Nej. Allt var fortfarande kav lugnt.

-Jag avlarmar kåken. Du är i ditt gästrum. Försök att sova lite. Kvällen blir lång. Vill du ha något speciellt från butiken?

-Nej. Inte en darrning låg i hennes röst. Roland gick efter Mia upp till övervåningen och band henne vid sänggaveln, i draglineanordningen. Hon teg. Han visste att hennes dämpade tillstånd var en efterhandsreaktion på chocken igår. Rymningsbenägenheten var som lägst då. Behovet av sömn som störst.

 

När Rolle återkom två timmar senare med fyra fulla matkassar, sov hon tungt. Det hade han räknat kallt med. Sofia-utredningen kunde vänta. Han och Mia Haglind hade 53 timmar kvar att spilla tillsammans. Han hade tålamod. De skulle hinna ta sig igenom det sjunde momentet.

Roland hade fördelat sin tid väl. Han hade varit hemma en sväng i Västeräng och ringt från sin stationära telefon hem till kvinna och barn. Anna hade en nummerpresentatör som talade om vem som ringde in, vilket sade henne att hennes man befann sig, på egen hand i sin jaktlya. De hade småpratat en stund om vardagliga ting, om Lovisa, om längtan till varandra och om Midsommar. Från Västeräng hade han åkt in till stan, handlat på ICA Kvantum och pratat med alla som ville snacka bort fem minuter. Han hade synts ute i den normala verkligheten.

 

Synvillor i dagsljus. Han var bra på det - Karnefeldt.

 

Vid tretiden började han med lunchen som utvecklade sig till en hel middag. En timme senare väckte han Mia. Blek och glåmig kom hon ned och åt grillspett och potatissallad, bröd och drack lättdryck till.

-Hur mår du idag? frågade Karnis när han dukade av bordet. Hon satt obunden och fri men höll sig stilla som om hon inte iddes gå en enda meter till för resten av sitt liv.

-Det vill du inte veta, svarade hon lågmält. Kaffet tog de vid sex i vardagsrummet. Rolle ville bidra till att få Mias lågmäldhet att släppa.

-Skäms du inte för den klassresa som du har gjort? Din hårt arbetande egenföretagare till mor och din snickare till bror kan inte vara så stolta över dig och din lillasyster.

-Varför skulle de inte vara det?

-Du kommer från ett arbetarhem, där man tjänar sitt uppehälle på eget arbete. Har det inte slagit dig att du är ett hån mot din mor eftersom du bara lyckades gifta dig till en förmögenhet?

Mia klippte tillbaka. Slog till där hans politiskt röda hjärta dunkade:

-Har du kidnappat mig för att värva mig till Socialdemokraternas väljarkår? Har sossarna verkligen det så svårt under en borgerlig regering, att de måste göra så här drastiska saker för att få väljare? Om det är så illa så tycker jag att de ska slå ihop sig med Sverigedemokraterna eller lägga ner verksamheten. Min mor sliter inte överhuvudtaget - definitivt inte för pengar i varje fall. Hon är en flummig 60-årig kvinna som tror att Kosmos ska se till att hennes räkningar blir betalda eller att det ska komma en annan existens hit till jorden och befria oss från Bush, olja och naturkatastrofer. På fullt allvar! Mia tog en rejäl klunk med kaffe innan hon fortsatte: -Jag tror inte att min mamma har röstat i ett enda val och min far söp ihjäl sig. Är det med sådana föräldrar som man anses tillräckligt röd för att komma från arbetarklassen? Är det då man är avlad i folkhemmet? Förövrigt tycker jag att vi har en verklighetsnära Statsminister i relation till Göran Persson som ledde en sossediktatur i tio år.

Mias brandtal var en frisk fläkt i relation till hennes tystnad som var som molande tandvärk.Roland hakade på den nya diskussionen som hade flammat upp mellan dem.

-Är Fredrik Reinfeldt verklighetsnära? Är Täby en genomsnittskommun i landet? Är det inte där hans fru regerar? I mina hemtrakter förstår inte medborgarna vad hushållsnära tjänster är för något. Det är tydligen något som man får dra av i deklarationen numera. Ska min mamma dra av sitt slit, som hon utför i hemmet, på sin deklaration också eller ska man ha underbetalda barnflickor från Baltikum som utför marktjänsten hemmavid?

-Om din mamma hade varit en driftig kommunalpolitiker, som försöker förbättra läget för sin kommuns invånare, så kanske inte hon hade haft tid med att städa upp efter dig eller din pappa. Eller hur? Har du problem med kvinnor som yrkesarbetar, eller kvinnor som är rakryggade och kraftfulla som Filippa Reinfeldt? Om du har det så är jag glad för att du inte sitter som Statsminister för det här landet. Reinfeldt är en förebild som stöttar sin kvinna att utföra sitt politiska uppdrag och inte tvingar henne att infoga sig i en nedvärderad kvinnoroll.

Mia lämnade Statsministerparet och övergick till en närmare bekantskapskrets:

-Det kanske passar din kvinna att vara hemma mycket med sina barn. Det är synd bara att det är hennes före detta man som drar in den största vinsten i det bolag som hon har hjälpt honom att sköta. Om hon vore lika lönemedveten som hon är smart så skulle hon ha krävt en betydligt högre lön från hans mycket välfungerande industrigolvsfirma. Hon tog ut all föräldraledighet när Stella och David var små. Vad smart! Under de åren var det han som hade fulla arbetsveckor och en skitbra lön, som han får pensionspoäng för. Samtidigt var hans rara kvinna hemma och städade, tvättade och passade hans förkylda barn. Praktiskt! Om de hade anlitat en barnflicka eller använt dagis mer så skulle hon inte ha så mycket lägre omsättning i sitt företag i relation till vad han sitter med idag, i sitt. Men, förlåt jag glömde av mig - hon är ju socialdemokrat - då vill man ju dela med sig av sina pensionspoäng och slantar, speciellt till sin egen man som har allt serverat på silverfat. Ingen besvärlig fru, barnpassning fullt ut och ett välstädat hem. Kallar du det för demokrati? Igår var du hånfull mot mig och frågade om jag inte har tänkt på att skaffa mig ett jobb. Jag har jobbat! Mitt yrke har gått ut på att utveckla min före detta mans lönsamhet i hans affärsverksamhet. Han är ingen Sosse med svag sinnesnärvaro som är skräckslagen för dugliga kvinnor. Han insåg hur jag ökade hans vinst och gav mig mer än väl tilltagna bonusar.

-Av hans pappas pengar, lade Roland till. Han var imponerad av Mias retorik och han var förvånad över hur hon återgick till den Mia som hon hade varit för ett antal år sedan.

 

Bortom hennes djupblå girighet fanns en kvinna som hade kunnat bygga sig en egen affärsverksamhet.

-Du måste ha sörjt, lade hon till med en röst som var saltad med sarkasm. -När godsägare Persson avgick och deklarerade att nästa Socialdemokratiska Statsminister kommer att heta Mona Sahlin.

-Inte alls. Man får ta det onda med det goda. Hon kommer säkert att göra bra ifrån sig, även om hon inte har varit föräldraledig med sina småttingar.

-Vet Anna om de här sidorna hos dig?

-Att jag har en dammig kvinnosyn ja. Samtidigt är hon klok nog att inte skylta med sin smyg-feminism. På så sätt får jag alltid en känsla av att det är jag som bestämmer, fast det alltid är tvärtom. Jag döljer ingenting för henne. Allt är synligt.

-Så du tänker berätta för henne om att du har kidnappat mig?

-Du är dramatisk, Mia. Du och jag delar tre dygn i ditt hem. Det är allt. Sådant kan lätt missförstås. Anna är livsfarlig när hon är svartsjuk. Den branden vill jag inte antända. Inte du heller om du vill ha dina lik ifred. 

 

Mia var, in till ryggmärgen, trött på Roland Karnefeldt:

-Nu har vi kommit överens om vår byteshandel. Du har pratat dig varm om röd politik och bekymrat dig för den hemlösa kvinna som tog sig in i mitt hem utanför Stockholm och som lämnar en moderlös pojke efter sig. Varför är du kvar? Varför går du inte nu?

-Av den enkla anledningen att vi har mer att göra upp om. Dessutom vill jag ha koll på hur du mår, Mia. Du har haft en ruggigt svart vecka - skuldrosor att begrava hos mig, mordet på din exman som sköljdes bort av Tenn, nyckelkontraktet med Alex som gick åt helvete, två mord på det och så lilla jag. Överlever du den här veckan så klarar du av vad som helst. Då är du starkare än vad jag hade varit med samma facit.

-Jag överlever.

Roland log. Det var inte ett leende, mer ett urtidsgrin av kyla - som intog hennes vardagsrum som de satt av kvällen i.

-Bra. Nu har jag två viktiga frågor till dig som jag vill att du ska besvara med ärlighet. Varför vittnade du inte i rättegången mot Sköld?

-Jag hade inget att säga.

-Du kunde alltid ha stärkt Annas vittnesmål om att det inte var Sköld som kom körandes i en svart Chevrolet den där soliga fredagen.

-Jag brydde mig för dåligt, ville inte bli inblandad i rättegången och hade inget behov av att dra dålig publicitet till min välkända man.

-Okej. Då tar vi nästa fråga - vari består din fixering vid kodlås, din nyckelfobi och rädsla för de hemlösa stackarna? Det har jag aldrig förstått.

-Nyckeln i låset till Anna drog mördaren…hon nickade mot Roland där han satt nedsjunken i hennes exklusiva soffa i det gigantiska vardagsrummet som vätte ut mot Vänern…

till oss…det var mitt fel att jag drog mördaren in mot oss. Om nyckeln aldrig hade suttit i låset, om jag inte hade dragit hem mitt i natten…Hon tystade för att sedan fortsätta på nyckelspåret:

-Det är sådant som har skapat ett ordningssinne för nycklar hos mig. Kodlåsningar är bara en vackrare form av nycklar. Det är hemliga sifferkombinationer som hålls gömda inuti mig. Då kan jag aldrig förlägga mina nycklar. Svårare än så är det inte. De “hemlösa stackarna” driver omkring som smittbärare av frihetslängtan. De är nyckellösa. Det är det som skrämmer mig.

-Terapi. Har du aldrig försökt med det?

-För vad? Värdinnan såg förvånat på mannen med de märkliga förslagen.

-För dina fixeringar. Du verkar ha en sådan personlighet - ditt samlande av bokmärken, nallar, biobiljetter med hångelbetyg, artiklar om hemlösa och så din nyckelfobi på det. Du kanske alltid har haft samlandet som ångestdämpande åtgärd i livet. Det verkar som om dina fixeringar blommade ut i samband med Sofias försvinnande och växer vildvuxet sedan dess. Moa Björnesen är också en samlare. Hon är manodepressiv. Hennes fixering är Sofia. Moa blåser henne till liv i form av vackra glasansikten. Moa Björnesens “Sofia-ansikten” säljer stort. Vet du vad det är som säljer? Fixeringen. Roland var noga med att prata om Moa som levande, inte i imperfekt. Det lyckades.

-Varför skickade hon sin mapp med era namn till mig?

-För att någon har ställt Anna i skuggorna och sagt att hon inte finns till Moa. Troligtvis du, Mia. Med den ljusillusionen tror Moa att det är du som är huvudvittne och pratar med Lars Lindberg och Kjell Lööv en gång i veckan. När hon skickade mappen till dig kanske hon trodde att du skulle delge polisen innehållet. Istället hamnade mapparna till slut hos mig och här sitter vi idag, du och jag. Man kan säga att innehållet i era mappar hamnade i rätt händer utan att ta omvägen förbi Rikskriminalens skrivbord. Det uppskattar jag. Antagligen inte Moa. Nu får era samlingar läggas till det förflutnas handlingar.

 

Det förflutna sörjde inte sin svåra begravning. Inga svarta sorgkanter syntes i kvällningen som brann vackert för dem.

 

-Nu till vårt sjunde moment - Sofia.

-Hur var det att mörda henne? frågade Mia avtrubbat och helt utan empati.

-Hur sjuk är du egentligen? Motfrågan var besk och Roland insåg att det här 72 timmar långa besöket hos Mia skulle ge honom två saker - en helvetes huvudvärk och en insikt. Carl Schiller hade det bäst hos sin far.

-Nu brygger vi oss nytt kaffe. Sedan tar vi tid på oss med Sofia. Roland avlägsnade sig från vardagsrummet. Mia fick bli ifred. Hon längtade bort och ville hem. Carl var hemma för henne. Mia behövde sitt barns röst i en daglig dos. Han var för henne, som cigaretter var för andra - han fick ner hennes stressnivåer och höll henne lugn.

 

Vid åttatiden började nästa rond.

-Du och Moa har rätt i en sak när det gäller er dokumentation om Sofias försvinnande.

Jag körde där på grusvägen när du och Anna kom ut från skogen. Jag bländades - både av solen och av Anna. När hon sedan hamnade i en vattenplaning och i en jaktstuga, som jag och min polare förfogade över, så var hon både höggravid och regndränkt som en kattunge. Jag föll som timmer för henne och bestämde mig för att hon var värd att invänta, långt och länge. Det skulle bli hon eller ingen alls. På så sätt skaffade jag mig min egen lilla fixering. Redan efter det blixtkorta mötet med er två på grusvägen, vid vildrosorna, så fastnade hon inne i mitt system. Jag pratade till och med, med Juhlin på campingen någon av dagarna efter Sofias försvinnande. Jag ville höra mig för om vilka ni var som hade hyrt en campingstuga för en natt och som var goda vänner till Sofia Arvidsson. Patetiskt nog så försökte jag dessutom pumpa Jonsson på information om deras huvudvittne. Men han är vattentät.

Roland drack sitt kaffe - lugnt med njutning - och han pratade på om den stora kärleken:

-När slumpen förde henne till mig, sommaren därpå, så såg jag till att hon höll liv i kontakten med mig efter Stellas födelse. Jag är mer svartsjuk än du, Mia och det vill inte säga lite det. Om det fanns någon mordbenägen sida i mig så hade jag skjutit Erik Björk för länge sedan. Det var överlevnadsinstinkten i mig som fick mig att gå hel ur alla sömnlösa nätter jag hade uppe i Lekvattnet, då deras sömnlösa nätter i Stockholm ritade kärleksstunder över mina tapeter. När jag fick veta, via Johan Asplund, att hon skulle ha ett barn till så jobbade jag så många övertidstimmar för min arbetsgivares räkning, att facket sade ifrån. Någon facklig representant undrade om jag inte hade ett hem att vara i, eller ett liv att leva utanför jobbets fyra väggar. Erik Björk var en gåta för mig som ägde det jag ville ha - Anna. Jag helgon-förklarade honom när han kom hem från det heliga berget i Nepal med syrebrist i hjärnan och bröt upp förlovningen med henne. Det var då hon fick upp ögonen för mig och idag är jag välsignad med Lovisa. Varje gång jag pratar om min lilla familj tror mina polare att jag har gått med i Pingstkyrkan. Anna gjorde mig religiös. Hon och Lovisa är min enda religion. Men just det som jag nu har berättat för dig är det enda som stämmer i dina och Moas iakttagelser. Ni har betraktat min närvaro på Skogsängens IP som en direkt koppling till Sofia. Det är det hela. Ni har sett på den 4 juni 1993 från helt fel vinkel.

 

Nu kom allvaret in över Karnefeldt. Nya sanningar skulle hamras in i gamla vittnen:

-Mannen som fick med sig Sofia var Sköld. Han fälldes följdriktigt för mord och fick livstid. Nu är han död. Livstiden har spelat ut sin roll.

-Varför har du inte berättat det här för polisen? Mia lyssnade skarpt på bekännelsen från Karnefeldt i kvällningen.

-Av två simpla anledningar. Jag har givit en kriminell kompis ett falskt alibi för både den 4  juni och för halva natten in på den 5 juni. Han tömde värdetransporter nedåt Göteborgs-trakten den där natten och polisen har varit mycket intresserad av hans position där och då. Att jag gav honom mitt alibi är sådant som inte Jonsson skulle gilla. Dessutom hade jag stulna jaktvapen bak i bilen, när du snubblade framför min kofångare. Jag blev livrädd för att du skulle ha skrapat dig illa. Ville inte ha dit några drullar i polisbil som kollade mitt körkort och genomsökte bilen. Det låter banalt. Men att köpa stulna vapen och begå jaktlagsbrott, vilket man gör när man har tänkt att använda olicensierade vapen i jakt och dessutom att ge någon falska alibin - det kan ge fängelsestraff i det här landet.

-Varför följde Sofia med den vidriga Sköld, mitt i natten? Det låter inte som hon, på något sätt. Hon var självständig och kunde ta vara på sig själv. Det är min bild av henne.

-Hon sålde sex till honom.

 

Tystnaden var slående. Den var kompakt. Och den föll in över dem båda:

-Vad sade du nu? Mia trodde inte att hon hade uppfattat orden i rätt ordning. Det här var nytt för henne och hon lyssnade intensivt på Roland när han berättade fritt och sanningsenligt om Sofias egentliga, verklighetsbaserade plan för deras flickaktiga, oskyldiga återträff. Han beskrev hur hennes plan lyckades genom att hon lurade hem Mia, till Stockholm, i natten med Alex påstådda otrohet brinnande i hjärtat. På så sätt fick hon tillgång till campingstugan som Stockholmstjejerna hade hyrt. Mia häpnade.

-Så Alex var aldrig otrogen med Sofia i Rom?

-Nej. Roland svarade ärligt.

-Så Sofia var ett simpelt småstadsfnask? Hånflinet över Mia Haglinds ansikte var varken vackert eller välplacerat. Ord som Anna hade sagt i försommarregnet i Västeräng, när Mia och Carl hade besökt henne där i maj, föll som allt annat på plats i henne: Sex kan bli väldigt komplicerat när det görs till en simpel handelsvara…

-Nej! sade Roland skarpt. -Sofia var inget simpelt småstadsfnask! Hon var Lasse och Gunilla Arvidssons dotter som de förlorade på grund av era samlade dumheter den där kvällen. Glöm aldrig det, Mia!

Men Mia hade inte en gnista empati att tända upp mänskligheten med inombords. Istället upplevde hon ett inre rus. Hon hade äntligen vunnit det där eviga grälandet med Sofia. En småstadstjej som degraderades till hora i Mias oblida ögon.

-Hon sålde sig av osäkerhet på grund av ett sockersug efter sedlar - men hon blev ett mordoffer. Hon var ingen mördare! Det sista var riktat från Karnis till den självgoda fröken Haglind.

 

Skruven tog.

-Vad är det som säger att inte du är en mördare?! skrek hon ursinnigt. Karnefeldt höjde inte ens rösten när han rabblade upp samma bevis som åklagaren hade fällt Sköld på i en rättegång, arton månader tidigare.

-Fyra enkla saker: Skölds meritlista - otäck läsning för mörkrädda flickor. Hans fingeravtryck på helt fel platser - i er campingstuga och hemma hos Anna på två skilda adresser. Saker som han hade stulit hemma hos Anna vid flera tillfällen. Trosor, badskum, hudlotion, kaffemuggar, kylskåpsmagneter och foton på henne upphittades - här, uppe på hans vind. Roland pekade upp mot vardagsrumstaket och fortsatte: -Sköld var också en samlare som hade en hel del farliga fixeringar, Mia. Det fjärde fällande beviset var att det svinet inte kunde låta bli att sätta sin signatur i Annas underliv. Mia satt rådlös och alldeles svarslös än en gång. Roland var vänligheten själv när han beskrev Skölds sista hembesök hos kvinnan som han hade förföljt i många år. Karnis var bedrövad då han beskrev hur Sköld hade lämnat det femte och sista timglaset hos Anna och gjort en hällristning på hennes slidvägg.

Att det var han själv som hade skadat den han älskade allra mest - det hade han nästan förträngt. Minnet började att blekna. Lagret av bilder från det förflutna började att tömmas. En mördare var på väg att suddas ut. Det femte timglasets historia fick avsluta kvällen och inleda natten.

 

Vid ett var Roland klar med sin omkonstruerade lilla saga och med sin redogörelse för Mia.

-I morgon tar vi sovmorgon, bestämde han. Mia gick fogligt och lade sig i gästrummet och i draglinan. Men alla nya sanningar som Roland hade blandat till, serverat och skedmatat henne med, skapade kaos i ledartornet hos henne. Hon somnade inte förrän vid sjutiden på lördagsmorgonen. När hon vaknade tolv timmar senare hade hon och Karnefeldt bara 24 timmar kvar att dela. Roland hade förvaltat sina tolv timmar utan Mia väl. Varje minut, inom uppdraget som han fick utan henne, var hans fritid. Den här gången hade han varit hos Jonas Westman och käkat en sen lunch, busat med Julia och morsat på Henke Lööv när de hade gått om varandra utanför Westmans kåk.

Nu tog han ny sats mot sitt sista dygn som kidnappare. Han började de slutliga 24 timmarna med att grilla en laxbit, koka färskpotatis till och göra en läcker creme fraise sås som han serverade till fisken. Han överraskade sin värdinna med ett riktigt gott vitt vin till maten. Mia åt med god aptit nu. Roland matlagning bildade rosor på hennes kinder och gav ögonen ett nytt glitter. Hon blev modigare med vinet hon drack.

-Tänder du på dominans?

-Verkligen inte. Gör du? Lugn, cool och avslappnad bet han av hennes sexantydningar.

-Vad tänder du på då? Hennes tunga rörde sig runt vinglaskanten i små cirklande rörelser.

Det fanns ingen tvekan om vad hon gjorde antydningar om. Oralsex gick hem hos alla män, med eller utan fru.

-Anna, svarade mannen troget. Han log mot den kattliknande Mia som trodde att alla män gick med på den typ av kohandel som hon ville avsluta deras 72 timmar med.

Hon underskattade honom grovt. Han förstod att hon ville få honom vek genom att göra honom kåt och därmed få honom att tömma sig i henne bara för att hon skulle återvinna sin del av makten. Den som satt i brösten, i slidan eller i munnen. Han ville inte bjuda henne på sådan låtsasmakt. Den hade kvinnor spelat ut mot män i alla tider. Därför fortsatte han sitt svar: -Jag tänder på Anna - i alla lägen och i alla positioner, speciellt när hon är väldigt snäll.

-Variation då - lockar inte det? Mia gav inte upp maktkampen som hette kvinnors sexualitet gentemot männens svaghet som, sedan tidernas begynnelse, hade varit deras testosteron.

-Jag har provat kvinnor som du, långt före Anna - blaskigt, billigt och avslaget. Inget vidare Mia. Jag har provat en kvinna som Moa - maniskt och märkligt. Jag har älskat två kvinnor. Den ena var Mia Jonsson. Hon var Mickes tvillingsyster. Den andra var, är och förblir Anna Björk.

-Varför sprack det med Jonssons syrra? Mia hade en vansinnigt skarpslipad förmåga att bortse från mäns cynism och påbörja helt nya samtalsämnen med helt andra röda trådar än de som nyss hade gått förlorade.

-Hon fann en annan. Varför sprack det med Alex?

-Han fann en annan, upprepade hon hans svar. Roland bytte snabbt spår.

-Hade du tänkt dig livet så här urspårat när du växte upp?

-Inte riktigt så här mörklagt kanske. Definitivt inte så här förvirrande och absolut inte att jag skulle vara kapabel att döda någon som hotade mig. Mia trummade in sina sanningar innanför sitt eget pannben. Med en sanningstyngd röst och med en exakthet i ordvalet avslutade hon:

-Men jag önskade mig något extremt, något i överkant. Se vad jag fick.

-Man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Roland log. I hans leende brann vemodet i sin egen vedeldade eldstad.

-Själv då? Hon ville inte vara den enda av dem två som satt med bekännelser under det sista brinnande dygnet av hans vedervärdiga 72-timmarsplan.

-Jo. Det var nog så här jag hade tänkt mig livet. Full kontroll, kvinna och barn före 45, Värmland och Västergötland, ett jobb som jag trivs med, män i min närhet som har blivit mina allierade. Roland hade också en skarpslipad förmåga att bortse från omgivning och bakgrund. Hans tio år som yrkesmilitär med aktioner utöver det normala pratade han aldrig om, vare sig i sin ensamhets tankevärld eller med en säkerställd omvärld. Det var säkrast så. Plötsligt blev han nyfiken på kvinnan mitt emot honom och på hennes inre föreställningsvärld.

-Mia, vem hade du blivit om inte det här med Sofia hade hänt? Frågan var vänligt ställd.

Hon slappnade av och betänkte hans fråga för en stund. Hon lät blicken falla in i eldslågorna på bordets tända ljus och såg på honom genom ljusskenet.

-Mindre levande. Jag hade faktiskt blivit mindre levande om jag inte hade varit med om något så dramatiskt som 22-åring. Sofias försvinnande tände en märklig eld i mig. Viljan att ta mig framåt väcktes och så nådde jag moderskapet. Då fick jag Carl. Livet tog mig ända ut till branten för tio dagar sedan och två mord senare så sitter jag här med dig och inser att livet faktiskt kommer att gå vidare. Men efter det här så saknar allt annat än Carl betydelse.

Karnis tankar spann vidare på det som hon just hade sagt: Du har helt rätt, Mia Haglind. Du inser bara inte hur rätt du har. Efter de här 72 timmarna kommer inget annat än Carl fylla din värld. Hans försvinnande blir din nästa fixering och den kommer att hålla dig på banan, för livet ut.

 

Mer än så blev inte sagt. De sju momenten var över. Roland Karnefeldt och Mia Haglind skulle snart slitas isär åt olika håll. Livsvindarna skulle föra dem i motsatta riktningar. Ingen av dem skulle sakna den andre och varken han eller hon hade för avsikt att nämna deras 72 gemensamma timmar ute på Vikbergets udde för en enda levande eller icke levande själ. Det var timmar som föll - just när sommaren började, i junis signaturmelodi - då när sommarloven låg framför alla skolbarn och inte redan var förbi. Deras tre dygn tillsammans skulle sjunka undan i bådas medvetande och redan om mindre än två dygn skulle Roland falla ut ur Mias värld. Då skulle Carl skymma sikten helt. Roland och Mia hade helt olika utmaningar att ta itu med efter dessa dagar, då pausknappen hade varit intryckt för dem båda. En av dem hade en stor sanning att begråta. Den andre hade två lik att vakta och ett barn att återfinna. Den sista natten, in mot den 15 junis gryning, bjöd på tidvis sömn och droppande drömmar:

//Mia såg sin älskade son i husets jordkällare som låg, likt ett monument för hennes skuld, invid boningshuset. Dörren in till jordkällaren stod på glänt bakom den blommande syrenhäcken. Carl hade funnit sig vägen in där - dit ingen fick gå. Liken låg i förruttnelse innanför den öppnade dörren. Deras blod droppade från taket. Carl tittade anklagande mot Mia som försökte ropa honom till sig utifrån sommarljuset. Förtvivlat och rivande desperat skrek hon åt honom att han skulle ta sig ut därifrån. Gråtande ropade hon hans namn ett flertal gånger: “Carl! Carl!” Men han tittade bara sorgset på henne och frågade gråtande:

-Mamma, varför dödade du den andra pojkens mamma?”//

Kallsvetten som hon badade i när hon vaknade fick bli en morgonvana att vänja sig vid.

 

Mördarens väg var en svår väg att gå. Det gällde att lära sig att sätta sina fötter framför sig på den och därefter börja gå riktigt långsamt, i rätt riktning. Längs den avhuggna livsvägen låg liken i travar. Vart och ett av liken var sammanbundet med gråtande barn eller hade andra anhöriga i släptåg. Som ett bakgrundsljud kom andetagen alltid ikapp mördaren. Andetagen som aldrig hade tagits av de som hade mist sitt liv genom mördaren. Mördarens väg var lång, stenig, ensam och omgiven av ett ökenlikt landskap. Ibland ändrades omgivningarna längs mördarens Golgata. Då omgavs livsalltet - minnen och nuets verklighet - av en drypande, kylig dimma. Att frysa var något som varje mördare fick lära sig att utstå. Kallsvetten blev en daglig påminnelse om dåden som hade lagts bort från det vardagliga medvetandet. Det var den vägen Mia hade att beträda. Mannen i rummet intill hade vandrat den vägen och räknat stegen, ett efter ett, till sitt slut. Natten till den 15 juni sov han tungt men inte drömlöst.

//I hans drömmar avtecknades en ny väg - en väg där han gick, sida vid sida, med en man som han alltid skulle respektera. Det var en rak väg och den var omgiven av grönska och vackra, vidsträckta skogsområden. Vägen var inte så lång och inte längre fullt så ensam. Han hade en gammal vapenbroder vid sin sida. En av de män som också hade mördat en kvinna. De kunde gå där på den grönskande skogsvägen och prata om sina mord. Det på Sofia Arvidsson och det på Moa Björnesen.//

 

Under söndagen tog de sig tystnad på varsitt håll i huset. De fick egen tid för eftertanke och vila. När klockan nådde sju brann sommarhimlarnas kvällning vilt rosa över Vikbergets udde. Det var då Roland packade ned sina saker i sin ryggsäck, däribland handfängsel, draglina och den dosa som suttit fast i Mias gästrums sänggavel. Han plockade ut sina kläder som hade torkat i ett torkskåp i tvättstugan och han ställde upp kontoret på vid gavel. Mia hade tillträde till omvärlden igen. Hon stod som en drottninglik gestalt med rak rygg och skådade ut mot sjösidan från sina panoramafönster i vardagsrummet. Hon ville ha extra koll på nästa fiende som tänkte komma sjövägen. Hon var som en medeltidssaga där hon stod - barfota i sin vinröda, fotsida klänning med sina långa blonda lockar som hölls upp av ett läderdiadem. Slottet vid Vänern var hennes och udden var hennes eget kungarike. Medeltidsdrottningen blickade ut över vattnet med en överlägsen min. Stum, stel och sluten stod hon alldeles stilla med ryggen mot mannen som hon evigt skulle förakta.

-Jag går nu, sade Roland lågt. -Jag vet att du har ett gott minne. Du har präntat in vår överenskommelse, inte sant? Du lämnar Moa, Anna och mig ifred från och med nu. Du glömmer bort att du någonsin har haft två mappar med samlat material kring en mordutredning och jag glömmer av att du har två lik i din jordkällare och hur de kom dit.

-Ja.

 

Han gick. Han släppte henne fri mot nästa fixering. Det skulle inte dröja länge innan hon förstod att hennes barn var spårlöst försvunnet. Inom mindre än ett dygn skulle rovdjuret med ett moderskapshjärta ta upp jakten på sonen och hans lika försvunne far. Mia Haglind hade ekonomi att bedriva en egen privatutredning kring Carls försvinnande. Efterlysningen skulle eka ute i världen. Tor hade ett försprång - inte mer. Nu var tigrinnan utsläppt ur sin bur. Gladiatorspelet kunde börja. När Roland gick kände han inget annat än en stor lättnad.

 

De slets isär - kvinnan med ett försvunnet barn och mannen som hade sitt liv kvar att erövra.

 

Och han var slutligt färdig med en återträff som hade ägt rum här i Mariestad femton år tidigare. Han var dessutom trygg i vetskapen om att det vapen som Adam Tenn hade fått av Sköld att använda i samband med mordet på Mia Haglind nu låg sänkt på Vänerns botten. Karnis kände en sådan stor respekt för Sköld och hans hjärnceller att han insåg att Sköld inte satte ett anonymt vapen i händerna på en köpt mördare. Det skjutvapen, som Karnis hade hämtat med sig ut från jordkällaren och Simona och Adam, hade säkert ett ID som tillhörde någon som Sköld hade velat peka ut som Mia Haglinds mördare. Nu var både vapnet och dess förflutna undangömda för all framtid - vattensänkta och dränkta. I varje fall i Roland Karnefeldts föreställningsvärld.

 

När hennes kidnappare hade lämnat hennes ägor installerade hon alla sina telefoner igen. Nu skulle hon ringa till Tor över mobilen. Han borde vara på väg hit just nu. Mia tänkte spela naturlig, säga att hon varit sjuk, sängliggande och febrig några dagar. Det var därför hon inte hade hört av sig på tre dygn. Snart skulle hon få höra Carls röst igen, nära intill och höra honom säga: “Mamma - jag kommer till dig nu. Puss” Hon skulle be Tor köra ända in till stan och vända för att köpa med sig pizza till dem. Efter en kort kvällsfika, då de bara skulle avhandla meningslösheter, så tänkte hon vinka av sin före detta man igen och ha ett par timmar ensam med Carl, sovandes bredvid henne. Då ville hon bara se honom, höra hans andetag, känna hans doft. Hennes hand skulle hålla hans lilla hand genom natten och aldrig mer tänkte hon tillåta sig att tänka på de ruttnande liken i hennes källare. Carl skulle skymma sikten för morden. Carls röst skulle dra henne in i den vanliga verkligheten igen. Nu fick livet startas om. Nu kunde alla räkneverk ställas på noll.

När Mia hade ringt Tors mobil tretton gånger och hemnumret i Saltsjöbaden lika många gånger insåg hon det ofattbara. Hennes svarta vecka blev grottliknande bläcksvart. Telefonisten sade samma sak, lika mekaniskt på båda håll: “Det finns ingen abonnent på numret. Var vänlig att kontrollera numret.” Mia insåg något som var mörkare än svart sorg. Tor hade tagit emot budskapet om den lilla kidnappningen av sin före detta fru. Troligtvis från någon av hans egna lakejer, som alltid smög runt i hennes skugga . Därifrån delgav de Tor den ena iakttagelsen efter den andre. Nu hade de dragit hem storvinsten genom att betrakta en kidnappning av Schillers före detta hustru. På håll hade de sett hur en maktgalen, militant man hade tillfångatagit henne i hennes eget hem och hållit henne ur vägen i 72 timmar. Det var en man som inte ville bli utsatt för utpressning av Mia Haglind och därför hade han köpt sig ett nyckelkontrakt av Alex Berg. Detta hade Tor skickligt utnyttjat och skaffat sig ett orättfärdigt övertag. Mia hade gjort det misstaget att hon hade spelat två spel samtidigt. Nu var båda spelen överspelade och hon insåg sitt misstag - 72 timmar för sent. Ett primalskrik fyllde hennes lungor, hjärta och hals och det spred sig i hela huset ända bort till jordkällaren och vidare ut över hela Vikbergets udde. Primalskriket växlade i styrka och ton. När natten svepte in över henne snyftade hon bara stötvis:

-Han har stulit mitt barn! Han har stulit mitt barn!