KAPITEL 6- GLASLABYRINTEN
Helena sov på Daniels arm, natten till tisdagen, den 6 december. De hade älskat: lätt, tungt, mjukt, häftigt och de hade varit där, närvarande, samtidigt. Det hade inte gått hela vägen för henne men det gjorde dem ingenting, för de hade varit inne i varandras själsliga gömmor, båda två och njutit i samförstånd. Daniel blev alltid tyst, avslappnad och ensam efteråt. Helena blev sugen på något att äta. Men inatt släppte de både ensamheten och småätandet och sov tillsammans istället.
Helena sov fjäderlätt och i hennes sömn föll en märklig dröm mot gryningen. Det var en dröm som hon efteråt kände sig främmande inför. Det var som om den tillhörde någon annan och att hon hade fått helt fel drömbilder ur helt fel arkiv den natten.
//Helena satt på en halvtom lunchrestaurang, vid ett regnigt torg, i en stad som hon aldrig hade varit i förut. Hon hörde inte hemma här och hon hade glömt sitt ärende hit. Men hon åt sin lunch och drack citronvatten till. Emellanåt sneglade hon på sitt armbandsur och ibland såg hon ut genom panoramafönstren, mot torget som var sorgsamt ödelagt. Helena reflekterade plötsligt över alla glasväggar som delade av restaurangen i olika sektioner. Det var märkligt och originellt byggt, som om sektionerna var glaslabyrinter - små glaslådor med korridorer av glas som gick mellan varje sektion. Glaslabyrinterna mynnade ut i lokalens mitt, där en stor, murad bar var placerad. Över baren var en stjärnhimmel av tyg uppspänd - smaklöst och småstadsaktigt, men fascinerande och lite tidlöst. Hon såg på de olika sällskapen som satt och åt lunch i de avskilda glassektionerna.
Där, ut mot en igenbommad glasveranda, satt ett gäng på fem unga tjejer i tjugoårsåldern. De hade sommarkläder på sig, trots att det nu var advent. Vita bomullskläder, denimblå kappor eller svarta kjolar och klarröda toppar. Det var något bekant med en av tjejerna - en blond, söt, blyg tjej i blekblå färger - Anna Björk. En av de andra flickorna reste sig upp för att gå - en mörk, vacker tjej med långa lockar i hårsvallet nedför ryggen. Det var något sorgligt över hennes steg, något oåterkalleligt och svårt.
I en annan glassektion satt fyra män i trettioårsåldern. Ingen av dem kände hon igen och sorten fascinerade henne inte - muskelpaket med åtskilliga timmar på gymmet, machomän med svarta T-tröjor som smet åt överkropparna. Två av dem hade trendiga sportskjortor över T-tröjorna. Varje rörelse var djurisk, varje gest var maskulin. De utstrålade homosapiens - urkraft, urtid, farlighet. En av männen var rödlätt och hade svarta, franska liljor tatuerade på sina underarmar, en annan hade rakad skalle, blek hy, och genomträngande blygrå ögon. Den tredje mannen var en vuxenkopia av Simon. De var obegripligt lika varandra, mörka och pojksöta. Den fjärde personen i det manliga sällskapet var en ledarhanne - det syntes tydligt: lång, mörk och attraktiv med en bred käklinje och tre dagars skäggstubb över den. Men det vilade något obehagligt över hans närvaro - som om han var en igångsättare av sorg, någon som kom med dåliga tider.
Helena tittade åt ett annat håll och såg igenom en glaskorridor, in i en annan sektion. Där satt ytterligare tre män, i trettio-till-fyrtioårsåldern. En av männen var klassiskt attraktiv, med bakåtstruket svart hår och smaragdgröna ögon. Bredvid honom satt en lite kortare man med mustasch och röda stänk i det bruna håret och så ännu en grymt vältränad man - en ljus kopia av den första sektionens machokillar. Hon betraktade den blonda mannen med koppärrig hy och skäggstubb och stålblå ögon. Hon blev alldeles lugn av honom. Något sade henne att de tre männen, som satt en bit ifrån den andra gruppen av män, var poliser. Varför det var så visste hon inte, det var bara en obestämd känsla.
I ytterligare en inglasad del av lokalen satt Liv, Daniel, Sanna och Simon. Helena blev glad över att se dem här - hon var inte ensam i den främmande staden. Plötsligt klev en liten, nätt tjej med busigt, kort lockigt hår in på lunchrestaurangen och gick fram till Liv. De kände tydligen varandra sedan gammalt för Liv kramade om henne och hon som nyss hade kommit gick igen. Helena reflekterade över att allt runt omkring henne var tyst. En flytande stillhet vilade här, i den inglasade lokalen. Närmast utgången satt en pappa med sina två barn, en flicka i tioårsåldern och en pojke som kanske var fyra, fem år gammal. Helena såg vem mannen var: det var Erik Björk.
Det var då hon upptäckte något märkligt. Ingen i de olika “glaslådorna” såg de andra sällskapen som satt i de andra sektionerna. Glasväggarna var fullständigt kristallklara, men det var som om de alla satt i olika tidszoner och därför inte registrerade varandra. Snett bakom Helena fanns ett litet dansgolv, med discolampor som satt lågt i taket. Svarta golvhögtalare ramade in dansgolvet. Ett golv som alla sektioner kunde nå, via glaskorridorer. Varje sällskap, från varje tidszon, kunde mötas - antingen vid baren eller på dansgolvet.
Då förstod Helena att hon satt på ett inglasat Stadshotell, i en småstad. Hon var, liksom de andra, bara på tillfällig genomresa. Ingen ur sällskapen valde att dansa i dagsljuset men en efter en hämtade kaffe på maten, vid baren - där nybryggt kaffe och efterrätt, bredvid travar av vitt porslin, fanns för självbetjäning. Helena hade ätit klart och en servitris dukade av hennes bord. Hon skulle just gå och hämta kaffe - hade tänkt sig en snabbkopp, för att sedan resa sig upp och lämna det märkligt glasbyggda Stadshotellet - vid det regniga torget, i den främmande staden. Därefter skulle hon ge sig av hemåt, men just i steget mot kaffemaskinen och det benvita porslinet vid baren, just där i den flytande stillheten…
…så hände något märkligt. Den mörka mannen i sällskapet om fyra män, reste sig upp från sitt bord. Mannen som var en sorgens budbärare och som hade en överkropp som en grekisk myt - en myt som hon aldrig hade läst om eller lockats av - rörde sig mot henne igenom en lång glaskorridor. Hon såg hur hans fysik var grymt utslipad, som av ädlaste metall. Det vilade något overkligt över honom - han var inte riktigt mänsklig. När han närmade sig Helenas glassektion åldrades han ett tiotal år och när han, stum och sluten, slog sig ned mitt emot henne var han en bit över fyrtio. Hon förstod då att det var honom som hon hade suttit och väntat på. Han var anledningen till att hon hade rest hit över huvud taget. De hälsade på varandra som främlingar gör, genom ett fast handslag och ett ögonmöte. Främlingens ögon var som en svepning av virvlande jord och iskallt järn.
Han var artig och hämtade kaffe till dem båda och Helena öppnade sin stora, säckliknande handväska av tyg. Ur väskan plockade hon sedan upp en dagbok, i A4 storlek, en stor skrivbok med vildrosor blommande över framsidan. I skrivboken låg en rad lösa blad, huller om buller. Hon överräckte honom det som tydligen tillhörde honom och han tog emot dagboken, med de lösskrivna bladen och sade ett mjukt tack. Helena skulle just till att säga att hon hade fått dagboken av en systertumör, som Liv hade blivit angripen av och att hon vore honom evigt tacksam om han: främlingen, atleten med de märkligt bruna ögonen kunde tyda cancerns dagboksanteckningar rätt. För då - bara då - kanske det gick att lära sig hur cancern fungerade och hur den framskred i Livs kropp. Om de lärde sig att förstå cancerns mönster så kunde de överlista den på bästa sätt. Men istället för att säga det som hon hade tänkt, så hörde Helena sig själv säga något helt obegripligt:
-Det är från tvillingsystern och hon har skrivit allt detta till dig.
Han grät - stum. Hon reste sig och lämnade bordet, utan ett ord och när hon gick ut ur lokalen låg glaslabyrinten, med sina sällskap och tidszoner, kvar för ännu en evighet, ända till tids ände. Hon skulle just kliva ut på det regniga, ödsliga torget och ta sig till sin bil, då en av de andra männen kom ikapp henne. Det var han som var en manskopia av Simon med smilgropar och mörka lockar. Det slog henne att han var Simons fysiska framtid - 25 år framåt i tiden. Han tog tag i Helenas axel och vred henne runt. Han räckte henne en gåva - en nyckel till sanningen - ett tidsglas.
-Här. Ge “Det femte timglaset” till Liv. När sanden har runnit ut och tiden är slut så imploderar glaskuporna och då - först då - Helena är allt över. Mycket kommer att vara förbi då. Det kommer att vara för sent att ångra sina livsval. Det vi har sagt och gjort kommer tillbaka till oss - i märkliga returer. “Det femte timglaset” kommer att peka ut en mördare. Vi alla, som är förbundna med timglasen, har valt färdigt då. Antingen har vi valt att följa det som för oss framåt. Eller så står vi kvar med det som drar oss bakåt, till vridna minnen, svår smärta och svart sorg. Då har vi valt försoning åt oss, eller bara hat och bitterhet för livstiden ut.
Han vände och gick in till sitt bord och sällskap igen och Helena stod ensam i slutet av glaslabyrinten, med det vackert snidade timglaset i sina händer. Just innan hon vaknade ur sin märkliga glaslabyrintdröm imploderade alla glasväggar runt henne och hon skrek Livs namn.//
I halvvaket tillstånd drunknade hon av gråt i sin mans famn och snart snyftade hon sig in i drömlös vila som tog henne ned till djup sömn.
Och glaslabyrinten låg kvar - orörd, oförstörd.
