KAPITEL 60 - NYCKELKONTRAKTET
Det hade blivit sent. Resan till Norge var tomt på minnen med kall kvällsluft som strömmade in till honom från gliporna på de neddragna fönstren. Han satt tyst bakom ratten. Radiostation efter radiostation höll honom sällskap genom Sverige. Han hörde inte ett ord vad som skvalades, lade inte märke till något annat än sommarmörkret, den kalla luftströmmen och vägen framför hans ögon. Karnis kom till Roverud strax före tio på kvällen. Inte ett postkontor i världen höll öppet den tiden på dygnet. Rolands kontakt på plats hjälpte honom in bakvägen, via postkontorets personalingång. Så stod han vid boxväggen. Fann rätt postbox och drog ut lådan. Där låg ett rekommenderat brev med exakt rätt innehåll och väntade på honom. Den lilla nyckeln var identisk med den han redan hade. En datautskrift gav honom en bankhänvisning till Norrmalmstorgs största bankkontor - mitt i Stockholm City. Dit skulle han ta sig imorgon. Nu tackade han för sig i Roverud, tog sig hem till Lekvattnet och stöp i säng. Björkarna och lövskogen längs väggarna viskade honom drömlös i en iskall låda av trötthet. Hans kroppsmekanismer tankade energi inför den kommande kidnappningen. Som alltid sov han tungt dagarna före ett avancerat uppdrag.
Den femte rymlingen vid gisslansdramat under utbrytningen från Kumla, den 4 juni, var fortfarande på fri fot. Det var redan åtta dagar därifrån. Han befann sig flera hundra mil från anstaltsmuren och sin egen cell. Rätt transportnät hade tagit honom till exakt rätt destination. Det var skönt att andas hemlandsluft igen under en turkosblå himmel nära kusten, ett hundratal andetag från havet. Äntligen hade han stulit tillbaka sitt liv. Mannen kliade sig avslappnat bak i nacken, där han satt tillbakalutad i en solstol på sin altan. De små prickarna som fanns inpräntade i hans nackhud bildade konturerna av en blekt tatuering. De svarta fjärilsvingarna var tidlöst instansade i hans hud och hans fingeravtryck sökte sig dit, ofta. Brödraskapet bakom symbolen stod i osynligheten runt honom. De bildade sin stabila ringmur runt hans hjärtas vener och dess lojalitet slog i hans puls - till tidens ände.
Roland Karnefeldt lämnade Lekvattnet i morgondimman redan strax före sex. Ingen hade sett honom komma hem i natten. Ingen såg när han åkte i nästa dags gryning. Han packade sin Chevrolet med det som behövdes för att kunna genomföra 72-timmarsplanen så smidigt som möjligt. Den skulle klockas igång ikväll klockan 19.00. Före det skulle han till Stockholm och läsa av Mia Haglinds utpressningsmaterial, bedöma farligheten i det och få iväg Alex Berg till Italien, med sina färska 1,2 miljoner insydda i en sportbag. Därefter var det dags för Roland att ta sig ned till Mariestad och Västeräng. Där skulle han sova stenhårt i fyra-fem timmar, äta en rikligt tilltagen middag och ringa Schiller. Sedan skulle han med enkelhet ta sig in till “fröken spyfluga med giftgadd“, på Vikbergets udde. En lättsam liten dagordning. Karnis kände sig inte ens stressad.
Vid nio pratade han med Anna och Lovisa. Han berättade att fiskeresan var slutförd men att han nu skulle till Västeräng för att sova, tänka och vara för sig själv. Det var en taktik som han snabbt övertog från sin kvinna. Att vilja ha egen tid. Inte kunde hon invända mot det, hon som behövde så mycket tid i anspråk för eget bruk. Att lura henne in i en egenriggad fälla gav honom mjuka rysningar av välbehag. Han lovade henne att ringa dagligen fram till den 16 juni då han tänkte komma upp till henne och dottern innan jobbet kallade hem honom till Värmland igen.
-Och så kommer jag och Lovisa till dig i Västeräng under söndagen efter midsommar, avslutade Anna. -Är alla där då - mina älskade svärföräldrar, Råsen med sin flock och hundarna?
-Ja, skrattade Roland. Alla är där då. De kommer ner med mig kvällen före midsommar. Farsan avslöjade att han hade en överraskning till oss allihop. Vad tror du det är?
-En kattunge, gissade Anna.
-För Storm att glufsa i sig. Det vore lyckat, skrattade Roland. Sedan bytte han tonläge. -Det är du som är min kattunge. Har du glömt det?
-Det var många år sedan, min vän!
-Ja, det har du antagligen rätt i, log han.
Ännu en Sanningsnyckel vände i vindarna.
-Helena ska låna min bil, under två veckor efter midsommar, när jag är i Västeräng. Hennes ska stilla dö på en verkstad.
-Den lilla sjögröna skrothögen?
-Hon vill inte inse att den har dragit sin sista suck snart. Verkstan ska utföra mirakel.
-Det låter dyrt.
-Eller hur. I varje fall så skjutsar hon mig och Lovisa till tåget den 22:a juni. Då får du hämta oss på Centralstationen inne i Mariestad.
-Det blir väl bra.
-Blir du aldrig trött på “våra tusen mil i månaden” som vi åker för att få dela tid?
-Inte då. Somna om nu och pussa på Lovisa. De lade på. Han steg ur rollen som äkta ogift man, far och bussig verkstadstekniker från Lekvattnet. Nu var han bara en man med ett nyckelkontrakt - ett proffs, en yrkesmilitär med en aktion att genomföra. Karnis var inget annat än en hungrig jägare. Bytet var en vidrighet vid namn Mia Haglind.
Mia gick nålgång. Små stickande fält av nålar kittlade hennes nerver. Sedan morden var hon en annan - en kvinnokraft, en amazon, en naturkatastrof på två ben. Hon skulle aldrig mer bara vara en före detta fru och mamma. Carls röst hörde verkligheten till. Honom pratade hon med två gånger om dagen. Övrig tid ägnade hon åt att sopa igen spår efter sina dåd. Det var ett rogivande arbete, ungefär som att gräva gravar hos Karnefeldt åt skuldgula rosor varje år. Mia hade trädgårdsarbetat duktigt den senaste veckan. Först hade hon spikat igen dörren in till jordkällaren från utsidan med tre diagonala brädor. Det rostiga hänglåset fick en ny vän - ett stålblankt nytt kodlås. Carls fyra sista siffror - 0018 fick fungera som kod. Under igenbomningen av ingången till jordkällaren försökte hon förtränga förvrängda bilder av liken som hon hade stängt in. De skulle sitta kvar. De kunde inte gå någonstans. Jordkällare hade en förmultnande effekt på det som satt, stod eller var inslängt där. Det gick att utnyttja nu.
Tre gånger hade hon varit hos en närliggande stor trädgårdsfirma och köpt upp sig på enorma mängder planteringsjord och sex syrenbuskar. De planterade hon i en nytillkommen jordhög som placerades framför jordkällaren och som nästan täckte dörren helt. Buske efter buske kom i jorden. Inom loppet av ett par år skulle ingen minnas att det funnits en dörr in till någonting alls bakom syrenhäcken och ingen alls skulle någonsin öppna den bortglömda dörren och kliva in till Mias liksamling. Nu väntade hon på att nästa lik skulle finna sig en drunkningsdöd och vaggande vila. Nålgången fortsatte.
Klockan 10.16 den 12 juni steg Roland Karnefeldt in på det enorma bankkontoret i centrala Stockholm. Utan invändningar och utan en enda försiktig fråga blev han visad två våningar under jord in i ett bankfacksvalv. Hans tankar dunkade igång dagens rälsresa mot kvällens slutstation. Här slumrar många hemligheter. Härifrån ropar många mord. Karnis svepte blicken över mängden av rader av låsta bankfack under jord, helt utan insyn. De små ihopsjunkna öden som hör varje människa till stapplade fram genom det luftiga rummet med sin klimatanläggning. I varje ödes darriga händer klirrade små nycklar av sanning. Där vilade narkos-sövd lögn.
Diskret blev han visad till fröken Haglinds gömsloställe. Sekunden därpå blev han lämnad ifred med hänvisning till ett litet bås, där det fanns ett enkelt bord och en ännu enklare stol att tillgå. Det var där han skulle sortera ut farligheter och hemligheter. Roland öppnade bankfacket och fann den lilla svarta lådan som han hade förväntat sig att finna där. Den bar han i varsamma händer till det lilla båset. Två djupa andetag senare lade han upp innehållet på bordet framför sig. Det var häpnadsväckande mycket som låg i den lilla oansenliga lådan. Först fann han onekligen liken efter Mias kärleksliv med Alex Berg. Det var Bergs nyckelkontrakt och det var Alex som skulle ha öppnat bankfacket i Mias trasiga värld. Drivor av minnessaker låg överst i lådan: mininallar i tyg, fotoalbum, små skrivböcker med minne-anteckningar från deras tid tillsammans, souvenirer från Rom och en bibba av ihopnitade biobiljetter där varje biljett var dekorerad med datum, filmtitel och hångelstatus (!) “9½ vecka” med Mickey Rourke hade orgasmvarning mitt i biosalongen.
Hur har människor tid till sånt här? Varför skaffar de sig inte ett liv istället för att arkivera minnen, suckade Roland krasst men sedan mindes han att Mia var en samlare. Samlandet var det lilla fröet som alla hennes fixeringar hade slagit ut ifrån. Han lade undan de pyttesmå nallarna med de kärleksbudskap som stod tryckta på dem. Samma sak med 56 nyckelringar och en påse med smycken som Mia säkert hade fått av Alex en gång. Allt ville hon nu ge honom tillbaka i retur för hans svekfullhet - den som hade blivit till videosex och som hade drivit henne rätt in i en utpressningshärva som hade slutat med ett nyckelkontrakt. Roland brydde sig dåligt. Så småningom kom han fram till det första som var intressant i bankfackslådan. Det var ett brev till Alex, daterat den 20 januari 2007. Med högt ställda förväntningar öppnade Karnefeldt Mias avskedsbrev till Berg. Brevet var inte laddat med kärlekstörst, bara med hån:
“Alex Den 20 januari 2007
Den man som du har blivit - mannen som inte drar sig för att ta till utpressning mot den kvinna som kunde ha gjort dig lycklig för ett helt liv - har säkert användning för det här materialet. Det är fördelat på två mappar. Den första lade jag hit när vi ingick vårt nyckelkontrakt. Den andra har tillkommit från ett oväntat håll. Båda för samman samma slutsats till en sanning om ett mord. Hanterar du uppgifterna väl kan du pressa ur en enda man mycket mer än ett par futtiga hundratusen. Mia.”
Det här brevet var den handling som var senast daterad och som låg i bankfacket. Efter den 20 januari 2007, arton månader tidigare, verkade ingen ha tillfört något till facket. Roland rensade rent bordet och lade Mias gedigna samlingar tillbaka på sin plats i den svarta lådan. Det bittra brevet lade han i sin egen innerficka. På det renstädade bordet låg nu bara en klarröd och en solgul pappersmapp. Den sistnämnda kände han igen alltför väl. Den var markerad med ett svart “R”. När han undersökte den noga utvändigt lade hans granskning märke till att den här var av nyare modell än den som Moa hade haft uppställd på en hylla i sitt kök hemma på sitt glasbruk i Roverud. Moas egen mapp hade varit kantstött och lite sliten. Den ställdes troligtvis kvar på kökshyllan där den alltid hade stått, som rekvisita - tom på innehåll. Det brännheta material, som Moa hade samlat på och sedan lagt i den, hade hon tydligen lagt i en ny, identisk mapp, markerat den på samma sätt och skickat den till Mia Haglind.
Minnen av Moa tog över Rolands sinnen. Han grät äntligen över hennes öde:
-Moa, åh Moa, varför sände du den till Mia och inte till mig? Litade du inte på mig, efter allt det som vi redan hade delat - höstnätter, stormvarningar, jaktslakt, matlagning, älskog, brinnande nätter under många nattmånar, sommarbad i den lilla sjön som låg en bit från din gård, göromål, samtal, närhet och ömhet? Varför litade du inte mer på mig, Moa?! Långsamt öppnade Roland den solgula mappen och han läste av Moas vädjan till Mia som hade avsänts från Roverud strax före den våldsamma mordbrand som hade tagit hennes liv. Datumet då Moa hade sänt iväg sin skrämmande slutsats och datumet för hennes död, den 13 januari, låg häpnadsväckande nära varandra i tid.
“Kära Mia - den 12 januari 2007.
Ta hand om detta åt mig. Du är bra på att låsa in saker och på att hålla rätt på nycklar. Förvara detta för alltid eller ge det vidare till den svenska polisen. Välj själv. För min del är det redan överspelat. Med vänlig hälsning Moa Björnesen”
Hon var livrädd när hon skrev det här. För vem? För vad? Mördaren hade redan besökt henne, redan hotat henne, kopplingar hade fört henne rätt in i sin egen mördares armar. Vem är han? Moa hade dragit sina slutsatser, det står klart nu. Men varför flydde hon inte? Varför sökte hon inte hjälp? Roland visste svaret alltför väl. Moas mani hade hållit henne fast på sin mors gård och glasbruk. Sofias ansikten av glas höll henne bunden kvar ända till döden kom och befriade henne från modersarvet - från manodepressiviteten och glasbruket.
Kvinnan som var bra på att låsa in saker och som hade en utvecklad förmåga att hålla reda på nycklar stod böjd över sitt stora köksbord inne i sin helgedom på Vikbergets udde. Hon ville se hur långt bort liken låg. Det var därför hon granskade ritningen över sina ägor och dess byggnader så noga. Hon ville inte riskera att någon liklukt trängde upp och in i huset. Hon tydde kartorna över sina ägor och insåg snabbt att jordkällaren med dess ingång - utifrån, hade hört till det gamla huset som legat här ute på udden sedan 1890-talet. Huvudbyggnaden hade rivits efter en brand på 1960-talet. Kringbyggnaderna hade blivit kvar, däribland jordkällaren. Tomten hade stått obebyggd fram till det att den tidigare ägaren hade byggt sig sitt residens här, i början av 2000-talet. Mia var imponerad. Någon med tankekraft och vilja till isolering hade hittat hit och byggt sig ett fort. Vattnet var horisonten på husets baksida. Elstängslet runt om hela udden och ut mot vattnet var ett substitut för en låg mur. Inget fult stängsel störde utsikten mot Vänern från baksidans panoramafönster. Ingen fiende kom vattenvägen. Det var misslyckade projekt redan på medeltiden.
När den förre ägaren hade byggt sig säkerhet här så hade han upprättat en vinkällare mellan huset och jordkällaren. Från vinkällaren löpte en gång upp till huset. Den var två meter bred, tjugotvå meter lång och avslutades i en brant liten trappa upp till hennes ytterhall. Gången där liken låg, bortom vinkällaren, var en tio meter smal gång med glödlampor hängandes i en tvättlina i taket. Det hade hon sett när hon hade skyfflat in kropparna. Vinkällaren var en kvadratisk krypta på 8x8 meter. Sammantaget gjorde det 40 meter mellan hennes hall och liken. Det var en tillräcklig distans mellan henne själv och sina offer. Ingen liklukt i världen vandrade sådana sträckor. Men för säkerhetsskull hade hon köpt upp sig på två rullar slit-tålig byggtejp. Hon tejpade omsorgsfullt igen dörrspringor och nyckelhål. Därefter placerade hon en mycket elegant och självklart en riktigt antik spegel över dörren. Slagborrmaskin hade hennes bror lärt henne att använda en gång i tiden. Den hade hon inhandlat tillsammans med byggtejpen på ett byggvaruhus nere i Skövde häromdagen. Den antika spegeln passade perfekt över dörren som en gång hade öppnat vägen nedför en trappa, genom en gång, in i en vinkällare och ut i en jordkällare. Nu fanns inte den dörren mer. Den som ville gå på spökjakt i källaren fick se sig lurad av en spegelillusion. Mia hade lyckats trolla bort sin lik-källare. Hon var mer än nöjd med sitt verk.
Den gula mappens innehåll var inget nytt för Roland Karnefeldt. Artiklarna om Mariestadsmordet hade han redan plöjt sig igenom uppe hos Moa när han hade funnit dem där för flera år sedan. Sofias bleknande tonårsansikte sade honom inget alls längre. Listan med namn och telefonnummer till intressanta personer i mordutredningen var den samma. Inget namn hade promenerat ut från Moas lilla lista. Hans eget namn stod fortfarande i blodrött. Han hade varit och förblivit den huvudmisstänkte för Sofiamordet i Moas egen värld. Så upptäckte han det som han hade varit livrädd för att se. Längst ned på namnlistan stod ett nytillkommet namn. Det var ett namn som fullständigt blåste honom ur kroppen. Ett namn som helt krossade hans värld av illusioner. Under namnet som Moa hade slarvskrivit dit med blått bläck hade hon tillagt en notering som sade allt och som svarade på frågan varför Moa inte hade sänt det farliga materialet till honom istället för till en ormhona som Mia Haglind;
“Den här mannen känner till “Hemligheten”. Han är mycket farlig, Mia. Han vet vem som mördade Sofia och otroligt nog skyddar han hennes mördare. Förlåt mig för att jag överlåter dessa farliga män till dig. Lås in dem! Bokstavligt talat. Släng sedan nyckeln i Vänern. Håll dig fri från dem båda. Familjebanden är starka i deras krets. Moa”
Roland visste vad “Hemligheten” var nu. Den var större och svartare än något annat som han hade upplevt. Lovisas förlossning hade varit en mild vårbris i jämförelse med “Moas hemlighet” som hade vuxit sig ännu svartare efter hennes egen död - efter ännu ett kvinnomord. Namnet på den man som Moa så slarvigt hade skrivit dit i sin namnlista över intressanta vittnen och misstänkta gärningsmän var naturligtvis den man som dygnet därpå hade bränt inne Moa på hennes glasbruk. Moas anteckningar rymde två mördare. Sofias och hennes egen. När han öppnade den klarröda mappen som var Mias visste han redan vad han skulle finna där. En karta över Mariestad med omnejd och foton på två mäns boningshus. På den medföljande kartan fanns Sofias mördares hus och Moas mördares hus. Mia Haglinds markeringar och anteckningar över kartan lämnade inget över åt fantasin. Hon hade använt sig av Moas brev för att tyda handlingarna i det förflutna. Med sin penna hade hon hånat både honom själv och den andra mannen. Ordet “Faderskuld” stod på fler än ett ställe.
Frågan var om Mia Haglind visste att Moa var mördad. “Hemligheten” hade varit fasansfull redan före Moas död. Nu när Moa hade dött en fruktansvärd död, på grund av den svarta hemlighet som hade dragit så många till sig, så var den livsfarlig för den som höll den i sin hand. Karnis började få nog. Det började ta stopp. Kontrollen skulle hållas till sista sidan, i den sista livsboken. Han skulle hålla andan och nå den slutliga epilogen även om sanningarna stod som spön i backen. Att ge upp hade aldrig varit ett alternativ för honom. En dag skulle han begråta det som han nyss hade läst sig till. Inte nu. Nu hade han ett nyckelkontrakt att spela ut.
På vägen ut från banken, med två dokumentmappar nedpackade i sin trunk, ekade en mening i hans klara minne. Det var ord från en varm man med en öppen famn. De hade stått längs ned i mannens trädgård, i Skogsängen och satt nytt staket ut mot ängen, bortom tomten. Det var när Lovisas förlossningsdrama hade börjat blöda igång hos Anna i Stockholm, då Helena Skytt hade ringt honom helt hysterisk över mobilen och sagt att ambulansen var på väg. Citronfjärilarna var märkligt stilla på ängen, den där augustidagen, för knappt ett år sedan. Då hade den genomvarme mannen tröstat honom i hans förtvivlan och skräck inför att förlora sitt ofödda barn. Han hade lagt sin hand på Rolands arm och sagt: “Det har förlorats ett barn för mycket i våra familjer, Roland.” I en slags spegelvänd symbolik förstod han nu meningens fullständiga betydelse. Ordens symbolik var det som den stora “Hemligheten” var byggd av.
Där stod den på stadig grund. “Hemligheten” som Moa hade givit vidare till Mia Haglind. Det var den “Hemlighet” som Kent Sköld hade fått reda på och låtit gå i gömmo med sin sista notering i den åttonde loggboken. Den hade varit för svart för Sköld att föra vidare till någon levande själ. Han hade behållit den för sig själv och köpt sig ett mord på Mia Haglind för att skydda omvärlden från den. Sköld ville skydda dem alla från Mias och Moas mappar med samlade dokument, namnlistor och fotografier som tillsammans skulle peka ut två mördare till varsitt kvinnomord. Skölds kanaler hade tagit reda på det som två kvinnor tillsammans hade sammanfört. Det rådde ingen tvekan om det. Med den insikten hade den obegripligt hatade Sköld tagit sitt första mänskliga beslut i sitt vuxenliv. Han hade, till slut, valt sida. Varm vänlighet från Moas mördare vid ett antal tillfällen hade fått Kent att vara lojal mot honom. Ett mobbat barn behöver så lite för att förstå hur kärlek känns. Ett övergivet barn, som får en klapp på huvudet av en snäll man, minns det för en livstid. Roland häpnade över att en man som hade fått alldeles för lite som liten, nu gav livet tillbaka till dem som han hade kunnat krossa i sin hämnd. Kent Sköld skulle adlas efter sin död för det här. Det var Roland Karnefeldts fasta åsikt för resten av sitt liv. På den spikraka motorvägen ut från Stockholm ringde Karnis upp sitt bud, som fick i uppdrag att leverera en färdigställd sportbag till en viss Alex Berg i Västertorp på en angiven adress. Nyckelkontraktet var i hamn nu.
Två mördare, som hade köpt sig samma mord, gömdes i skuggriket. Den ene stod i sin trädgård utanför sitt hus, där han hängde upp nya gungor till sitt yngsta barnbarn. Han undrade om det skulle bli mer regn och han undrade i sitt stillade sinne varför mordet på Mia Haglind aldrig hade inträffat. Den andre mördaren stod i sin faders trädgård i himlens hus där han gungade sin dotter i en trädgunga och insåg med lättnad att han hade lämnat alla hemligheter tillsammans med hämnden kvar för att förintas, glömmas bort eller för att brinna upp i tiden.
Alex Berg var svimfärdig av nervositet. Varför dök inte budet upp? Allt hade klaffat fram till nu. Varför slutade allting alltid att klaffa just när han var på väg att lyfta? Hans plan skulle lyfta om 90 minuter - 13.30. Troligtvis utan honom med ombord. Snart var det dags att checka in och han var inte ens i närheten av Arlandas utrikesterminal. Här satt han på sin bäddade säng som i den jävla Kent-låten “OWC”, som gick på retur ute i det tomma vardagsrummet, där stereon stod kvar. Han lyssnade inte efter regn utan bara efter dörrklockans sista signal. Tröstlös vilade han sitt trötta huvud i sina händer.
“…på frivilliga ben. Vad var det? Är det dags att ge sig av?”
Ta mig fan! I slutstrofen kom dörrsignalen. Det var som om slumpen och livet hade mötts för en magisk dans i Bergs tomma lägenhet i Västertorp. På lätta, frivilliga ben gick Alex för att ta emot sin bag med sin insydda hemlighet av ett värde på 1,2 miljoner kronor. Nyckelkontraktet hade tydligen gått i lås.
Kommentera