sanningsnycklar.blogg.se

KAPITEL 51 - KUMLABUNKERN

Aprilvädren började härja redan i mars. Månvarven rullade livshjulen vidare. 

Roland och Anna fann sig i sitt nya familjeförhållande, med avstånd, tågresor och babytid. På något sätt gick det lättare än vad någon av dem hade trott. De vågade sig till och med på en parmiddag hemma hos familjen Skytt där Roland charmade Helena fullständigt och där han inte alls låtsades om att han och Sanna hade sprungit ihop i Livs och Simons radhus för nästan två år sedan. Han hade varit där då eftersom han hade gjort ett enkelt inbrott hemma hos Erikssons, genom att lugnt kliva in genom en altandörr som stått på glänt till radhuset. Det var i början på juni och Simon och Sanna var på skolavslutning. Liv hade närvarat på sonens avslutning - på ministudenten. Det hade blivit hennes sista sommar. Rolands inbrott hade ingen annan orsak än att han ville ta reda på mer om Micke Jonssons son och se om han hade elaka planer för sin pappa. I Simons dator hade Rolle hittat en sammansättning av kemiska lekmedel för pojkar som lätt kunde omvandlas till en bensinbomb. Eftersom han själv hade utbildning och kunskap om sprängämnen och dess farliga konsekvenser så kunde han lätt gå in i datalistan och ändra på en liten komponent för att helt avdetonera den tänkta bensinbomben. Pojkarna, som lekte män, hade inte upptäckt den lilla förskjutningen av materia. När Simon förlorade sin mamma ett halvår senare så suddade han dessutom ut alla mörka planer på hämnd ur sin dator.

Hämnden fick sitt fotfäste i Simons hjärna istället, där den vann sig mark genom hans längtan efter pappakontakt. Det var där den hade brunnit sig stark efter ett “crash and burn -möte” med den far som han hade längtat så intensivt efter, men som inte hade velat ha mer än en middag med honom. Hämnden blev en kidnappningsplan och kidnappningen var redan över. Oanmäld och osedd stod den där mellan Simon och Micke för all tid. Roland visste inget om Simons kidnappning av Millan. Micke hade inget sagt och skolan hade tystat ned ärendet eftersom det inte såg så bra ut att lågstadiebarn kunde kidnappas direkt från skolgården. Rykten gick, men de var så osannolika att de inte blev betrodda. Arvidssons och Jonssons ville man inte stöta sig med i Mariestad. Elakt förtal ville man inte lyssna på. Ärendet fick bero, kidnappningen föll i glömska.

I Millan bodde hennes nya brors ögon och smilgropar kvar när han hade givit henne en sorgsen blick och ett snett leende, smekt hennes kind och sagt: “Hälsa pappa.” Roland visste inget om Millans och Simons möte. Däremot hade han själv och Sanna sprungit ihop uppe i Simons rum i Livs radhus, den där sommarlovsstarten, den där dagen då syrenerna blommade och lupinerna stod i dikesrenen i långa vackra rader. Hon hade sprungit in för att leta efter sin plånbok som hon hade glömt kvar på pojkvännens rum. Karnis hade dragit kepsen över ögonen och varit iskall när han hade låtsats som om han var en kompis till Liv och hade lovat att ordna med Simons dator efter ett påhittat strömavbrott. Sanna hade svalt lögnen. Roland hade blivit betagen i den lilla änglaflickan - nu hade han en likadan själv - en Lovisa.

 

Hans änglaflicka var med till Skytts och hon visste att Helena hade bullar fyllda med vaniljkräm i frysen som gick att värma i mikron. Sju månaders bebisar kan peka sig till bullar som går att tina upp och doppa i varm mjölk. Roland log mot Helena som nekade till att hon hade bjudit lilla Lovisa på något så onyttigt förut. När de tog kaffet i vardagsrummet kom Sanna och Simon hem - nervösa eftersom de visste att Roland var god vän med Micke. Men de blev överraskade av den främmande mannens vänlighet och värme. Sanna fick en flyktig känsla av att de hade råkats förut men hon kunde missta sig. Rolle var inte rädd för att möta Sannas ögon. Hans egna hade varit skymda under en kepskant sist, så de trollade Sanna till en annan sanning. De hade nog aldrig mötts. När tonåringarna drog vidare i kvällen gick Helena rakt på sak; -Vad har du att säga om Jonsson? Hon hängde in stål i Rolands ögon. Han väjde inte undan alls utan log vänligt bara.

-Jag tror att det här med Simon är något som är för svårt för honom att ta till sig. Han bevakar det som är hans och skyddar det som han räknar till sin familj. Simon drar upp känslor i honom som han inte kan hantera. Dessutom…han harklade sig lite. Det här var jobbigare än vad han ville låtsas om. -Så är Simon skrämmande lik Mickes tvillingsyster Mia. Henne var jag tillsammans med i två år. Det gör fortfarande ont i mig att hon dog i cancer, 30 år gammal. Det är inte svårt att föreställa sig hur det känns för Micke. Han förlorar henne varje dag.

Helena fick något regnigt i ögonen. Ett grått moln hade flyttat in. Hon visste vad Roland pratade om. Hon stod i de där regnen av sten och sorg själv. Roland fortsatte:

-Micke är som jag själv - en enkel kille, med enkla värderingar och med alldeles för tungt bagage i livet.

-Är det en ursäkt för hur han behandlar Simon som har fått ännu tyngre bagage att släpa runt på, ännu tidigare i livet? frågade Daniel lugnt.

-Nej, verkligen inte, svarade Roland avväpnande. -Men Micke och jag har samma akilleshäl -  känslor och nya system att inordna sig i. Vi är inget bra på att släppa kontroll eller att släppa någon inpå oss och vi är definitivt inte bra på att foga oss. Ingen av oss två står med på moderna kvinnors favoritlistor. Han log mot Helena som log vackert tillbaka.

 

Daniel såg på Anna som satt tyst och som såg ner på sina händer. Slår han henne? Den skrämmande tanken dundrade in i Daniels system. Han kände Erik Björk ganska väl, på yrkesmässig väg. Mer okomplicerad människa fick man leta efter. Den här mannen som nu satt, som en gigantisk muskelverkstad, i hans egen vardagsrumssoffa, väckte respekt längs varje väg han gick. Ingen tvekan om det. Men det mörka skymtade där i några obetänksamma ord. Charm funkade inte på Daniel även om Helena spann som en belåten katt i Rolands sällskap.

-Vilka är de omoderna kvinnorna i vår tid och vad tycker de, menar du?

-Det är väl kvinnor som inser att vi män är det svaga könet och behöver lite omhändertagande. Roland såg rätt på Daniel och insåg att den här mannen var hans raka motsats.

-Och de moderna?

-Tycker att män och kvinnor ska dela lika på allt från blöjbyten till byten av däck på bilen.

-Har du och Jonsson verkligen problem med det?

-Lite - vi är småstadsgrabbar som hade jaktlicens, körkort och en längtan ut redan före tjugo

Daniel gick inte på det där snacket om enkla killar från små orter.

-Jag kommer också från en mindre ort, men jag känner inte igen mig i din bild av moderna och omoderna kvinnor. Jag tycker att män ofta krånglar till det där. Om vi män ska spela ledarhannar, med revirtänkande och svartsjuka, då vi kommer hem från jobbet och lägger upp fötterna på bordet med kvällstidningen i näven - samtidigt som våra fruar får sköta jobb, barn, hem och dessutom ta hand om oss som är så handikappade att vi behöver omsorg. Då står vi nog snart utan både kvinna, barn och hem. Män som behöver en kvinna som tar hand om dem är ute efter att bli adopterade Roland, inte av ett äktenskap. Så ser jag på det. Ta inte illa upp.

-Du är klokare än vad killar som jag och Micke är. Det är bra för Simon.

Roland var inte dummare än att han kunde hålla med någon som kom med mer korrekta åsikter än vad han själv hade för stunden. Han beundrade Daniel Skytt för dennes rättframhet. Anna föll in i dyrkan. Mannen med den halländska honungsrösten av guld förtrollade henne helt. Hon var inte dummare än att hon dolde det duktigt. Trots de båda männens olika uppfattningar om enkla ämnen så blev middagen både lyckad och långvarig.

 

När paret Björk-Karnefeldt hade tagit sin lilla Lovisa och gått hem i natten, påbyltade med varma kläder och med barnvagnens regnskydd på, så hjälptes Daniel och Helena åt med att diska upp efter sin bjudning.

-Gud, vilken gåva till man han är! sade den hejdlöst gränslösa fru Skytt, som med lätthet hade tagit fram hagelbössan och pepprat sin man full med hagel, ifall han hade fällt ett liknande omdöme om en kvinna som de nyss hade delat kväll med.

-Det tycker du?! Det tyckte inte jag. Karnefeldt är lite mörk. Han döljer mer än vad han visar och så har han med sig charmen efter helt rätt småstadsprinciper.

-Sotis, raring? Helena smekte sin man med guldbrunt bakåtkammat hår, som var senigt byggd med prydliga glasögon på näsryggen.

-Inte alls, skrattade Daniel när han tömde diskmaskinen och torkade upp porslinet i skåpen. -Vill du tråna efter honom så får du göra det. Det är mig du lever med.

-Tycker inte du att Anna är vacker att se på? Helena ville ha klara besked nu när de äntligen hade träffats alla fyra.

-Ingen aning. Jag vågar inte titta. Du är galen av svartsjuka - han lär vara ännu värre. Din farsa är dessutom en av Sveriges bäst betalda militärer och kan skicka både helikopterdivisioner och hemvärnet på mig, Karnefeldt hade jaktlicens innan han lärde sig att cykla. Vem fan skulle våga lägga en blick på hans kvinna, med dig i närheten? Du och Rolle skulle bli farligare ihop än vad USA:s stridsplutoner är - samlat under ett uppdrag. Helena skrattade åt sin man som med humor lyckades parera hennes försök till svartsjukegräl.

De kysstes. Intimt. De smektes. Nakna. De älskade. På köksgolvet. De var precis klara och påklädda när tonåringarna kom hem, ovetandes om vad som nyss hade skett i det oskyldigt inredda köket. Sanna och Simon var mycket nyfikna på gästen från Jonssons hemtrakter.

-Han erkände att han och Jonsson hade svårt att ta till sig sådant som låg utanför deras eget synfält. Lite trång kvinnosyn, lite svårt att hantera känslor. Roland sade att du rev upp mer känslor i Micke än vad han klarar av att hantera och att du är smärtsamt lik Jonssons tvillingsyster. Det väcker liv i gamla minnen både i Karnefeldt och Jonsson. Du är överkurs för killar som dem. Det var Daniel som höll ett natt-tal för Simon som lyssnade intensivt.

-Vad tyckte du om honom?

-Lite glidande. Han har en sida som känns lite obehaglig, avslöjade Daniel. -Du vet lite ledarhanne som ska hålla sitt revir. Jag undrar hur Anna mår egentligen. Erik Björk är enklare och ljusare på något sätt. Svårt att sätta fingret på, men något skugglikt var det över Karnefeldt, trots att han var varmt vänlig och charmade Helena tills hon var alldeles yr av lycka. Simon log åt Daniels beskrivning och konstaterade krasst:

-Jag kan tänka mig att en del killar som sitter på Kumlabunkern stämmer in på din beskrivning. När Simon lämnade köket för sängen och sömn tänkte Daniel;  Exakt! Mitt i prick, Simon!

 

Jack besökte Anna så ofta han kunde. Hon var ett besvärligt stycke att älska. Alltid på resande fot, aldrig på tu man hand med bara honom. Han svepte sig runt henne och försökte locka henne till sig genom att tända solstickor i natten och genom att droppa silvergråt i golvet men hon drog sig ut mot den fysiska vardagen. När hon vädrade ut morgonstressen i ett öppnat fönster klev han in och satte sig vid hennes bord - han tyckte att hon behövde mer än ekonomijobb och morgonkaffe. Hon behövde bygga fred med sitt förflutna, inte bara ingå i vapenvilor som tidvis föll in i öppna beskjutningar från minnesarkivet som hon bar på. Det fanns glasbitar av spruckna bilder som dök upp i vardagsruset - ögon under en keps, en rak rygg i motljus, en låst dörr utan anledning, tassande steg över vardagsrumsparketten när hon sov och när en nattens besökare kom utan lov, utan förvarning. Förföljarens steg fanns i de där bitarna av glas. De skar henne inte mer men de lockade henne till att söka efter en större bild. Det var glasskärvor från förr som kom igen. Det femte timglaset hade ställts på hennes köksbord. Kent Sköld satt på livstid. Förföljelsen var över. Krigaren hade gått in i en livstidsfred. Han hade blivit far. Allt detta såg hon, men inte tillräckligt tydligt. Allt det kände hon i andetagen, men bara grunt.

 

Anna hade vant sig vid både växelvis boende och växlande kärlekar. Hon mindes hur Johans kyssar smakade och Daniels röst var som flytande honung i henne. Eriks kravlösa famn var hos henne när hon somnade intill Roland. Till och med Tim kom och besökte henne från trafikdöden, när hon just hade låst ytterdörren sena kvällar, för att gå till sängs med tre sovande barn och en tom säng. Väderomslag i känslosystemet var en del av hennes personlighet och inget som hon led av längre. Det var Roland hon levde med - det stod kristallklart för henne eftersom han påminde henne om det - ofta. Hon drömde ibland att hon hade fastnat i ett spindelnät och inte längre orkade sprattla för att försöka komma loss från det klibbiga, sockervaddsnätet. Att foga sig var en skön död. Jag är som snö i maj, eller som ett vårtecken i december, men jag är lycklig. Det är ett märkligt tillstånd - laglöst och helt okej. Just när Johans stålblå ögon hemsökte henne mindes hon något som hon visste att hon måste göra innan hon skickade in det tillskrivna manuset, som nu hette “Sanningsnycklar” och som det stod Mia Jonsson skrivet på.

-Jag ska åka till Kent Sköld på Kumla.

-Självklart, viskade Jack. Självklart lilla Sorgeängeln min.

 

Lars Lindberg ordnade med besökstid och blanketter. Det rådde inte “drop-in- kaffe“ på Kumla-anstalten. Alla besök krävde ansökan i god tid och varje besökare behövde tillstånd för att komma in. I sina cyniska stunder tänkte Lindberg att det var svårare att komma in på en säkrad anstalt än att ta sig ut därifrån. 

Osäkrade män, som krutdurkar vilka hade lagrats för länge, längtade ut, ville hem, ville bort. Det skulle ske snart - en fritagning, en rymning. Under ytan pyrde en bunkerliknande galenskap som inte stod ut i det inlåsta länge till.

Måndagen före påsk - den 17 mars - fick Kent veta att han skulle få ett besök på Långfredagen. Han beviljades ett obevakat möte i ett sällskapsrum som interner fick använda vid sina besök. Rummet hade en fönstervägg in till en monterliknande vaktkur av skottsäkert glas. Sällskapsrummet var som ett bunkerparadis med galler för fönstren och kameror i taket. Det störde honom inte alls. Kent skulle få vara ensam i rummet med sin själssyster. Ingen annan skulle andas deras luft, ingen annan skulle möta deras två par ögon när de samman-smälte över bordet. Fysisk kontakt fick förekomma - om besökaren accepterade att filmas och betraktas från fyra vinklar. Det var bättre kameravinklar än vad de flesta porrfilmer erbjöd. Kent visste att hans besökare inte kom för sina fysiska behov. Dem skötte säkert Karnis åt henne. Sköld var glad att slippa. Att ha sex med någon som var en ung kopia av hans mor skulle kännas som en introvert incesthandling. Det var inget som lockade honom alls. Hennes ord och bakvända humor förtrollade honom. Det var den närkontakten han ville ha. Kent läste blanketten för den 52:a gången och insåg att han hade väntat på det här samtalet med henne i enrum sedan han blev till.

Rolands hot och hans uttalade kontaktförbud med Sköld, som gällde för Anna att hålla sig till, var lagda i dimma. Han var i Lekvattnet för slit och arbetspass som sträckte sig över tolvtimmars strecket. Anna skulle fira påsk med sina tre barn i Tumba. Veckan efter påsk väntades Rolands steg i trappen. Fram till dess levde hon i sin frihet där hon kunde disponera sin tid efter eget huvud. Helena kunde ha Lovisa. Stella och David skulle ut till farmor och farfar på Långfredagen. Vägen låg fri, kusten var klar. Anna tänkte göra sitt besök på Kumla. Dryga 20 mil dit, gjorde 40 tur och retur. Dagsfärder i vårljuset. Hon ville inte ha några presenter med sig utan förmodade att Kent skaffade sig det han behövde via sina kanaler. Däremot skulle hon ta med sig en handfull gåtor och en fråga som hon inte tänkte ta med sig hem igen. Och det var för svaret på den där frågan som hon skulle göra något så drastiskt och dumdristigt som att besöka en livstidsfånge på en av landets hårdast bevakade anstalter. Någonstans insåg hon själv att hon var ute på riktigt djupt vatten nu, men hon hade överlevt ett antal slagfält vid det här laget, så hon hade inte vett att vara rädd - varken för sakernas tillstånd inne på en anstalt eller för sin egen man som likväl kunde tillhöra de intagna där.

 

Viskningar blev till tal och nattliga överläggningar avlöste varandra inne på Kumlafängelset. De möttes i korridorer, på in och utsläpp till rastgårdar och i cafeterian - de fem män som inte väntades ut igen. De förväntades sitta kvar på obestämd tid, där man hade satt dem. De tänkte inte tiga still längre. En sjätte fånge skulle fritas. Till det behövdes en gisslan. Planen var att ett förråd skulle fatta eld och därmed skulle kaos utbryta. I det rykande, brinnande kriget skulle en fångvaktare bli deras väg ut. Med en gisslan fick de ett övertag - sedan var det upp till dem att skjuta sig ut. Vapen var på ingång - utanför murarna var redan flyktbilar planerade för att snabbt parkeras på strategiska ställen. Det fanns “hämtare” och det fanns leverantörer. Det fanns en färdig plan. Det viskades ett datum…

Kent hörde men bortsåg från krigsstrategier och flyktvägar. Han visste att innan sommaren hade övergett dem alla så skulle säkert tre av sex fångar vara tillbaka i Kumlabunkern. Övriga vapenbröder skulle få fortsätta sin strafftid på Hall. Brödraskap splittrades upp efter rymningar. Kent var tämligen säker på ett avhugget slut på det gisslandrama som det viskades om. Han friställde sig, förde dialog i sina loggböcker, såg förbi medfångarnas slagfältsvisioner av brandrök och blodspår. Han förstod vem vakten var som de tänkte ta sig som gisslan - en man på 50+, som var polare, tjenis och bundis med de intagna och som skröt värre än en bankrånare som hade åkt dit på första rundan. Vakten hade en lätt haltande gång och hade blivit bekväm med åren, då han släppte på rutinerna lite då som nu. Ovaksam och slö. Skölds felsökarhjärna hade registrerat det för länge sedan. Och han visste att det alltid fanns lätta byten att tillgå i varje enskild värld.

Sköld förstod också att Kumlakillarna skulle dumpa sitt byte i Hjälmaren på utgång ur landet. Männen hade flyktdrogen brinnande som bensin i ådrorna. De tänkte lämna Sverige bakom sig. En del av dem tänkte åka tillbaka till sina hemländer, via bakvägar och slussar, andra tänkte finna sig nya hemorter för sin fria tillvaro. Kent kunde inte annat än betrakta männen, med sin planerade gisslantagning, som tragiska medresenärer i ett blodigt drama med ett kortfattat slut. Sköld kvävde en gäspning när han tänkte sig Kumlavaktens lik som skulle flyta upp på någon liten badstrand, lagom till skolavslutningen. 

 

Dagarna brann korta i vårljuset. Långfredagen var inom räckhåll. Helena blev inspirerad av Anna Björks vilda vilsenhet. Hon tänkte besöka Kumlabunkern. Hur många ville sig dit frivilligt? Det var modigt och märkligt - som allt var med Anna. Långsamt kom Helena till sina egna insikter - utan att vara det minsta vilse på kartan. Inom henne växte en havsstrand med vita stenar över våt sand fram. Det hade varit Livs vrå av den stora vida cancersjuka världen. Nu förstod Helena att det låg ett Gotlandshav utanför Slite och väntade på henne. Där hade Liv vandrat med sin nyfödda son i barnvagn och med sina växande tumörer i kroppen. Helena ville dit och vandra längs Livs väg i ljuset, vid havet, där blåsten kunde ge varje livsande nytt mod. Hon ville åka till Livs stränder ensam och återvända hel. Valborg var obokad och låg framför henne som en tom yta av våreldar och ljusblå himlavalv. Den 30 april lyste med guldskrift i hennes almanacka. Hon skulle dit och behövde inte boka någon stuga vid havet på den östra Gotlandssidan. Livs mor hade ett litet hus utanför Slite. Helena ringde upp den kvinna som hade varit Livs mor och kvarnsten runt halsen. Att de båda hade haft ett kyligt förhållande till varandra var en underdrift av mildhet. När Helena ringde kvinnan som aldrig hade tagit Liv till sig så tinade hon i varje fall upp en smula. Hon tänkte fira Valborg utomlands med Livs syster: Lotta och hennes familj. Att “Lotta-potta” står ut med sin mor. Obegripligt, tänkte Helena i en sekund av missmod. Men huset skulle hon få låna. Nyckeln och vägbeskrivning till huset gick att hämta hos Lotta under April. Allt klaffade. Inget bommade. Båtbiljett bokades. Mannen informerades.

-Jag vill vara ensam med Livs Gotlandshav och säga henne saker som har blivit kvar i mig. Jag tar med mig skissblocket, finner jag inget att säga så hittar jag alltid en vy att måla av. Jag stannar i ett dygn. Mer tid behövs inte. Jag ska bara vara ensam och prata med havet.

-Nu låter du som en av de där kvinnorna på film som tänker sig att vara otrogen och ljuger för sin godtrogne man. Daniel tittade skeptiskt på sin hustru. -Karnefeldt ska väl inte jaga haj eller stingrocka med harpun utanför Gotland?

-Nej, Helena skrattade gott. -Var får du allt ifrån? Tystnaden var ett tillåtande tillstånd mellan mannen som Helena hade lärt sig att älska med åren. Daniel visste att havet bar sina egna avslut. Han var innerligt glad över att Helena var redo att släppa Liv fri i vindarna, se henne gå genom de klarblå vågorna och låta henne sväva bort, gåendes på vattnet. Att Helena skulle vända hem utan att ta med sig delar av Liv. Det förstod han. Det var dags. Det fanns tid.

 

Vapnen gömdes undan på platser som kostade dyra sedlar för att förbli gömställen. Vaktstyrkan på Kumla var välbetald - inte av staten, utan av statens livstidsdömda. Kniveggar vässades. Hatet pyrde.

 

Långfredagen föddes. Anna körde sina 20 mil mot rätt destination och blev insläppt efter kontrollåtgärder och visitering. Sluss efter sluss öppnades och slutligen visades hon in i ett besöksrum som påminde henne om Helenas glaslabyrintdröm, där varje glasbås hade sina besökare. I glasrummet med fönster åt alla håll skulle hon och Kent slå sönder några timmar av sina liv. De kunde ägna sig åt sex på en välbäddad säng under en illa dold kamera. Ville de annat än närhet fanns det ett enkelt furubord, av modell anonymitet och tillhörande stolar. Bordet stod vid fönstret ut mot en bakgård där gräset började synas under snöfläckarna. Bortom bordet fanns en diskbänk med kaffebryggare och vattenkokare. Man kunde brygga sig sitt kaffe själv, dricka sitt te och känna sig nästan som hemma.

Anna fick ömsom varma kårar och kalla rysningar längs ryggraden när hon blev hänvisad till denna glasbur för sitt möte med Sköld. En kvinnlig machovakt spände musklerna, lade in en prilla, skyltade med sitt vapen och intygade Anna om att hon verkligen inte behövde vara rädd. De väpnade vakterna satt intill - i glasbåset och hade koll på fånge och besökare hela tiden. Även om de inte kunde höra vad som avhandlades inifrån glasrummet så kunde de läsa av våldsamma intentioner direkt. Och om Sköld lyfte sin hand mot sin besökares ansikte eller tog tag i henne på något sätt så skulle ett antal beväpnade vakter komma till undsättning.

-Du behöver inte vara rädd, lilla stumpan? viskade muskelkvinnan hest. Hennes andetag kom obehagligt nära Annas örsnibb.

-För vadå? frågade Anna förvånat.

-För Sköld. Du vet väl vad han sitter för?

Vakten pratade långsamt som för att få den korkade blondinen att förstå att den man som snart skulle köpa sex av henne var dömd för mord. Fnask hade Katrin Larsson släppt in i glasburen förut. Den här var av det luxuösa slaget, men enkelt klädd. Sköld hade råd med förströelser och nöjen, även här inne på säkerhetsfortet.

-Ja, han sitter väl för nödvärn mot övermusklade kvinnliga fångvaktare med skjutvapen? gissade Anna, lättsamt med ett leende på läpparna. Blondinen kunde dra ett skämt. Katrin drog inte på munnen.

-Mord! svarade “Märta Muskel” strängt. Anna hade nästan svårt att hålla sig för skratt nu.  Det här skulle Rolle se - när jag blir antastad av en kvinnlig fångvaktare på Kumla. Snart skulle han få sälla sig till de livstidsdömda här. Den här typen av kvinnor ökar hans blodtryck till 180 på 1.8 sekunder. Mitt med! tillkännagav hon sitt samvete. I nästa sekund var hon glad över att hennes man faktiskt inte hade röntgenblick och kunde avläsa hennes påhälsning hos Kent Sköld. Anna Björk var lättad över att Karnis inte övervakade henne ända in i Kumlabunkern.

 

En av männen som längtade till sitt hemland, med ett bultande hjärta av ilska, hade fått en skymt av henne på hennes väg in i glasburen. Den videon skulle han betala för att få se senare. Hon var äkta vara och doftade kvinna ända in i hans cell. Vems var hon? Någon man skulle akta sig för eller någon som det gick att förbise? Våldtäkter sker så lätt. Speciellt om man släpper in en sådan godbit bland männen här på Kumla, med testosteron brinnande i blodet. En viskning senare visste han vem som ägde henne.

 

Anna vände sig om mot den kvinnliga vidrigheten till makt och hån. Hon såg rätt på henne.

-Jag vet att han sitter här på livstid för ett mord. Rösten var torr som sandpapper. -Jag är huvudvittne till försvinnandet av Sofia Arvidsson som skedde den 4 juni 1993. Kroppen har aldrig påträffats, Sköld är oskyldig som rinnande vatten.

-Det säger alla som sitter här inne, flinade fröken fångvaktare.

-Nu missförstod du mig lite, log Anna. -Jag säger det. Ska du och jag hångla på sängen där, så att du har en video att självknulla till senare ikväll, eller ska ni släppa in Sköld! Anna log inte längre. Flinet låg kvar över väktarinnans såriga läppar. -Jag är flata, sade Anna övertygande. Rodnaden lät inte vänta på sig. Annas antagonist blev blossande röd över kindknotorna upp mot tinningarna. -Jaså, det är en religion som vi delar? Anna vände sig bort från kvinnan som hon redan föraktade och som bara var en vidrig del av makt och vapen under tighta tvärstickade tröjor.

När dörren till glasburen gick igen ställde hon sig lugnt och bryggde sig och Kent kaffe. Mumlande röster nådde henne utifrån korridoren när dörren gick upp igen. Hon hörde hans steg bakom ryggen. Hennes puls hotade med att slå sig fri och gick en bit över 200 slag i minuten. Tre, fyra, fem. Hon räknade kaffepulvret klart och tryckte igång bryggaren omsorgsfullt innan hon vände sig långsamt om mot honom. Hans grågröna ögon var fyllda av en vind som längtade bort, ut, hem.

-Hej, viskade hon. -Jag stötte på din fångvaktare och försökte få henne i säng men hon nobbade mig - så du och jag får dela en timme eller två istället.

Kent log.

-Jag har med mig ett par påsar med lunchmackor och bullar från ett kondis i Örebro som jag rånade på väg hit. Två timmar i Kumlabunkern är väl ett rimligt straff för kaffebrödsrån. Kent log igen. Tyst slog han sig ned vid furubordet. På automatik tittade han ut och registrerade grästuvorna under snön som drev undan i marsblåsten.

-Jag har inte med mig några fåniga presenter men jag har med mig ett par gåvor till dig, eller kalla dem för gåtor och så har jag en fråga som jag tänker lämna över till dig.

-Som ett bättre sällskapsspel då? Kents ögon gnistrade till.

 

Att andas under en kvävande kudde är svårt. Inte förrän till kvällen skulle någon hitta mannen med sin flykt brinnande i blodet - mannen som nyss hade tänkt sig en liten våldtäkt på någon annans bekostnad och sexkonto. När ägarskapet på den lilla blondinen med klarblå ögon stod klart, var hans öde redan förseglat. Ingen tog något utan tillstånd från den kvinnans ägare. Ingen tänkte ens tanken. Nu stod det bortom allt rimligt tvivel. Som en skyltdocka fick han ligga kvar i förrådet som angränsade till glasburen. Där skulle han få skylta för alla och envar, som hade vägen förbi, att ingen tog något från en man som hade tjänat fosterlandet genom en tio år lång vistelse i Främlingslegionens befälstab. Ryktet skulle sprida sig i natten.

Alla skulle snart få veta vem som - genom en annans man hand - hade gjort en snabbvisit inne på Kumlafängelsets inre regioner. Ingen visste hans identitet - alla visste hans meritlista. När ryktet om honom lade sig som en dimma över de intagnas ensamma celler så skulle många män få svårt att sova i natten. Ryktet om “Skuggan” skulle få bensinrykande blod att stilla sig och en del män på insidan skulle gå i ett isregn av rädsla - länge. Kvinnoägaren hade onekligen sina ögonstenar. Mannen med flyktplaner, där en livrädd gisslan skulle få spela en av huvudrollerna, hade lagt sina ögon på helt fel kvinna. Han hade planerat en våldsam sexakt med fel mans kvinna. Hon var en av hans två ögonstenar. Den andra briljanten var Främlingslegionärens dotter. När han hade levt ett kontraktsbundet liv för Legionens räkning då hade hans specialområden varit att hämta hem medkamrater i strid. Bröder inom ett brödraskap har gott minne. Minnet förstärks av fängelsemurar och taggtråd. Ska man ut - då måste man vårda sina band till sina bröder, som också har ett gott minne och som dessutom alltid får veta helt rätt information - i helt rätt läge. 

 

-Hur är det med din man? Kent log inåtvänt, men en glimt av hans själ glimmade till mot Anna som fastnade i hans månstensögon för en stund.

-Jodå - han överlever. Hans livstidsstraff är att leva med mig.

-Livet är bra underfundigt ibland, tillkännagav Sköld. Han dyrkade sin själssysters humor. Den smälte samman med hans egen. Hon lade upp smörgåsar och kaffebröd på fat och serverade dem kaffe i bländvita porslinsmuggar.

-Du får ta om du vill. Anna upplevde plötsligt ett starkt obehag. Att befinna sig här, i den här glasbeklädda buren, var som att sitta i ett upplyst tittskåp. Hon försökte desperat att bortse från den instängda känslan men aldrig hade hon suttit mer i en glaskupa än nu. De älvliknande vingarna skavde. Kent såg hennes kringsmygande rädsla.

-Det är lugnt, Anna. Du kan resa dig upp från vårt dukade lunchbord och vara ute ur glaslådan och utanför muren på mindre än fyra minuter. Hans röst var skev men stenlugn. Hans stenar lade sig längst ned vid hennes ryggradsfot och hon kände sig tyngd och lugn. Ett djupt andetag senare släppte klaustrofobin.

-Tack, sade hon samtidigt som de började inta sin lunch och dricka sitt kaffe.

-Vilka gåtor hade du till mig? frågade Kent till påtåren.

-De här två. Hon lade fram två kristaller på bordet åt honom att fånga upp. Den blekgröna är en Aventurin. Det sägs att den kan hela ett brustet hjärta. För mig är den en månsten som hämtad från dina ögon.

Stillheten som samlade sina fredliga styrkor runt honom var ett sällsamt tillstånd. Han flöt ovanpå tiden. Han tog emot månstenen som nyss hade legat inne i hennes livslinje, i hennes handflata.

-Den grön/rosa skimrande stenen är en Unakit. Den är en enhetssten som för samman.

-Aha, du är det feminina, det rosa och jag det gröna. Vad står grönt för i din värld?

-Ren kärlek, utan lust. Det fyller hjärtchakrat som ligger mitt i bröstkorgen med lugn.

-Bra. Han log. -Vad var gåtorna?

-De ligger gömda i stenarna. Dem får du söka upp själv och se om de har något att säga dig, som jag inte har förstått.

Han fortsatte att flyta i sitt leende. Hon var flummigt klurig. Det var modigt att våga vara det i ett demokratiskt samhälle där styrmedlet var rationalitet.

-Hur mår din minsta dotter?

-Utmärkt. Hon kryper omkring och pekar på saker som hon vill att någon ska ge henne. Hennes pappa springer enklare ärenden åt henne och hon belönar honom med små leenden. Lovisa är drottning och regent i sin fars kungarike.

-Har han blivit så vek, Karnis?

-Mm.

-När Djävulen blir gammal, blir han religiös. Är det inte så?

-Kanske.

 

Klockan 14.07 fick Karnefeldt ett samtal inifrån Kumlabunkern. Han fick en direktrapport om det aktuella läget. Den handling, som hade avstyrt en våldtäkt på en ängel, skulle belönas rikligt. Minfältet under Annas fötter började att vibrera.

 

Hon dukade av deras improviserade lunchbord.

-Nu till frågan? gissade Kent.

-Rätt. Lovar du att vara ärlig? Hon tände en vädjan i sina ögon, lade huvudet på sned och bad honom om ärlighet i en svart tillvaro. De vädjande kvinnoögonen lade sig tillrätta i hans månljus till irisar.

-Det där funkar på vapenkåta Katrin i monitorrummet där ute. Kent avvisade kvinnokletet som Anna plötsligt körde med. -Det fungerar säkert alldeles utmärkt på Karnis. Det tvivlar jag inte en sekund på. Han är svag för änglaspel. Inte jag. Jag tycker att änglakvinnor borde ha bränts på bål under medeltiden med de andra häxorna. Då hade deras avkomma inte gjort livet förfärligt för män i den moderna tiden. Vädjande kvinnor är klena kvinnor i min värld.

Anna studsade bokstavligt bakåt mot stolsryggen som en direkt reaktion på Skölds brandtal om häxbränning och änglar. Men hon "släckte ned sig" och vinklade ned sina blå ögon mot bordsytan.

-Förlåt.

-Ingen orsak. Ställ din fråga så får vi se om jag kan ge dig svaret.

-Mördade du Sofia? Tre ord som hade legat i mörkret i hennes själs ostädade garderober. Tre ord som hade legat i träda, gömda för omvärlden - fram till nu. Nu var de uttalade utan återvändo. -Jag måste bara få klarhet i det nu. Ingen sanning är för svår idag för mig att hantera.

Kent hade förutsett hennes fråga och redan planerat ett svar:

-Det ska du få veta tids nog. Det är ett löfte till dig. Mer än så säger jag inte nu. Det fanns ingen otydlighet i hans röst, ingen tveksamhet. Där bodde inte en chans för henne att vinna tid till följdfrågor.

-Okej. Hennes röst darrade. Mer av besvikelse än av rädsla.

-Nu har jag en fråga till dig, sade mannen som hade tänt ett eget bål för änglavingar att brinna upp på, inne i sin hjärna. -Tror du att det var en slump att du och Karnis träffades?

-Han kunde inte slänga ut ett springande rådjur på en regnvåt väg och han visste inte att jag skulle till Mariestad, sommaren efter Sofias försvinnande. Anna hamnade på defensiven när hon försvarade sin man.

-Helt rätt. Men var det en slump att han fick dig att hålla kontakten med honom vid liv?

-Hur menar du nu?

-I korta drag, Anna - Vattenplaning, värkar, oväder, Micke Jonssons jaktstuga i Västeräng, BB, ditt löfte till honom om att du skulle höra av dig till honom när barnet var fött. Ditt första alltså - Stella. Det tredje föll ju på hans faderskonto. Allt mellan Stella och Lovisa har jag fått redovisat för mig. I varje fall de händelseförloppen som har med Karnis att göra.

Tystnaden var så stark att hon höll på att falla i gråt. Hon pressade sig till ett samlat intryck. Mannen med sanningarna fortsatte från andra sidan av bordet:

-Hur vanligt tror du att det är att en man stöter på en främmande, höggravid, kvinna?

-Det gjorde han inte. Bestämdhet låg i hennes röst nu. Kent svarade upp:

-Inte?! Bad han inte dig att ringa upp honom när babyn anlände med storken? Den bussiga viltvårdaren från Mariestad.

-Hur vet du det?

-Jag har också mina kanaler. Jag hör och ser saker, jag med. Vet du vad jag hade gjort om du hade hamnat hemma hos mig - höggravid, regndränkt och livrädd med förvärkar? Hon skakade på huvudet.

-Kört in dig till närmaste hotell. Eländes kvinnor som är i ett “ur funktion-läge” är ointressanta kvinnor för de allra flesta män.

-Hur då “ur funktion”?

-Otillgängliga för sex.

-Vart vill du komma?

-Är du säker på att Karnis inte hade sett dig någonstans förut och utnyttjade slumpen till sin fördel?

-Var skulle han ha sett mig tidigare?

-När han var på midnattsjakt efter änglar i juni, året innan.

-Då Sofia försvann.

Kent undvek än en gång ett direkt svar på Annas trevande frågor om Sofia Arvidsson. Han tog med sig henne till en annan vinkel:

-Karnefeldt hade kommit hem från Canada samtidigt som jag kom hem från Europa och mina krig där. Han hämtade sig en hund hos en gymnasielärare Lundblad, i närheten av Skogsängen den där dagen, då ni hade er flickträff, då hon försvann. Visste du det?

-Ja, faktiskt. Anna trodde att hon satt med triumf på hand. Kent led med henne när hon oförtrutet fortsatte: -Han åt middag med Jonas Westman under kvällen. Hos honom hämtade Rolle sina jaktvapen. Sedan åkte han ifrån Westman vid ett-tiden på natten, då han körde åt motsatt håll, norröver.

-Jag och Westman körde västerut strax efter midnatt? sade Kent dystert.

 

Vårsolen gick in i ett regnmoln och förtärdes av regnet som smattrade mot betong-beläggningen runt den lilla bakgården.

-Var, varför och hur kommer det sig att Jonas säger något annat? Den tredje frågan fann hon svaret på alldeles själv. Falska alibin hade avlagts förut.

-Västerut körde vi - jag och Jonas Westman - varför behöver du inte veta. Det enda som står klart är att Karnefeldts crossoveralibi är spräckt. Westman ljuger för att skydda sig själv. På köpet ger han Karnis ett vackert vattentätt alibi utan att veta om det själv.

-Har du pratat med Lindberg om det här? Hon andades bara lätt.

-Många gånger.

-Vad har han att säga?

-Att jag försöker ljuga mig fri genom att peka ut folk som jag avskyr: Jonsson, Westman och Karnefeldt.

-Så du tror att Roland har…

Tårarna kom så häftigt att hon inte hann gömma dem. Naken och alldeles sårbar satt hon och grät inför mannen med månstenshjärtat som hade alla sanningar i säkert förvar.

-…har mördat Sofia? avslutade Kent frågan samtidigt som hans pekfinger smekte bort en havsblå tår från hennes kind. Hon reste sig och hämtade snytservetter från en toalett och han såg ut genom de gallerklädda fönstren mot bakgården som låg i mörker nu. Meningslösheten grep efter honom med sina kalla klor.

-Det får du veta tids nog. “Systra mi” lade han till, i sin betongliknande bunker till hjärna, som om han vore en fångad Birk i rövarsagan om Ronja.

 

Kent mindes med intensitet sitt sönderblåsta löfte till sig själv och sina föräldrar ute på en udde mot Vänern, när han hade dödat sin dotter inne i Mia. Löftet om att livrädda någon för att sona Isabelles död gjorde sig påmint här, i glasburen på Kumla, med en gråtande kvinna. Det stod månklart för honom nu - det var Anna som skulle räddas här och nu.

-Det är inte Karnis som mördade Sofia. Det var någon annan. Rösten var låg. Tonläget lätt bittert: -Jag var i närheten som en stum betraktare. Jag önskar att det vore Karnis, Jonsson eller någon annan våldsam, vapenglad bödel från förr - men det var en främling. Främlingen blev en skugga som fäste sig i mina fotspår och som hade rätt maktmedel för att sätta dit mig. Främlingen blev en skugga som fäste sig i mina fotspår…det var så Roland hade uttryckt det när han hade hotat henne med minfält som smällde av om hon någonsin tog kontakt med Kent Sköld igen. Nu satt hon här - på bästa besökstid, på första parkett, inför glasfönster och videokameror. Och just i denna glaslåda med insyn så sade Kent samma ord. Slump? Tillfällighet? Var det bara Sorgeänglar som lade sig i demokratins oskrivna lagar - sköt ditt och skit i andra? Hon visste inte vilken väg som fanns att gå nu, när Sköld hade sagt just det, som hon hade önskat sig att han skulle säga. Den livsavgörande lögnen till livräddning var sagd. Hon var räddad. Han var renad.

-Vem var det? viskade hon häpet. Nya vändningar var en mild vårbris i relation till det här.

-Jag vet inte. Kent ryckte på axlarna. -Jag såg bara en lång mörk kille, dryga 40. Kan ha varit en sydeuropé eller en svensk. I sommarnattsljuset var det svårt att se skillnad.

-Såg du hans bil?

-Nej, han stod och pratade med Sofia på en skogsstig mellan campingen och Skogsängens villaområde. Klockan var strax före två. Jag och Westman hade just återvänt från vår nattresa och jag hade en leverans att vänta in. Det var när jag satt i bilen och väntade som jag såg dem. Sofia skulle hemåt. De verkade överens om något.

-Var stod du? I ett bevingat ögonblick flög Annas sinne över campingområdet igen - grusvägen , vildrosbuskarna , stugorna, björkdungen, backen ned till fotbollsplanerna. Sjöviken glimtade till med sin campingplatsreception som slutade i en altan ut mot sjön.

-Jag satt i min Volvo på infartsvägen till idrottsplatsen.

-Vad gjorde du där, vem väntade du på?

-Jag skötte mitt, Anna! Nyfikna kvinnor är nästan lika obehagliga som vädjande kvinnor!

-Såg du henne kliva in i hans bil? Det här var avgörande frågor i marsregnet som strilade ned utanför murarna.

-Nej, men jag mötte dem på väg ut mot Kvarnbacka, en halvtimme senare. Han hade kepsen neddragen över ansiktet, hon satt på passagerarsätet. Det var en stor bil, en Cheva eller en Dodge. Minns inte vilket. Han var trovärdigheten själv. Hon vågade inte tvivla.

-Vad var klockan då?

-Halv tre. Lindberg var en bättre förhörsledare än vad du är. Bekännelsernas timme är över nu, Anna. Åk hem till din familj. Lev väl.

Hon ville tacka honom. En omfamning var utesluten, ett handslag för okänsligt. Orden var för tillfället slut, lagret var tömt. Så hon stal ett slutord som hängde löst i luften mellan dem.

-Jag kommer alltid att älska dig.

-…som en trashank till bror, avslutade han hennes mening. Men hon var redan utom hörhåll. Inom sig ekade triumfens vingslag. Fri, frid och ett helt liv utan Sofiaskuld. Hon hade haft rätt. Kent satt inne med svaret. Han hade sett. Han hade insett vem som var oskyldig och vem som var kvar i skuggorna, med sin obetalda skuld. Fyra minuter senare var hon utanför murarna. Bilen fick vingar och flög henne hela vägen hem.

 

Klockan 15.22 fick Roland ett kort meddelande över mobilen. Då fick han veta att hans kvinna var utanför murarna på Kumla. Han andades ut. Två minuter senare ringde hon honom för att tala om hur mycket hon älskade honom och att hon längtade efter hans hud.

-Älskling, jag längtar också. Det är ett jävla slit här på verkstan. Ingen rast, ingen ro. Hur är det med Lovisa?

-Hon är hos Helena. Jag är ute och åker en sväng. Blev tvungen att göra färdigt något för gott. Anna hade inte hjärta att ljuga för Roland i en stund som denna. Allt mörker var transformerat till ljus i hällregnet.

-Kom du fram till slutet då? Hans röst hängde där i regnet.

-Ja, utbrast hon. -Äntligen kom jag fram till slutet.

 

Länge satt han kvar med sina månstenar vid det avdukade bordet. Han visste att han hade tagit helt rätt beslut för nu. Karnis hade fått ett tillfälligt försprång bara. Senare fick han lära sig att försvara sig själv i nya förhör, efter det nya mordet - det som väntades inträffa i Västeräng den 4 juni. Det som skulle peka ut två mördare till två flickmord - en främlingslegionär och en polis.

Fram till dess hade Kent givit sin syster sin själ att låna för en stund eller en evighet. Inget blod band dem samman. I sin hand höll han hennes gåtor. Hon bar på hans andetag i tidsfristen. Där mellan dem öppnade sig en tidsglänta. När Sköld hade återvänt - gråtande - till sin cell, satt han kvar i glasbunkern. Där beskådade han den mänskliga förödelsen och putsade sina silversvarta vingar. Jack visste att han hade många silverkulor kvar att fälla. Silvergråt för ett par framtider utan lyckliga sagoslut.

 

Adam Tenn befann sig inte i en glänta av tid och han tänkte inte livrädda någon eller gråta för någon alls. Om mindre än elva veckor skulle han skjuta Mia Haglind och placera hennes kropp utanför en jaktstuga i Västeräng. Han förberedde sig för sitt sista uppdrag - det största. Sedan hade han beställt frid för ett liv ut. Han sökte upp sin far. De stämde möte vid Vårbysjön och började gå längs en remsa av gångväg, som gick runt sjön. Adam tog sig fram till de där orden som han hade att säga sin far.

-Pappa. Det finns något som är viktigt för mig.

Marsljuset gick genom trädens nakna grenar. Våren var snart här och det kluckade längs strandkanten när vinden drog sjön närmare land.

-Vad? Vad är viktigt för dig Adam? Axel Tenn ville hjälpa sin son med allt som han bad honom om. Det smärtsamma var att Adam aldrig bad honom om något överhuvudtaget. Så värdelös föll han i sin sons ögon. Nu hade ögonblicket kommit. Nu skulle Axel få en chans att hjälpa sitt barn inom ramarna för vad han kunde genomföra i all enkelhet och inom lagens fasta gränser. -Jag gör vad som helst för dig, grabben. I de åtta orden låg ett helt liv av kärlek.

-Bra. Adam bortsåg från faderns kärlek och gick direkt på det väsentliga. -Den där plåtlådan som jag gav dig. Du förvarar den väl utom synhåll för morsan?

-Självklart.

-Jag kommer hem om ett par månader och hämtar en del av innehållet.

-Och lådan?

-Den får du fortsätta att bevara åt mig. Om - jag säger bara om jag skulle försvinna runt den 4 juni så vill jag att du åker till sjön Aspen, i Tumba och slänger i plåtskrinet med sitt innehåll. Utan att öppna det.

-Vad ligger i det? Axel blev genast orolig.

-Farligt gods i fel händer. Lite papper, ett par postboxhänvisningar, kopior på boxnycklar som tillhör andra.

-Adam. Axel Tenn stannade på vägen och betraktade sitt barn som var tunnare än någonsin och som såg riktigt sjuk ut. -Tar du droger eller är du anorektiker?

Adam beundrade sin far i en flimrande sekund. Det var en sekund som Axel hade väntat i hela sitt liv på - att få sin sons uppskattning, att duga, att räcka till.

-Det sistnämnda, viskade Adam. -Jag ska ta itu med det i sommar.

-Gå till en läkare, Adam. De kan sin medicin. Du kan få hjälp.

-Jag vet. Så farligt är det inte. Axel rörde vid Adams arm. Den kändes som luft innanför läderkavajen.

-Jag bryr mig väldigt mycket om dig.

-Jag vet, pappa. Adam fortsatte att gå. Axel följde hans steg och slöt upp vid sonens sida.

-Om du försvinner. Vad ska jag göra då? Upprepa det för mig så att jag gör rätt.

-Avvakta i elva dagar efter den 4 juni. Har du inte hört något från mig den 15 juni så åker du till Aspen. Det finns ett obebott, rivfärdigt, sommarstugeområde mellan Vretarna och Aspen. Gå ner där - det är aldrig någon där, det är en obevakad del av sjön. Släng i plåtlådan med sitt innehåll. Nämn inte för någon att du har haft den i ditt förvar. Kontakta polisen sent på söndagskvällen, den 15 juni och anmäl mig försvunnen bara. Någon lär hitta mig.

-Du tänker väl inte ta ditt liv? Då får du ta mitt med! Adam hade aldrig hört sådan glöd i sin fars röst och han blev rörd av hans intensitet.

-Nej, det tänker jag inte göra. Det är ett löfte. Den hjälplösa fadern andades ut. De var tillbaka till sina bilar.

-Sköt om dig, Adam. Du får alltid komma hem. Det vet du!

-Jag vet, farsan, vi hörs! Den vita tvättbilen försvann ur sikte. Axel klev stelt in i sin bil med en dundrande fråga i bröstkorgen. Var skulle han se sin son nästa gång? På ett bårhus eller inne på Kumlabunkern?