KAPITEL 56 - MORDX2
Sommarvindarna lade sig inte ute i Saltsjöbaden. Mias mor hade just anlänt till Starhöksvägen. Carl sov i sin vagn. Hans mormor tänkte stanna här över dagen. En kvinnobekant som bodde i faggorna skulle komma över på eftermiddagste i det drivande regnet. De 60-åriga kvinnorna tänkte äta syltmunkar till teet och besökerskan skulle lägga ett lyckohjul av Tarotkort för henne. Hon var trött. För trött för att allt skulle stå rätt till och nu ville hon få en indikation från de andliga vägledarna om vart hon var på väg. Hon hoppades att lyckohjulet skulle ge henne en skjuts framåt. Väninnan var välkommen. Carl var så snäll. Han kunde leka själv på golvet när kvinnorna tog sig te och tarot. Nu, när Carl sov sin förmiddagslur, skulle hon ta sig ett hett bad efter promenaden i regnet. Med kärleksfulla händer smekte hon den sovande pojken över kinden och knäppte upp hans jacka och sele. Så tog hon regnskyddet av vagnen och visste att han säkert skulle sova en timme till så att mormor skulle få sig ett efterlängtat bad. Gud, så trött jag är och så jag fryser. Jag ska ta mig något att dricka till badet. En liten konjak eller ett glas likör.
Hon klev upp till badrummet. Väl där tände hon upp sommareldar i de utställda ljusen. Sedan klickade hon i ett av Mias härliga badskum. Ett ljusrosa som bar med sig en doft av vildvuxna blommor. Så stegade hon ned till sin före detta svärsons barskåp och fann det barskrapat och tomt. Den fina bjudkonjaken var borta, övriga flaskor stod som tomma lik på det vackra barskåpets spegelhyllor. Ett enda rör med en fylld flaska stod orörd. Skotsk whiskey. Inte hennes favoritdryck men hon öppnade ändå det tillslutna röret, fick upp flaskan och hällde upp den guldgula gåvan till dryck i ett kristallglas. Glaset fylldes till hälften och hon bar det med sig upp till badkarskanten.
Tio minuter senare sov Mias mor mot badkarskudden i det heta badet. Tyngre än någonsin, farligt nära vattenytan. Doften av vildrosor spred sig uppe i huset på berget. Nedanför branten låg Näsviken. Det blå var blygrått av regn. Solglittret var utbytt mot vilda vindar som rev upp vågorna till ett vitt skum. Det var den kallaste junidagen på femton år men det var inget som besvärade Mias mor längre.
Mia bromsade in - häftigt, okontrollerat. Mercedesens bromsar skrek till för att sedan tystna helt. Hon klev ut framför gallergrinden med järnbeslag. Här, där hon var säker, här när hon var så nära sina elstängsel att hon kunde höra det tysta surret från dem - det var här hon skulle möta sin förföljare. Hon fumlade i mockakavajens ficka över den vinröda klänningen som gick i dova toner. Den var skarpt skuren och gick ut i vida volanger från midjan och nedåt. Håret satt i en slarvig knut och hon var vacker som en blond zigenerska. Mia Haglind var redan klädd i sin bruddräkt. Snart skulle hon äkta döden.
Karnis hade Mia i kikarsiktet. Han fångade hennes hjärta under kavajslaget, kunde nästan höra det bulta ända hit, där han satt på en avfartsväg som lätt kunde göras om till en flyktväg. Handen kramade avtryckaren. En tryckning - bara ett fingers ryckning och hans plågoande. ett av de svartaste kvinnoöden han någonsin hade mött, var borta. Hans liv skulle åter bli enkelt, molnfritt och bekymmerslöst.
Simona rycktes ur sin dvala och insåg att bilen äntligen stod still. Inne i bakutrymmets dunkel famlade hon efter handtagen på bakdörrarna. Hon ville ut! Paniken grep henne när hon såg att hon hade en besökare hos sig - en stor svart spindel som kröp upp mot hennes hand från bildörrens nedre list.
Adams puls bultade honom ut ur sin bil. Vapnet låg i jackfickan. Han tänkte skjuta sitt offer i ryggen. En handling av feghet. Men han kunde helt enkelt inte möta hennes blick av dödsrädsla och ångest när hon väl förstod att han var här för att döda henne. Nu tänkte han lugnt fråga efter vägen in till Mariestad och hoppades på att hon hade en karta i bilen som hon blev tvungen att luta sig in efter och samtidigt blotta sin rygg, sin svaga punkt - den punkt han hade att träffa med ett välplacerat skott.
-Vem är du och vad vill du mig?! Mia lät lugnare än vad hon kände sig och för första gången i sitt liv hade Adam användning för sin anorexi. Hon kände helt enkelt inte igen spöket från igår - den före detta pojkvännens spelaragent. Han slöts in i hennes djupblå ögon och svarade:
-Jag måste ha kört helt fel och tagit en avtagsväg på måfå. Jag ska in mot Mariestad. Du har inte en karta att låna ut?
I kikarsiktet såg Roland hur den köpta mördaren och hans vackra offer växlade ord. Regel 1, grabben .Tala aldrig till den du skall döda. Det gör dig nervös och vek. Det förmänskligar ditt offer, Tenn. När hon är människa, kvinna och mamma i dina ögon kan du inte avrätta henne.
-Mamma, mamma! ropade Carl på försök från hallen och sulkyn, som han lätt klättrade ur. Ingen svarade. Någon annan var där för honom att hitta. Han gick ut i köket för att leta. Var det någon som lekte tittut med honom.
-Pappa?! Hans pappa lekte alltid buslekar med honom. Men sedan mindes Carl promenaden med sin mormor i regnet.
-Mommo! Mommo! På målmedvetna, små ben gick han uppför trappan till övervåningen. Barnkammaren och pappas sovrum stod tomma. Ingen ropade honom till sig. Nu blev han lite rädd. Han stod still i en sekund för att kunna höra ljuden av någon. Den 2½-åriga pojken tyckte att det var för tyst, som om ingen mer än han själv var här.
-Mommo! En krävande, ilsken röst ropade på mormor samtidigt som barnfötterna gick på jakt efter någon alls. Badrumsdörren stod på glänt…Carl styrde stegen mot den öppna dörren och ljuset inifrån rummet som drog honom till sig. -Bada, lockade han sig själv med. Det älskade han att göra.
I en vriden sekund av tid förändrades allt. Bakdörren på skåpbilen vräktes upp och ett bylte till kropp kom på fötter och stod i sin enorma kroppshydda på fast mark, ute i det fria. Det var då hon såg vapnet och det var då hon mindes sin dröm om Guds påbud. Det var här hon skulle följa Guds plan. Det var nu stunden hade kommit för att livrädda någon. Sedan skulle hon få Nemo tillbaka.
-NEJ! skrek hon. Skjut inte! Snälla skjut inte! Jag måste få hem mitt barn! Jag måste få tillbaka Nemo! Jägaren såg den hemlösa kvinnan stappla ut ur bilen och ställa sig mellan handen med skjutvapnet och den som stod värnlös. Var fan kom hon ifrån? Det var henne jag såg ute på Starhöksvägen, hon som filmade in sin lilla son. Nu rasar himlen ner och gör stora djupa hål i botten på helvetet.
-Dricka, smackade Carl när han såg mormors gnistrande glas på handfatet. -Törstig, Mommo! sade han till sin badande mormor, som låg utsträckt i badkaret med armarna hängande slappt längs sidorna. Hans lilla hand sträckte sig efter det lockande glaset. -Smaka, sade han artigt till sin mormor. -Carl bara smaka, Mommo.
Skottet gick av. Simonas liv var över. Någon hade vridit på strömbrytaren. Dagsljuset slocknade runt henne. Mörkret tändes upp.
Glaskrosset väckte Carls mormor.
-Nej, men lilla vän. Älsklings-du! Mormor somnade förstår du. Både ifrån whiskeyn och ifrån dig, Kalle. Vad är det för fel på mormor? Inte skar du dig. Den äldre kvinnan gick snabbt upp ur badet och täppte ur vattnet. Det vackra glaset låg i flisor i handfatet. Hon tvättade av Carls händer över badkarskanten. Inte en reva hade han ådragit sig.
-Törstig, gnällde han.
-Du ska få lunch nu Kalle. Då ska du få juice till maten. Kom, pussa mormor så får jag känna efter om du har smygsupit ur mormors sprit. Det är farligt, farligt.
-Farligt, skrattade barnet och gav sin mormor en smällkyss på munnen.
-Nej du, lille vän. Du luktar bara välling och bullar som vanligt. Inte skvallra för mamma om mormors bullar eller om mormors bad.
-Inte skvallra. Carl härmade glatt sin mormor.
-Schh. Mias mor lekte dramatisk och tog handduschen för att skölja rent handfatet från sprit. De rensköljda glasbitarna åkte i sophinken under handfatet och bars ned till soporna för omedelbar tömning.
-Nu gör vi lunch, du och jag. Mormor är också hungrig.
-Vad tänker du göra nu fröken Haglind? viskade Roland Karnefeldt från sitt jägarsikte, där han låg i en slänt utanför sin bil och lugnt betraktade två personer och ett lik. Som en varghona gav hon upp ett ylande upp mot de tomma himlarna som seglade förbi likt mörka hotfulla skepp.
-Jag har skjutit en hemlös! Jag knäppte en luffare! Jag fick en till slut! Gudarna borde tacka mig. Jag har rensat världen ren från lite ohyra. Mia sparkade på kvinnobyltet på marken. Blodet från Simonas sönderskjutna hals pumpades ut i rännilar och färgade Adams skor och byxben med skuld.
Hans hand var förlamad. I den vilade det vapen som inte hade avlossat något skott. Han kunde inte lyfta handen och rikta det stulna tjänstevapnet mot det köpta offret. Han kunde inte följa mordkontrakten till den sista bärande punkten nu. Någon hade försökt att rädda hans liv när Mia plötsligt hade fått upp ett skarpladdat vapen ur kavajfickan och riktat det mot honom efter att hon hade osäkrat det. Någon hade fallit offer för den kula som var avsedd för honom. En kula att dö av. En kula som hade träffat fel person. Adam slängde sitt vapen mot marken. Det landade bredvid Simonas livlösa kropp.
-Jag är obeväpnad nu, Mia. Skjut inte. Försiktigt började Adam backa bort från de båda kvinnorna. Han måste skapa sig distans till den blonda kvinnan. Den djävulska kvinnan med ett skjutvapen i sin hand och han måste få samma distans till den döda, enorma kvinnan, vars ögon stirrade upp mot himlen. Det var som om hon frågade Gud: “Hur kunde du göra så här mot mig? Jag skulle ju få hem mitt barn om jag räddade någons liv.”
Han backade, steg för steg, tillbaka mot sin bil. Han måste bort från den galna kvinnan - hon som inte behövde en fullmåne för att förvandlas till varulv. Hon tjöt ut sin fixering över udden som ekade tomt tillbaka till henne.
-Din skitiga, äckliga sophög! Jag fick tag på dig till slut! Det är du som har smugit runt mitt hus och det är du som har smutsat ner vår gata, där du har satt ned dina trasiga skor. Du har fastnat på mina videoband. Jag har sett dig när du har tagit dig in hos grannarna och gjort dig ett äckligt litet bo i deras skjul. Jag skulle ha avrättat dig redan då. Mia sparkade den ihjälskjutna kvinnan i buken.
Roland Karnefeldt lade vapnet mot axeln igen.
-Sjuka tikar skjuter man, viskade han. Hon låg i hans jägarsikte igen. Han hade henne på kornet. Hjärtat skulle slitas itu på henne just idag, då Sofias andetag hade varit tystade i exakt femton år. Det var vid den här tiden på dagen, den 4 juni 1993, som deras återträff hade börjat.Då hade Sofia och Sara gått skogsstigen ned till Skogsängens Centralcamping. Avslappnat vänskapligt småpratande hade de gått i försommargrönskan ned till två 22-åringar från Stockholm, som just hade anlänt till Mariestad och som höll på att packa upp i sin lilla stuga. Flickor som var glada och förväntansfulla när de bäddade sängarna med rena lakan. Den vita gardinen med blåklint fångades av en sommarbris från fönstret som stod på glänt mellan de båda sängarna. Det var som om Sofias sista promenad skedde just nu, på fjärilsstigen, genom skogen, över grusvägen, till den skimrande skogsgläntan där stuga nummer sex låg. Roland kunde räkna hennes steg.
Nu - femton år senare skulle han skjuta en av de två blonda Stockholmstjejerna och därmed ännu en ur återträffsgänget. De hade varit fem från början, nu skulle han göra dem till tre. Tre kvinnor som skulle bli kvar i livet - i mer rädsla, med mer väntan. När skulle nästa mord komma? Vem stod på tur? Det var nu han skulle skjuta den som hade råkat hamna fel i livet, en av dem som hade korsat fel väg och tagit av vid helt fel vägskäl. Fingret kramade avtryckaren. Himlen brann över honom. Helvetets avgrunder öppnade sig under honom.
Just då avrättade hon Adam Tenn. Hon sköt honom i pannans mitt där hennes mor hade lärt henne att det tredje ögat satt. Hon hade avrättat ett av alla spöken från det förflutna. Det såg hon nu när hans kropp gled ned vid den öppnade bildörren. Mia Haglind hade just skjutit sig två lik. Roland insåg att han aldrig hade avlossat skottet från sitt jaktvapen. Han andades ut. Den enda mördaren som fanns kvar för Stridsgudarna och Satan att spela om var Mia.
-Hur har hon tänkt att lösa det här? tänkte han sakligt samtidigt som han övervägde att ringa upp Jonsson och informera honom om att Rättspsyk nyss hade fått en liten gäst - en tvångsintagen mördare vid namn Mia Haglind. Då var han själv av med henne - men inte för gott. Med en nyväckt nyfikenhet ville han se hur en amatör, född kvinna och mamma till en tvååring klarade av att hantera två lik. Han klev in i sin bil igen. Lugnt kunde han nu sitta och betrakta scenen från den valda vinkel som han hade placerat sig i, för att kunna avlossa ett dödande skott. En betraktarvinkel. Roland lade jaktvapnet på sätet bredvid sig. Det kanske behövdes senare. Lugnt satte han sig med bildörren på glänt och hällde upp varmt kaffe ur en termos. Pastasallad med grovt bröd hade han förberett med. Dagen skulle bli lång och det roade honom att det inte var han som behövde röja undan två lik. Det var mördarens mödosamma uppgift.
Vid 14.30 började nyhetssändningarna att fyllas med Kumla-dramatiken. Det rapporterades att en våldsam brand hade utbrutit i ett förråd, på ett av fängelsets hårdast bevakade avdelningar och att fängelseledningen hade blivit tvungen att utrymma en avdelning när branden bröt ut. Det visade sig att branden var anlagd och i samband med utrymningen hade fyra män tagit en av fängelsevakterna som gisslan. De hade skjutit sig ut från sin avdelning och längs vägen hade de tilltvingat sig nycklar och koder av en annan vakt. En livstidsdömd fånge hade dödats i samband med skottlossningen då han hade försökt att rädda den kvinnliga vakt som hade tagits som gisslan vid rymningen. De fyra interner som hade legat bakom både branden och gisslandramat kunde senare under dagen gripas, springandes i skogarna runt Kumla-anstalten. En femte livstidsfånge - en man med en ickesvensk identitet, som hade dömts för ett flertal mord och som också hade åtalats på en rad punkter gällande krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter, lyckades också fly vid den dramatiska utbrytningen. Mannen, som skulle lämnas ut till Serbiska myndigheter efter årsskiftet, var beväpnad. Han var nu fortfarande på fri fot och allmänheten varnades gång på gång för hur farlig han bedömdes vara. Den serbiske livstidsdömda internen hade ingenting med resten av rymningen att göra utan verkade arbeta helt på egen hand. Polisen hade ännu inget spår efter honom. Interpol var redan inkopplade. Hundarna släpptes lösa. Helikoptrar surrade i luften. Ändå inga spår. Inte ett steg hade gått att finna. Ingen riktning antogs. Han var spårlöst försvunnen.
Vid 15.00 hade eftermiddagssolen klivit fram längs himlen och Mia Haglind hade, med hårt slit och listighet, lyckats forsla bort Tenns kropp i en skottkärra. Hans skåpbil hade hon redan kört in i ett av sina ägors skjul. Roland gissade på att hon hade täckt över bilen med presenningar. Därefter bommade hon till skjulet med ett stadigt hänglås. Liket efter Adam Tenn hade placerats i den jordkällare som Karnis själv hade använt som passage för två år sedan, då han hade gjort sitt inbrott hos Kent Sköld för att placera ut en “Änglalåda” och behändiga ägarbevis på bil och hund som Sköld behövde för att kunna bli utpekad som mördare. Det var en jordkällare som husets nya ägarinna definitivt inte tänkte använda längre.
Klockan 16.00 slog Roland på bilradion för att lyssna på nyheterna. Något klickade till. Något viskade i ekot av hans minnen när han tog in brottsstycken från TT -nyheternas uppläsare: “Livstidsdömd fånge sköts till döds…en av männen som tidigare under dagen rymde från Kumlafängelset är fortfarande på fri fot…rymningen skedde i samband med att en brand bröt ut i ett förråd inne på en av avdelningarna…fyra av de män som rymde i samband med utrymningen av den brandhärjade avdelningen kunde senare gripas…de hade - beväpnade och iklädda rånarluvor - tagit en kvinnlig vakt som gisslan…det var när en annan intern försökte rädda vakten som han dödades…” När TT hade sagt sitt stängde Karnis av radion igen. I stillhet betraktade han hur Mia löste det svåra problemet att få undan liket efter den 130 kilos tunga hemlösa kvinnan som låg framför Mia Haglinds uppfart, utanför grindarna. Hon tog en bogserlina ur Mercedesens baklucka och band ihop kvinnans ben med ett antal hårda knutar. Därefter fäste hon linan runt sin dragkrok och släpade den döda kolossen till kvinna, vidrigt ovärdigt, efter sin svindyra bil.
-Tala om symbolik, väste Roland från sin kikare, inifrån sin Chevrolet. -Överklassen forslar bort ihjälskjutna hemlösa tiggare i bogserlinor efter sina bilar i miljonklassen. Varje socialdemokrats mardröm. Palme vänder ryggen till i sin grav och mänsklighetens änglar gråter.
Kommentera