sanningsnycklar.blogg.se

KAPITEL 53 - DET ÄR ETT LUGN FÖRE VARJE STORM

Det var Valborg. Nynäshamnskylten visade henne raka vägen till hamnen och Gotlandsfärjorna. Helenas sjögröna Mazda flöt upp på rampen till den båt som skulle ta henne till Visby hamn. En halvtimme senare stod hon på däck och andades havsluft. Tankarna virvlade skyhögt upp mot vindarna, upp mot den isblå havshimlen. Det var som om hon ensam tänkte fågelsträcken hem till Norden igen. I morgon är det den 1 maj. Det har gått 486 dagar sedan Liv dog och jag har överlevt dem alla, en efter en! Jag har tagit mig igenom alla andetag, gått alla steg mot de tysta nätterna och jag har skymtat gryningsljuset utanför mitt fönster varje morgon. Jag är här nu! Havsvindarna drog hennes sinne iväg över vågorna ända till ön som låg i morgondis och dimma.

Hon hade varit där med Liv om somrarna, när barnen varit små. Nu var barnen snart arton båda två, Liv fanns inte kvar men ön låg där den alltid hade legat - still, vilande i havet. Mycket mer fanns kvar i livet utan Liv - Daniel var där, Anna hade tillkommit och Lovisa hade anlänt till hennes värld. Nya tider hade kommit, goda skratt hade fallit, livet bestod. Slumpen är ett märkligt kortspel. Jag tycker ofta att jag sitter med bra kort på handen men så blåser slumpen över spelbordet och korten flyger all världens väg. Helena hade blivit mer ödmjuk när hon gick med lugna steg och stillnade tankar mot 40-årstrecket som inte lovade livskris eller åldersångest - bara mognad och tillförsikt.

 

Mia Haglind började tveka. Vilken väg var rätt väg nu? Hon visste att hon skulle skydda sig själv och sitt barn mot yttre faror, vilka de än var. Carl var 2½ år nu och han dyrkade sin far. Kunde Mia verkligen stjäla en pappa från sitt eget barn? Varje gång hon bestämde sig för att låta Tor leva, var gång hon ville låta kungen zick-zacka sig fram över schackbrädet så gick solen i moln. Ett märkligt järtecken, en tillrättavisning från framtiden. Vad kunde gå fel? Hennes dagböcker låg i det engelska dockhuset som hade installerats ute på Vikbergets udde. Varje rad i dem var ett drama i tre akter. Det skrivna ordet andades skräck. Dagböckernas Mia var livrädd för sin före detta man. Orden droppade av oro. Den ömma modern oroades över en psykiskt labil far till sin lilla pojke. Vad kunde denna man hitta på? Kidnappning av sitt barn? Självmord? De handskrivna överfyllda sidorna viskade om att Carls far hade hotat med att ta livet av sig. Dagböckerna skulle stämma med övriga vittnesmål. Hennes syster gick att betala till lögner. Nina var som en bakåtbyggd lögndetektor. Petade man i henne guldmynt så skrev hon ut vilken lögn som helst och lovade att den var sann. Mias mor var en förvirring av flum. De sanningar som Mia präntade in i sin mor skulle modern upprepa. “Ja, Tor har varit ostabil, sönderarbetad och deprimerad. Ja, han har mordhotat fru och barn. Ja, jag har också varit rädd för honom.” Allt såg så enkelt ut här utifrån, när dådet låg över en månad fram i tiden.

Där framme kändes allt mörkare. Tvekan kom i de riktigt stilla stunderna. Då kände hon sig in till döden trött och ville bara hitta tillbaka till den hon en gång hade varit - stark, självständig och okomplicerad. Men tillbaka var det för långt att gå - nu skulle hon framåt. Tveksamheten var som vackra fåglar som steg mot vårhimlen. Den kom över henne när hon såg Tor och Carl tillsammans. Julen hade varit fin. Morgan och hans familj hade varit en gåva av lättnad. Nina och hennes mor likaså. Alla hade kommit väl överens och Morgan och Tor fann lätt samtalsämnen att ödsla timmar på. Marita och modern hade skött julmat och disk, barnen hade tillfört ett bakgrundsljud av lugn - en klang av harmoni och en ton av samhörighet.

Månaderna efter nyår hade gått med stormsteg och nu var det redan Valborg. Våreldarna skulle brinna i natten och i morgon kom maj. Om allt gick hennes väg så skulle Tor bara leva maj ut. I början av juni skulle han släckas - för gott. Allt enligt Mias tickande, klickande dödsdag som hon ville ge honom i avskedsgåva. Han hade givit henne huset på Vikbergets udde i skilsmässopresent - som en försoningsgåva. Hon tänkte förlåta honom helt - om han dog. Som en svart kyss, en giftig bägare av stenkall kärlek - som i en slutlig triumf skulle hon stå ensam kvar efter den 4 juni. Men hade hon modet att fylla hans giftbägare? Det verkade vara så svårt att släcka ljuset in i döden för någon. Hur kändes det att mörda någon? Jag kanske ska ringa upp Roland Karnefeldt en dag och fråga? Hennes leende blev svartare för varje dag som gick och hon tänkte inte längre snälla tankar om någon eller något annat än när det gällde henne själv och Carl. Hennes tankehjul gick i kringvandrande cirklar. Äta eller ätas? Andas eller dö?

 

Havet låg kvar utanför Slite. Vinden trasslade till Helenas hår och blåste iväg hennes tårar. Liv var där, i stegen framför Helenas fötter. I varje fall illusoriskt. Helena kunde nästan se hur Liv drog sin barnvagn med sitt pojkknytte alldeles intill. Hon kunde höra Livs leenden i den ljusblå isvinden från havet. Helena kunde höra babyn skratta tillbaka till sin levande mamma. Hennes egna steg tillbaka till huset var fyllda av vemod och hon förstod hur mycket hon verkligen saknade den människa som hade vandrat livet med henne under alla småbarnsår och andra år, då det hade varit grått och fyllt av gråt eller då det hade varit blått och ljusfyllt. Saknad var en stor känsla. Väl inne i husets värme fick hon i sig både mat och kaffe. Hon tände sina ljus och viskade sina farväl.

-Jag släpper dig för nu, vännen. Men gå aldrig ur sikte, Liv. Låt mig få följa dina steg. Andas genom mig. Gråt hos mig ibland. Jag ska trösta dig när din saknad blir för stor för himlen att bära. Min egen tröst ska jag inte finna i din spökfamn, bara i våra bästa levande minnen från förr och i ungarnas liv. Vet du en sak - älsklingsvännen! Jag är så jävla lycklig så att jag nästan skäms! Jag är inte ens 40 och har ett jobb där jag får vara kreativ och dessutom blir väl avlönad för besväret. Jag har en man som jag har lärt mig att älska, en dotter som är den där lillasystern som jag aldrig fann i Carolina och det finns faktiskt människor som Anna - goda, lite halvgalna och mycket äkta. Så finns du…alltid, nu, igår, imorgon. Du fanns i mitt liv, du gjorde skillnad, den skillnaden består. Jag ska sluta att räkna dagarna utan dig nu. Sådana dagar finns inte mer. De tomma himlarna är slut nu, Liv!

 

Liv och Mia flyttade ut. De drog vidare mot samlade existenser, mot andra boplatser. De andades äventyr. De höll sig i de främre leden av nybyggare som nu lämnade Evigheten. Den blev inte annat än en trist fornlämning bakom dem. Lagfartshimlarna var passerade och de gick sina steg vidare i döden. Innan de gav sig av hade Liv funnit en sidoplats i sin lilla trädgård. Där gick ljuset sina morgonpromenader, dit nådde gryningen först. Där lade hon sin Gömmonyckel som glödde av ödesmättnad och som var stum. Invid en sten fick den lilla nyckeln äntligen vila i fred. Hon ville gå vidare nyckelfri.

En sista gång smekte hon sina målningar - 486 stycken till antalet. De fyllde hennes ateljé och berikade rummen där hon hade bott i sin himmelska våning. Hon betraktade dem ömsint. Där fanns det blå nattljuset, där låg luffarnas luftiga steg över molnen, där tändes stjärnhimlarna som hon hade målat ned till Sofia händer. Liv såg sina nyckeltavlor, hon begrät sina Simonporträtt. Någonstans fann hon det vackraste motivet av dem alla. En far och en son som gick en strandremsa till sitt slut. Ingen barnvagn, inget pojkknytte. Bara en artonåring som äntligen vågade ta till sig sin fars kärlek. Den som aldrig väcktes förrän i det bittra slutet. En fars kärlek som inte såg ut som all annan kärlek gjorde. Hon lät den stå kvar i ateljén - målningen av fadern och sonen. Den fick bli kvar här för ljuset att smeka då och då. Micke och Simons strandpromenad vid ett blåsigt hav skulle dröja. Men Liv hade inte målat verklighet, hon hade avtecknat sin innersta önskan - en vuxentrygg  Simon och en äldre man, som äntligen hade försonats med sig själv. Hon hade målat dem ett möte och ett gemensamt Gotlandshav. Hon hade givit dem en strandremsa för dem båda att finna - utan henne där.

 

Helena såg nattljuset falla i havet. Valborg brann ut. Hon skymtade Liv när hon gick genom det blå, när hennes steg klöv det stormande havets vågor och hon lät sin vän gå utan att be henne att ta henne själv med sig. På impuls slängde Helena ut sin hand när Livs skepnad försvann i natten och i stegen över vattnet. Men hon drog den tillbaka och skrek:

-Gå nu och lev väl i döden! Vänta på mig där, Liv. När jag kommer får du visa mig runt, och hjälpa mig att flytta in. Till dess - sakna inget! Du har aldrig förlorat mig! Vi har bara funnit något annat - du och jag. På varsitt håll, på varsin sida av tidslinjen.

 

De hade älskat, duschat, klätt sig och satt vid dukat bord mitt i natten. Hans överkropp glänste av glaspärlor till vattendroppar som hängde sig kvar över huden. Hon var klädd i hans skjorta och satt med bara ben. Elden brann i vedkaminen. Allt var stilla.

-Att älska med dig är som att flyta ovanför kroppen, viskade hon hänförd. Han log - lite belåtet, lite självsäkert, lite för öppet. Änglar på vift ställde till med en del trassel. Änglar på plats i säng ställde till med lust.

-Du, det är nu jag ska berätta något tråkigt, sade Roland allvarligt -Nu när du äntligen är nöjd, menar jag. Han log. Hon skakade på huvudet. -Mellan den 4:e och den 15:e juni ska jag dra en bra bit uppåt landet - för fiske. Det är ett gammalt gäng som ska återuppleva ännu äldre ljugarminnen ihop. En del av killarna är folk som jag jobbade ihop med i Canada - ingen du känner. Vi har tänkt oss tio dagars fiske. Det kan bli mindre, kan bli mer, det beror på hur vattnen är och hur fisket går.

-Och? sade hon förvånat. -Vad är tråkigheten?

-Du fyller ju år och så där…han kliade sig med ett generat flin i skäggstubben.

-Och så där - är det vårt gemensamma ansvar över Lovisa det? Ska jag dra iväg i tolv dagar när du kommer hem sen? Det är väl en bra föräldrafördelning?

-Är du grälsjuk fast du flyter utanför kroppen? log han lekfullt.

-Jag har landat nu! Och förresten så fyller jag inte alls år!

Roland upphörde aldrig att falla handlöst för henne. Nu hade hon plötsligt glömt bort sin egen födelsedag och han hamnade i huvudbry.

-Nej, förklarade hon. -Jag fyller bara år vartannat år nu. Så förra året fyllde jag 36, nästa år fyller jag 37. Det är en teknisk fint - att trolla med tiden lite. Inget annat.

-Bra idé. Men vi kanske kan äta lite tårta i varje fall, även om du har slutat att fylla år, just i år.

-Ja visst! Det ska jag inte sluta med, förstår du väl. Den 1 juni firar vi hemma hos mig.

-Bra, klarar du dig efter tårtkalaset fram till den 15 juni, när jag drar iväg ett tag?

-Jag ska jobba, ha barnen, de ska ha skolavslutningar och jag tänker ta mig tid till en eller annan balkongkväll om försommarkvällarna blir varma. Varför skulle jag inte klara mig utan dig? Hon satte sig i hans knä, under hans vapensköldar som tornade upp sig över deras huvuden. Närheten väckte upp lust till nytt liv igen. Han knäppte upp sin skjorta över hennes bröst och när han kupade sina händer varsamt över änglabrösten viskade han:

-Det där med att flyta utanför kroppen, hur löser du det när jag inte är i närheten på ett par veckor utan sitter längst upp i riket, i landskap där ingen mobilmast finns på mils avstånd?

-Då löser jag det på egen hand herr viltvårdare.

-Vem tänker du på då? stönade han i hennes öra när hon redan pressade sig över honom och han redan brann. Svartsjukan tvingade honom till och med att hålla reda på sin ängels sexuella fantasier i ensamhet. Inget fick vara ifred, inget fick lämnas åt sitt eget öde, inget fick samlas upp av slumpen. Hon avböjde att svara och kysste honom tyst.

 

Tisdag den 27 maj gjorde Simona sin sista provresa ut till Saltsjöbaden. Hon hade bott i Hittehuset sedan jul. Ingen hade saknat henne, ingen hade märkt att hon hade gått sin väg, ingen alls hade anmält henne försvunnen. Att bo i det ouppvärmda huset vid Aspen hade gått lättare än vad hon hade väntat sig. En gång i veckan hade hon tagit sig till badhuset - bastat, duschat hett och värmt sig med mat och kaffe i badhusets cafeteria. I huset åt hon sina konserver som hon värmde på primusköket. Hon drack hinkvis med “varma koppen” och åt 500 grams chokladkakor till kvällen. De var inte för värmen - de var bara tröst.

Simona hade nästan förträngt att hon hade en lägenhetsnyckel på sin enkla nyckelknippa. Lägenheten på Norrgårdsvägen hörde till det förflutna. Hittehuset var hennes och Nemos för framtiden. Huset vid sjön hade allt hon kunde begära av det isolerade livet - en säng, en kamin, mat på burk, musik i cd-spelaren, pulverkaffe och ensamhet. Inga brev kom i någon brevlåda. Brev som hade Socialtjänsten som avsändare. Hon fick vara ifred från terapi och socialkärringar. Hon fick tänka tyst, till sina tankars slut. Sjön gav henne ro. Den gungade henne till sömn när nätternas frost hade ätit sig in till huden. Isen över sjön var den yta hon sett ut över under hela vintern. Nu låg sommaren alldeles nära och de grönskande skogarna runt sjön var hennes allierade.

Kvällsbussen tog henne samma slingriga väg som det förra årets nattresor hade gjort. Simona satt där på bussen och var på väg mot sitt barn som snart skulle nattas i sin säng hos föräldrar som alldeles snart skulle mista honom. Hon steg av. Hon hade väntat på denna ändhållplats i hela sitt liv. Med vana, orädda fötter gick hon med sin ryggsäck över axeln ned i Trädgårdsdalen som låg där vid Näsviken med sina röda, vackra, idylliska rader av kedjehus. Simona fann Nemos fönster och gömde sig i mörkret utanför hans rum. Hon började använda sin skruvmejsel mot altandörrskarmen. Långsamt och medvetet karvade hon bort flisa efter flisa in mot låset. Tids nog skulle det klicka upp. Skuggorna gömde undan henne när husets pappa kom in i rummet med Nemo på armen. Tillsammans tände de upp Nemos blå stjärna som satt på hans vägg, över hans säng. De småpratade och Nemo klädde sig i pyjamas efter det bad som han nyss hade tagit. Simona såg på den nya pappan och på hennes egen pojke, som lätt lade sig i sin säng för att hans pappa skulle läsa en lång bok om dinosaurier för honom.

Nemos mamma bet sig hårt i underläppen när scenen av trygghet nådde ut till hennes frysande hörn av trädgården. Maj var fortfarande vinterkall utan en enda varm försommarkväll att bjuda på. Pappan som hörde så bra ihop med hennes Nemo pussade sin pojke god natt och han höll 3½-åringens hand i sin när barnet somnade trygg. Simonas son låg intill det bultande manshjärta som hon snart skulle riva ut och kasta - blödande till marken. Hon förstod att den här mannen skulle sakna Nemo och blöda svårt när hon kidnappade hem barnet till Hittehuset. Den stora luffare, som hon hade blivit ett med, traskade moloken och tung upp från dalen till gräddhyllan på berget, där de slottsliknande villorna låg - stumma och hånfulla i majnatten. Utan förtröstan väntade hon i regnet på den vita tvättbilen som anlände strax före 21-tiden. Simona lufsade in genom gallergrinden bakom bilen. Den höll sig till sina rutiner. Tvättkillen verkade ha tagit ut svängarna rejält. I över 45 minuter var han inne i huset, stal sig kaffe och hämtade tvätt. Hon stod i skuggorna från de importerade olivträden och väntade på slutscenen i hennes hemmagjorda plan. Den verkade regisserad från en högre kraft som såg hela kartan samtidigt. Ingenting missledde henne. Allt utom Nemos nya pappa med sagoläsning och nattning stämde med Gudsplanen. När tvättbilen åkte sin väg från Kungariket så vände hon hemåt igen med ett blodfyllt, rispat hjärta men hon var alldeles lätt där själen hade suttit. Den flög sig in i egna villovindar. Den valde att stanna kvar i Nemos närhet och vägrade att åka hem med Simona till Hittehuset. Bara vetskapen om att planen höll hela vägen, följde henne längs vägen.

 

Tiden var inne. De pyrande eldarna i männen bakom galler på Kumla började antända. Planer hade kommit och bytts ut mot andra - bättre. En av kuggarna i rymningshjulet hade fallit ifrån. Hans död fick de andra männen att vilja fly ännu snabbare från dödsbunkern på Kumla. Den osynliga handen av kvävning slöt sig runt deras kallsvettiga halsar. Vem var mördaren utan namn, med dödlighet tatuerad i sina meriter? Vad var brottet bakom dådet i förrådet - intill glasburen? Hade det något med Sköld att göra? Det var under hans besökstid som den flyktbenägna fången hade mött en skugga och gått dödens linje till sitt slut. Inga svar gavs i tomheten som nätterna på Kumla fylldes med. Alla låg på bäddar av nålar. Nu var den sista veckan kommen. Snart var det dags att andas frihet. Det var dags att dumpa ett lik i Hjälmaren och sedan hitta vägen som ledde ut ur landet, ända hem. Det var tid att ta sig ut.

 

Maj tog månadsskiftet med sig och landade i Västeräng. Anna och Lovisa var där. Roland var med Jonas och hundarna på en jaktledarkurs. Den rödlätta vikingen med sina tusen leenden och sina svarta liljor på underarmarna hade nyss varit och hämtat upp Roland och Storm. Det var tidig fredagsgryning. Ett dygn skulle gå. Under lördagen var jaktledarkursen slut och tidigt under söndagen skulle Roland och hans ögonstenar åka upp till Tumba för Annas motvilliga födelsedagsfirande. Sedan hade jägaren ett nyckelkontrakt att lösa in och säkra till sitt. Något som Anna var behagligt ovetandes om. I hennes värld var Roland den mest oskyldige man som hade vandrat mellan Lekvattnet och Västeräng. Hans största fiende: Sköld hade intygat att en främling hade fört med sig Sofia från Skogsängen. Inte Roland, Inte någon annan med ett namn som hon kände till. Hon älskade det nya slutet av den onda sagan: en farlig främling hade bragt Sofia Arvidsson om livet. Inte en älskad man.

Klockan hade just passerat halv tio på fredagsmorgonen. Anna hade tvättat lakan och hängde dem, ljusgula och fladdrande likt enorma citronfjärilar, utomhus på tvättlinor. Lovisa var tio månader och satt i sin sele i sittvagnen. Därifrån beundrade hon mamma och de stora haven av ljust gult. En bil kom glidande på grusvägen utanför jaktstugan. Anna stod dold bakom de vindpiskade lakanen och såg inte vem stegen över gruset tillhörde. Plötsligt vek lakanen åt sidan och de möttes igen - Mia från Huddinge och Anna som hade bott tre tågstationer därifrån om man tog pendeltåget mot Södertälje. Huddingetjejen var klädd i jeans och vit storskjorta. Carl hade hon på armen.

-Hej, sade Mia spänt. Hon visste inte om hon var en välkommen eller bara en objuden gäst.

-Hej Mia.

Något lätt och enkelt låg i det här mötet. Som att äntligen tillåta sig att få minnas det som hade passerat som något ljust och inte bara tvinga sig att se de jagande skuggorna. Anna såg Mia från förr. Hon fångade henne från femton års förfluten tid och omfamnade henne hjärtligt. De befann sig i en märklig dröm. Det stigande solljuset på himlen, den hårda vinden, de gula lakanen som omgav dem där de höll om varandra och de unga skratten som kom fram ur de båda kvinnorna.

-Är det du som kommer till morgonfikat? Och du måste vara Carl sade Anna mot den söta pojken som bar sin mors rådjursögon. De var lika blå som fält av blåklint. Tycker Carl om sockerkaka? log hon mot tvååringen som just hade fångat Lovisas leende.

-Är det där verkligen din? skrattade Mia lättsamt åt Anna som snabbt hade hittat vägen tillbaka längs årens grusvägar, vildrosor och campingstugenätter.

-Jag vet. Anna erkände att hon hade en liten del i den lilla unge som fyrade av ett av sina guldkantade leenden med små havregryn till framtänder, där hon satt i sin vagn med den svarta kalufsen och med sina fantastiska ögon som var blåbruna. -Hon är lite lik sin pappa!

Mia drogs in i Lovisas ögon. Det blå låg nära pupillen och den mörkbruna randen av bördig jord låg som en järnring runt de havsblå irisar som babyn hade. Det var svårt att finna Anna någon annanstans i Lovisa än i stormens öga - i det djupblå.

-Du vet att det förekommer bebisbyten på BB va? Mia fann sig också i det lättsamt nya som hade kommit med vindarna från förr.

-Kom in så får ni morgonfika.

Mia bjöds in i den jaktstuga som hon förväntades ligga död utanför när kommande tisdags skymning föll. Utan några moln av oro och utan minsta bekymmer i världen steg de båda kvinnorna in i huset med sina barn och stängde döden ute.

 

Just då började det att hagla.

-Bara för att jag har hängt lakan, suckade Anna när hon fick igång kaffebryggaren och satte fram en mugg med Disneytryck till Carl som tackade ja till både saft och sockerkaka.

-Är han alltid så här snäll? frågade Lovisas mamma Carls mamma, vars ögon fylldes av stolthet.

-Ja faktiskt och dina barn, hur är det med dem och hur stora har de lyckats bli?

-Stella är fjorton - suckar ljudligt och tycker att jag och Erik är världens mest pinsamma föräldrar. Hon sminkar sig och har upptäckt tvåbenta saker med keps. Hästintresset har däremot inte avsvalnat och hon har fått sin första mens. Mias ögon glittrade. Det var lätt att minnas sin egen tonårstid när Anna beskrev sin dotters. Nu övergick Anna till att prata om sin son: -David är 6½ år - en lugn och cool kille. Lovisa är tystlåten. Inga ord har hon att delge omvärlden än. Hon ser, tar in, pekar och gurglar av skratt. Annas hand smekte Lovisas svarta hår som låg i lockar ned över axlarna.

-Är han lycklig - din man? Mia tassade försiktigt i mördarens skugga nu.

-Tidvis, svarade Anna. -Vi tränar oss på att leva med varandra. Vissa perioder står man ut, andra veckor känns det riktigt bra, ibland undrar jag vad vi har givit oss in på. Småbarnsår igen och så två, tre boenden på det. Men han är tålig, sitter och åker mycket och så är han mjuk och snäll - men gruvligt svartsjuk. Jag är lite halvsmart och parerar duktigt när hans kontrollbehov slår till. Jag ljuger inte annat än vitt.

Mia lyssnade. Det hon såg var ärlighet. Det hon avläste var en kvinna som var i rätt kropp, vid rätt tidpunkt i sitt liv och som hade funnit sin plats i tillvaron.

-Tänker du på Alex ibland? frågade Anna försiktigt. Mias fixeringar var riktigt känsloladdade områden. Regnsmattret mot fönster och tak tonsatte deras möte. Mia blev så tagen av frågan att hon inte visste vad hon skulle svara. Sanningen grep in.

-Vi hade lite kontakt för fyra, fem år sedan. Han skrev ett brev nyss om att alla vägar bär till Rom och om att vi ska träffas där en dag - han och jag vid Fontana di trevi. Han skrev att önskningarna är förbi och att vi ska dränka våra minnen i fontänen. Det var en befrielse för Mia att säga något som hjärtat viskade. Anna kände samma sak.

-Vad fint att ni inte har tappat bort varandra helt, du och Alex. Jag är inne i en period nu i livet när jag tänker mycket på mina tidigare förhållanden. Vad som var fint, vad som gick fel.

-Vad gick fel tycker du? Mia var nyfiken. Anna hade aldrig berättat om sitt förflutna för henne. Inte om pojkarna därifrån i varje fall.

-Jag gick vilse i sorg, jag var inte klar med mina föräldrar eller med Sofia när jag träffade Erik som nyss hade mist sin bror. Klar är jag nu. Om jag och Erik hade träffats idag hade vi haft ett lättare liv. Inte hela tiden drivit omkring i dimmor av sorg och rädsla. Sköld är ute ur mitt liv. Hans timglas har spelat ut sin roll i mitt liv. Han är inte någon förföljare och jag är inte hans offer. I och med hans livstidsstraff så är utredningen kring mordet på Sofia över för min del. Det är en stor lättnad. Idag har jag byggt mig en grund att stå på i mitt liv. Min hondrake till mor dog samtidigt som Lovisa föddes och min far börjar treva sig ut till något som liknar ett liv. Han tar nya kontakter och stapplande steg framåt. Han skaver inte i mig längre.

-Och Sofia? Regnet drevs in med vindarna mot jaktstugan, Carl lekte med Lovisa på golvet. Hon var alldeles förtrollad av den ljusa pojken som nästan hade vingar på ryggen. Skulle han flyga iväg snart?

Anna hällde upp mer vatten i bryggaren för en kanna nybryggt kaffe till.

-Jag besökte Kent Sköld i våras. På Långfredagen åkte jag till Kumla.

-Gjorde du? Mia drog in luft.

 

När hans namn kom i tal blev det korsdrag i rummet. Anna gick för att dra till alla fönster.

-Vad sade han? Mia var hänförd av dramatiken och av det mod som behövdes för att besöka en livstidsdömd man för ett flickmord på Kumlafängelset. Anna reflekterade direkt över att det nervösa hade flyttat in i Mias ögon. Anna skulle stilla henne, en gång för alla nu. Det krävdes mer än små vita lögner för att få Mia lugn. Iskvinnan vid vattnet tog form i Anna. Det var hon som lade fram en frostkall, sotsvart ny sanning för att stillna det oroliga och för att säkra det otäcka.

-Att han var skyldig. Att det var han som förde bort och mördade Sofia. Han sade att hon bröt en överenskommelse. Sex kan bli väldigt komplicerat när det görs till en simpel handelsvara. Hon pressade honom genom att hota med en polisanmälan om sexuellt tvång. Han sköt henne och begravde henne.

-Var då? Mia andades så tyst att hjärtslagen nästan hördes ut i rummet. Hon hade uppfattat den nya sanningen men inte lagt märke till varje enskilt ord. Mordbekännelsen var för sensationell för att Mia skulle genomskåda den.

-Det sade han inte.

-Så det var allt.

-Ja, killen i Chevroleten, som kom körandes på grusvägen, när vi gick från Sofia ner till campingen, var en främling som inte hade något med nattens händelser att göra. Precis som Lars Lindberg trodde.

-Han från Rikskrim?

-Ja. Han är den bästa polis som jag har mött och jag har träffat på en del under årens lopp.

-Tyckte du att jag svek när jag inte vittnade? Mias blå eldslågor till ögon brann i regnet.

-Nej. Det var ditt beslut. Jag respekterar det. Det gjorde inte någon skillnad eftersom du aldrig såg Sköld. Eller hur? Det gjorde ingen av oss. Han dök upp ur tomma intet - i skogen när Sofia var på väg hem. Ingen av oss har skuld i det, Mia. Sofia skuldbelägger oss inte.

Mias nerver dog där i hennes vackra ögon.

-Vad skönt att han erkände till slut.

-Ja, faktiskt. Även om han inte upprepar det i något förhör så blev det en lättnad för mig.

Mia spände sig lite när hon frågade:

-Varför blev du lättad? Hade Anna anat Karnefeldts skuld där någonstans längs vägen?

-Av den enkla anledningen att det måste vara han som förföljde mig med timglas och presenter om det var han som mördade Sofia. Det är skönt att det är över nu när Sköld sitter på livstid.

-Sade han varför han hade förföljt dig?

-Nej. Men jag tror att han, med det femte timglaset, pekade ut sig själv för att få ett slut på det. Han angav sig själv. Lade ut spår som ledde direkt till honom. Anna tänkte inte berätta om det femte timglasets symbol som varit inetsad på timglasfoten - en hänvisning till Vikbergets udde. Hon som ägde stället nu visste inget om den tidigare ägaren till hennes privata bunker och hon andades obemärkt ut när Anna och hon hade filtrerat Mariestad-93, mördare och timglas färdigt.

 

Det var ett gott möte efter ett antal ensamma år, då de på varsitt håll hade burit sina skulder. Anna lämnade inte ämnet lika lätt.

-Har du tänkt mycket på Sofia under de här femton åren?

-Nej. Bara ibland. Att det var så onödigt med den där simpla återträffen. Vi gillade inte ens varandra, hon och jag. Ändå var det vi som kom överens om den från början.

-Vem av er ringde den andra? Det var en fråga som aldrig hade ställts förut.

-Det var hon som ringde mig efter att hon hade pratat med Sara och Kicki, som båda två kunde komma ner från Hagfors med ganska kort varsel. Jag blev paff och tackade ja. Sedan ringde jag dig. Då var allt nästan bokat och klart. Egentligen kan ingen av oss klandras för det som skedde nattetid - den där kvällen då allt gick åt helvete. Vi var inte mer än ungar. Ändå kommer nattsuddarnätterna utan slut, med fallgropar och vassa minnen. Att vi rök ihop om Alex, nyckeln i låset till dig. Allt blev så svårt efter det.

-Vad blev svårt, Mia? Anna gick på jakt efter den andra kvinnans känslor.

-Livet.

-Hur känns det nu - med livet? Nuet drog dem båda framåt, aldrig mer tillbaka.

-Bättre och bättre. Jag och Tor kommer bra överens om Carl. Ingen av oss bevakar den andre längre. Min mamma är en bra dagmamma till honom under hans Stockholmsveckor. Det gör mig trygg. Jag trivs märkligt nog ute på udden. Det råder en stillhet där som jag har lärt mig att älska. Tystnaden tilltog, regnet utanför avtog. Anna såg ut över soldiset som gick mellan hennes regnvåta lakan på sträcken.

-Tänk att vi skulle hamna här, du och jag - i Mariestad av alla ställen. En ort som vi skulle besöka en helg, inte mer. Aldrig mer skulle vi åka hit och här sitter vi nu. Hon log inåtvänt.

-Livet är skruvat. Mia log inåt sig själv hon också. Sedan bröt hon hastigt upp. -Det är dags för oss att åka nu. Vi ska upp till Stockholm i eftermiddag och jag ska bo i Saltsjöbaden några dagar. Tor är i Tyskland.

De småpratade sig ut i det duggregn som hade återvänt. Anna ville avsluta helt nu, i det enkla, i det ljusa.

-Mia. Jag har alltid känt mig hemma med dig. Kanske beror det på att vi har liknande uppväxter i söderförort, eller för att vi delade det där året i Rom. Det finns annat som bara tillhör dig och mig. Det är ditt och mitt - det där dygnet som tog oss via mellansverige och hit, med sommaren i blomning runt oss längs vägen och med himlar runt hörnet på bilstereon. Jag glömmer det aldrig - dygnet som crashade här, 1993.Det binder oss samman. Men det är inte det jag tänker på när jag ser dig inom mig. Det är det andra. Det jag tycker så mycket om hos dig - det enkla, det starka, det självständiga, din raka rygg och självsäkerhet. Det gillar jag väldigt mycket - bara så att du vet det.

-Jag var ingen bra kompis, varken i Rom eller i Mariestad, två år senare. Bara så att du vet.

Jag är säkert inte värd din respekt, men jag har en ruskigt rak rygg och jag är stark. Jag tycker om dig med, Anna. Nu - när du är framme vid den du blev.

Med det värdiga avslutet på en lång historia gled Mias guldfärgade, regnvåta Mercedes iväg på grusvägen från jaktstugan, ut från Västeräng. Anna tog in i sina dränkta lakan och sände tacksamhet till vädergudarna som hade bjudit till och givit henne och den andra kvinnan en inomhusförmiddag att dela. Något var klarlagt, något var förbi. Anna var närapå övertygad om att de aldrig mer skulle mötas. Varför visste hon inte. Men de regntunga, tomma himlarna ovanför henne sade henne just det.