KAPITEL 58 - ÅTERTRÄFFEN
Tisdagen den 9 januari kom ett vitt kuvert till Micke Jonssons kontor på polishuset i Mariestad. Inuti ett vitt handskrivet brevpapper, låg Livs dödsannons. Den var vacker och den hedrade kvinnan som hade dött på Nyårsdagens morgon. Över namnet skymtade ett hav. Vid havet stod det timglas som Liv hade valt åt sig som sin egen symbol. En påminnelse till dem som blivit kvar att hon hade en utställning kvar att göra - den med Gotlandshaven och timglasen. Mickes hand darrade en aning när Livs pusselbitar föll på plats, i hans handflata.
“Liv Eriksson
* 18/11 1965
+ 1/1 2007
Du förblir vårt ljus i våra lerlyktor.
Alltid Älskad
Alltid Saknad
Simon
Pontus
Helena och Daniel
Sanna
Lotta och Sonny
Lisen och Molly
Mor och far
Övrig släkt,
Många vänner…”
Micke grät av skam för att han hade önskat dem alla in i denna sorg och saknad. Han visste exakt hur den kändes och vad ensamma brinnande nätter av saknad innebar. Vad hade han haft för rätt till sitt hat mot den kvinna, som inte hade gjort sig skyldig till något annat än att ha älskat honom en kort stund och som hade fött hans barn? Han såg att begravningen skulle vara i Botkyrka Kyrka den 14 januari och visste att han varken var bjuden eller välkommen dit. Något annat slet sig loss i honom och började sväva fritt. Det sista samtalet. Tyst gråt. Ett givet löfte. “När jag dör - vill jag att du lovar mig att du ringer honom och frågar hur han mår.” “Det lovar jag.”
Brevet som låg i kuvertet med dödsannonsen var från Daniel Skytt:
"Till Mikael Jonssons kännedom. Jag sänder dig Livs dödsannons. Det är en hedersfråga. Du ska veta, varje dag för resten av ditt liv hur mycket Liv betydde, betyder och alltid kommer att betyda för oss - hur många år som än går utan henne här. Hennes andetag som hon aldrig fick ta kommer vi att andas åt henne. Hon var och förblir en djupt älskad människa. Glöm inte ditt löfte till henne. Det kanske återger dig lite brosk till en ny ryggrad. Daniel Skytt”
Helena ringde Rebecka Asplund under samma tisdag som Micke fick Livs dödsannons till sitt skrivbord. Rebecka grät över den modiga konstnärinnans tidiga bortgång. Helena lät hälsa hur mycket det hade betytt för Liv att få väcka sin målning till liv under Rebeckas varsamma ledning efter sådan lång och ensam sömn. Genom kreativitetens uppvaknande hade hon lyckats göra färdigt sitt liv. Hon hade målat sig klar. Rebecka och Helena kom överens om att Helena skulle hämta Livs konst, som hängde kvar i Rebeckas ateljé, under den kommande lördagen. Slututställningen var klar. Strålkastarljuset hade slocknat. Rebecka återgäldade Livs tack, via Helena, genom att lova att komma på Livs begravning under söndagen den 14 januari. En av många cirklar runt ett liv, hade slutits.
Anna packade sin väska för helgen. Ännu en återträff med samma gäng som hade återträffats tidigare, samma kvinnor som en gång hade varit flickor i Rom. Det var nästan sjutton år sedan de hade träffats för första gången, i disken på en svensk restaurang, i den gamla delen av Rom.. En av dem var för alltid försvunnen. Så hon kunde inte vara med på den här återkomsten, om hon inte såg ned på dem någonstans från ett avlägset, vikt hörn av himlen. De andra fyra återträffarna hade lovat varandra att inte tala för mycket om Sofia den här helgen, utan om sig själva istället. De skulle gestalta sina vuxna liv för varandra utan lyckoglitter runt om - kletigt inklistrat i tidsramarna. De ville vara ärliga den här gången och de ville försöka finna något nytt sinsemellan. Mia skulle hämta Anna under lördagsmorgonen vid åtta och de planerade att anlända till Hagfors strax efter tolv. Det utlovade många timmars tid för prat för Anna med Mia om Moa Björnesens privata intressen i “Sofiautredningen”. Anna lade sin silverring i myntfacket på sin plånbok. Återträffssmycket skulle med även om Anna inte trivdes med inskriptionen i den. Hon skulle åka till Värmland med Mia och Roland skulle hämta henne i Hagfors, hos Sara i soldattorpet som han hade besökt tidigare.
Karnis log när han lade på luren efter ännu ett samtal med sin far. Anna och den lilla magen skulle presenteras för släkt och vänner i Lekvattnet. Han hade iordningställt ett litet minikontor med ett databord åt henne och monterat upp hyllor på väggen ovanför datorn, allt efter Eriks modell, så att det lilla livet skulle känna sig hemma i byskolan, hos honom. Därifrån kunde hon sedan sköta sitt arbete. Praktiskt och tryggt. Roland log åt att han skulle hamna mitt i Romgängets återträff, ännu en gång. Den här gången var han dock förberedd och från den här återträffen skulle han få med sig rätt kvinna.
Simon satt på sitt rum och rensade datorn. Han tryckte på rätt tangenter, på sitt tangentbord och utplånade alla spår efter fadersstraffet som han hade räknat ut så väl. Schackpartiet med döden var över. Simon hade förlorat sin vita dam. Det var inget snack om vem som var vinnare och förlorare i det här cancerspelet. Fadersstraffet hade spelat ut sin roll i hans tillvaro. Han hade viktigare saker för sig nu. Inte skjuta upp saker som han behövde ta itu med, utan ringa sina samtal, hitta nya projekt att glida in i. Han hade lovat sin mamma att inte ta farliga steg ut i kriminalitet, utan hålla sig innanför de lagliga sidlinjerna. Det var ett löfte som han tänkte hålla - för att hedra henne, inte hennes minne. Om tre dagar skulle hans mor begravas i den kyrka där han själv och Sanna var döpta med några månaders mellanrum, när de var nya här. Nu var ingenting nytt. Han hade redan fått några riktigt tuffa livserfarenheter med sig för framtiden och han lovade sig själv att förvalta dem väl. Annars skulle de aldrig falla in i meningsfullhet, för honom.
Till begravningen skulle Helenas pappa köra en jättemålning av ett oändligt hav som Liv hade gjort. Lotta hade samlat ihop ett 40-tal lerlyktor som skulle brinna invid målningen. Mellan lyktorna skulle de, en efter en, ställa ut mammas timglas. Simon, Helena, Daniel, Pontus och Lotta. Timglasen hade Liv smidit åt sig som ett heligt tidskifte för sig själv. Kistan skulle vara vit som stenarna vid stränderna på Gotland och den skulle vara översållad med blommor. Låtvalet var “Goodbye” av Gadd. Kremeringen skulle ske veckan därpå. Liv själv hade önskat sig en spridning av askan för vinden i en vik, någonstans längs Gotlands västra kust där hon hade promenerat i timmar med barnvagnen och sin nyfödda son. Simon, som var nästan vuxen nu, hade vägrat och krävt en grav att gå till. Daniel och Pontus hade påvisat det olämpliga i att, på olaglig väg, strö någon i allmänna badvatten. Liv hade för första gången i sitt liv givit med sig. Helena hade häpnat. Modershjärtat hade segrat över den egna viljan. Simon skulle få sin gravsten att gå till.
Hans mobil surrade till. Ett okänt nummer visades på displayen.
-Simon.
-Micke Jonsson här.
Tiden drog in sina andetag och någon höll andan från andra sidan Ljushavet.
-Jag fick din mammas dödsannons. Daniel Skytt skickade den.
-Okej.
-Jag vill bara höra hur du mår. Så länge hade Simon väntat på just den frågan från sin far. Nu kom den slutligen och i exakt rätt ögonblick, vid rätt tidpunkt i hans liv.
-Det är tungt, men livet väntar om hörnet. Jag lovade morsan att gå vidare.
-Bra, det var ett fint löfte. Jag…Micke hejdade sig en stund…
Berättaren lade sin hand mot sin tvillingbrors högra skuldra. Simons mors hand lades försiktigt över sonens bultande hjärta.
-Jag vet att jag har haft fel när det gäller Liv och dig. Skulden över att det har blivit så här dåligt med vår kontakt är min, inte hennes. Bara så att du vet det.
Så länge som Liv hade väntat på att han skulle säga just de orden till sin son. Nu såg hon hur fadersförsoningen grydde i ett sextonårigt tonårshjärta. Så mycket kärlek rymdes i modershjärtat, när barnet till sist blev synligt för sin far.
Mia Haglind-Schiller var punktlig. Hon svängde in på parkeringen utanför Tunavägen 19, prick 08.00, lördagen den 13 januari och förvånades över hur nära det var till Annas tidigare bostad där hon hade hämtat upp Anna i juni -93. Den här gången körde hon inte en hallonröd Nissan Micra, utan en fantastiskt vacker och exklusiv Mercedes. Silvergrå.
-Kliv på, sade den svala skönheten bakom ratten.
-Den är stor som ett vardagsrum, konstaterade Anna imponerande. De skrattade sig in i ännu en återträff.
-Hur lever ditt liv med dig, hur gick det under rättegången?
-Rättegången har varit en plåga. Den överdjävliga åklagaren anklagar mig för att ha dåligt minne!
-Hur törs han det? fnissade Mia, som visste hur känsligt det var med Annas militäriska ordningssinne. Sedan fortsatte hon snabbt: -Annars då?
-Jag har en ny man, erkände Anna lite förläget.
-Dög inte den du hade? skrattade Mia frågande.
-Jo, alldeles utmärkt, men han lämnade mig för en frihet jag aldrig förstod mig på. Den nya mannen är någon som har väntat tappert och som tog hand om mig så vackert en gång. Så nu är vi ett par.
-Grattis! Det är han som ska hämta dig hos Sara, eller? Mia sneglade på kvinnan som hon alltid hade smygbeundrat, på håll. Prestigelös och egensinnig. Anna nickade till svar.
-Hur är han? Berätta, krävde den dramatiska Mia från förr.
-Muskler på utsidan, mjukis innanför. Han är söt med sin mors pajsmulor i skäggstubben. Lite dammig kvinnosyn. Kallar mig för “lilla du” hela tiden och påvisar att han visst förstår att jag är vuxen. Han talar till mig som om jag vore 18 eller 22. Mia jag är 36 i sommar!! Blondinen brast ut i ett vårvinterskratt som fick solen att stråla ned från sin januarihimmel. Hon tappade nästan fattningen om ratten.
-Och mer?
-Bra på att laga mat - allt är relativt, lade hon till med tanke på att Mias man var restaurangchef och före detta kock.
-Är han bra på fotboll? log Mia.
-Nej, det tror jag verkligen inte. Han är 44 i år, så den karriären är nog över och förbi för länge sedan. De skrattade åt Mias hänvisning till Alex som hon hade talat om till leda, sist det var på väg till en återträff.
När de började närma sig Karlstad frågade Anna äntligen:
-Moa Björnesen, har hon ringt till dig angående Sofia? Mia tvekade en sekund.
-Ja, det var en norsk kvinna som ringde mig för ett år sedan, om jag inte minns helt fel, sade hon med eftertanke inlagt i varje ord. -Den här norska kvinnan hade fått för sig att det var en Volvo som kommit i låg fart bakom campingstugan, den där eftermiddagen. Hon hade väl läst svenska artiklar bakvänt eller något. Hon frågade om nyckeln i låset.
-Vad svarade du då? Anna lade handen över sin mage och andades knappt.
-Som det var, med lite reducering. Hänvisade henne vidare till Lindgren på Rikskriminalen.
-Lindberg, rättade Anna tyst.
-Privatspanare har jag fått alldeles nog av under årens lopp, lade Mia till. Anna instämde.
-Nämnde hon någon vid namn? Babyns pulsslag slog dubbelslag i Annas hjärta.
-Ja, ett mansnamn.
-Vilket då? Hjärtat ville inte hejda sig, det skenade iväg som förr, på panikartade irrvägar.
Någon blåste den nya sanningen mot Mias håll - varsamt, inte alls påträngande, bara en vindil. Vinden över orden var en slags kommande fadersförsoning för det lilla barnets skull, - barnet som låg i den ljusa kvinnans vattenfyllda livmoder.
-Kent Sköld, svarade Mia och samtalet var lika stängt som Sofias mordutredning. Anna grät nådens gråt och torkade sig i smyg, tafatt i ögonvrån med ärmslutet på sin ljusa mockakavaj.
Glada skratt och mycket vin till de som inte var gravida och massor av vatten till allihop. Fyra vuxna kvinnors återträffsglädje. Sara med sin värme och med sin skyddande vrå av världen - sitt soldattorp - som de alla fick förfoga över under helgen. Kickis modersomsorger som spred sig från hennes vingars skydd till alla som var i närheten. Mias nya liv som mamma, med ett tomt äktenskap på kontot. Annas nya man. Allt omfattades av den här återträffen.
-Varför dricker du inte vin? frågade Kicki och nickade menande mot Annas mage. -Är du gravid? Alla tre kvinnor väntade ett svar från den fjärde.
-Ja, svarade hon och log på ett sätt som visade att hon kände sig lycklig över tillblivelsen.
Gratulationerna och skålarna lät sig inte vänta.
-Nu lägger vi fram ringarna, viskade Mia dramatiskt.
-Jag tar min sist, log Anna inåtvänt. Sara lossade sin från sin läderrem. Den var sliten, hennes namn och låttitel skymtade knappt i det gamla silvret.
-“Eye of the tiger”, sade hon med stolthet och förstod det hon alltid hade förstått - att hon en dag skulle stå, öga mot öga, med vilda tigrar i det fria - vilket hon hade gjort många gånger. I just de ögonblicken hade Sara förstått vidden av och meningen med livet. Hennes låtval, i en billig silverring, en solig söndag på torget vid Fontana di trevi, i Rom -91, hade fallit väl ut i livet.
Kicki lade fram sin på bordet i det lilla torpköket. Skenet från Saras lerlyktor, från Nordafrika, lade en strimma av mjukt ljus över den lilla ringen.
-”Broken wings”, viskade hon och sorg kom till liv och vällde fram ur hennes hjärta. -Så blev mitt liv efter Sofias försvinnande - vingbrutet. Jag försöker skaffa mig nya vingar, längs vägen. Ibland går det - två steg fram och ett tillbaka. Mia strök Kickis kind.
-Allas våra liv blev så efter Sofia - lite av en kamp. Jag har min nyckelfobi, Sara har sina numreringar på allt och alla, Anna har sina timglas att vända och du dina brutna vingar. Ingen har gått speciellt hel ur det här men vi lever ändå med Sofia vid vår sida. Nu börjar hon hamna i backspegeln för mig. Det tar tid. Du är en jätte fin mamma Kicki, annars skulle du inte oroa dig så mycket, eller hur?
Sara och Anna svalde gråt samtidigt. Mia hade talat väl. Triumferande skiftade hon roll och lade fram sin ring på bordet:
-”God save the queen”. Kommentar överflödig, log hon majestätiskt. Skratten föll in i återträffen igen. Ett självklart val för rätt person. De andra skålade för den evigt strålande drottningen i gänget.
-Vad stod det i Sofias ring? frågade drottningen sina undersåtar.
-”Forever young”, svarade Kicki. Tystnaden som lade sig var en helig minut för Sofia som föralltid, förblev ung.
-Nu vill vi se din, sade Sara och nickade mot den femte ringens innehavare. Den ring som zigenarkvinnan, på torget i Rom, hade förvånats en del över. En inskription som krävde försiktighet. Graverade man in sådana svårigheter så tidigt i livet, fick man gå varsamt fram över livets dolda minfält, genom tidens mörka terräng utan ledljus eller väglyktor. Hon hade smekt den ljusa, Skandinaviska flickan över kinden när hon hade räckt över ringen, graverad och klar. I den smekningen hade hon inte lagt en förbannelse. Sånt trams trodde inte den kloka zigenarkvinnan på. Med sin hand på den blyga flickans kind hade hon lagt en moders beskydd. Det hade synts på långt håll, att just den här flickan saknade det. Smekningen skulle skydda flickan mot det som hade graverats in i silverringen. Anna, som aldrig hade förstått den äldre kvinnans sorgsamma ögon och snabba hand över hennes unga kind, öppnade myntfacket på sin plånbok och tog upp återträffskatten. Lade den hos de andra tre. Sara läste långsamt och sade högt med mycket spänning i rösten:
-”Brother in arms”.
-Just det, viskade Anna. -Vapenbröder.
