Förord 1 till Sanningsnycklar
"I juni 1992 promenerade Helena Andersson, 22 år, från Mariestad hem mot Ekudden och sitt föräldrahem, från Stadshotellet och Mariestads centrum.
Hon kom aldrig hem. Hon försvann. Hennes oförklarliga försvinnande är en öppen mordutredning på Skövdekriminalen och en levande mardröm för hennes familj och vänner. Den här romansviten handlar inte om Helena Anderssons försvinnande eller om någon annan persons verkliga försvinnande. Den här romansviten handlar inte alls om verkligheten - den är bara byggd av fiktion.
I juli 1993 föddes min dotter. Med henne i barnvagnen gick jag och funderade mycket på Helena Anderssons försvinnande - inte så mycket på alla polisiära detaljer, vittnesmål eller spekulationer kring försvinnandet utan på hur orättvist och fruktansvärt det var att en tjej, född samma år som jag själv, bara hade ryckts ut ur sitt sammanhang och blivit stulen på sitt liv. Jag själv kunde leva mitt liv, bilda familj och planera för framtiden. Hur kunde slumpen vara så grym? Jag funderade mycket kring mördare och deras tystnad, på familjer som blir lämnade kvar, efter ett mord, med outhärdlig sorg och inga svar. Och så såddes fröet...
Fröet till min romansvit om 8 romaner som börjar med "Sanningsnycklar" och som jag började skriva på sommaren 2005. Trots att jag lånade Mariestad som en karta över de grymma, de gåtfulla och de kärleksfulla händelser som skildras i romanerna och trots att historien börjar med att två unga kvinnor går hem, genom en juninatt, från ett Stadshotell mot en campingplats, där den ena går vidare ensam och försvinner - så handlar Sanningsnycklar inte om Helena Andersson eller om hennes förehavanden före eller under det dygn då hon försvann. Jag kan inte vara tydlig nog med att poängtera det!
Ni som bor och lever i Mariestad kommer snart att se att jag har byggt ut miljöer runt er stad som inte finns, lagt till skogar och småorter inom stadsgränsen och byggt in personer som aldrig någonsin har varit, passerat eller levt i Mariestad. Och när jag skrev "Sanningsnycklar" så tänkte jag ofta: "Jag måste vara tydlig med att mina karaktärer inte hör till verkligheten - de är bara uttryck för mina egna funderingar, min fantasi och min kreativitet. Mitt hobbyskrivande får aldrig skada verkliga människor med verkliga döttrar eller söner som har ryckts bort eller försvunnit. Jag får aldrig göra illa andra människor med mina påhittade historier.
Just därför är det så viktigt för mig att understryka att inte en rad, inte ett ord, inte en händelse är plockat ur någon verklig persons liv, vare sig levande eller död.
Att bli inspirerad av människor och dess öden är inte samma sak som att beskriva dem korrekt.
Med vänlig hälsning Annika Björk
