PROLOG
Berättaren hade hittat hem. Hon hade nått fram med sina sanningar och hennes hand vilade still mot hennes mors kind. På vinden, i sitt föräldrahem slog hon sig ned. Död - ändå här bland de levande. En osynlig betraktare.
Men ändå - 1000 år från den kärlek hon aldrig fick.
Men ändå - 1000 andetag till den man hon förlorade en gång.
Och raspandet från pennan mot pappret var det enda ljud som fyllde hennes tomma himmel. Berättelsen ville vidare. Sorgen behövde ord för att kunna andas. Och Sanningen sprang för livet fram över raderna av ord för att inte fångas upp och kvävas i sin linda.
Kommentera