KAPITEL 10 - DEN SOM ALLTING BÖRJADE MED
Det var tisdag den 20 februari och det var som vilken tisdag som helst i Annas liv. David var på dagis och Stella i skolan. Hon hade redan pratat med Erik två gånger under förmiddagen om firman och fakturor som fallit ut fel eller inte kommit iväg och om barnen och det stundande sportlovet. De blandade och gav, jobb och privat. Lättsamt flöt samtalen mellan dem - om Eriks firma som Anna jobbade åt och överenskommelserna var inte svåra att sätta kring barnens vardagsplanering. Allt med Erik var smärtfritt och konkret. Känslostormarna dem emellan hade alltid varit milda. Roland var mer passionerad i allt han gjorde. Erik hade älskat på samma sätt som han hade brutit - lätt, direkt och avslappnat. Allt det där förbättrades i backspegeln. Annas förhållande med sin före detta man såg bättre ut på håll än vad det verkligen hade varit. Kärleken hade blivit närsynt med åren. Hon målade vackra skisser i efterhand och valde att känna sig övergiven av honom. Han som hade haft allt det som hon nu levde utan.
Erik var öppen och ärlig, dolde inte något alls. Han var inte ägande eller svartsjuk utan mer som en älskogskamrat. Kärlekskamrater kan göra barn men när de hade sina båda barn, tyckte han att det var dags att bryta sin symbios med sin livskamrat. Han såg deras relation som färdig långt innan han stod för uppbrottet. Erik tyckte att de hade stöttat varandra genom sorger och bedrövelser, att de var igenom och därför färdiga med varandra. Föräldraskapet skulle de alltid dela. Ingen skada var skedd. Efter ett halvår i Nepal, uppe på Mount Everest kom han hem, bröt deras förlovning och talade om en separation som om det hade gällt ett byte av gardiner i köket. Så såg Anna på hans brytning, inte han. Kärleken var för AC-sval. Han kunde leva utan den. När han kom hem efter sin utlandstid tyckte han att de redan var åtskilda. Bästa vänner hade de alltid varit och det var så det hade förblivit.
Hon saknade honom gruvligt och skämdes djupt varje gång när hon kom på det. Borde vara så lycklig nu, men undrade fortfarande om det fanns någon väg tillbaka mellan dem. Hur kan jag ens överväga det, när jag ska ha barn med en annan man? Är jag helt verklighetsbefriad eller har jag bara bestämt mig för att jag ska vara olycklig? Det var dessutom smärtsamt tydligt, i överkant, att Erik inte hade känslor kvar för henne - kvinnan som han hade levt med i tretton år. Hans kramar var kamratliga och han tyckte att det var bra för Anna att hon hade träffat en sådan bra kille som Roland. Erik var neutralt ointresserad av att de skulle ha ett gemensamt barn men tyckte att det var kul för Stella och David att få ett halvsyskon. Kul! Han tycker att det är kul att jag älskar med någon annan och väntar barn. Skulle det vara tvärtom skulle jag skaffa mig ett skjutvapen och meja ner konkurrensen. Han är så jävla förträffligt trevlig, Erik. Sval och ointresserad, korrekt och samarbetsvillig. Är alltid så himla överens med mig om allting. Har han någonsin känt något annat än samhörighet med mig?
Hon suckade ut sin besvikelse. Nu var de bara föräldrar åt samma barn, tillsammans. Inget annat, inget mer. Skammen över att hon längtade efter fel objekt förstärktes varje gång hennes nya man ringde henne, vilket han gjorde ofta. Nyss hade han ringt och sagt att han var på väg in i Norge en sväng, i ett jaktärende och att de skulle höras till kvällen. Hon satt vid sitt dataskrivbord och såg foton på sina barn och sin man som satt fastnitade med häftstift på en liten anslagstavla framför henne. Hon slogs av hur olika de var. Barnen såg ut som hon och Erik, ljusa och blåögda. Roland var svart i håret och hade nötbruna ögon. Så skulle hans barn komma att se ut. Hon skulle ha tre barn, där det sista skulle präglas av familjen Karnefeldt, inte av familjen Björk. Hennes hand vilade över bebismagen som snart skulle börja skymta under byxlinningen. Dagens första kopp kaffe höll henne lugn och stilla.
Allt det där var en vanlig tisdag i februari, i hennes 36-åriga liv. Och allt hade fortsatt att vara det - om inte livet tog en helt annan vändning 15.05, senare samma dag. Om inte livet ville annat än lugn och ro och stilla. Om inte…
Adams mor hade aldrig slutat sakna sin son. Hon hade älskat honom från hans första andetag. Han var precis allt det som hon hade önskat sig. En liten kille med ögon som var färgade av nyfikenhet. I dem rymdes blå strimmor av havet. Hans matvägran var det enda som hade bekymrat henne. Hans avståndstagande till sin handikappade far hade givit henne en stor livstidssorg. Det gjorde ont i henne varje gång som hon förstod att Adam skämdes över Axel, som inte låtsades att se, inte låtsades om sitt barns skam men som ofta gick och harklade sig i tillbakahållen gråt, hemma i lägenheten, efter det att Adam hade tagit avstånd - ännu en gång.
Skolgång och gymnasium hade Adam klarat av galant, till skillnad från många av hans hemortskompisar. Det var där, under gymnasieåren, som föraktet hade smugit sig in. Hans föräldraförakt. Han hade föraktat sina torftiga föräldrar. “En jävla städkärring”, hade han kallat henne för när han var sexton. Hon hade varit överseende: “Alla tonåringar vräker ur sig sådant till sina föräldrar.” Ett år senare hade han vrålat: “Hur fan tror du att det är att ha en morsa som är så jävla hjärndöd att hon bara klarar av att städa?!” Orden hade skruvat sig in, satt sig i varje cell. Hans hjärtlösa modersförakt gjorde så ont i henne. Hon som hade kramat honom så ofta som hon kommit åt, när han var liten. Tagit honom till sig, hållit honom nära, berömt honom jämt. Varje vecka hade hon lånat böcker åt honom på bokbussen och läst om Kalle som kunde köra alla bilar, Emil i Lönneberga och Bröderna Lejonhjärta. Hon hade varit den där mamman som alltid hade lyssnat på sitt barn, inte bara sagt förströdda “Mmm” till svar när han babblat på, så som åttaåringar gör. Hon hade hållit liv i traditioner, ansträngt sig till bristningsgränsen för att finna något som han tyckte om att äta, sprungit på föräldramöten och nattvandrat i norra Botkyrka med andra föräldrar. Hon hade brytt sig - varmt och vänligt.
Adams mor hade alltid tröstat honom och pratat med flickvänner som kommit och gått. De hade gjort slut vart eftersom, tyckte att han hade nojor och störningar. Hon förstod inte vad de pratade om. Adam var inte störd. Han var fortfarande den där fina, lilla killen med ögon blå av nyfikenhet. Så skulle det alltid förbli i henne. Modersögon kan vara blinda. Det som är självklart för omgivningen är helt omöjligt att märka av för den som står närmast. När barnet blir en anonym vuxen skymmer fortfarande de vackraste av småbarnsminnen sikten för en mor. Hon ser alltid det hjälplösa i sina söner och döttrar. Det värnlösa, det sårbara.
Fortfarande mindes hon det mesta från Adams uppväxt. Kvällarna hade försvunnit till läxläsning för honom, hon hade hjälpt till så gott hon kunde och det hade varit en hel del. Hans far hade övningskört med honom och körkortet hade han fått i studentpresent från dem. En dyr gåva för familjen Tenn. Han hade knappt sagt tack, tyckte det var något självklart. För dem var det allt annat än självklart, utan både exklusivt och dyrt. Hon och Axel hade sparat till hans examen och körkort från det att han var tolv. När han var nitton hade han bett dem att inte dyka upp utanför gymnasiet vid “Utruset“. Adam ville få dem att avstå från att stå där, med stoltheten lysande i ögonen och med ett plakat i sina händer, pyntat med lövruskor och babybild. Hans mor hade förklarat för honom att de var så stolta över hans studentexamen och att de självklart ville vara där. Det var då han hade förklarat för dem att det var han som skämdes för sina föräldrar, inte tvärtom. Så ont det gjorde, då som nu. Hur kan man vara värd skam, när man har försökt med all välvilja i världen? Axel tog honom med på fotboll och hockey, körde honom till badet om somrarna och gick med honom ned till grusplanens fotbollsträningar, under mellanstadietiden. De hade alltid tänkt på honom som sin och han - han var fylld av skam över att ha en förtidspensionerad, stelopererad pappa och en mamma som var så hjärndöd…
Hon snöt sig. En muslimsk arbetskamrat räckte över en servett ur städrocksfickan.
-Tack, log hon som var Adams mamma. En sådan mamma som han inte ville veta av.
-Är det sonen? frågade den andra kvinnan vänligt. Nya tårar och en nickning blev till svar. De satte sig på en trappavsats, sida vid sida. Kvinnan som var Adams mor och den andra, jämnåriga kvinnan, som var från ett av världens alla hörn. På bruten svenska berättade hon:
-Jag har sex söner, alla har flyttat hemifrån och kommer hem, då och då. Jag lagar mat åt dem, rör vid dem, drar fingrarna genom deras hår, som jag alltid har gjort, sedan de var bebisar. Jag berömmer dem och ler åt dem och lyssnar tålmodigt på dem när de berättar om de liv som de lever. Bråkar aldrig, skäller aldrig, bara berömmer och öser över dem kärlek. Jag födde de tre första hemma i mitt hemland, på ett smutsigt sjukhusrum, utan någon smärtlindring. Höll på att förblöda vid de två första förlossningarna. De tre yngsta födde jag här i Sverige. Två av dem fick tas ut med akuta kejsarsnitt. Alla sex har varit värda den smärta jag har känt för att ge dem liv. Jag tänkte så när de var små och växte upp. Själv var jag så slut av alla busungar och förlossningar och eftersmärta så att jag nästan svimmade på köksgolvet vid middagsdisken. Så kom någon av dem och kröp upp i famnen och behövde tröst. Då fick man ny energi igen. Jag såg dem som sex speciella personer. Ingen av dem ser mig alls. Ändå. Du vet…jag ser dem alltid. Hon pekade mot sitt hjärta. -Det gör ont att inte bli sedd…tillbaka. De båda 60-åriga kvinnorna knöt sina händer, inflätade i varandra.
Ett ögonblick av samförstånd. Sedan var de tillbaka i sitt jobb, som lokalvårdare i Norsborg. Kvinnor som ingen såg, ingen alls, inte en sekund. Ändå levde de och såg alltid sina söner i sina hjärtan.
Klockan var 12.25 och det var fortfarande en vanlig tisdag för henne...
...när hon betalade fakturor och önskade dagen till sitt slut. Anna tänkte eftermiddagen framför sig. Först skulle Stella komma hem och de skulle småprata om hennes skoldag. Läxläsning kunde påbörjas till ett sent mellanmål. Därefter var det promenaden upp till Davids dagis, en kram i dagisentrén, ordbyte med hans fröknar och så hem igen, kanske skulle de ha någon pastarätt till middag. eller potatis, köttbullar och brunsås med lingon. Samma rutiner varje dag. I det enkla bodde det vackra. Det var där hon fann varje kvälls ord som hon skrev ned i sina skrivböcker. Kvällssamtalen med Roland var mjuka och långa och hans röst återgav en kärlek i henne som hon var stolt över. Kanske var allt rätt ställt mellan dem i varje fall? Hennes oro kring allt det som han aldrig pratade öppet om kanske bara var hennes sätt att överreagera. Hon läste troligtvis in för mycket i hans hemligheter än vad som verkligen fanns där. Han var nästan 44 år, hade levt gott och väl ett halvt liv. Varför behövde han redovisa varje enskild dag från sitt förflutna för henne?
När nätterna vek in och lade sig ömsint över dagarna var hon lika övertygad, natt efter natt. Hon hade valt rätt liv åt sig. Det var så hon tänkte den där tisdagen i slutet på februari, att när kvällen kom så skulle hon känna igen sin kärlek till sin man igen. Även om den var förvriden under dagen, in mot en längtan efter en man som redan hade gått sin väg.
Susanne Jonsson var hemma hos sin mor. Sandra var också där och de tre kvinnorna kände varandra så väl....
...eller inte alls. Sussie visste att hennes lillasyster Sofia hade sålt sex till ett rövarpack, i en campingstuga, samma kväll som hon dog. Det visste inte Sandra, bara Sofias mor och hennes äldsta syster. Sandra visste att Patrik hade varit otrogen minst sju gånger under de fem år som de varit tillsammans. Det visste inte Susanne, bara deras mamma. Sussie visste att hennes före detta pojkvän från Norrköping, Niklas hade köpt sex av Sofia vid flera tillfällen och beklagat sig för henne över att Sussie var som en jävla barkbit i sängen - gammal och torr. Det visste ingen annan i familjen Arvidsson något om. Susanne påminde sig om torrhet och bark varje dag. Det gjorde fortfarande ont - fjorton år senare. Vissa ord biter sig kvar. Vissa omdömen skär lika svårt som de gjorde när de föll för första gången och de återkommer i minnet som svaga viskningar. Inombords sjunker orden sedan, om och om igen, som gråsten mot bottenlös smärta.
Många gånger, efter Sofias försvinnande, hade Sussie tänkt: “Han hade bara behövt göra slut, lämnat mig ifred och bett mig flytta ut. Det hade inte varit svårare än så“. Sofia hade slängt sanningen över henne, den där sista kvällen, i den där campingstugan som fortfarande sände Sussie kalla känningar nedför ryggraden. Hon undvek att gå förbi den än idag. Sofia hade hånfullt berättat om den före detta pojkvännens svek. Han hade dragit allt det som han och Susanne delat, under fyra års tid, i smutsen genom att köpa sex av hennes syster och hänga ut deras privatliv. Det var som om Sofia och Niklas hade hållit i en gemensam kniv som de kört in mellan skulderbladen på henne. Den vassa eggen kändes fortfarande där i vissa stunder av missmod. Och hon undrade här idag, varför hon inte kunde släppa tankarna på Sofias svek som var så passerat och förbi - nu när hon var kunde vara så lycklig, här där hon satt med sin levande syster och sin kärleksfulla mor. Och ändå - gick tankarna på sexsveket runt och runt och runt i henne.
Rundgång. Tomgång. Ingen tillgång till ett avslut. Det är ur sådana illdåd som en dålig självkänsla bildas - långsamt, nästan trevande och över en mycket lång tid. Ord växer i styrka. Bilder formas och spelas upp om och om igen. För en elakhet krävs det tusen vänligheter och tjugo år av tid för att läkning ska kunna ske. Eller aldrig. Eller inte alls. Oläkning. Tillvänjning på den drog som bitterhet är.
Tillsammans hade Sofia och Niklas hånskrattat åt Sussie bakom hennes rygg och sedan hade de haft bättre sex - häftigare, våtare, kåtare, härligare. Efteråt hade Niklas fått betala duktigt. Vill man ha villiga, ständigt kåta, unga tjejer får man öppna plånboken. Sussie visste att det var så. De kvinnor som inte tar betalt är de som bara har sex när de själva vill och som bara är sig själva. Tillfälligt grå och trista med perioder av skratt och livsglädje men som lätt kan falla in i ledsenhet, med PMS och huvudvärk. De som är i behov av närhet och tröst och lite sällskap. De vill ha respekt i utbyte för smekningar. Niklas och Sofias sexliv hade varit dess raka motsats - kontantbetalning mot inbokad kåthet.
För Susanne var Sofias svek värre än alla manliga svek i världen. De hade alltid delat - Sussie och Sofia - på allt som livet innebar. Längtan och förväntan, oro och tvekan, funderingar och grubblerier kring obegripliga förälskelser. Niklas svek föll undan, bakåt, tillbaka i tiden. Sofias svek bestod - långt efter hennes död. Det var svårt att leva med att de aldrig hade talat ut om det som en gång hänt, aldrig sagt sina förlåt, aldrig fått börja om. Tiden ställdes om i varje fall - utan Sofia. Allt började och slutade i samma sekund som hon drog sitt sista andetag. Sussie hade ringt upp Niklas, en tid efter den där kvällen, när Sofia gick för att aldrig mer återvända och önskat honom lika dålig nattsömn som hon själv hade. Hon hade ljugit och sagt att polisen sökte efter alla Sofias gamla kunder, att de var aktuella för utredningen. Niklas hade nästan svimmat av egoistisk rädsla över telefon. Att den unga och ständigt villiga Sofia - som hade haft vett att ta betalt för en handelsvara som män så gärna ville ha - hade försvunnit hade han inte brytt sig om alls. Att Sussie hade ljugit om att Niklas var aktuell för utredningen var en revansch. Den lögnen var Sussie stolt över, den hade han förtjänat och den gav henne själv lite upprättelse.
Det Susanne inte visste något om var att det inte hade varit någon lögn. Den före detta pojkvännen hade verkligen fått ett tråkigt samtal från Skövdekriminalen, i slutet på juni 1993, där han krävdes på fakta kring sina förehavanden med den försvunna Sofia Arvidsson. Och sedan det där samtalet och den där juninatten då Sofia sågs för sista gången så hade han sovit mycket dåligt. Ytligt, med drömmar om hur olika gestalter en mördare kan ta sig. Han visste att han var skyldig till ett slags mord - men att döda en flickas livstillit var inte olagligt, inte att odla livlöshet i hennes ögon heller. Men han visste - utan drömfångare eller symboltolkning - att hans drömmar talade ut sanningen åt honom - han var en av alla dem som hade med Sofias död att göra.
Sofiasveket var en svår hemlighet som Susanne bar alldeles själv. Delade hemligheter är alltid avdramatiserade. Men hon undrade hur man gjorde då man avdramatiserade för en mor och en lillasyster att en älskad dotter och förebild hade sålt sex till tre killar i taget, eller till en släkting, eller till gubbar på pappas bygge? Hur lägger man fram en sådan sanning inför ett hjärta som riskerar att brisera? Tigandet förde med sig en vackrare bild av Sofia. Bilden av den sanna Sofia, den verkliga dottern, den mjuka systern fick bestå och Sussie slapp vara med om förödmjukelsen att återberätta Sofias sista kväll i livet för föräldrar och lillasyster. Nu var Sofia alltid där, i steget ut på en tjejträff på sommarstan, i en vinkning över axeln med det flygande, mörka håret ner över den vita kavajen. Det var den bilden som kvarstod när sanningen sattes på undantagstillstånd. Det Sussie visste om Sofias sommarjobb skulle vila tyst i henne, till livets slut. Så hade hon bestämt, så skulle det bli.
Och hennes mor gick runt med samma sanning och med samma behov av att inte slipa sönder bilden av sin älskade dotter: Sofia som alltid förblev på vandring mellan tonår och vuxenliv i sin mammas hjärta. Alltid på väg ut på ännu en tjejkväll på stan.
Sandra visste inte att Sofia hade sålt sex till Mackan Jönsson och hans polare under hennes sista kväll i livet. Däremot visste hon alldeles säkert att Sofia hade varit förälskad i Markus Jönsson en gång. Det satt hon och tänkte på nu, just när hon dukade fram kaffeporslin på det runda furubordet, i familjen Arvidssons kök, på Skogsängsvägen, till sorlet av sin mors och systers småprat om Max och Millan, barnmorskejobb på lasarettet och vardagsbestyr. och Sandra fördjupade sig i Markus tragiska väg genom livet.
Den nu mera alkoholiserade, invalidförklarade “Mackan”. En man som inte gick längre utan satt i rullstol på livstid, med ständig värk i ryggen och en stelopererad nacke efter en våldsam krock utanför Mariestad, för ett antal år sedan. I den mötande bilen hade Lasse Arvidssons bror: Lennart suttit. Han hade varit Sofias första kund en gång i tonåren. Farbror Lennart låg kopplad till respirator sedan dess, i koma, bara i väntan på den befrielse som döden skulle komma med. Så hade livet ritat ett eget öde åt den unga flickans första och sista kund. Det var som en inramning av eländet - den stelopererade nacken och koman. Ingen Gud hade funnit på något så svårt straff till två misslyckade män som förlorat allt vad heder och samvete hette någonstans längs mörka gränder genom livet. Inga Gudar alls ville någon så illa. Det var bara slumpen som hade skapat de båda männens sammanbundna öde. Ett ödeslås som skulle förbli i öppet vridläge.
Farbror Lennart kände inget alls. Han hade ingen känsel kvar vare sig i huden eller i hjärtat. Tänkte inte en tanke klar. Hade ingen sinnesnärvaro alls. Enbart kroppen hölls i gång med hjälp av mekanik och medicin. Markus Jönsson grät varje dag över Sofia, men det sade han inte till någon alls. Sin gråt höll han för sig själv. Sin sorg begravde han i varje flaskas botten. Längst bort i Sofias liv, bortom hennes sista kund hade ännu en man kommit i hennes väg. Någon som egentligen skulle ha hamnat i Sofias kundregister men som istället hade blivit hennes mördare. Okänd. Utan signatur.
Sofia hade givit något vackert till Markus en gång - sin oskuld. Givandet hade skett just när hon gick ut nian. Han hade betytt något för henne. Det visste Sandra. Hon bevarade den oskyldiga bilden av Markus - den där bilden som alltid börjar med ett sårbart barn som blir skadat längs vägen mot illdåd och alkoholmissbruk och som aldrig når vuxen ålder. För Sandra och mamma Gunilla så var Markus Jönsson bara ett oskyldigt misstag. Någon som inte hade haft det så lätt från start i livet. Lite yvig i sin småkriminella spelstil - men inget annat än ett litet, litet "Sofiasår" som sved till ibland. Susanne, däremot, hatade honom fortfarande och misstänkte att han hade en betydande roll i hur och när Sofia hade börjat sälja sig för pengar. Om detta sade hon inget alls när hon slog sig ned med kaffe och smörknytten vid mammas fikabord.
Det var fler sanningar som såg olika ut för de tre kvinnorna i familjen Arvidsson. Sussie visste att hennes man Micke hade en son som hette Simon och som var sexton år. En kvinna vid namn Helena Skytt hade faxat över Mickes försök att köpa tystnad av den kvinna som han hade Simon med - Liv Eriksson - en cancersjuk, döende kvinna. Det var för nästan ett halvår sedan. Liv var död nu. Susanne hade läst hennes dödsannons i DN i början på året. Att Sussie visste om Simon hade Micke inte en aning om. Han trodde att hans son var okänd för dem alla. Det var Susanne som spelade just det spelet med märkta kort. Inte han. Han teg bara om sanningen. Sandra och modern visste inget om Mickes son, Simon i Stockholm.
Den som allt annat hade börjat med - Gunilla - de tre döttrarnas mamma. Och hon visste om det mesta som hennes döttrar hade varit med om i livet. Det hon inte visste konkret, det anade hon. Hon hade sett en svart glimt av smärta i sin mellandotters ögon. Hon hade känt på sig att det hade något med en midsommar som hade firats med släktingar att göra, när Sofia varit sjutton år. Gunilla misstänkte att det var hennes åtlöje till svåger: Lennart som hade närmat sig Sofia. Den modershemligheten vågade hon inte avslöja för sin man Lasse. Han skulle slå ihjäl sin respiratorkopplade bror om det visade sig att just han hade gjort någon av Lasses döttrar någonting.
Ingenting alls visste Sofias far om att det var hennes farbror som hade varit den som föreslagit sex och betalat duktigt för tystnaden dagen därpå, i sin dagenefter-ångest, i ren desperation. Det var så Sofia hade förstått att tystnaden kring ett sexköp har ett högre pris än vad själva sexköpet är värt. Ett intressant inslag av socker i en söt flickas tillvaro. Pengar har alltid haft en underlig drivkraft. Lennarts ångest hade flyttat in i hans blick och den hade ökat drastiskt efter den där midsommaren. Alla han hade stått nära - fru och två söner hade vänt honom ryggen så småningom. Det visste Gunilla med säkerhet och nu hade livet slagit tillbaka på den man som hade bidragit till Sofias smärta. Inom sig var hon nöjd. En moders hämnd är en hämnd som bär på inslag av vild djup urtidskraft, även om hämnden delas ut av slumpen. Livet bar på någon slags rättvisa i varje fall. Rättvisan stod inte på godhetens sida, men den var exakt uträknad efter en slumpmässig tabell som ibland matchade en människas dåd.
Gunilla visste inget om Mickes osynlige son i Stockholm. Däremot anade hon att något obehagligt vilade under svärsonens charm. Charmen var ditsatt för att förvilla, för att övertyga omgivningen om hans förträfflighet. Sådant gjorde Gunilla vaksam. Han dolde något som hon skulle hålla ögonen på. Just det betänkte hon samtidigt som hon fyllde på sina döttrars kaffemuggar och lyssnade på deras triviala prat sinsemellan. Hennes tankar gled över på den andra dottern - hon som just hade flyttat hemåt igen. Hon visste att Sandras exman hade varit mer otrogen än trogen. Hon såg sin äldsta dotters krävande skuld och hon såg sin yngsta dotters martyrkrona över hjässan. Och hon såg hur livet ibland gav var och en det som de försökte undvika som mest. Så såg Gunilla Arvidsson på livet och det var med lite förtröstan och en smula tillit som hon drog ett djupt andetag för att säga det som skulle sägas. Hon visste något som resten av familjen skulle få veta nu. Att man hade hittat en knöl i hennes vänstra bröst under den mammografi som hon varit på för en vecka sedan och att den knölen skulle opereras bort i mitten av mars för att analyseras noga, innan ett slutligt besked kunde ges. Cancer eller ej. Elakartad tumör eller ej.
Det var döden som hade bäst kort på handen som vanligt.
Klockan 14.20 åt Anna en kycklingsallad till sen lunch. Det var fortfarande den där tisdagen i februari, en sådan där vardag som vanligtvis bara passerar. Hennes tankar flöt som genomskinlig rök genom hennes sinnen och hon kände sig inte orolig för något alls. Inget som hon tänkte fastnade. Inget limmade fast. Och inget mörkt moln hotade i horisonten, inget oväder var på väg in över vardagsliv och verklighet.
Roland klev in på postkontoret i Roverud med Moas boxnyckel i handen. Nu skulle han finna den gula “R-mappen”, gå igenom den, bränna innehållet och gå vidare i sökandet efter Moas mördare. Kanske fann Karnis hennes dagbok i postboxen. Allt var möjligt, inget var förbi. Förhoppningsvis stod mördarens namn i något dokument som Moa hade lagt i sin postbox. Det vore det bästa - ett namn, ett signalement, kanske en förklaring på hur han och Moa hade blivit så oense om något, som slutligen hade tvingat fram ett så dramatiskt slut på Moas liv. En svensk, namngiven jägare kunde inte vara så svår att hitta. När Roland väl fann honom så skulle hans lidande bli kort.
Simona förberedde sig, allt var planlagt och klart. Hon skulle sova lite nu på eftermiddagen. Satte klockan på 17.55. Då skulle hon gå upp och spela in barnprogrammen till Nemo. Idag var det “Lisa”, en fin tecknad serie där Gösta Ekman var berättare. En av Simonas egna favoriter. I Ekmans röst bodde den där sällsynta värmen som gjorde henne trygg. Hon ställde ryggsäcken i hallen. I den låg busskortet, plånboken med 120 kronor i, ett sittunderlägg, en stickad mössa, varma vantar och en brun, bred halsduk att vira runt sig. Simona hade noggrant packat ned Fontextabletterna och en cd-spelare med skivor till i ryggsäckens ytterfack. Hon lyssnade bara på radiomusik, helst svenska musikkanaler som spelade favoriter eller pop-musik från 80-talet. Hon antecknade ned artister och låttitlar och beställde dem sedan över nätet. Radiomusiken var här hemma för henne och hemma var hon trygg.
Det var den tryggheten som hon ville ha med sig på sin Nemo-expedition. Det fanns mer hon skulle ta med sig. Drickyougurt, en 1½ liters flaska med mineralvatten, en påse frukt och två iordninggjorda smörgåsar som stod och väntade på henne i kylskåpet. Det skulle packas ned i ryggsäcken sist. Mcdonalds vid Näsvikens park fick bli middagsställe i morgon eftermiddag, innan nattbussen gick tillbaka igen. Hon var spänd men ångestsänkt genom tabletterna. Terapin gav noll och ingenting. De vita, små vännerna i tablettform gjorde de här resorna möjliga. Den här nattresan skulle bli den första i en lång rad. Hon var förväntansfull. Det var en känsla som hade brännmärkt Simona med sin frånvaro under mycket lång tid. Nu fick den henne att känna sig levande för första gången på mycket länge. Hon var den som Nemo hade börjat med. Hon måste därför följa honom genom hans liv.
Allt hade börjat med henne - Kent Skölds mor, som han hade älskat mer än något annat. Så tänkte han nu, när han satt häktad, i väntan på sin dom. Han insåg att hon tappert försökte älska honom tillbaka från himlen. Men det var ett svårt uppdrag. Hennes död hade inträffat när han var 22, men hon hade funnits där under alla de där fjärran åren som hade varit de djävligaste - uppväxtåren. Den tid som lyckligtvis var förbi, då han hade fått utstå mobbning och misshandel i sviterna efter sin fars självmord. Orden de hånat honom med hade värkt sönder honom till gråt. De hade trasat sönder hans fina minnen av en älskad far. Kallat fadern för bögjävel och svag, att han hade skjutit sig för att slippa se sin son. Kent hade varit tio år då. Som vuxen hade detta givit honom ett hat att förvalta. Han föraktade personer som så lättsamt uttalade sig, till höger och vänster, om att den fysiska smärtan efter en misshandel inte var det svåraste att uthärda som offer. Att det var den känslomässiga smärtan som var det värsta. Att det var den som satt kvar i själens ljusgård, inombords, för all tid. Inget kunde vara mer fel än det. Så sade bara människor som aldrig hade blivit slagna. Slagen hade han inte uthärdat - de gjorde lika ont då som nu. Förnedringen över att bli slagen satt fastklistrad kvar. Att man var så värdelös att andra fick slå på en, utan att det var fel i andra, vuxna människors ögon. Det var det som var det outhärdliga med misshandel.
Hans mamma hade alltid sagt honom att de andra - mobbarna, gjorde fel och att det skulle falla tillbaka skuggor över dem själva en dag. Att skuggorna alltid hittar rätt till slut. Hon hade haft rätt. Micke Jonsson, den värsta av dem alla, hade fått en son med någon som han också hade föraktat, hotat, kanske slagit. Hånat grovt i varje fall. Och han hade fått någon som hette Helena Skytt på halsen som hade givit tillbaka. Äntligen hade han fått en värdig motståndare. Skytt hade polisanmält kriminalpolis Jonsson till hans chef Kjell Lööv. Det hade Kent fått veta av en läcka inom poliskåren. Det gladde honom enormt. Micke som hade misshandlat Kent sedan barnsben och så ännu en gång i vuxen ålder, då Kent hade varit en simpel kvinnomisshandlare, eftersom han hade slagit Mickes tvillingsyster sönder och samman. Det var då som Micke hade vrålat att män som misshandlade kvinnor var avskum som borde avrättas på plats. Nu hade Jonsson själv en sådan anmälan på sig. En anmälan om övervåld mot en kvinna. En Helena Skytt, dotter till Håkan Davidsson - ÖB:s närmsta man En Davidsson som inte hade blivit glad över att någon vettvilling till polisdjävel hade klappat till hans dotter i en campingstuga, på en liten ort i Västergötland, runt valborg 2006. Hon hade kommit till Mariestad för att tala om för Mickes familj att han hade en son som de inte kände till. Och det med en cancerdöende kvinna. Det var det som Jonsson hade försökt att förhindra och det var just det som hade slutat med en kvinnomisshandel. Så trevligt med män som inte var avskum, tänkte Sköld med ett leende. Skuggor hade fallit i svärmar över Mikael Jonsson.
Kent hade försökt att utpressa Micke när det kom till en okänd son i Stockholm och en ovetandes familj i Mariestad. Då hade Micke skrutit över hur bra kontakt han hade med sin äldsta son och att hans hustru och barn trivdes i sonens sällskap. Allt det hade varit tomt prat och Micke hade egentligen aldrig velat veta något om sin son eller om hans mor - Liv. Han hade velat komma undan i sin ovetskap, men fastnat i sanningen om ett barn och en döende Liv. Om allt detta visste Kent Sköld nu - när han samlade på skuggor av män som alltid hade hatat honom och han reflekterade själv över att ju mer han skuggsamlade desto mörkare blev det runt honom. Men det bekom honom inte.
Så var det Jonas Westman, ännu en av misshandlarna. Hans straff var den trohet som hans far aldrig hade kunnat härda ut i sitt äktenskap och som Jonas nu tvingades till i sitt. Ärftlighet är en svår drivkraft. Den rödlätta vikingen med svarta liljor tatuerade på underarmarna drog till sig kvinnor som sommarängar lockar till sig citronfjärilar. Men den kvinna han hade: Hanna Lööv skulle inte tolerera några snedsteg. Det var hon alldeles för stolt för. Hennes far: kriminalpolisen Kjell Lööv, skulle nog granska svärsonen lite noggrannare då, om han svek den lilla ögonstenen till dotter. Till exempel skulle Kjell Lööv kanske börja undra var alla Jonas pengar kom ifrån. Lagligt, skattebetalande eller svartjobbande snickare har inte den ekonomi som Westman så tydligt hade. Nya bilar titt som tätt. Bilar av dyra terrängmodeller, av märken som Land Rover eller Chevrolet. Westman unnade sig dyra jaktresor till Canada och så jaktvapen på det. Till alla dessa utgifter kom en ny villa i Lillängen och en dyr liten fru. Trohetens bojor var Jonas skugga. Den dagen han sprängde det trohetslöftet skulle hans liv bli ett stormhav av hat.
Hatet skulle komma från Jonas svärfar och honom ville man inte ha på sitt minuskonto. Det visste Kent. Kjell Lööv glömde aldrig en oförrätt. Svek någon hans barn skulle denna någon råka riktigt illa ut. En bekant till Sköld hade givit sig på Filippa Lööv, i ett eldigt gräl när de båda hade varit ett par i sena tonåren, en evighet bort. Både Filippa och hennes före detta pojkvän var nu en bra bit över trettio. Filippa hade nog slagits, pojkvännen bara försvarat sig duktigt i nödvärn. Det kvittade vem som hade varit offret. Den killen fick en bot varje gång han gick mot röd gubbe än idag. Han kunde inte vara längre perioder i Mariestad, utan att han kände sig trakasserad av den frimodiga, rödbrusige Kjell Lööv som alltid sade allt han hade att säga med ett finurligt leende över läpparna. Hans smilande bedrog. Bakom leendet dolde sig en stenstark man med stark familjelojalitet. Det roade Kent. Att Jonas hade missbedömt sin svärfar så grovt. Ett par ungar från nu och lite vardagstristess mellan herr och fru Westman, så skulle nog trohetens boja kännas tung och grå. Det var som vanligt bara att bida sin tid och vänta in Westmans katastrofer. Sköld visste att livet skötte sitt. Skuggorna föll tillbaka på dem som gjort andra illa. Kent själv var ett utomordentligt bra exempel på det. Ingen gång hade han åkt dit. Förrän nu, för något han aldrig ens varit i närheten av. Slumpens skugga hade hunnit ifatt även honom. Han log lika cyniskt åt sig själv som åt andra olycksfall.
Roland Karnefeldt var den tredje mannen som barndomens skugga skulle falla tillbaka på. Han hade haft riktigt hårda knytnävar i tonåren. De hade dundrat in i märgen på Kent många gånger. Men plötsligt hade Rikard Karnefeldt: Rolles far, satt stopp för sin sons bedrövliga misshandel. Han hade blivit riktigt förbannad på sin son och avkrävt en ursäkt som Roland hade tvingats att framhärda till Kent. Rikard hade själv ringt till Kents mor och bett om ursäkt för sin sons beteende. Det hade värmt Beatrice Sköld då och det värmde Kent än. Roland hade aldrig spridit någon som helst värme åt Kent Skölds håll - bara illa dolt förakt. Det som gladde Kent mest var hur Roland skulle lyckas förklara för den far, som han dyrkade, att han hade råkat ha ihjäl en 22-åring, vid namn Sofia Arvidsson, i juni 1993. Hur lägger man fram en sådan sanning på ett lindrigt vis? När den sanningen väl kom dånande då skulle äntligen Rolands blodsband brista, en gång för alla. Då skulle han förmodligen falla i iskall onåd hos Rikard Karnefeldt och inget kunde vara mer rättvist än det. Kent hade inte sin far kvar i livet och då kunde Roland gott få mista sin.
Rikard Karnefeldt hade varit något som Kent alltid hade önskat sig: en levande, slitstark man. Hans egen far hade inte orkat med att livet var svårt, svart och helt utan rimliga förklaringar. Karl och Kent Sköld hade slitits isär på grund av Karls självmord. Rikard och Roland Karnefeldt skulle slitas isär en dag på grund av Sofia Arvidsson. Det gjorde Sköld dessutom illvilligt gott att kärringarna Arvidsson, Jonsson och Karnefeldt, som alltid hade gaddat ihop sig mot hans egen mamma, skulle få en knivskarp spricka mellan sig. En spricka som aldrig skulle kunna spacklas igen, hur många år som än kom. Hur ber man som kvinna om ursäkt för att ens egen son har dödat en annan kvinnas dotter?
Kent log och påminde sig om att tid var en viktig faktor. Roland skulle få sitt önskade barn först och hinna njuta av babyns första andetag, närhet och barndomsår. Då var banden dem emellan riktigt starka och hårt bundna. Sedan, när åren hade gått, när livstidsstraffet var förbi, då skulle allt det slitas ur hans händer. Det var då som Kent skulle presentera sin hemlighet för Anna Björk, Karnis lilla ögonfägring till kvinna. När hon väl fick veta att hennes man hade mördat en av hennes vänner så skulle hon ta sitt barn vid handen, gå sin väg och aldrig mer ha något med barnets far att göra. Att krossa de där Mariestadsfamiljerna i bitar, det hade Sköld väntat länge på. Det enda som han beklagade med sin planerade barndomshämnd var att den varme, innerligt ärliga Rikard Karnefeldt skulle förlora sin son, sin heder och ett barnbarn i sviterna av avslöjandet om att den ende sonen var en simpel flickmördare.
Det fanns en “Hemlighet” som skulle ljussättas längre fram. Och dess hela innebörd, som framträtt till fullo efter nyår, skavde till och med i Kent Sköld. Han hade betalat duktigt för en skugga som förföljde Anna Björk - när inte hennes man var i närheten. Sköld hade följt henne på håll, velat veta vem den där personen var som påstod sig sitta inne med information om Sofiamordet. Anna hade lovat Kent ett samtal till någon som tydligen hade lekt privatspanare. Hon hade aldrig återkommit till honom om fakta eller rykten kring Sofias mördare. Hon hade heller inget nämnt om "det nya vittnet" under rättegången i januari, då hon hade varit ärlig med allt annat som hon hade vittnat om. Kent Sköld hade själv tagit reda på vem Anna hade syftat till, som kunde sitta in med ny information i den mordutredning som nu var stängd. Han hade ju som bekant egna intressen i just den utredningen - eftersom han var den utpekade mördaren.
Så, skuggan hade snappat upp hennes almanacka ur hennes handväska på ett fik i Tumba centrum, då handväskans ägarinna hade beställt sin lunchsmörgås. Almanackan hade varit märkligt tom på ord, mest fylld av vardagsnoteringar om tandläkartider, markerade veckor då hon hade sina barn hos sig och engagemang runt barnen - så som föräldramöten, tävlingsdatum för ponnyhoppning och dagisutflykter. Och så hade det funnits en notering där, alldeles i början på året - om ett telefonsamtal som hon skulle ringa - ett samtal som sedan aldrig ringdes, ett samtal till Moa Björnesen i Roverud.
Sköld hade inte bara skuggat Björk. Även Mia Haglind-Schiller hade fått vänja sig vid osynliga skuggor i sina steg. Och ett antal telefonsamtal hade avlyssnats. Sköld visste en del nu. Och han hade lagt ihop sina gamla sanningar med de nya och fram vällde en svart, svår bild som till och med en luttrad man som han själv hade svårt att ta till sig. Moa Björnesens mördare var en osannolik man. Någon som hade lag och ordning på sin sida. Någon som alla sympatiserade med. Någon som hade glidit undan sanning och konsekvens förr. Det var tydligt nu. Någon som var gift och hade barn - i det öppna livet. I det fördolda hade han inga problem med vare sig otrohet eller en innebränd älskarinna. Sanningen om glasblåserskans död skavde i Sköld. Var han verkligen den enda som visste vem mordbrännaren var?
Det fanns annat som gav tankarna skavsår och som rev nattsömnen i bitar. Kent kunde inte riktigt förstå hur den iskalle, genomtänkte Roland Karnefeldt hade lyckats hamna i en sådan skarp situation att han hade känt sig tvungen att döda Sofia. Hade han njutit när han hade mördat henne? Hade han råkat döda henne? Var hon offer för en simpel smitolycka, ett vådaskott eller något annat osannolikt? Var hade han lyckats gömma undan kroppen? En kropp som aldrig hade återfunnits under alla dessa år. Det var frågor som sysselsatte Kent, i hans ensamhet, i häktescellen. Bar Karnis på samma intakta mörker som han själv bar på? Ett mörker som hade drivit honom till all den misshandel som han själv hade gjort sig skyldig till? Kent hade misshandlat kvinnor, speciellt den enda kvinna som han någonsin hade älskat - Mia Jonsson. Henne hade han skadat mest. Det visste han om och det brände i honom än. Hade Roland också skadat kvinnor förr, innan Sofia? Hade han också misshandlat Mia Jonsson?
Värmen från Rikard Karnefeldt - den värme som den äldre mannen hade visat för den strykrädde, lille klene pojke han själv en gång hade varit, hade burit honom igenom all misshandel. Både den misshandel som han själv hade fått ta emot och den han givit vidare. Karnefeldt den äldre var en av de få som öppet hade visat omtanke för honom. De som hade brytt sig om honom var annars lätträknade. En far - Karl Sköld som varit en skicklig trädgårdsmästare och som hade levt för sitt arbete ända fram till förnedringens konkurs. Ett antal större skulder senare hade han tagit sitt liv för att ge hustrun och sonen tillgång till livförsäkringspengarna. Pengar som gjort dem skuldfria. Hans far hade gått i döden för honom, något som Kent hedrade honom för, än idag. Det fanns andra som älskat honom en gång. En mor - med kärleksvarma händer, vackra ord och med ett mänskligt skratt. Och så en Mia - som fallit för den trasighet som bodde i Kents ögon. Hon hade älskat offret i honom. Det hade han föraktat henne tillbaka för. Far, mor och Mia - alla tre var döda sedan många år tillbaka: självmord, stroke, lymfomcancer. Så kan livsöden också tecknas. Det insåg Kent.
Rikard Karnefeldt var kvar i livet - mannen som alla hade respekterat i Mariestad. Han hade sett Kent! En gång. Det hade räckt i ett halvt liv. Evigheter av vintrar hade han överlevt på den - en enda mans värme. Så hade en ny man med en ny vänlighet kommit in i hans liv. Lars Lindberg. Rikskriminalens utredare i Sofiafallet. Märkligt nog insåg Kent att en osannolikhet hade korsat en annan. Han som hade utfört så många brottsliga gärningar, skulle få sitta av ett livstidsstraff för ett brott som han inte hade med att göra och när han förhördes, var det av en man som faktiskt brydde sig om honom och som visade honom äkta empati. Den märkliga mordutredningen med rättegång och DNA-bevisning hade således givit Kent Sköld ett par vänliga själar till att spara på - Lars Lindberg och Anna Björk. På dessa två osannolikheter kom då den grymma sanningen. Att någon hade varit angelägen nog att sätta dit honom för ett försvinnande och ett flickmord var en sak. Men att denna någon var just Rikard Karnefeldts son var något så enormt och ledsamt på en och samma gång. Mänsklig värme betalar sig dåligt tillbaka.
Kent var uppriktigt ledsen över att det var just Rikard Karnefeldts blodsband som skulle brista. Det fanns ingen annan slutsats att dra. Kent hade försökt - många gånger - men hamnat i samma återvändsgränd. Om Karnis hade satt dit honom för dessa brott så kunde det bara betyda en enda sak - han hade utfört dem själv och han hade dessutom en kriminell kunskap som gjorde att han klarade av att sätta dit någon annan för dem. Kent visste vilka som hade just den slipade kunskapen - befäl i privatarméer. Riktigt höga befäl - med status. Det var sådan status man fick om man hade utfört riktigt skrämmande saker. Roland Karnefeldt hade en kuslig baksida som inte någon i hans närhet kände till och det var den sämre sidan av Karnis som hade dödat Sofia och skjutit skulden åt ett annat håll. Sammanhangen var så klara i Kent nu - som friskt strilande vatten. Det var Roland som hade förföljt den ljusa motsatsen till Sofia - Anna Björk. Han var just en sådan man som alltid hade trånat efter sådana prinsessor av is. Det hade pågått under hela hans liv. Sådant hade Kent Sköld lagt märke till under tonårstiden. Han visste att han själv var ett vandrande felsökarregister. Det var en form av förbannelse. Karnis akilleshäl var änglar som såg ut som små metallprinsessor.
Att just en sådan prinsessa inte hade förstått att Rolle och förföljaren var samma person berodde på solblindhet. Kärlek har den effekten på kvinnor och dessutom var Roland en mycket tillbakadragen person. Han visade aldrig utåt vad han innerst inne kände. Hans tystnad var inte bara skrämmande. Den var en sköld mot insyn. Karnis ljög aldrig, därför hamnade han aldrig i kläm med ljugarhistorier och påhittade sagor. Han sade bara inte sanningen. Så gjorde slipade personer. Att Roland hade en sida där inne, som alltid hade skrämt Kent till den yttersta av rädslor, det var ingen nyhet. Det bodde något vildvuxet och hotfullt djupt inne i Roland. Något illavarslande och mörkt som Kent hade speglat ett par gånger. Det där outtalade mörkret i Karnis hade givit Kent och andra män mardrömmar mer än en gång. Men att han hade mördat en familjemedlem i familjen Arvidsson var något så enormt. Det kunde inte någon av Rolands närmsta anhöriga finna någon nåd för. Det som väntade när Kent hade slagit sönder hans värld var ingen vacker plats i helvetet. Utfrysning, total tystnad, inga besök på anstalten, ingen familj att återvända till, ingen umgängesrätt med ett barn som han hade väntat på i 44 år. Ett liv med ett bittert slut. Kent gladde sig, han gladde sig verkligen åt detta manliga elände som han kodade in i sina änglaböcker. Vackra skrivböcker som han hade köpt från mördarens mors bokhandel. Livet var cyniskt underbart.
Men Kent var vis av erfarenhet. Inte syna för tidigt. Inte lägga upp alla ess i första given. Hans plan var att sitta sitt straff, skriva sig ren, sälja sitt residens på Vikbergets udde, bli fri och skaffa sig ett nytt slott någon helt annan stans. Bo där, få dit Anna. Den varmhjärtade ängeln skulle inte tacka nej till en inbjudan. Det visste han. Hon hade stått upp för honom under hela rättegången när hon återkommande hade sagt att den man, som hon hade sett under eftermiddagen, den 4 juni 1993 - mannen som hade kommit åkande i sin bil, på campingen - inte var Kent Sköld. Hon hade lovat att vittna till hans fördel, hon hade hållit sitt löfte till honom. Det betydde att hon satte sanningen högt. Det berikade honom. När hon och han väl möttes ute i friheten skulle han först få henne att förstå att de två var tvillingsyskon, i hans tankesystem och i hans dagdrömmar. Han kunde visa henne bevisen för hennes tredje barns fars skuld. Hon skulle få läsa hans kodade loggböcker. Hennes intelligens skulle avkoda hans sanningar.
Sköld hade redan testamenterat skrivböckerna till henne. Om det skulle hända honom något inne på anstalten så skulle sanningen ändå få vingar och landa på hennes sängkant och viska henne det öde som väntade hennes man. Livet kunde programmeras om till än mer cyniskt elände. Förvånat konstaterade han att han hade nått till någon slags försoning i sitt liv. Cynism bet inte lika bittert hur mycket han än försökte glädja sig åt det elände som väntade Jonsson, Westman och Karnis när sanningar skulle dansa fram ur skuggorna. Försoningen var som en bergvägg…
…den crashade han in i nu när han inte hade någon frihet att vänta under ett decennium. Förutom en bergväggsförsoning, som han hade svårt att väja undan för, så hade han nått till den punkt i livet då han ägnade sig åt minnesarkivering och kunde konstatera att minnen han inte ens visste att han hade gjorde små visiter hos honom. Livet var ett märkligt ting att erövra och förstå sig på. Och allt hade börjat med henne - Beatrice Sköld. Hon som höll hans glashjärta i sin hand, från sin himmel. Hon som hade sagt att hans ögon var lika vackra som månstenar. Kent grät när han mindes en insikt. Något som han tänkt en gång och som han nu nedtecknade i skuggänglarnas skrivbok: “Moderskärleken räckte inte. Den räddade mig inte från mig själv eller från det förakt från andra som vred mig till den jag blev. Moderskärleken besegrade inte hatet från dem som misshandlade mig till ingenting. Mammahjärtat kunde inte skydda mig från det hat som åt upp mig inifrån…”
15.00. Det var fem minuter kvar till en av livets alla undergångar.
Anna tog en eftermiddagsfika. Alldeles snart skulle Stella komma från skolan. Sedan skulle hon gå och hämta David från dagis och ännu en vardag föll väl ut, precis som planerat.
Roland drog ut postboxen och drog häftigt efter andan. Den var fylld av hundra och åter hundra barnteckningar. Alla med samma motiv - monster i alla dess former, drakar, rovdjur med blottlagda huggtänder, ormar och svarta skepnader i skugglandskap. Alla teckningar bar den lilla Moas signatur. Över alla teckningar låg en notering på en enkel papperslapp: “Min mor i 387 vinklar.” Allt började med henne, grät Roland. Allt slutade med henne - Moas mor.
Klockan blev 15.05. Telefonen ringde gällt - som en antydan, en skärpa, en föraning.
-Anna Björk. Hon svarade lite snabbt, forcerat.
-Hej, det är Ulrika. Den äldsta systerns röst tog sig in i Annas smattrande oro. Hon blev tyst, käken stumnade. Systrarna bodde nära varandra, ringde aldrig, träffades sällan. Knappt när barnen fyllde år. Ulrikas barn var vuxna och hemifrånflyttade.
-Hej, har det hänt något? Ängslan väsnades.
-Det kan man lugnt säga. Ulrika drog in ett par snabba bloss på sin elfte cigarett för dagen. Pappa ringde nyss. Mamma har fått cancer. Det är jävligt illa. De har hittat tumörer stora som ägg i hela hennes bäcken. Det är slutligt, kört. Över innan det ens har börjat. Som ägg i en korg… hann Anna tänka. Mammaäggen. -Farsan vill att vi kommer upp så snabbt som möjligt. Effektiviteten i Ulrikas röst hörde ihop med hennes höga befattning på ett stort försäkringsbolag. Yrkesrollen höll gråten på plats, bakom ytan, Utan den skulle hon brista. Anna påvisade inte det, utan viskade knappt hörbart:
-Det var henne allt började med.
