KAPITEL 64 - ÅTERTRÄFFAR I RETUR
Midsommar hade firats i överflöd, både i Västeräng och i Tumba. Rolands far hade överraskat familjen med en liten Huskyvalp som snabbt fann sig i namnet Nemo. Det var Mathilda som hade förrättat dopet av valpen utanför jaktstugan i Västeräng och det var Marcus som nästan hade dränkt Nemo inför familjens glada tillrop. Storm orkade inte bry sig om sin nya kamrat. Det såg ut som om han, då och då, sneglade vädjande mot Rikards håll och suckade ett: “Snälla, skona mig från småhundar!” Under hela midsommar sökte sig den stora vinthunden till Roland. Rikards gamla jakthund, Emerson, sov sig igenom valpdopet och midsommarfirandet. Han var snart redo att lämna sitt hundliv. Inget störde sikten längre. Inga flammande eldar, inga gnyende hundar i baksätet i husses Land Rover, ingen skrikande kvinnoröst inifrån elden, inga snyftningar från mannen i natten bakom ratten. Bara frid och ljusa fält att vandra ut på.
Anna och hennes tre barn hade firat midsommar hos familjen Skytt. Helena hade gullat med Lovisa, Simon hade tagit David under sina vingars beskydd och Stella hade avgudat Sanna. Nu satt Anna i sin himmelsblå stora Chevrolet som hon hade fått ärva av sin man när han hade köpt sig en blank, svart och ny av samma modell. Lovisa satt nöjd i sin barnstol i baksätet. Anna åkte passagerarsäte och Helena njöt bakom ratten.
-Den är en dröm, spann hon.
-Nu har du äntligen funnit en bil som är dig värdig, log Anna.
-Säg inte så! Min lilla sjögröna pärla till bil är min vän, min väpnare…
-Det är en Mazda!
-Med mänskliga egenskaper - glöm inte det! Jag ringer till verkstan tre gånger om dan och frågar hur det är med min lilla “darling”. De tror inte att jag är klok. Vet du att en av killarna frågade mig om jag inte hade funderat på att köpa mig en cykel - då skulle jag komma fram fortare än i bilen! Va?!
Anna brast ut i skratt.
-Tycker du att det var roligt?! frågade Helena med låtsasförfäran. Hon anlade en bister uppsyn.
-Njut nu av en riktig bil i ett par veckor, tröstade Anna när Flemingsbergs tågstation närmade sig.
-Har du pratat med den där Lindgren?
-Lindberg, rättade Anna. -Han gick på semester den 17:e och är tillbaka i början på augusti. Han lovade att ringa mig då. Han har alltid varit ärlig mot mig och han sade att han inte tycker att det finns någon tvekan - Simona är försvunnen. Hon hade städat ut och dragit vidare någonstans vid årsskiftet. Helena och Anna delade en tystnad för Simona när de parkerade på den stora parkeringen, utanför ingången till tågstation. Klockan var strax efter tolv. Lovisa hade ätit lunch hemma och såg sömning ut när Helena pussade henne på båda tjock-kinderna.
-Hejdå Lovisa. Hälsa pappa, farmor och farfar och hundarna - lilla skorpan. Så hörs vi snart.
Anna packade ur barnvagn, blöjväska och all annan packning. Två veckor i Västergötland väntade på henne. Helena och hon kramades i en “bästis-kram” när tåget svepte in på perrongen. Vid halv fem skulle samma tåg rulla in på Mariestads centralstation. Anna hade fyra timmars skrivtid framför sig om Lovisa sov duktigt.
Hon fann sin plats nära bagagehyllorna, vägg i vägg, med tågtoaletten. Tågresenärerna som skulle dela resa och tågvagn med henne var i varierad ålder och glest utspridda i kupén. Rakt framför henne satt ett pensionärspar och längre fram i vagnen reste en man i 35- årsåldern med sin lap-top, uppslagen framför sig. Anna ställde sin packning på bagagehyllan, mitt emot toaletten och fick in barnvagen mellan sitt eget säte och väggen. Lovisa sov redan när tåget passerade Södertälje. Det var då Anna fann dem. Snett framför henne satt tre tjejer i tjugoårsåldern. De pratade högt, skrattade emellanåt, lyssnade på varandras MP3-spelare och sms:ade över mobilerna.
-Vad kul det ska bli med en återträff sade en av flickorna som onekligen hette Nellie. Det är faktiskt exakt ett år sedan som vi kom hem från England - på dagen idag. Fatta vad fort det har gått.
Anna lyfte blicken från manuset som hon hade namngivit på egen hand. Det var “Det femte timglaset” som vilade i hennes händer. Något varmt och mjukt stötte till henne i magen… Återträff - allt går i cirklar, allt går igen.
-Berätta om Örebro, Lina och om stället som vi ska till ikväll, vädjade en rödhårig tjej som hette Jonna.
-Okej. Pappa hämtar oss vid stationen och då åker vi hem till mig och äter middag. Mamma fixar ihop något gott. Hon är jätte glad över att jag är ledig i tre veckor nu och ska vara hemma lite. Hon är så orolig för att jag jobbar i den farlig huvudstaden som hotellreceptionist. Det kan hända jättefarliga saker hela tiden, enligt henne. De andra skrattade igenkännande när hönsmammor kom på tal. Anna log. Lina fortsatte med kvällens planering:
-Sedan gör vi oss i ordning hemma hos mig, dricker lite lådvin och har lite förfest. Vid nio sticker vi till Gustavsvik Camping. Utestället ligger inne på campingen. Om inte pappa skjutsar oss dit så tar vi bussen. Det går på tio minuter. Hem delar vi på en taxi. Kommer vi ifrån varandra under kvällen så sms:ar vi bara varandra över mobilerna.
Tur att de har mobiler. Om vi hade haft det, 1993, så hade aldrig Sofia försvunnit. Då hade Mia gjort upp med Alex över mobilen och aldrig stuckit hem till Stockholm, Sandra Arvidsson hade meddelat sina systrar om var hon befann sig och att hon inte kunde komma in till stan och Sofia hade följt med oss till campingstugan. Om mördaren hade lockat ut henne i skogen så hade hon kunnat ringa oss eller ringa hem och kolla var Pasqual egentligen var innan hon klev in i mördarens bil, ut i mörkret. Å andra sidan, hon var hemma och vände och det räckte inte…
Den unga flickrösten kom tillbaka: -Agnes och Alexandra möter upp oss utanför discot vid halv tio. De ska ha med sig ett gäng från Frövi. Vi blir väl tolv, tretton stycken allt som allt.
-Vad kul, fnissade Jonna. Finns det några intressanta personer från Frövi?
-Agnes brorsa är rätt söt - Jonatan. Resten är drägg. Linas svar lockade fram mer skratt.
Anna satt fascinerad och drogs in i tjejernas kvällsplanering. Den här gången betraktade hon en kväll som planerades mot ett lyckligt slut. Ett slut som lovade sovande flickor i sina sängar eller sovande Stockholmsflickor på en madrass på golvet hos en kompis i ett föräldrahem. Inga lösa trådar, inga uppbokade campingstugor, inga frostkalla nattimmar, inga försvinnanden. Vuxenperspektivet, som Anna hade, var ett behagligt tillstånd. Hon kände hur skönt det var att inte vara 22 år och vara på väg mot en återträff på en liten ort i mellansverige och undra om det fanns några intressanta personer från vare sig Hagfors eller Frövi. Livet var märkligt. Här satt hon på väg mot resten av sitt liv och fick följa ett gäng flickor längs rälsvägen, på väg mot en alldeles vanlig, lyckad, ofarlig återträff i Örebro. Tack, Gud! viskade den 37-åriga kvinnan inåt - åt sitt jublande hjärta. Tack för att jag får se att det goda i livet alltid vinner mot det svåra. Tack för att du alltid skymtar ljuset åt mig.
Hon återgick till Mia Jonssons vackra vildrosor och skrivböcker. Sida för sida läste hon samtidigt som hon gjorde små noteringar i en anteckningsbok intill hennes skrivhand. Lovisa snusade gott i barnvagnen, tågets puls tuffade dem vidare i midsommartid - mot sommarlovsförälskelser, ljusa nätter och återträffar av olika slag. Strax före Örebro reste sig Lina upp för att gå på toaletten. Hon var flickan som var på väg hem till mammas middagsbord och vidare ut i kvällen. Deras blickar möttes och Anna log vänligt mot henne. Den brunlockiga tjejen med lång hästsvans log inte tillbaka utan gick in på tågtoaletten bakom Annas rygg.
Tåget bromsade plötsligt och mycket häftigt in. Lokföraren lät meddela över högtalarsystemet att en gigantisk älgtjur gick i maklig takt över spåret - därav den häftiga inbromsningen. Alla andades ut. Stoppet kom oväntat - packningar gled omkring, saker kom på glid men Lovisa sov vidare. En mobiltelefon hade glidit ned på golvet från Örebroflickans säte. Den hasade mot Anna som plockade upp den på impuls. Ett sms:meddelande hade droppat in. Anna tryckte snabbt på knappen för upplåsning och läsning samtidigt som tankarna dunkade in vanligt personvett i hennes sinne: Vad håller jag på med? Är jag från vettet eller är jag bara obegripligt torftig? En kvinna på väg mot 40 som tjuvläser en 20-årings sms. Kan man sjunka mycket lägre? Pulsen dunkade henne vidare. Ingen såg att mobilen vilade i Annas hand. Plötsligt fylldes displayen av silverdroppar. Den lilla mobilen grät. Dropparna låg som en ridå före texten som framträdde så småningom. Trycket i tinningarna ökade. Pulsen dunkade ikapp med den förtvivlan som revs upp i henne. Förlamad av sorg läste hon flickans inkommande meddelande:
“Är det OK om vi är 3? Det finns en stuga på campingen som står tom efter 24. Dom som har hyrt den ska fixas iväg på en efterfest. De ska lämna nyckeln i låset till oss. Om ni inte ska till Discot inne på campingen så hämtar vi upp dig på stan. Svara snabbt och kom med ett pris.”
Tåget trampade igång och kom i rullning igen. Anna satt som paralyserad - kallsvettig, iskall och brinnande het. Vad skulle hon göra? I en märklig stum, obehaglig dimma såg hon Lina komma tillbaka till sin sittplats.
-Har någon sett min mobil?! frågade hon irriterat. Lite gäll, lite forcerad. Anna satt moltyst. Orden förökade sig på insidan: Ska jag svara? Ska jag sms:a att det är uteslutet, avblåst och avbokat för gott och att Lina aldrig mer kommer att sälja något av sig själv i någon jävla campingstuga? Hon blundade och kunde känna gråten brinna under ögonlocken. Så var det med det tacktalet till Gud om normala, vanliga återträffar med lyckliga slut!
Svarta fjädrar föll i hennes egen inre värld. En vit ängel hade nyss fattat eld, brunnit upp och fällde sina vingar - sotsvarta och brända - till botten av Annas själ. Så hörde hon honom. För första gången i sitt liv så kunde hon faktiskt höra hans röst - inifrån sig själv. Den svarta Sorgeängeln med tatueringar i det vita skinnet och med guldring i örat hade anlänt. Han hade en hes, raspig röst och han viskade henne det som var viktigt att veta för stunden:
-Gråt dina silvertårar. Men försök aldrig att vara spökskrivare åt någon annan. Det ligger inte i det mänskliga ödet att omskriva varandras liv till något som ser rätt ut, ur fel vinkel.
Snabbt öppnade hon sina ögon. Tåget rullade in mot Örebro.
-Är det här din? Hon tittade rätt på Lina som vek undan blicken.
-Ja, mumlade flickan till svar och svepte åt sig mobilen för att sedan slita åt sig sin packning och springa av tåget.
-Du! Anna drog efter luft när Lina trängde sig förbi henne och barnvagnen.
-Vadå?! Irritation och stress for ur tjugoåringen och landade någonstans i Annas bröstkorg. Ögons närhet. Själars möte.
-Sköt om dig, Lina.
Så var ögonblicket över. Så var möjligheten förbi - chansen att förhindra den främmande flickans framtid fanns inte mer. För alltid skulle Anna minnas det där ögonblicket av närvaro då hon kapitulerade för livet. Inom henne hängde den kvar för en evighet - sorgens silverdroppe.
